samtider

XXIV

Anna såg dem direkt. Fariba och Vanja satt i det vanliga hörnet på Burger King och delade på en påse friterade lökringar. Anna hejade glatt och klämde sig in mellan dem. Det var tidig eftermiddag och ganska tomt på folk i de sterila lokalerna.

– Läget Anna? Ta en lökring, sa Fariba.

– Jag fryser, sa Anna och slog armarna om sin midja.

– Ja, det är fan kallt här inne. Har de ingen ventilation?

– Ventilation, sa Vanja. Är du dum eller?

– Vadå?

– Ventilation blir det ju kallt av.

– Air condition blir det kallt av, svarade Fariba. Anna, gissa vilka jag ska träffa på novemberlovet.

– Mig och Vanja?

– Jo, men några andra, fortsatte Fariba.

Anna ryckte på axlarna.

– Några jag känner?

– På sätt och vis.

– På sätt och vis? Nej, ingen aning. Är det typ några kändisar liksom?

Fariba skrattade.

– Kändisar. Säg att det är typ motsatsen till kändisar.

– Dina löss? Nej, jag vet verkligen inte.

Fariba tog en lökring och log ett brett leende.

– Du träffar dem nästan varenda dag men jag träffar dem nästan aldrig.

Anna såg undrande ut.

– Mina föräldrar?

Fariba gapskrattade.

– Dina föräldrar. Nej, lärarna på din skola. Allihop.

Anna log, mest åt Faribas hjärtliga skratt.

– Lägg av. Vadå, liksom. Varför?

Fariba torkade bort en tår.

– Jo, det är sant. Faktiskt.

– Jag fattar ingenting, sa Vanja, tog en lökring och räckte påsen till Anna.

– Nu får du fan berätta, sa Anna. Vad handlar det om?

– Det är inget konstigt egentligen. Du vet att jag brukar hjälpa min morsa på jobbet eftersom hon inte hinner göra alla saker ensam.

Anna nickade.

– Jag ska hjälpa henne på novemberlovet. Hon ska städa ute på Solhammars slott. Städfirman har satt henne där för att det är flera konferenser. Gissa vilka bland annat?

– Lärarna på min skola.

Fariba skrattade igen.

– Exakt. Så jävla sjukt. Nu får jag kanske se när Surbodil och rektor Bögberg och Jävelkenneth festar loss. Ska jag vara din spion? Jag kan smygfilma med min mobil.

Anna fnissade till.

– Håll ett öga på Kenneth.

– I promise, sa Fariba och tog den sista lökringen. Hur är det med din morsa?

– Bra ibland, dåligt ibland. Hon har tappat håret.

– Lägg av. Är det cellgifterna, frågade Vanja.

– Jo, men man tänker inte så mycket på det. Hon har peruk.

De tystnade, som om döden plötsligt slagit sin skugga över dem.

– Kommer håret tillbaks, frågade Fariba.

– Ja, det kommer tillbaks. Har du hört något från Alva?

– Mmm, till jul tror hon.

– Vad till jul?

– Hon får flytta hem då. Hon är klar. Hoppas hon.

– Men du Fariba, sa Anna eftertänksamt. Det där med att filma på lärarkonferensen. Du bara skojade va?

– Varför då?

– Men fan, om du blir upptäckt. Du kan ju göra så att din morsa får sparken. Gör det inte.

Anna släppte ner sin slitna kanvasväska på köksbordet. Dunsen bröt den kompakta tystnaden som rådde i huset och fick hunden att se upp från sin liggkorg och slå några slag med svansen. Det är ofta tyst hemma nu för tiden, tänkte Anna. Som om de alla bara gick och väntade.

– Är det du Anna, hörde hon mammas röst uppifrån sovrummet.

– Ja, vilar du?

Anna tog trappan i några skutt och ställde sig i dörröppningen till sovrummet. Mamma Lena låg i sängen med täcket över sig. Mumlet från någon ljudbok hördes svagt från cd-spelaren på nattduksbordet.

– Hur mår du, frågade Anna.

– Så där. Jag tar igen mig en stund. Jag stiger nog upp snart.

Så sa mamma ofta. Ibland steg hon faktiskt upp, ibland inte.

– Var är pappa?

– Han jobbar.

– Så sent?

– Ja. Du vet ju att han får jobba över ibland när det har kört ihop sig.

Anna suckade.

– Och Rebecka är förstås på träning. Fan, jag är hungrig.

– Det finns mat i kylen som du kan värma, sa mamma Lena.

– Vad?

– Pasta. Gå ner och se efter.

Anna tassade ner för trapporna till köket och öppnade kylskåpsdörren. I en kastrull på översta hyllan stod något som såg ut som carbonara. Hon slevade upp en försvarlig portion på en tallrik, satte in den i mikrovågsugnen och hällde upp ett glas med något som såg ut att vara lingondricka. Hon glodde på hunden medan mikron surrade. Borde hon gå rundan med honom? Nej, han såg ganska nöjd ut. Mikrovågsugnen plingade och hon bar ut tallriken och glaset till vardagsrummet.

Fjärrkontrollen till TV:n låg på en bunt papper på soffbordet. Hon ställde ner maten, satte sig och lyfte upp fjärrkontrollen. Det var handlingarna från rättegången i tingsrätten som låg under den. Hon hade aldrig läst dem. Hon hade helt enkelt undvikit dem som om de var pestsmittade men nu blev hon plötsligt nyfiken på vad det stod i dem. Anna tog en tugga av pastan samtidigt som hon började bläddra i pappersbunten och ögna texten. Det mesta var sådant hon kände igen och mindes att hon hade hört på rättegången. Hon tog ytterligare några tuggor och lyfte fjärrkontrollen till TV:n. Den fladdrade igång på SVT 2. Det var nyheter och någon sa att vården gick på knäna. Hon bytte till kanalen med djurfilmer, en känguru sökte skydd mot hettan i världens varmaste öken genom att rulla sig i lera. Hon skrapade i sig det sista av pastan och drack ur det sista av lingondrickan.

När hon samlade ihop pappren på soffbordet upptäckte hon att det som troligen var sida ett låg underst. Hon såg sitt eget personnummer med namn och adress. Lite längre ner fanns Kenneth Paulssons. Hon läste hans adress och kände hur pulsen sköt i höjden och hjärtat började slå våldsamt. Hon blundade hårt och kände tårarna komma. Han bodde på Rostocksgatan 53. Den kalla vinden och iskylan under hennes nakna fötter när hon gick hem i morgonmörkret, det var ju den jävla trappuppgången. Hon reste sig hastigt, vred samman dokumenten från tingsrätten till en krokig strut, halvsprang ut i köket och tryckte ner alltsammans i lådan för pappersåtervinning. Hon vankade sedan av och an mellan köket och vardagsrummet, djupandades och övertygade sig själv om att den där natten bara var en ond dröm, en konstig fantasi, något hon sett på film och blandat ihop med sitt eget liv.

Rebecka hann bara stänga ytterdörren och släppa sin bag på hallgolvet. Från ingenstans kom Anna och kastade sig om midjan på henne.

– Rebecka, skrek hon. Jag är så ensam. Det är så jävla skönt att du äntligen är hemma.