samtider

WWVII

Fariba drog fram cigarettpaketet ur bröstfickan på sin vita skyddsjacka och slog sig ner på altanen bakom den stora matsalen, utom synhåll för de stora panoramafönstren. Bortsett från tunnorna utanför den stora entrén var det enda platsen på Solhammar som tillät rökning. Hon satte en Marlboro light i mungipan, tände den och drog ett djupt halsbloss. Framför henne sträckte slottsparken ut sig med sina gräsmattor, fruktträd och grusgångar. Vädret var ovanligt milt för årstiden och en lågt stående sol glittrade i den fuktiga gräsmattan. Hon hade redan varit i gång i fyra timmar, mestadels med att tömma papperskorgar och sätta nya påsar. Hennes mamma gick från rum till rum med sin städvagn. Fariba höll cigaretten lågt mellan blossen så att hon snabbt kunde fimpa om hennes mamma oväntat skulle dyka upp.

Lärarna från Svea College hade inte gjort så mycket väsen av sig. De satt i olika grupprum och pratade. Då och då släntrade några in i matsalen för att fylla på sina kaffekoppar, hämta en frukt eller lite godis ur någon av alla de skålar som stod utplacerade överallt. Hon hade känt igen Kenneth Paulsson, Hans Högberg, Bodil Kjellén och de andra som hon sett i Annas skolkatalog men ingen av dem hade utmärkt sig på något särskilt sätt. Nu skulle de snart ha fria aktiviteter fram till middagen klockan sju. Anläggningens spa och puben intill matsalen brukade vara de populäraste tillhållen. Eftersom ytterligare två konferenser pågick parallellt med Svea College var anläggningen i stort sett fullbelagd. Fariba fimpade cigaretten och reste sig mödosamt. Nu började den jobbiga delen. Eftersom hon skulle hjälpa till med städning och undanplockning mellan sittningarna i matsalen så skulle timmarna fram till midnatt bestå av hårt oavbrutet arbete för väldigt lite pengar.

Hans Högberg hörde ett dovt plums utanför sitt rumsfönster och såg ut. Den vanliga gruppen manliga lärare hade redan annekterat poolområdet anförda av Kenneth Paulsson. Deras ölflaskor stod utspridda på soldäckets vita plastbord medan de plaskade runt som barn i den njurformade bassängen. Hans ryste, mest inför tanken på att fribada långt in i november. Det var verkligen inte hans kopp te. Han drog på sig den marinblå Taylorskjortan, knäppte knapparna och såg sig i spegeln. Den hade klarat vistelsen i resväskan ganska bra och gav ett representativt intryck ihop med de svarta bomullsbyxorna. Han sneglade ut genom fönstret. Gunnar Ask kastade sig med ett vrål från trampolinen och landade i vattnet med ett våldsamt magplask. Skulle det bli en sådan kväll? Han petade sina manschettknappar på plats och drog på sig sin kavaj. Fyra öl, inte mer.

Dagen hade på det stora hela avlöpt enligt planen. Han kände dock ett sting av oro och besvikelse över de redovisningar i helgrupp som hade utgjort dagens sista programpunkt. De kändes avslaget oinspirerande och slutade i det vanliga käbblet om hur bra allting var ordnat förr i tiden. Jeanette Lysander hade sagt att hon ville ha frihet under ansvar och det upprepades sedan av i stort sett alla talare. Ja, gärna för honom. Dokument, blankett och enkätraseriet var inte hans idé. Om han som rektor hade haft makt över skolans inre arbete hade mycket sett väldigt annorlunda ut. Men det kunde han inte säga. Han lät huvudet falla framåt i ett försök att sträcka ut nackmusklerna. Som rektor och mellanchef var han gisslan, en omständigheternas fånge. Han satte sig på sängen med sin laptop och avslutade sina förberedelser inför kvällens quiz.

En stund senare var poolområdet tomt igen. Hans Högberg slog igen locket på sin dator och konstaterade att festen hade flyttat in i värmen. Klockan var redan över sex och det var hög tid att han gick ut och visade sig för personalen. Om han satte sig i puben kunde han förena nytta med nöje. Han behövde en öl.

Maria ställde ner vinglaset. Det fruktmättade och kryddiga zinfandelvinet fyllde munhålan med hetta och hon kände sig ordentligt varm om kinderna. Hon bestämde sig för att det fick bli sista glaset. Klara Edelman på andra sidan bordet ondgjorde sig över undervisningsråd från Skolverket som inte ens visste vad som stod i skollagen. Jeanette protesterade och Maria lyssnade förstrött. Lärare pratade alltid jobb, blev aldrig privata, inte ens personliga. Var det en yrkessjukdom?

De hade ätit en smakrik trerättersmeny. Dessertsorbeten hade dukats av och nu började även kaffekannorna att försvinna en efter en. Maria kände sig alltid en smula främmande på tillställningar som denna. Kanske var det hennes spartanska barndom som spökade. När hon växte upp i Linares var middagar och miljöer som på Solhammars slott förbehållna samhällets yttersta elit, något man bara såg på TV. Nu satt hon, en enkel adjunkt och åt kycklingfilé med murkelsås som om hon vore adlig. Det kändes nästan kriminellt. Hon såg sig omkring. Det började uppstå luckor kring bordet men såg samtidigt ut att finnas gott om plats i baren. Hon vände sig till Cecilia Swedin som satt närmast.

– Jag går bort till baren.

– Jag kommer snart jag med, svarade Cecilia och klappade henne på handleden.

Maria tog det halvfulla vinglaset i handen och reste sig. Hon siktade in sig på en soffgrupp där Aina Svensson och Ingrid Jansson tycktes djupt inbegripna i ett samtal och slog sig ner mitt emot dem.

– Vad tycker du då Maria, sa Aina och såg på henne med lätt skelande blick. Bör Madeleine Bernadotte få kalla sig prinsessa med tanke på att hon knappt vistas i landet?

– Oj, det var en svår fråga, sa Maria och tog en klunk av vinet. Är hon alltså utomlands?

Aina himlade med ögonen.

– Men herre gud. Vet du ingenting. Läser du inte tidningarna? Hon är ju gift med en amerikan och bor i New York.

– Jag har varit gift med en fransman och bott i Paris, sa Maria.

– Maria Antonia Josepha Johanna von Habsburg Rodriguez, rabblade Ingrid och skrattade.

Aina såg oförstående på henne.

– Vad var det där?

– Lady Marie Antoinette, gift med Ludvig den sextonde av Frankrike.

– Nära, sa Maria. Den jag var gift med hette Ludovic den förste av förbannat dåligt morgonhumör. Och jag gör inga anspråk på någon prinsesstitel.

– Hur som helst, sa Aina med hög röst. Har man en pappa som har rullat runt med halva kändiseliten och ändå får kalla sig kung så tycker jag gott att man som dotter ska få kalla sig drottning.

– Prinsessa, rättade Ingrid.

Aina svepte sitt vinglas samtidigt som Maria såg i ögonvrån hur Kenneth Paulsson ställde ner sin ölflaska på bordet och sjönk ner i fåtöljen bredvid henne.

– Vem är prinsessa, frågade han och såg sig omkring.

– Madeleine, sa Aina och drog hela sitt resonemang om titlar och utlandsvistelser en gång till.

Fler personer anslöt till gruppen och snart uppstod spontana stickspår i mindre samtalsgrupper. Kenneth lutade sig mot Maria och höll fram sitt ölglas till en skål. Hon mötte den reserverat med sitt tomma vinglas. Han var uppenbart onykter och försökte fästa sin blick strax ovanför hennes hårfäste.

– Stämmer det som ryktet säger att du tänker vittna i nästa rättegång?

Hon blev alldeles kall.

– Vilket rykte?

– Om vi säger så här då. Tänker du vittna i nästa rättegång?

Maria bestämde sig snabbt för att inte fundera, utan bara svara.

– Jag har blivit kontaktad av advokaten i ärendet och om det är så att jag blir kallad så tänker jag vittna. Så är det.

– Varför då?

Maria skrattade till.

– Därför att det är en skyldighet vi har enligt svensk lag.

Kenneth sjönk ner en aning i sin fåtölj.

– Vad tänker du säga då?

– Kenneth, jag vet inte, sa Maria och ruskade på huvudet. Det avgörs väl helt och hållet av vilka frågor jag får.

Han slog ut med armarna.

– Men det har ju gått mer än ett halvår. Du kan ju inte minnas vad du såg för mer än ett halvår sedan.

– Det är möjligt, svarade Maria och ryckte på axlarna. Det visar sig i så fall.

Han noterade hennes tomma vinglas och lyfte det.

– Vill du ha mer vin? Jag bjuder.

– Tack, det var vänligt men jag ska inte dricka mer. Jag börjar redan känna mig lite yr.

– Kom igen Maria. Sådana här fester har vi ju högst en gång vartannat år.

– Nej, det är bra. Jag lovar.

Kenneth ställde ner glaset och sjönk ihop i fåtöljen. Han såg på henne från sidan.

– Jag kom plötsligt att tänka på Lars Norén.

– Varför då?

Han tog en klunk öl.

– Glöm inte att de tår du tvingas trampa på i dag kan stå i förbindelse med den röv du tvingas slicka i morgon. Ursäkta språket.

– Vad menar du?

– Äh, det är något den där alkoholistpappan säger i en av hans pjäser. Men det har sina poänger.

Hans Högberg klappade i händerna.

– Hallå allesammans, ropade han. Nu börjar quiz nere i Gillestugan.

Räddad av gong gongen, tänkte Maria och reste sig.

Servitriserna hade gjort den sista avdukningen i lärarsektionen. Fariba greppade serveringsvagnen och betraktade storögt raderna av skolpersonal som skrattade och skrek vid de två långborden innan hon rullade ut i köket. Deras röster bildade en ljudmatta som var på gränsen till det uthärdliga. Scenförändringen var en total kontrast till dagens stillsamma konfererande. Många vid borden var synbart onyktra, bland dem Kenneth Paulsson som redan råkat välta ett vinglas för sin bordsdam. Hon langade in porslinet i den stora diskmaskinen, torkade av vagnen och pustade. Nu skulle Fariba plocka flaskor och skräp i pubregionen innan hon hjälpte sin mamma med slottets alla toaletter.

En stund senare stod Fariba och skopade med sträckt arm ur barkfyllningen från en stor kruka med ett palmliknande träd i. Den stod i kanten av pubområdet och någon hade spytt där. Det var kladdigt och luktade illa. Hon förslöt soppåsen, reste sig och lät blicken svepa över de olika soffgrupperna. Hon hade noterat Maria Rodriguez i en fåtölj, Bodil Kjellén i en annan. Ingen av dem gjorde något konstigt eller anmärkningsvärt. Hon släppte ner påsen i säcken på sin städvagn och greppade handtagen för att rulla vidare när hon såg Kenneth Paulsson komma släntrande från bardisken med en ölflaska i handen och sjunka ner i fåtöljen bredvid Maria Rodriguez. Spionen i henne vaknade och hon rullade bort sin vagn till städskrubben som låg inom synhåll från deras soffgrupp. Hon lämnade en glipa i dörren så att hon kunde se dem medan hon samtidigt passade på att lasta av och på material för toalettstädning på sin vagn. Samtalet tycktes mestadels pågå tvärs över bordet med ett par äldre damer. Maria satt med benen i kors och ett tomt vinglas framför sig medan Kenneth satt nedsjunken med de långa benen instuckna under soffbordet. Hans mobil låg bredvid honom i fåtöljen och hotade att glida ner i skarven mellan dyna och armstöd. Hade den glidit ur hans ficka?

När Fariba var klar med sin vagn spanade hon igen genom dörrspringan. Kenneth Paulsson satt vänd mot Maria. Han satte ner hennes vinglas och sade någonting. Hon svarade kort. Någon klappade i händerna och alla såg upp mot en punkt som låg utanför hennes synfält.

– Hallå allesammans. Nu börjar quiz nere i Gillestugan, ropade en mansperson och soffgrupperna tömdes snabbt på folk.

Fariba drog på sig plasthandskarna, sköt upp dörren till städskrubben och rullade hastigt fram sin vagn till det bord där Kenneth och Maria suttit. Hon tömde vant bordet på glas och flaskor, satte sig sedan på huk och låtsades plocka något från golvet under fåtöljen där Kenneth suttit. Hon kände med handen längs springan mellan dynan och armstödet. Jo jävlar, den låg där. Hon drog fram Kenneths mobiltelefon och stoppade den hastigt i fickan på sitt förkläde, torkade hastigt av bordet och gick vidare med sin vagn.

Endast övervåningens toaletter återstod att rengöra när hon var klar i pubdelen och hade fått kontakt med sin mamma. Hon satte upp städskylten, rullade in sin vagn och låste om sig på herrtoaletten. Även om hon var ganska säker på att ingen hade sett henne när hon lät mobiltelefonen glida ner i fickan var det först nu hon vågade ta fram och titta på den. Det var en tunn Samsung android med stor skärm. Vilken sjuk grej. Här stod hon, Fariba Farrokhzad, på en låst herrtoalett med Kenneth Paulssons mobiltelefon framför sig. Tänk om han var en chattare på riktigt och hans alter egon fanns i telefonen. Hon väckte den med lätt darrande händer. Skärmen var låst. Hon behövde naturligtvis en kod. Borde hon lämna telefonen i receptionen? Hon funderade intensivt och kom plötsligt på att mobiler kunde spåras med hjälp av sin GPS. Hon knäppte loss telefonens bakstycke och tog ut batteriet. Skulle hon ta sim-kortet också? Hon bestämde sig för att nöja sig med batteriet, monterade bakstycket och släppte ner telefon och batteri i innerfickan på sin skyddsrock. Hon kunde säga att hon glömt den där om någon frågade efter den.

Det bankade intensivt på dörren. Hans Högberg vaknade med ett ryck och tittade på klockan. Den var nästan tre på natten. Han svor tyst, drog täcket om sig och försökte ignorera oväsendet men det bara fortsatte. Han gav upp, stapplade bort till dörren och öppnade. Utanför stod Kenneth Paulsson med håret på ända och såg uppjagad ut. Han talade forcerat och osammanhängande med gråten i halsen.

– Nu måste du hjälpa till Hans. Så här får det bara inte gå till. Det är inte klokt.

Kenneth var uppenbart onykter. Hans suckade.

– Vad är problemet?

– Gunnar har stulit min mobiltelefon och vägrar ge tillbaks den.

Hans tog sig för pannan.

– Kenneth. Gå och lägg dig nu. Du får säkert tillbaks den i morgon.

– Nej jag vägrar, svarade Kenneth upprört. Man gör inte så. Du får följa med och se till att han lämnar tillbaks den.

– Jag har gått och lagt mig. Vi tar det i morgon sa Hans och drog i dörrhandtaget.

– Du är rektor, sa Kenneth och satte sin fot i dörrspringan. Du är ansvarig för vad som händer här. Du måste följa med mig och lösa det här personalproblemet.

Hans släppte dörren och drog sammanbitet på sig byxorna. Han kände Kenneth. När han hade bestämt sig för en sak så släppte han det inte. Han skulle kunna stå hela natten och banka på dörren. Han stoppade nyckelkortet i fickan och följde efter Kenneth längs hotellkorridoren. Dörren till Ainas enkelrum stod öppet. På rummets soffbord stod en flaska whiskey och ett antal glas. På varsin stol satt skolans gamle vaktmästare Gunnar Ask och den nye matematikläraren med spelkort i händerna. Aina låg i sängen och verkade sova. Kenneth ställde sig i dörröppningen.

– Nu är jag här med rektor Högberg så nu tycker jag att du kan ta fram min mobiltelefon.

– Hör du inte vad jag säger, svarade Gunnar. Jag har inte tagit någon jävla telefon.

– Varför sitter ni här inne, frågade Hans.

– Det bara blev så, sa Gunnar. Aina var med i början, sedan blev vi bara kvar.

– Jag tycker att vi lämnar henne i fred nu, sa Hans. Vi går ner i foajen och reder ut det här.

– Visst.

Gunnar reste sig på ostadiga ben, samlade ihop kortleken och lomade ut ur rummet. Den nye matematikläraren tackade för sig och gick mot sitt rum. I foajen satte de sig i en soffgrupp nära entrén. Hans suckade. Han hatade fyllegräl, i synnerhet mitt i natten.

– Vad handlar det här om?

– Det handlar om att Gunnar tog på sig min kavaj och gick omkring. När han sedan tog av sig den var min mobil borta.

Hans vände sig till Gunnar.

– Är det så?

Gunnar slog ut med händerna.

– Det där med kavajen var bara en kul grej. Jag har inte rört någon jävla mobiltelefon. Jag svär på min moder.

– Du hör Kenneth. Vad tycker du att jag ska göra?

– Ringa till polisen. Jag tappar inte saker. Det händer inte. Jag är hundra procent säker på att den låg i fickan på kavajen.

– Du är ju inte helt nykter, försökte Hans. Är inte det klokaste att vänta till i morgon och höra med receptionen om de har fått in någon mobil?

– Då ringer jag själv.

Hans tog sig för pannan. Kenneth verkade vara ordentligt ur balans.

– Kenneth. Jag har faktiskt svårt att tro det om Gunnar, att han skulle driva den här leken så långt och trots allt handlar det bara om en mobil som har minst ett par år på nacken. Elevassistenternas telefon ligger oanvänd i skåpet på min expedition. Du kan ta den istället om din nu skulle vara försvunnen. Den är dessutom nyare.

– Nej, jag ska ha min mobil, punkt slut. Jag har telefonlistan och allt möjligt i den.

– Jaha, sa Hans och gäspade. Då får du vänta till klockan sju och fråga efter den i receptionen. Jag kan inte trolla, Kenneth. Nu går vi och lägger oss. Det är samling för teambuilding klockan halvnio.

De reste på sig. Hans och Gunnar gick mot trapporna. Kenneth gick mot matsalen. Hans stannade.

– Var ska du?

– Leta. Allt får man ju göra själv på den här jävla skolan.