samtider

XXX

Isen ville inte riktigt lägga sig på den kanal som slingrade sig genom stadskärnan. På de tunna flak av is som fått fäste längs stränderna hade stadens änder funnit sin viloplats. Anna hade sträckt sin varma huvjacka över bänken invid Köpmansbron. Hennes fleece räckte gott och när de satt tätt intill varandra märktes inte kylan. De delade en påse lökringar och Alva satt i mitten.

– Varför kom du inte i julas, frågade Anna.

– De sa att det var risk.

Fariba sträckte sig efter lökringarna.

– Men det var ju nyss. Vad kan det göra för skillnad.

– De sa att julen är risk. Jag vet inte mer. De släppte mig nu. Adjö bara. Nu får du åka hem. Morsan blev helt chockad. Hallå, ska hon plötsligt bo här igen, liksom.

Anna såg på henne.

– Så nu är du helt utsläppt?

– Ja, typ. Fattar ni? De pratade om skola och praktikplatser och hur jävla viktigt det var med allt det där, med sysselsättning för att inte hamna i typ utanförskap, eller vad det heter. Jo, hallå. Var ska jag börja, tänkte de?

– Vadå, sa Fariba. Du vet väl var du ska gå i skolan?

– Nej. Faktiskt inte, svarade Alva och tog en lökring.

– Akta dig för Svea College, sa Anna och gav till ett skratt som lät mer som en hostning.

– Och hur skulle jag komma in där, oavsett?

– Jag går där.

– Du heter Anna, Anna.

– Du heter Alva, Alva.

– Men du heter inte Coulibaly i efternamn.

– Det finns blattar även på Svea.

– Inte många. De flesta ser ut som dig.

Anna såg plötsligt trött ut.

– Ärligt Alva. Du skulle kunna kliva rakt in i vilket next-top-model avsnitt som helst. Det kan inte jag.

– Nu var du rolig. Vad pratade ni om för mobil?

Fariba grävde fram Kenneth Paulssons mobiltelefon ur sin kanvasväska, samma slags väska som Anna brukade bära. Alva tog emot den och tryckte på dess knappar.

– Fan, har den inget batteri?

– Oj, sa Fariba och grävde i sin väska. Det kommer här.

Alva satte batteriet i telefonens bakstycke och såg snart den inloggningsruta som Anna och Fariba redan hade mött ett antal gånger.

– Det är liksom problemet, sa Fariba.

Alva skrattade.

– I värsta fall går det mesta att lösa. Varför ska ni in i mobilen?

Anna tänkte efter.

– Egentligen finns det ingen direkt anledning längre. Jag är mest nyfiken.

– Så det finns inget problem?

Anna sneglade på Fariba.

– Nej. Det kan väl kanske finnas om han lyckas överklaga domen igen. Det kan man tydligen. Men Vibeke sa att det var helt otänkbart.

– Vibeke?

– Advokaten. Den vi har haft kontakt med.

– Ni vann i hovrätten?

– Jo. Han fick böter.

Alva såg på mobilen, vred och vände den i sina händer. Plötsligt reste hon sig och kastade den med full kraft rakt ut i kanalen. Den hamnade med ett dovt plask mitt i rännan. Hon satte sig igen.

 – Skit i telefonen. Glöm den bara. Bestäm dig för vilket liv du vill leva och skapa det åt dig. Så sa de på hemmet.

Fariba skrattade en aning skräckslaget.

– Jag vill dansa balett.

Alva betraktade henne och log snett.

– Inom rimliga gränser. Man måste tänka på det möjliga.

– Jag vill bli en Alva, sa Anna.

Alvas leende försvann.

– Nej Anna. Det vill du inte. Tro mig. Jag har varit en Alva hela mitt liv, så jag vet vad jag pratar om.

– Varför kastade du mobilen?

–Strunta i den där läraren. Han ligger i kanalen nu. Han har inget med ditt liv att göra. Glöm det där. Gå vidare. Jag lovar dig.

Anna såg en aning snopen ut.

– Och vad ska jag liksom gå vidare med?

– För fan Anna. Du går i en A-skola, du heter Svärd, du är smart och kan säkert få en praktikplats i morgon om du behöver det. Hur tror du att jag skulle kunna hjälpa dig? Jag har suttit på behandlingshem och har inte ens en skola att gå till.

Vibeke sträckte ut sig på rygg i soffan. TV:n var påslagen och nyheterna rullade men hon var inte intresserad. Hon blundade och tänkte på gårdagen. Anna Svärd hade överraskat positivt och Maria Rodriguez hade varit ett lysande vittne. Juryn hade lagt sig en bit under hennes yrkande i straffskalan, vilket kanske var bra med tanke på omständigheterna. Nu fanns det inget som talade för att domen skulle överklagas igen. Det hela hade säkert avgjorts redan i tingsrätten om hon hade varit bättre förberedd. Hon hade prioriterat fel då. Det insåg hon nu. Även om den mordbrand hon jobbat med parallellt hade ett högre straffvärde så var den inte alls samma sprängstoff som skolmålet. Domen mot Kenneth Paulsson skulle kanske bli prejudicerande. Han hade inte rört en min när domen föll och hade mest suttit med ett outgrundligt leende på läpparna när Anna Svärd talade. Men han var märkbart störd under Marias vittnesmål, gjorde miner och viskade saker åt åklagaren. Det var ett modigt vittnesmål mot en kollega. Maria Rodriguez, hur hade hon det nu? Vibeke sträckte sig efter mobilen som låg på soffbordet. Marias nummer fanns kvar i samtalslistan. Hon svarade efter första signalen.

– Maria, mitt i maten.

Vibeke satte sig upp.

– Ursäkta. Det är Vibeke Pedersen, advokaten. Jag kan ringa senare.

– Åh, hej. Ingen fara. Jag har viss simultankapacitet. Vad gäller det?

– Det är inte jätteviktigt. Jag ville bara höra att allt är okej med dig, att ditt vittnesmål inte har gett några oönskade konsekvenser.

Maria skrattade.

– Det låg ett kort i mitt postfack på jobbet. Tack för ett bra samarbete, stod det. Med vänliga hälsningar, Kenneth Paulsson.

– Oj. Han kanske menar det ironiskt. Har han eller någon annan sagt något, frågade Vibeke.

– Nej. Bortsett från kortet är väl det mesta som vanligt. Det tisslas en del bland vissa elever men det är väl som det är.

– Får Anna Svärd vara i fred?

– Antagligen inte. Jag ska fråga henne i morgon.

– Det där med kortet. Det låter som ett ganska infantilt tilltag. Har du det kvar?

– Det ligger nog i min handväska.

– Du vill inte komma över på en fika?

Det blev tyst ett ögonblick. Vibeke bet sig i underläppen. Det bara slank ur henne som om hennes mun var fjärrstyrd.

– Visst, sa Maria dröjande. Var?

– Blåregnsvägen 14. Upp till höger när du kör in i Sigridsdal.

– Kaffe på maten då. Har du kaffe?

Vibeke fnissade.

– Ja, jag har kaffe. När kommer du?

– Om en halvtimme. Lite mer kanske.

– Du är välkommen. Ta med dig det där kortet.

– Vi ses.

Vibeke knäppte av och lade ner mobilen på soffbordet. Hon ruskade på huvudet, lite förvånad över sitt eget impulsiva handlande. Nu hade hon plötsligt bjudit hem ett vittne. Nåja, någon gång skulle väl vara den första och om inte annat var hon skyldig Maria Rodriguez en fika.