Del II
”Så trött kan man bli att inget pulver hjälper, inte två ens. Lämnad, lämnad, lämnad, lämnad, säger hjärtat och stämplar sekunder.”
Cora Sandel
XXIX
Det var ovanligt varmt för årstiden. En matt februarisol hade visat sig under några dagar i följd. På marken låg ett tunt snötäcke och temperaturen pendlade runt nollstrecket. Löpsedlarna trumpetade att det fanns tusenlappar att tjäna på att välja elbolag och långt in i tidningen kunde man läsa att en lärare dömts till böter för ringa misshandel. Naturligtvis ville familjen Svärd fira att deras Anna vann målet i hovrätten och Anders hade hittat dansk fläskfilé till ett rimligt pris på Netto. Med den som bas hade han och Rebecka gjort en kryddig marinad, dukat fint på köksbordet och serverade huvudrätten i familjens stora gjutjärnsgryta tillsammans med potatisgratäng och ruccolasallad. De åt under tystnad. Lena satt i sin rullstol och var för dagen hänvisad till sin högerhand. Någon segerrusig feststämning ville inte riktigt infinna sig. Anna spetsade några filéer på sin gaffel och lade till Viggens stora förtjusning över dem i hans matskål. Lena följde henne med blicken.
– Vad bra du var Anna.
– Vad menar du?
– I rätten. Du svarade så bra på både Vibekes och åklagarens frågor.
Anna rodnade.
– Tack.
– Ja, det var fan, sa Anders mellan tuggorna. Vem har lärt dig att prata så där?
Anna ryckte på axlarna.
– Vet inte. Jag hade ju lovat Vibeke.
– Kenneth Paulsson framstod som en idiot, sa Lena. Särskilt efter att hon, läraren, hade gett sin version av händelsen.
– Maria är bra, sa Anna.
Lena lade ner sin gaffel.
– Men du verkar inte så glad.
– Skönt att det är över, sa Anna och slevade upp några filébitar på sin tallrik.
– Men?
– Äh, skit samma.
– Du menar att straffet blev så lågt, försökte Anders.
Anna lade ner sina bestick.
– Men läs tidningen för helvete. Det står ju typ att det är hemskt och nu kan lärarna lika gärna sluta undervisa för att eleverna har ändå alltid rätt.
– Det där är bara politik Anna. Det behöver du inte bry dig om, sa Lena.
– Det känns i alla fall inte så kul. De som hatade mig förut kommer att hata mig ännu mer nu.
Anders pekade med sin gaffel.
– Hon tjejen, höjdaren från elevkåren sa att du var fantastisk.
– Men så kul för henne. Fan. Jag vill inte gå tillbaks till den där förbannade skolan. I morgon kommer väl Victor att vara en finne i röven på mig hela dagen. Sen kommer Surbodil med sina ögon i kors och undrar om jag behöver prata. Jag vill inte.
– Skål, sa Rebecka och höjde sitt glas med Pommac. Det är över nu. Byt skola om nu Svea College är så jobbigt.
De skålade avmätt med varandra.
– Jag får bita ihop, sa Anna. Det är nästan bara ett år kvar nu.
Lena vände sig mot Anders.
– Hur gick det förresten med hotbrevet som du lämnade till polisen?
– Förundersökningen nedlagd i brist på bevis.
– Tänka sig.
– Jag sätter femtio spänn på att det var Victor, sa Anna.
– Du har inte femtio spänn, sa Rebecka.
samtider 