samtider

XXI

När Lena Svärd kom hem från sjukhuset kramade hon om sina döttrar och gick sedan direkt upp och lade sig trots att klockan inte ens hade hunnit bli sex.

– Hon var väldigt blek, sa Rebecka.

Anders slängde dagens post på köksbordet och slog ut med händerna.

– Det är cellgifterna och en hel rad med andra läkemedel.

Han hade tillbringat hela eftermiddagen på sjukhuset och ville egentligen gå och lägga sig han också. Lenas ouppackade väska stod kvar i hallen. Han ställde den nedanför trappen, gick sedan ut i köket och öppnade kylskåpsdörren.

– Har ni ätit något, frågade han sina döttrar och granskade hyllorna med kylvaror.

– Inte efter skolan, svarade Rebecka.

– Det är ganska tomt i kylen, fortsatte Anders.

– Det finns pizza från IKEA i frysen, sa Anna och drog i ärmarna på sin gula munkjacka.

Anders drog fram ett pizzapack ur frysen och satte på ugnen. Han ställde sig vid matbordet och började öppna de kuvert som låg i posthögen.

– Hur länge ska mamma få cellgifter, frågade Anna.

– Jag vet inte, svarade Anders utan att se upp från posten. Man får det i omgångar.

– Ska hon jobba?

– Knappast. Hon kommer nog att vara sjukskriven ett tag.

 – Men blir hon piggare?

– Ja, jag tror det, svarade Anders och såg på Anna.

Rebecka reste sig hastigt och skrek.

– Pappa, akta.

Hon pekade på matbordet. Ur kuvertet som Anders precis hade sprättat rasade något som liknade konfetti. Anders släppte det och tittade storögt.

– Vad i helvete?

Rebecka lutade sig över bordet för att se bättre.

– Det är sådana där som blir när man gör hål i papper med en, en…

– En håltagare, fyllde Anders i.

– Moget, sa Anna.

Anders lyfte försiktigt upp kuvertet igen och tittade i det. Han drog ut ett vitt A4-ark, vek försiktigt ut det och läste.

– Vissa svenska skolor förtänar bättre rykte än andra skolor.

Någon hade klippt bokstäver ur en dagstidning och klistrat upp dem så att det bildade meningen. Anders såg på Anna. Hon hade dragit upp benen på stolen och lagt armarna om dem som om hon frös.

– Det här kommer från din skola va, sa Anders och höll upp brevet.

– Det är säkert Victor, sa Anna med blicken fäst i köksbordet.

– Du borde nog inte hålla i det, sa Rebecka. Det är bevismaterial.

Anders lade ner pappret på köksbordet.

– Sa inte Lena att advokaten hade fått något liknande?

– De hade hällt skit i hennes brevlåda, sa Rebecka.

Anders gick bort till köksbänken, drog ut en låda och började rota.

– Det måste polisanmälas. Helvete.

Han rev av en fryspåse från en rulle och kom tillbaks till köksbordet.

– Vad helvete, frågade Anna samtidigt som Anders försiktigt stoppade ner pappret och kuvertet.

– Jag får ju åka in till den förbannade polisstationen nu på en gång.

Han samlade ihop konfettin som låg på bordet med hjälp av ett tomt kuvert från Radiotjänst och föste försiktigt ner det i påsen.

– Ni får äta de där pizzorna själva. Det brukar ta en jävla tid hos polisen. Jag tar något på vägen.

– Tur att det inte var vitt pulver, sa Anna.

– Vad menar du?

– Jag vet inte, sa Anna och ryckte på axlarna. De brukar säga så i skolan.

– Vilka brukar vadå?

– Jag vet inte. Folk. De säger att man borde skicka vitt pulver till den och den. Man dör av det.

Lenas bag stod kvar nedanför trappen. Anna lyfte den och tassade försiktigt upp för trappan. Dörren till sovrummet stod på glänt. Hon smög fram och tittade in. Mamma Lena låg på rygg med huvudet uppallat mot ett par kuddar. Hon var vaken och stirrade ut mot mörkret på andra sidan fönstret.

– Dina grejer, sa Anna och höll upp bagen.

Lena gav henne en matt blick och log.

– Kom.

Anna tassade in, ställde bagen vid sängkanten och satte sig försiktigt på sängkanten. Lena lade sin hand på hennes lår.

– Hur mår du, frågade Anna.

– Förfärligt. Men nu vet jag åtminstone varför. Det känns enklare på sätt och vis.

– Tänker du bli frisk?

– Jag…

Lenas svar övergick i en hostning

– Lova att du blir frisk mamma, sa Anna.

– Ja, jag ska bli frisk, svarade Lena.

– I sommar åker vi till Gotland.