Wismarkyrkan var till bristningsgränsen full av människor. Förutom de nära släktingar som satt på raden bakom dem och på andra sidan mittgången, var det få ansikten Anna kände igen. Ett och annat verkade flyktigt bekant som hämtat ur ett tidigare liv, antagligen från den tid då hon var litet barn och fortfarande vistades på mammas jobb vissa dagar. Kistan med det väldiga överdådet av blommor såg främmande ut. Den hade ingenting med hennes mamma att göra. Anna blundade och hoppades bara att den värsta dagen i hennes liv snart skulle ta slut. Hon såg det hela som genom en bakvänd kikare, förnam ljud och händelser som om kyrkan var madrasserad och hon själv satt inuti en sluten glaskupa. Den kvinnliga prästen talade om dagar.
– Sådant är jordelivet, att vår utmätta tid om vi når ålderdomen, är blott trettiotusen dagar eller där omkring. Lena Svärds utmätta tid ibland oss kom att bli blott sextontusen tvåhundrafemtiofyra dagar. Under de dagarna hann hon…
Anna smög fram sin mobiltelefon och lade den i knäet. Hon öppnade dess miniräknare och dubbelkollade det prästen hade sagt om mammas antal dagar. Det stämde. Till och med skottdagarna var inräknade. Anna hade aldrig tänkt på livet på det sättet, som ett visst antal dagar. Trettiotusen dagar, var livet så kort? Ett meddelande dök upp i mobildisplayens överkant. Det var från Alva och hon hade läst innehållet innan hon hann knäppa bort det: Träffar kompisar från behandlingshemmet. Du verkar haft rätt om förstechattaren. Ville bara du skulle veta. Kram.
– Anna.
Det var mammas röst. Anna såg sig förvirrat omkring bland kyrkans bänkrader.
– Är du vaken mamma?
– Skönt att du är hemma. Var har du varit?
– Äh, ute bara.
– Kom hit Anna. Sätt dig.
– Men pappa sover ju. Tänk om vi väcker honom.
– Han vaknar inte. Kom, jag vill prata med dig.
– Vänta då.
Anna blundade igen. Hon såg mamma Lena halvsittande i sin säng med kudden bakom huvudet mot sänggaveln.
Anna stannade till på Hindvägen när deras hus var inom synhåll. Hennes blick sökte sig till en gräsmatta som började bli synlig där snön drog sig tillbaks. Ett antal gula blommor sträckte på sig som om de legat slumrande under snötäcket hela vintern. Det var tussilago, visste Anna. Varma minnen från hennes första vårar svepte genom medvetandet utan att hon kunde hejda dem. Området mellan husen hade bara varit grus, snöslask och jordhögar. Hon och Rebecka hade dragit runt i galonbyxor med en tom pepparkaksburk och letat efter dessa guldblommor. På sin födelsedag hade hon fått en guldtårta med fyra ljus i. Hon blinkade och försökte se klart genom tårade ögon. Vad var det med henne? Hon hade ju haft en riktig skitdag. Anna slängde upp sin kanvasväska på ryggen och gick hemåt.
– Hallå, ropade Anna redan i hallen utan att få något svar. Hon sparkade av sig sina sneakers och gick in i köket. Rebecka satt vid köksbordet med Viggen i knäet och tittade ut genom fönstret.– Vilken jävla skitskola jag går på, sa Anna och ställde sin kanvasväska på köksbordet. Jag vill fan inte gå dit igen.Hon sjönk ihop på en stol och lät hakan vila mot bordskivan.– Istället för Maria Rodriguez har vi fått nån jävla mupp som påstår att svenska femtonåringar inte klarar av att läsa en vanlig dagstidning. Dessutom har de gjort om grupperna så att nästan halva min klass går i vår svenskagrupp. Vi är nästan fyrtio elever, men bara tjugofem bänkar. Jag fattar inte hur de har tänkt. Rebecka såg på henne utan att säga något.– Alltså, jag pallar inte ett helt år till på Svea. Så är det bara, fortsatte Anna. Jag måste fan byta.Rebecka såg ut genom fönstret igen. Anna rätade på sig.– Fan vad du var munter då. Har du fått mens? – Mamma är på sjukhuset igen, sa Rebecka utan att vända på huvudet. Ambulansen har varit här.Anna kände hur det omedelbart knöt sig i mellangärdet på henne. Det var som om någon tog ett grepp runt hennes revben och drog i dem.
– Och pappa, viskade Anna.
– Är på sjukhuset. Han tog bilen, sa Rebecka.
– Är mamma sämre igen?
– Blodproppar tror jag. Hon var alldeles vit när ambulansen kom.
– Men fan. Det går inte, sa Anna. Hon måste ju bli frisk snart om vi ska till Gotland.
– Pappa skulle ringa när han vet lite mer.
– Jag såg tussilago på vägen.
– Jag vet, sa Rebecka. Jag har sett dem.
De blev sittande vid var sin ände av bordet utan attsäga något.
Klockan var nästan åtta på kvällen när Anders Svärd plötsligt stod med ytterkläderna på i öppningen in till köket. Han var spöklikt blek och stod med händerna längs sidorna som om han höll en osynlig skottkärra. Han såg på dem.
– Hej, viskade Anna.
– Du skulle ju ringa, sa Rebecka.
– Ni får nog göra er i ordning och följa med till sjukhuset. Lena är död nu.
– Jag visste det, viskade Anna och kröp ihop på sin stol. Varför?
– Hennes hjärta orkade inte. Innan vi åker skall vi tillsammans välja kläder som vi kan ta med åt Lena, till hennes sista vila. Anders lyfte sina händer och gömde sitt ansikte i dem. Han skakade.
De stod sida vid sida framför mamma Lenas öppnade garderobsdörr. Anna såg omedelbart den ljusblårutiga bomullsblusen som mamma, när hon var på riktigt gott humör, brukade bära ledigt nedsläppt över en stickad beige kjol, ibland med ett smalt svart skärp om midjan. Hon lyfte ut galgen med blusen och lade den på sängen. Snart fann hon även kjolen och skärpet i en av lådorna. I tygerna fanns doften av mamma och den intensiva känslan av att hon närvarade gjorde att hon fick sätta sig ner för att inte tappa balansen. Rebecka följde henne med blicken och kämpade fram ett leende genom tårarna.
– Lädersandalerna från Visby. Det var dem hon brukade välja till. – De ligger i tvättstuga, sa Anders. Jag kan hämta dem. Strumpor, eller strumpbyxor bör hon väl ha till?
Anna såg sin mamma framför sig, hur hon stod på altanen en solig höstdag och med ett brett leende band upp björnbär som om det vore höjden av lycka.– Tightsen. De kroppsfärgade, viskade Anna. Hon hade alltid tightsen under om det var lite kallt.
Anna försökte resa sig utan att lyckas. Kraften hade runnit ur henne, som efter en övermänsklig ansträngning.
”Någonstans i följden av handlingar och föreställningar kan vi vänta oss finna en klass som behandlas som om den var en av sina medlemmar; eller att en medlem behandlas som om den var identisk med klassen; eller att ett unikt drag behandlas som ett allmänt eller tvärtom” (Gregory Bateson)
samtider 