samtider

XXV

Anna var betydligt bättre än sin äldre syster på matematik. Rebeckas mattebok låg uppslagen på köksbordet och Anna lutade sig över de olika talen.

– Det där, sa hon och pekade. Att Y-axeln är krokig längst ner, betyder att man liksom har dragit ihop siffrorna ner till noll. Det betyder inte att de inte finns, utan att man har gjort ett hopp. Om man hade skrivit ut alla siffror hade linjen blivit mycket mer lutande.

Rebecka kliade sig i huvudet och stönade.

 – Jag fattar inte.

– Så här, kolla, jag ritar upp.

Anna sträckte sig efter rutblocket och blyertspennan. Hon bläddrade fram en ren sida och ritade två figurer bredvid varandra.

– Titta här. De här två figurerna visar samma grej fast de ser helt olika ut bara på grund av det där.

Hon pekade på den brutna Y-axeln.

– Fattar du nu?

– Kanske. Men vad är poängen liksom?

Anna släppte pennan, suckade och slog ut med händerna.

– Skit i poängen. Det viktiga är väl att det blir rätt.

Rebecka betraktade granskande sin lillasyster. Hon hade armbågarna på bordet och lutade sig redan över nästa problem i matteboken. Hennes lugg föll ner över ögonen.

– Anna. Hur kommer det sig att du bara har E i matte när du klarar min gymnasiekurs utan vidare?

– Tyst, svarade Anna. Jag koncentrerar mig.

– Åh, ni har läxor, sa Lena som kommit ner från övervåningen. Hon hade en skokartong i händerna som hon ställde ner på bordet.

– Hur mår du, frågade Anna.

– Fråga inte hur jag mår hela tiden, svarade Lena. Fråga vad som finns i lådan i stället.

– Mmm, vad finns i lådan?

Lena lyfte på locket. Lådan var till bredden full med fotografier. Hon satte sig och började plocka i den.

– Det här är hela samlingen med osorterade foton ända från när ni var små, alltså allt som inte har klistrats in i något album.

– Grymt, sa Rebecka entusiastiskt och ställde sig på knä i stolen för att nå bättre. Får jag se?

– Gotland också, frågade Anna.

– Jo, något finns det säkert, sa Lena. Men från de senaste åren ligger det mesta i datorn.

Rebecka hade redan en laddning foton i händerna och bläddrade frenetiskt. Hon skrek till och skrattade högt.

– Men gud. Jag såg ju ut som en jävla kille och du Anna ser ut som en liten hipsterunge.

– Hur ser en sån ut, frågade Anna.

– Men kolla, sa Rebecka, höll fram ett foto och pekade. Du ser ju ut som lilla My.

Bilden föreställde de två systrarna sittande på kanten till en fontän med mamma Lena. De var kanske sju och nio år gamla.

– Det är i Norge. Stavanger tror jag, sa Lena.

Anna mindes resan. Mamma och pappa bråkade med varandra. Mitt uppe på ett fjäll stod mamma och skrek åt pappa. Hon slängde hans väska på marken och gick där ifrån. Pappa satt bara kvar och åt upp sin mat. När sedan hon och Rebecka hoppade in i bilen och pappa körde vidare trodde Anna att hon aldrig mer skulle få se mamma. Men det fick hon. Mamma gick längs vägen och blev upplockad. Kanske var det den största lättnaden i Annas liv.

 – Släng nu inte bara tillbaks de bilder ni har tittat på sa Lena. Jag tänkte att vi skulle försöka sortera dem. Lägg de äldsta längst bort där och de nyaste här, resten i tidsordning emellan. Sedan kan vi sätta dem i album.

Anna fick en klump i magen. Kanske inbillade hon sig, men hon fick en dålig känsla av att mamma hade börjat förbereda sig på det onämnbara.

De hade sorterat bilder i över en timme och närmade sig botten på lådan när Anders kom in i köket från hallen och satte sig vid bordet.

– Jag är hemma nu.

– Hej. Jag ser det, sa Lena. Har du haft en bra dag?

Anders sträckte ut armarna och rullade med ryggmusklerna.

– En riktig skitdag faktiskt. Bygget har stängt.

Lena såg upp från bilderna.

– Vad säger du?

– De har skickat hem oss på obestämd tid.

Alla tre tittade nu på Anders.

– Men varför, fortsatte Lena.

Anders lade handflatorna på bordet.

– Äh, förhoppningsvis bara ett kortvarigt byggstopp. Det har blivit för dyrt, så det måste räknas och förhandlas och sådant. Polackerna skulle kolla om det fanns något annat jag kunde göra under tiden.

– Men vadå, sa Rebecka. Är du arbetslös då?

– Ja, just nu är jag det, svarade Anders.

– Men då får du ju ingen lön.

– Han får a-kassa, sa Lena.

– Lena. Jag kör som egen.

Lena gned sig i nacken och grinade illa.

– Visst fan.

– Vad betyder det, frågade Anna.

– Äh, det blir lite mer komplicerat, sa Anders och reste sig. Men bygget kommer nog i gång igen vilken dag som helst och gör det inte det så har polackerna flera projekt igång. Det löser sig. Har ni käkat något?

Han gick ut i köket.

– Det måste lösa sig, sa Lena, och såg efter Anders. Hon betonade ordet måste.

– Jag kan göra spenatsoppa, sa Anna och studsade upp från stolen.

Innan någon hunnit protestera hade hon öppnat frysen och rivit fram ett paket frusen spenat och en påse prinskorv som legat infrysta sedan midsommar.

– Spenatsoppa är skitenkelt, fortsatte Anna. Vi har gjort det på hemkunskapen i skolan.