samtider

XX

Maria Rodriguez slog badlakanet om sig och klev ut ur duschen. Det ringde utifrån hallen men hon skulle inte hinna svara. För övrigt var det mest telefonförsäljare som använde den fasta linjen numera. Hon borstade ut sitt hår och gick genom vardagsrummet ut i hallen. Hon var ensam i lägenheten. Hennes trettonårige son var som vanligt ute någonstans. Han brukade komma hem vid niotiden och bryta ihop över sina läxor och bristen på godsaker i kylskåpet. Maria lyfte den fasta telefonen och kollade loggen på displayen. Hon kände inte igen det senaste numret och sökte upp det i Eniro på sin mobil. Det gick till Vibeke Pedersen, advokat. Hon blev väldigt nyfiken, satte sig på den stoppade pallen och slog numret. Vibeke svarade nästan direkt.

– Jag såg att du hade ringt. Jag stod i duschen.

– Jo, hej. Bra att du hörde av dig. Jag skulle behöva prata med dig. Det gäller naturligtvis händelsen på Svea College, mellan Anna Svärd och Kenneth Paulsson. Helst skulle jag vilja ha ett möte med dig, om du har möjlighet och tid.

Maria tänkte intensivt. Vad var det egentligen Hans Högberg hade försökt förmedla på mötet, om skolans uppförandekod?

– Jag förstod nästan det. Nu är det så att skolan har gått ut med information om att alla sådana här kontakter ska gå genom vår rektor, Hans Högberg.

Vibeke skrattade.

– Det handlar om ett civilrättsligt mål och du är eventuellt ett intressant vittne. Det är inget skolan kan lägga sig i. Skolan får inte ens lägga sig i. Det kan faktiskt vara straffbart att göra det.

– Är du säker?

Maria lät tvivlande.

– Jag är utbildad jurist och har arbetat som advokat de senaste femton åren, svarade Vibeke.

– Så vad ska jag göra om skolan agerar mot mig och hävdar att jag har brutit mot deras uppföranderegler?

– Maria, jag vet att sådant händer och att det kan kännas obekvämt, men du har rätten helt och hållet på din sida. Du får det stöd du behöver om din arbetsgivare på något sätt skulle trilskas med dig.

– Okej. Vad är det du vill.

– Träffa dig, som sagt.

De hade bestämt att Vibeke skulle komma hem till henne. Maria hade tagit på sig sin röda mjukisoverall och plockat fram limpa med lite pålägg ur kylen. Eftersom kaffet var slut hade hon startat vattenkokaren och ställt en skål med blandade tepåsar på bordet. När det ringde på dörren stod hon vid lådan med värmeljus och grubblade över om det passade sig eller inte. Hon sköt igen lådan och gick för att öppna dörren.

Vibeke hälsade väldigt formellt, ställde ner en tung, oxblodsfärgad portfölj på hallgolvet och tog av sig en färgglad jacka. Maria tyckte det såg ut som fleece men anade att det kunde vara en Chanel och kommenterade inte. Hon visade Vibeke in i köket och kände hur hon efterlämnade ett mjukt stråk av myskdoft när hon passerade.

– Varsågod och sitt, sa Maria. Jag skulle ändå fika. Det finns te och mackor om du är hungrig.

– Tack. Lite te kanske. Jag åt ganska nyligen. Bor du här ensam?

Vibeke placerade portföljen i sitt knä och knäppte upp dess spänne.

– Jag har en son, Marcel. Han är tretton och sällan hemma vid den här tiden på dygnet.

– Marcel, intressant namn. Det är väl franskt?

– Jo, det betyder hammare, sa Maria och skrattade till.

– Jag tycker det är fint, sa Vibeke.

Maria ryckte på axlarna och sträckte sig efter vattenkokaren.

– Det passar honom. Marcel har lite sluggerstil. Hans far är fransman men vi är frånskilda sedan många år. Te?

Vibeke nickade och öppnade sin portfölj. Maria hällde upp vatten samtidigt som Vibeke plockade upp sin Ipad och en välfylld blå snoddmapp.

– Träffar han sin far?

– Ett par gånger om året. Ludovic bor och arbetar i Frankrike numera. Han har ny familj, så att det är som det är.

Vibeke valde en påse vanlig Earl Grey, tog en tesked råsocker och rörde om i koppen.

– Jag har själv inga egna barn, tyvärr. Jag hade gärna haft det men allting blir inte alltid som man vill. Men det var inte mig vi skulle prata om. Jag är här för att be dig ställa upp som vittne.

Maria tog en limpskiva och bredde på ett tjockt lager Philadelphiaost med pepparrotssmak.

– Det betyder alltså att målet ska upp i hovrätten?

– Precis. Jag har bett er rektor om den där incidentrapporten du nämnde när vi talades vid i telefon förra veckan men han har fortfarande inte lämnat ut den. Om vi inte har någon skriftlig bevisning blir vi ganska beroende av ditt muntliga vittnesmål. Kan jag räkna säkert med att du vittnar?

Maria tog en tugga av sin smörgås och en klunk av sitt te. Hon ställde ner koppen och tuggade ur.

– Visst. Jag ställer upp.

Vibeke antecknade något i sin Ipad.

– Du har rätt att få ledigt från ditt jobb för att vittna. Du får också betalt för förlorad arbetsförtjänst.

– Av vem?

– Eh, domstolsverket. Får jag fråga dig om du håller fast vid händelseförloppet så som du beskrev det för mig i telefonen. Var det så det gick till?

– Jag minns inte exakt vad jag sa men jag tror det.

– Enligt dina iakttagelser är du alltså säker på att Kenneth Paulsson använde mer våld än vad situationen krävde?

– Helt klart, sa Maria och tog ytterligare en tugga av sin smörgås.

– Det var inte så att Anna gick till angrepp och läraren Paulsson blev tvungen att värja sig? Du sa att Anna vevade med armarna.

– Mitt intryck, alltså från där jag stod, såg det verkligen ut som om det var Kenneth som försökte gripa om hennes handleder och att hon då försökte slå sig fri.

Vibeke tog en klunk av sitt te och tycktes tänka efter. Hon skrev ett längre stycke i sin Ipad innan hon åter vände sig mot Maria.

– Den där lådan med…

– Tavelsudd, fyllde Maria i.

– Ja, stod på golvet vid deras fötter, sa du. Varför stod den där?

– Jag har inte en aning, faktiskt.

– Såg läraren Paulsson eller Anna Svärd att du såg dem?

Maria tänkte efter.

– Nej, antagligen inte. Jag tror knappast det. Kenneth såg lite skärrad och förvånad ut när jag kom fram och frågade om vad som stod på. Då hade Anna redan sprungit därifrån.

– Pratade du med honom?

– Jag försökte men…

– Men?

– Nej, han bara snäste något om att jag inte behövde lägga mig i allting och gick därifrån.

– Du är ju Annas lärare. Har du pratat med henne om händelsen?

– Nej. Eller, jag försöker låta bli att göra det. Jag har inte sagt något om vad jag såg men själva händelsen kommer liksom upp till och från.

– Vad menar du?

– Snacket går ju på skolan. Jag tror att hon känner sig lite utsatt så jag har väl pratat med henne om att ta hjälp om hon behöver hjälp och sådana saker.

Vibeke öppnade sin snoddmapp, bläddrade i innehållet och drog fram ett papper som hon ögnade. Hon såg upp på Maria.

– Hur är din relation till Kenneth Paulsson?

– Åh, strikt professionell. Eller vad menar du?

– Gillar du honom, som kollega?

– Ärligt talat så tänker vi nog ganska olika runt saker och ting. Det är ingen lärare jag initierar några samarbeten med precis men jag försöker vara professionell och korrekt när vi har med varandra att göra.

– Så ni har ingen konflikt?

Maria skrattade till och slängde med huvudet så att hennes långa hennafärgade hår föll fram över ansikte. Hon samlade ihop det med sin ena hand och började sätta upp det med ett par mintgröna snoddar.

– Min känsla är nog att han stör sig på mig, särskilt efter att jag skrev incidentrapporten.

Lägenhetsdörren öppnades och stängdes igen med kraft. Ett buller hördes utifrån hallen och snart tittade ett fräknigt pojkansikte in genom köksdörren.

– Hej Marcel. Det här är Vibeke. Vi pratar jobb.

Vibeke nickade mot Marcel och log.

– Det finns mackor framme på bordet om du är hungrig, fortsatte Maria.

– Det är lugnt. Jag har ätit på Dinos pappas jobb och jag har läxor.

Marcels huvud försvann. Vibeke såg på Maria.

– Dinos pappas jobb?

Maria skrattade.

– Han är pizzabagare.

Vibeke log och såg ner i sitt papper för att åter finna tråden. Hon fortsatte ställa en lång rad detaljerade frågor om Kenneth, Marias klasslärarskap för Anna och om händelsen som hon bevittnat. Maria svarade så gott hon kunde.

– Så om jag har förstått saken rätt, sade Vibeke slutligen, så finns det ingenting Kenneth skulle kunna dra upp inför rätten som skulle kunna tyda på att du hade ett intresse av att misskreditera honom?

– Ingenting med substans.

– Och du ser inte att den aktuella händelsen på något vis är en del i ett mönster när det gäller läraren Paulssons yrkesutövning.

– Nej. Inget som har med händelsen att göra, men…

– Men?

Maria blev tankfull. Hennes blick var fäst i mörkret utanför kökets stora treglasfönster.

– Nej, jag kom att tänka på en sak som jag inte har reflekterat så mycket över tidigare. Men det har inget med händelsen att göra. Det är möjligen en fråga för skolledningen.

– Vadå?

Maria såg ner i sin tekopp, rörde tankspritt med en tesked i den och suckade.

– Det känns som att jag inte borde ta upp detta med någon utomstående. Jag har över huvud taget inte nämnt det för någon. Jag vet inte ens om det är något som betyder något.

Maria hade väckt Vibekes nyfikenhet.

– Låt mig avgöra om det har betydelse. Jag har tystnadsplikt. Dessutom kan det vara svårt för ett enskilt vittne att avgöra vad som har betydelse för ett rättsfall.

Maria lindade långsamt upp den använda tepåsen på skaftet till sin tesked och lade ner den på sin assiett. Hon såg vädjande på Vibeke.

– Jag litar på dig. Glöm det jag sagt om du anser att det är dumheter.

Vibeke log.

– Självklart.

– Anna Svärd kom till oss från en annan skola genom att hon gjorde ett byte. Hon fick Kenneth Paulsson som lärare i svenska men gick redan efter ett par veckor till rektorn och bad om att få byta lärare. Det var så hon hamnade i min grupp. Jag har egentligen klass 8B och hon hör till 8A.

– Godkände rektorn det, bara så där?

Maria ryckte på axlarna.

 – Saker går fort ibland på vår skola. Man är livrädd för att tappa elever. Hur som helst. När Anna kom till min klass så fick jag ändra klasslistan. När jag var inne i systemet upptäckte jag mest av en slump att ytterligare en av Kenneth Paulssons elever hade slutat samma läsår. Det var en tjej i årskurs sju som bytte till den kommunala skolan i närheten. Jag gick tillbaks i tiden och kollade elevdata för de fyra senaste åren. Totalt nio elever hade slutat och bytt skola under den perioden. Det är i sig självt inte så konstigt. Vi har liten omsättning på elever. Däremot, sju av dem hade haft Kenneth Paulsson som lärare och av de sju var sex stycken kvinnliga elever.

Vibeke höjde ögonbrynen.

– Oj.

– Ja, oj. När jag gick vidare upptäckte jag dessutom att tre av de elever som slutat hade bytt bostadsort i samma veva. Den manliga eleven som hade haft Kenneth Paulsson samt de två som inte hade haft honom. De sex tjejer som haft Paulsson hade bytt skola inom staden. Ja, utom Anna då, som bytte lärare.

– Det låter onekligen lite knepigt i mina öron. Han verkar ha problem med kvinnliga elever.

Maria ryckte på axlarna och suckade.

– Jag vet inte. Det kan ju vara tillfälligheter.

– Statistiskt sett, knappast. Är det ingenting som har uppmärksammats på skolan?

Maria skakade på huvudet.

– Om jag skall vara ärlig så tror jag inte att någon har lagt märke till det. Jag hade inte heller tänkt på det innan jag fick anledning att titta i elevlistorna då Anna kom till min klass.

– Och han har inte utmärkt sig på något sätt i sin undervisning eller i sin relation till eleverna?

Maria tänkte efter.

– Nej, sa hon eftersinnande. Jag har inte märkt något, eller hört något.  

Vibeke tittade på sitt armbandsur.

– Jösses. Klockan är över nio. Jag har stört dig alldeles för länge.

Hon lyfte upp portföljen i knäet och började plocka ihop sina saker. Maria reste sig och började duka undan.

– Ingen orsak. Det var mest trevligt med lite sällskap.

Vibeke log och såg sig gillande omkring i köket, som om hon försökte lägga det på minnet.

Read Full Post »