samtider

XXXIV

Wismarkyrkan var till bristningsgränsen full av människor. Förutom de nära släktingar som satt på raden bakom dem och på andra sidan mittgången, var det få ansikten Anna kände igen. Ett och annat verkade flyktigt bekant som hämtat ur ett tidigare liv, antagligen från den tid då hon var litet barn och fortfarande vistades på mammas jobb vissa dagar. Kistan med det väldiga överdådet av blommor såg främmande ut. Den hade ingenting med hennes mamma att göra. Anna blundade och hoppades bara att den värsta dagen i hennes liv snart skulle ta slut. Hon såg det hela som genom en bakvänd kikare, förnam ljud och händelser som om kyrkan var madrasserad och hon själv satt inuti en sluten glaskupa. Den kvinnliga prästen talade om dagar.

– Sådant är jordelivet, att vår utmätta tid om vi når ålderdomen, är blott trettiotusen dagar eller där omkring. Lena Svärds utmätta tid ibland oss kom att bli blott sextontusen tvåhundrafemtiofyra dagar. Under de dagarna hann hon…

Anna smög fram sin mobiltelefon och lade den i knäet. Hon öppnade dess miniräknare och dubbelkollade det prästen hade sagt om mammas antal dagar. Det stämde. Till och med skottdagarna var inräknade. Anna hade aldrig tänkt på livet på det sättet, som ett visst antal dagar. Trettiotusen dagar, var livet så kort? Ett meddelande dök upp i mobildisplayens överkant. Det var från Alva och hon hade läst innehållet innan hon hann knäppa bort det: Träffar kompisar från behandlingshemmet. Du verkar haft rätt om förstechattaren. Ville bara du skulle veta. Kram. 

– Anna.

Det var mammas röst. Anna såg sig förvirrat omkring bland kyrkans bänkrader.

– Är du vaken mamma?

– Skönt att du är hemma. Var har du varit?

– Äh, ute bara.

– Kom hit Anna. Sätt dig.

– Men pappa sover ju. Tänk om vi väcker honom.

– Han vaknar inte. Kom, jag vill prata med dig.

– Vänta då.

Anna blundade igen. Hon såg mamma Lena halvsittande i sin säng med kudden bakom huvudet mot sänggaveln.