XXVI
Vibeke Pedersen lät linjen vara öppen, ropade hallå ett par gånger men allt hon hörde var brus. Hon knäppte bort samtalet och drog en tung suck. Även om hon var van, ansåg sig stresstålig och förnuftsmässigt insåg att hon inte borde bry sig om det, så var hon inte opåverkad. Hon blev nedstämd, tappade tempo och kände sig dränerad på energi. Denna gång hade det börjat redan tidigt på morgonen. Någon hade ringt från hemligt nummer. När hon svarade kom en liten paus innan någon sade ”hora”. Därefter tycktes linjen vara öppen tills hon lade på. Hon hade anmält redan efter andra påringningen men hade ingen förhoppning om att polisen skulle hinna prioritera just hennes bagatellartade upplevelse.
Även statistiken visade att det hade blivit väldigt mycket vanligare över tid. På myndigheten låg ständigt öppna ärenden som gällde olika typer av hot eller trakasserier riktade mot åklagare, advokater och till och med mot domare. Vibeke lade ifrån sig mobiltelefonen och såg ut över trädgården genom de långsmala köksfönstren. Träden var sedan länge avlövade och gräsmattan fylld av halvruttna äpplen. I normala fall uppskattade hon den relativa ensamhet hon dagtid kunde få i det stora huset men nu kändes den bara förbannat dyster. Det ringde igen och hon tittade på displayen, åter ett hemligt nummer. Helst ville hon inte svara, samtidigt utgjorde hemliga nummer en stor del av de samtal hon absolut borde svara på. Det var som ett skruvat moment 22. Hon svarade.
– Pedersen.
Det var tyst ett par sekunder, sedan kom det åter igen.
– Hora.
Telefonen kändes kladdig. Hon lät linjen vara öppen och lade den på köksbänken, övervägde situationen. Det brukade handla om kontantkortstelefoner som var meningslösa att spåra när det gällde småttigheter som detta. Att lämna linjen öppen var inget alternativ med tanke på alla som behövde kunna nå henne. Hon knäppte bort samtalet och drog ännu en djup suck. När blev Sverige ett sådant skitland och vems var felet? Hon började grubbla över sakernas tillstånd. Det var som om nationen i sin iver efter bekräftelse från världssamfundets nyckelspelare hade kopierat dessas allra sämsta sidor, sådant som politisk polarisering, korruption, klassklyftor och ett infantiliserat, ovärdigt samtalsklimat i offentligheten som ofta urartade i den sortens hot hon just nu var utsatt för. Rent ekonomiskt hade den nya regeringen utgjort rena högvinsten för sådana som henne. Men till vilket pris? Allt mer till var och en, allt mindre till det som binder samman. Hon tänkte av någon anledning på mötet med Maria hemma i hennes spartanska kök. Det hade varit ett så trevligt möte, så varmt och okomplicerat. Det var som om det uppstod någon form av vänskap i samma ögonblick som hon satte sig ner vid köksbordet och blev erbjuden te med limpsmörgås. Hon slog ifrån sig en impuls att ringa Maria. Det vore oprofessionellt om hon inte hade något särskilt ärende. Istället gick hon i snabb takt upp till sitt arbetsrum och samlade det material hon arbetat med under förmiddagen i sin portfölj. Hon tänkte åka in till kontoret. Där fanns åtminstone lite liv och mänskliga röster.
Maria Rodriguez hade lagt sin knallröda resväska på sängen. Hon öppnade garderobsdörrarna och suckade. Oordningen var påfallande. Hennes ordningssinne var uppenbart defekt. Hon greppade en famn kläder och slängde dem på sängen bredvid resväskan. Skulle hon ta ett större tag när hon ändå packade och sortera garderobens innehåll ordentligt. Det skulle i så fall ta betydligt längre tid, kanske en stor del av eftermiddagen. Å andra sidan hade hon inget annat för sig nu när Marcel hade åkt och skulle bli i Frankrike hela novemberlovet. Hon såg ut genom sovrumsfönstret och kvävde en gäspning. En tung dimma hade lagt sig som en våt, kall filt över den folktomma innergården. Som från ingenstans överväldigades hon av tvivel över det liv hon hade skapat åt sig. Åren passerade medan hon travade runt i en väldigt begränsad cirkel av arbete och hembestyr, ibland avbruten av någon krampaktig uteaktivitet. Borde hon alls ha blivit lärare? Det hade aldrig varit hennes förstahandsval efter folkhögskolan utan mer ett sätt att skaffa sig en inkomst i väntan på att hennes silversmide skulle bli lönsamt. Nu hade smidet stått oanvänt sedan hon gjorde sig av med lokalen i kontorshotellet och lärarjobbet tog allt mer av hennes tid, som hon upplevde det. Maria kvävde ännu en gäspning, lyfte upp en violett bomullsblus ur högen på sängen och såg åter ut genom fönstret. De nakna träden tycktes bilda en egendomlig allé tvärs över gräsmattan. Kanske utgjorde de resterna av en innergård som i sitt tidigare liv varit planerad på ett annat sätt.
Maria tänkte på sin lärargärning. Hon hade gillat sitt yrke under de första åren. Hon tyckte om att undervisa, trivdes med kollegorna och hade roligt med eleverna. Hon hade fortfarande roligt med eleverna men resten av yrket hade förändrats. Och det hade gått fort, några år bara. Det var en stark känsla av att bli allt mer kringskuren och kontrollerad, av att ägna allt mer tid åt att dokumentera och redovisa för andra vad man gjorde på sin arbetstid. Kontroll och mätning av elevernas prestationer fick mer utrymme medan den egentliga frågan, den om undervisningens innehåll, reducerades till en högst sekundär fråga. Så som det hade blivit var den inte heller lärarens sak att utveckla längre. Lektionerna styrdes av vad som stod i kursplanens centrala innehåll, i olika protokoll från Skolinspektionen samt av alla de nationella och övernationella prov eleverna skulle skriva. Eller inbillade hon sig? Var hon bara en bitter människa och trött på skolvärlden? Hon vek ihop den violetta blusen och lade den i resväskan.
Kanske borde hon våga språnget. Maria korsade sina armar och gick fram till sovrumsfönstret. Hon lät åter blicken svepa över den folktomma innergården, sökte efter fler rester av en övergiven fysisk planering men kunde inte se några. Hon såg ner på det breda silverarmband hon bar runt handleden. Silversmidet var den dröm hon ville leva och hon hade aldrig gett den drömmen någon riktig chans. Platsen i vardagsrummet skulle kunna räcka till en liten smideshörna om de flyttade in Marcels järnväg på hans rum. Han skulle säkert protestera högljutt mot en sådan förändring men det var faktiskt en rimlig åtgärd. Kunde hon gå ner till halvtid? Det skulle kunna fungera rent ekonomiskt om hon var sparsam. Klarade hon av att leva sparsamt? Maria gick tillbaks till klädhögen och betraktade den med frånvarande blick.
Hon borde i vart fall träffa mer folk. Egentligen var hon ganska ensam och hade sällan några besök i sin lägenhet. Maria lyfte upp en svartvitmönstrad halvlång kjol ur klädhögen och höll upp den framför sig. Stunden med Vibeke Pedersen hade varit trevlig. Hennes doft och kläder hade känts främmande när hon klev in i köket men när de hade samtalat en stund över tekopparna var det som om Vibeke länge hade varit en del av hennes bekantskapskrets. Hon tyckte om henne. Men sådana människor var väl professionella på just det, att bli omtyckta. Och man kunde ju till vardags inte ringa en advokat när man behövde sällskap. Hon suckade och vek ihop kjolen.
Borde hon ha berättat det där om Kenneth Paulsson och elevavhoppen för Vibeke som hon gjorde? Jo, hon verkade pålitlig och hade ju tystnadsplikt. Frågan var snarare om hon borde upplysa Hans Högberg om hans förstelärares bakgrundsbild. Hon var ju själv bara andrelärare, gud bevars. Det där med att lärare skulle inordnas i hierarkier var också ett nytt inslag i hennes yrke. En förstelärare fick femtusen kronor mer i månaden för att göra samma jobb som sina kollegor. Det var egentligen ganska sanslöst. Var verkligen Kenneth en så fantastisk lärare? Hon tyckte inte det. Han var korrekt, arbetsam och möjligen uppskattad av eleverna. Men det var väl något som förväntades av alla lärare? Maria sträckte sig över resväskan och lade ner kjolen bredvid den violetta blusen. Hon skulle nog berätta för Hans Högberg. Men senare, någon gång.
samtider 