Epistemologi | samtider

Archive for the ‘Epistemologi’ Category

Dinosaur – ett pedagogiskt experiment

Posted in Epistemologi, Satir, Skoldebatt, tagged dinosaur, korta häcken, kunskapsrörelsen, kunskapsskolan, Pedagogik, plattektonik, positivism, rousseau, spetskompetens, uppföljning on oktober 6, 2014| 7 Comments »

Efter åtta långa år har Sverige fått en ny skolminstär. Till dess ära och som varnande exempel återpublicerar jag här den lilla anspråkslösa pedagogiska berättelse som dessvärre kom att bilda utgångspunkt för den moderna kunskapsrörelsen, en slags antites till ”Émile ou de l’éducation”. Rousseau vrider sig i sin grav.

Det var en gång för länge sedan en liten sexårig kille, min äldste son. En morgon vaknade jag av märkliga brummande, hummande och pipande ljud från hans rum. Jag tassade över och kikade in genom dörröppningen. Ljuden kom från honom där han satt i sin säng med två uppslagna böcker och ett stort antal plastgjutna leksaksdjur från förhistorisk tid. Han hade drabbats av dinosauriefebern.

Jag insåg ganska snabbt att hans kunskaper var förvånansvärt omfattande. Han hade inte bara lärt sig ett stort antal arter till deras latinska namn, utan kunde också redogöra rätt bra för deras levnadsvanor och livscykler. Han kunde mer eller mindre utantill återge innehållet i de datoranimerade dvd-filmer från BBC som han vid ett tillfälle tjatat till sig på någon loppis. Bra eller dåligt? Jag ska villigt erkänna att jag hellre hade sett honom begåvad med en nyttigare talang. Men samtidigt som jag befarade att hans expertkunskaper skulle ge begränsad nytta på en globaliserad arbetsmarknad, borde spetskompetens, även inom ett perifert område, kunna utgöra en konkurrenskraftig tillgång om den förädlades och omsattes i en forskningsintensiv kontext. En plan tog form i mitt huvud.

Jag hade relativt goda insikter gällande samtida pedagogisk diskurs. Jag kunde därför också lätt identifiera förevarande brister i min sons pedagogiska utvecklingsarbete. Han hade förvisso lärt sig en hel del, men det sätt på vilket han tog sig an uppgiften kändes okoncentrerat och saknade den systematik jag ansåg nödvändig för att uppnå spetskompetens. Han kunde ena stunden ha fokus på sina böcker, för att i nästa stund utföra någon märklig krigsdans, för att därpå åla runt på golvet hummande och brummande, för att strax med pipande läten låta tuschpennor vandra planlöst över ett pappersark. Det kändes helt enkelt inte riktigt seriöst.

Jag visste att goda kunskapsresultat kräver goda förutsättningar, kontinuerlig återkoppling och höga förväntningar. Basen för ett kreativt och kritiskt förhållningssätt uppstår ur det trägna nötandet av grundläggande fakta. Jag visste att framgång följde av hårt arbete. All inlärning kan inte vara rolig och intressant hela tiden, som skolministern brukar säga. Med beprövade tester kartlade jag min sons kunskaper och kunde på ett systematiskt sätt ringa in hans kunskapsprofil. Jag såg snart att han saknade fundamentala baskunskaper i geografisk kontext, plattektoniska referenser, geologisk periodicering och paleontologisk realia, grundläggande fakta som torde vara absolut nödvändiga för att återskapa en autentisk helhet av dinosaurernas tidsålder.

Nåväl, utifrån denna kartläggning kunde jag nu formulera en individuell utvecklingsplan i enlighet med forskning och beprövad erfarenhet. Jag satte upp ett antal mål och strukturerade ett centralt och åldersadekvat innehåll som svarade mot dessa. Jag lade mycket stor vikt vid frågan om kunskapsuppföljning. Utan sådan kunde ju min son inte veta om han lärt sig något. Tänk efter själv, tänk boken på ditt nattduksbord. Hur ska du utan kontinuerlig uppföljning kunna veta om du läst och förstått den? Alltså, all kunskap börjar med uppföljning. Följ upp, följ upp, följ upp, som min gamle mentor extatiskt brukade utbrista.

För strukturens skull bestämde jag att timmen mellan 18.00 och 19.00 skulle vikas för koncentrerade och planerade studier sex dagar per vecka. Som en morot i systemet införde jag betyg och små premier som kunde relateras till det studerade innehållet. I förarbetena till den gällande skollagen fann jag försittning, kvarsittning och medsittning som tre disciplinerande åtgärder för de fall min son skulle uppvisa bristande koncentration på uppgiften. Redan dag 1 fick jag användning för alla tre, då glassbilens ankomst fick min son att fullständigt tappa fokus.

Dag 2 skulle alltså min son påbörja sin försittning redan 17.45. Den här dagen hade EM i friidrott börjat och han hade tidigare i TV sett några kvalheat på korta häcken. När jag gick in på hans rum strax före sex var han försvunnen. Jag fann honom en stund senare ute på gården ivrigt sysselsatt med att hoppa över de låga staket som delade upp gräsmattan i mindre områden. Jag förklarade att tilltaget skulle innebära för-, kvar-, och medsittning resten av månaden. Min son sprang skrikande in till sin mamma som i sin tur kom ut och undrade vad i helvete jag trodde jag sysslade med. Låt barn vara barn, fräste hon utan någon insikt om att hon genom sin ensidigt formulerade partsinlaga fullständigt hade spolierat förutsättningarna för sin sons kunskapsutveckling.

När klockan närmade sig 18.00 dag 3 hade min sons mor parkerat sig i hans rum. Jag bläddrade förstulet i hans övningshäfte om juraperiodens skifferlager, men hon blängde på mig och väste …du vågar inte! Min son hade tjatat om korta häcken hela dagen och kunde redan räkna upp en stor del av världseliten. Han hade drabbats av korta-häcken-febern. Jag fann honom åter ute på gården hoppande fram och tillbaks mellan de låga staketen. Jag satte mig ner på en bänk och följde hans förehavanden. Han hade bra fart över hindren. Hans fotsättning vid upphoppen var förvånansvärt god och accelerationen efter nedslagen högst påfallande.

Okey, det var inte golf eller tennis, men även när det gällde en perifer idrott som korta häcken fanns uppenbarligen en världselit som lockade sponsorer i den globaliserade ekonomin. Jag tänkte på mitt eget förflutna inom goalball. Genom systematisk träning, höga förväntningar och noggrann uppföljning borde min son kunna utveckla sin talang till användbar spetskompetens i den hårdnande konkurrensen mellan länder och världsdelar. En plan tog form i mitt huvud. . .

Read Full Post »

Den pedagogiska ledaren och auktoritet I.

Posted in Epistemologi, Politik, Skoldebatt, tagged auktoritär ledarskapsfilosofi, demokratiskt ledarskap, ledarskap, pedagogiskt ledarskap, riv pyramiderna, skolan, Skoldebatt, stanley miligram, the simpsons on september 25, 2014| 1 Comment »

I ett avsnitt av TV-serien The Simpsons hamnar den ondskefulla Mr. Burns, VD för stadens kärnkraftverk, i fängelse. Hans färglösa assistent Waylon tvingas att ta över ledningen och ser ett tillfälle att ersätta Mr Burns brutala ledarskap med något mer humant. Som den ”hyvens” ledare han är, går han efter jobbet ut och svingar en bägare med delar av sin personal, Homer Simpson och grabbarna. Vid bordet börjar snart de anställda att be om fördelar och ledigheter som Waylon lättvindigt godkänner. Manskapet öser beröm och smicker över Waylon tills hans telefon ringer och han tillfälligt måste avlägsna sig från bordet. Då han gått tar samtalet omedelbart en ny vändning. Waylon idiotförklaras och skämten om hans enfald avlöser varandra. Homer och de andra märker inte att Waylon obemärkt återkommer och att han kan höra vad som sägs om honom. I samma stund bestämmer han sig för att bli som Mr Burns, fast värre.
Denna lilla episod ur The Simpsons är intressant genom den omedelbara igenkänning och identifikation som den skapar. I synen på ledarskapet utgör den en tydlig spegel av sin samtid och anspelar skickligt på de stereotyper som finns i västvärldens kollektiva medvetande. Ledarskapet skildras i episoden längs en enda dimension, det auktoritära, där ytterligheterna utgörs av den repressiva maktens kontroll och den eftergivna maktens låt-gå-mentalitet. Den som kan sin organisationslära vet att detta, som sagt, endast är en dimension av ledarskap. De flesta har exempelvis hört talas om demokratiskt ledarskap, men har antagligen också en ganska vag uppfattning om begreppets djupare innebörd. Att skruva det demokratiska ledarskapet skulle inte fungera i The Simpsons format. Tittarna skulle inte förstå.
Jag nämner episoden ur The Simpson därför att det, när jag såg den, slog mig hur det auktoritära ledarskapet har gjort come-back och under 2000-talet blivit main-stream. När det i vår samtid talas om ledarskap avses implicit det auktoritära. Det har blivit ett axiom. Ledarskap beskrivs i termer som starkt, tydligt eller inspirerande och det har åter blivit legitimt att som ledare peka med hela handen. Om demokratiskt ledarskap någon gång hamnar på agendan villkoras det genast och begränsas av de auktoritära befogenheter som krävs för ett fungerande ledarskap. Det demokratiska blir i sammanhanget anomalin, som stör det rena ledarskapsbegreppet.
Så har det inte alltid varit. En förändring av vårt kollektiva medvetande har omärkligt ägt rum. Efter 2:a världskriget och nazisternas härjningar var alla uttryck för auktoritärt tänkande, lydnads- och disciplinkultur hårt ifrågasatta. Åtskillig forskning inriktades på att kartlägga konsekvenserna av auktoritärt tänkande och ledarskap. Det mest kända exemplet är de experiment som Stanley Miligram utförde vid Yales universitet 1963.
Miligrams experiment utfördes i laboratoriemiljö. Försökspersonerna mötte en auktoritär person i läkarrock som förklarade att det rörde sig om ett inlärningsexperiment. Elever (införstådda med experimentet) skulle få frågor. Om de svarade fel skulle försökspersonerna via en kontrollpanel förmedla elektriska stötar till eleverna. Vid upprepade fel skulle strömstyrkan ökas. Det visade sig att ytterst få försökspersoner ifrågasatte experimentets upplägg och att en förskräckande stor andel var beredda att förmedla elektriska stötar av dödlig styrka till eleverna. Några kunde rent av uppleva en form av förbjuden upphetsning i att göra detta. Auktoritetstro och lydnad visade sig överordnad förnuftet.
Under några efterkrigsdecennier framlades således överväldigande vetenskapliga bevis för nackdelar och risker med auktoritära lydnadsstrukturer. Intresset för alternativa ledningsformer, så som det demokratiska, blomstrade. Ännu på 1980-talet kunde man ta del av helt demokratiska ledarlösa organisationsexperiment. En känd näringslivsdirektör kunde skriva en bok med titeln Riv pyramiderna. Nu har dessa experiment och böcker begravts i glömskans töcken. När de åberopas idag kallas de flum. Det är här begreppet flumskola har sina rötter. Det auktoritära ledarskapet kunde visserligen på rent vetenskapliga grunder förkastas som en farlig och skadlig modell för mänsklig organisation men alternativen till det hann egentligen aldrig få chansen att utvecklas innan den historiska öppningen slöt sig om dem.
Något har hänt på trettio år. Idag är det auktoritära ledarskapet en så självklar del av vår organisatoriska omgivning att den inte urskiljs som auktoritär, utan endast som ledarskap. Den utgör axiomet, det naturliga tillståndet. I skolans värld, på den nya rektorsutbildningen beskrivs rektorer och lärare som ledare och följare där rektorns självklara uppgift är att leda skolans pedagogiska utvecklingsarbete. Lärarna har låtit sig reduceras till utförare av rektors intentioner. Skola utan rektor, organisation utan ledarskap, är en omöjlig, rent av förbjuden tanke. Hur hamnade vi här?
To be continued

Read Full Post »

Det nya är lågaffektivt bemötande

Posted in Epistemologi, Genomslunket, Skoldebatt, tagged affektteori, autism, behaviorism, bo hejlskov elvén, evidensbaserad, lågaffektivt bemötande, metod, npm, problemskapande beteende, psykodynamisk, skolan on augusti 6, 2014| 11 Comments »

Om du som servicegivare vill få servicetagaren på gott humör och uppleva din service som positiv och inspirerande ska du bara; le, ha ögonkontakt, nämna kundens namn, visa odelad uppmärksamhet, spegla kundens kroppsrörelser, tala i samma röstläge och med samma hastighet som kunden, uttala dig positivt om kunden som person, hans handlingar eller visa att du accepterar och har respekt för kunden som människa oavsett ras, kultur eller liknande, visa att du respekterar dina kolleger och ditt företag, visa genom ditt uppträdande och din kroppshållning att du är en positiv och glad person som trivs med dig själv och din omgivning, uppträda lugnt och avslappnat, vara välvårdad och utvilad.

Dessa råd fick man i en servicekurs på SAS-Scandinavian för 25 år sedan. Kanske utgjorde de inspirationskälla för psykologen Bo Hejlskov Elvén när han mejslade fram sin metod för lågaffektivt bemötande. Eftersom metoden ursprungligen skapades för att hantera personer med autism och olika psykotiska tillstånd blev vissa modifieringar av SAS-Scandinavians ursprungliga råd nödvändiga. Ögonkontakt och spegling är exempelvis olämpligt vid bemötande av autistiska personer, men det lugna och defensiva uppträdandet har nyckelfunktioner.

Så här beskrivs exempelvis ett lågaffektivt bemötande i en text från Autism- och Aspergerföreningen:

Tänkandet: Du ser lugn ut, låter lugn och framstår som lugn. Var medveten om hur du andas. Undvik att ”ytandas”. Händerna: Dina händer ska vara öppna och synliga. Hur du står: Avslappnat och ”ledigt”. Ditt ansikte: Undvik att stirra på personen, le inte om du absolut inte vet att det lugnar. Din röst: Var medveten om din ton, tala sakta, lugnt eller inte alls. Skäll och diskutera inte. Dina rörelser: Rör dig sakta och förutsägbart med ett tydligt mål. Undvik spända muskler.

När Bo Hejlskovs metod har tillämpats i vårdtunga miljöer så har antalet incidenter för det mesta sjunkit markant. En framgångsrik metod, helt enkelt. Där kunde historien om det lågaffektiva bemötandet ha slutat. Men det gör den inte.

Som så ofta när det gäller framgångrika metoder som anses evidensbaserade har lågaffektivt bemötande blivit populär och tillämpas i bredare sammanhang och på målgrupper som den ursprungligen inte varit avsedd för. Metodens uppfinnare, Bo Hejlskov har sorterat in allt fler under kategorin problemskapande beteende. Han har utvidgat sina lågaffektiva hypoteser till att gälla allt från personer med ADD och ADHD till bångstyriga individer generellt. Om hans bok Beteendeproblem i skolan heter det att den, …visar hur skolpersonal kan tänka och agera i mötet med elever som inte beter sig som förväntat i en viss situation. Genom att lära sig mer om beteendeproblem hos barn och metoden lågaffektivt bemötande ökar man möjligheterna till att hantera konflikter som kan stå i vägen för lärarens arbete och elevernas inlärning. Hejlskov är själv numera prisbelönad och tillhör nordens hårt uppbokade föreläsarelit med en publik som givetvis sträcker sig långt bortom den ursprungliga kärnan av vårdpersonal inom autismspektrat.

Frågan man bör ställa sig är om de beteendemässiga tumregler som har formulerats för mötet med en aggressiv autistisk person kan tillämpas på i stort sett vilken aggressiv individ som helst. Jag är skeptisk.

Bo Hejlskovs metod bygger på affektteorin. Denna bygger i sin tur på psykodynamisk teori och en komplicerad idé om hur mänskliga känslor anses kopplade till vårt grundläggande driftsliv. I sin populärvetenskapliga spridning märks inte mycket av metodens förankring i psykodynamisk teori. Det som blir kvar när metoden har skalats på denna förankring och formulerats som ett antal enkla bemötanderegler är något som lika gärna kunde ha varit behavioristiskt grundad betingning. Det är i denna, sin förenklade och renodlade form, metoden oftast förekommer ute i olika verksamheter. Få av användarna bottnar i dess teoretiska implikationer. Tillämpningen riskerar att bli mekanisk. På autismforum heter det t.ex att, …man kan ha god hjälp av att ha gjort upp en plan hur man ska agera. Det kanske inte blir en perfekt plan, men om man tänkt igenom hur man ska göra blir man inte lika upprörd som om man tvingas att improvisera i stunden. Psykodynamisk teori bygger dock i sin tillämpning på djup teoretisk förtrogenhet, vilket medger stora möjligheter till, just, improvisation.

Jag ska nu redogöra för ett par risker jag förknippar med att tillämpa lågaffektivt bemötande i andra sammanhang än de ursprungligen har formulerats för:

Instrumentellt bemötande. Att bemöta personer enligt en i förväg uppställd mall måste betraktas som instrumentellt. Det kan vara funktionellt vid sådant som autism, psykos, chocktillstånd (och telefonförsäljning), men det kan leda fel om det gäller upprörda personer generellt. I dessa fall kan ett lågaffektivt bemötande leda till att personen upplever sig manipulerad och inte tagen på allvar. Detta kan förstärka upprördheten och göra situationen farlig.
Härskarteknik. De lågaffektiva teknikerna kan förete vissa likheter med hur utpräglade maktmänniskor och sociopater skaffar sig övertag i möten och konfliktfyllda situationer. Genom att behålla sin orubbliga självkontroll upplevs sociopaten som känslokall och oempatisk, därmed som potentiellt förmögen att tillfoga andra skada.
Rollspelandet. Genom att spela upp förutbestämda känsloregister och ett kroppspråk som du inte bottnar i, är risken stor att du blir genomskådad. En spänd och rädd person som försöker spela lugn uppvisar påfallande sårbarhet.
Flexibiliteten. Som sagt, professionalitet i sociala yrken handlar om att bottna i den kunskap och erfarenhet som hör till jobbet. Inget möte är det andra likt, men över tid utvecklar den professionelle en intuition och fingertoppskänsla som vägleder bemötandet i kritiska situationer. Den som vill hålla sig i enkla manualer är snart ”till råttorna”.

Slutligen, standardiserade metoder bortser gärna från reaktioners och situationers orsaker samt helheten i den miljö där de förekommer. Alla vet att den tryggaste arbetsmiljön präglas av bra bemanning, hög kompetens, bra relationer till brukare/elever samt ett tight teamwork. I de fall detta saknas ligger det nära till hands att ropa efter enkla lösningar på svåra problem, till exempel metoden med stort M. Kanske har senare års besparingar och nedskärningar tillsammans med den omtalade styrprincipen NPM (New Public Managment) gjort våra sociala verksamheter mer mottagliga för enkla manualliknande metoder?

Tillägg aug -15: Det är ett år sedan jag skrev detta blogginlägg, unikt på så vis att det ställer kritiska frågor gällande metoden ”lågaffektivt bemötande”. Eftersom det fortfarande läses och delas i olika sammanhang vill jag förtydliga några saker: Jag är i grunden positivt inställd till den inriktning som Hejlskov företräder och jag tvivlar inte ett ögonblick på hans kompetens. Jag tror dock att han, liksom andra forskare, mår bra av att kritiskt granskas och utsättas för diskussion. Ingen beteendevetenskaplig metod utgör den heliga graalen. Och, ja, jag har omfattande egen erfarenhet av de målgrupper som metoderna vänder sig till och nej, jag sympatiserar verkligen inte med någon form av auktoritär metod. Läs gärna inlägget en gång till med de glasögonen.

Tillägg jan -17: Mitt gamla inlägg om ”lågaffektivt bemötande” är fortsatt läst och delat utan någon fade-tendens. Inlägget ligger uppenbart i en realpolitisk vattendelare av något slag. Jag är inte förvånad, men hade varit mer klädsamt om typ Hejlskov eller liknande bemödat sig om att reagera alls i flödet?

Tillägg nov -19: Lågaffektivt bemötande, numera LAB har, i ett polariserat land, i en polariserad värld, kommit att utgöra ett rött skynke för konservativa debattörer, som i oskön förening med nationalistiska krafter närstående gamla totalitära sjunkna skepp, helst vill uppehålla sig vid hypotetiska dilemman där någon slags ”inbillad kamp” pågår mellan otämjda vildar och det upphöjda förnuftet. Mitt enda råd är, passa er för dem.

Read Full Post »

Bekännelser

Posted in Epistemologi, Skoldebatt, tagged #björklundsskola, Aaron antonovsky, andy hargreaves, KASAM, kritisk teori, kunskapsskola, npm, per thullberg, skolan, skolforskningsinstitut, skolinspektionen, skolpolitik on maj 23, 2014| 2 Comments »

Jag gillar inte att vara reaktiv. Ändå blir mina bloggtexter ofta just reaktiva, i synnerhet de som handlar om skolan. På min blogg finner jag 69 texter som avhandlar skolan ur olika synvinklar. 58 av dessa har en mer eller mindre negativ approach. Av dessa riktar den absoluta huvuddelen kritik mot nuvarande utbildningsminister Jan Björklund eller mot någon av alla hans reformer. Av de återstående 11 texterna är 9 av historisk eller kunskapsteoretisk karaktär. Bara två av 69 kan karakteriseras som genuint positiva. Typiskt nog har dessa två ett tydligt elevfokus.

Är det bra att placera sig själv i ett så entydigt gnällfack? Spontant anser nog de flesta att det inte är det och jag kan för egen del med viss avund följa de nätkolleger som i det oändliga kan spruta ur sig entusiastiska texter om allt från ”flippade klassrum” till fantastiskt genomtänkta IKT-satsningar. Men jag är inte där, mentalt. Mellan mig och mina texter lägger sig ett filter av skavande irritation över sakernas tillstånd i dagens skolsverige. Varför?

Den ytliga förklaringen avfärdar mig som inskriven i en kritisk diskurs som hämtar sitt syre ur att peka på brister, felaktigheter och missförhållanden i sin omgivning. För den kritiskt drivne blir koncensus svårt och hotfullt. Detta dock i en ytlig betraktelse som inte skiljer på kritisk teori och ren opportunism. På ett djupare plan sysslar den kritiske teoretikern med att peka på maktrelationer och intressekonflikter. Hos den utpräglade anhängaren av dialektik finns till och med en övertygelse om att det är själva konflikterna som är utvecklingens primus motor. Till dessa senare hör inte jag.

Men visst, jag är uppväxt under 70-talet och har, så att säga, fått samhällskritiken med modersmjölken.

Man skulle kunna tro att jag vantrivs som professionellt verkande i skolans värld sedan mer än 20 år. Jo, jag kommer genast på en hel del som irriterar mig och får anstränga mig för att komma på vad som är bra och värt att sträva vidare för. Men det är en nyttig tankeövning. Vad tycker jag är bra?

När jag tänker efter är de dagar då jag helt kan ägna mig åt skolans huvuduppdrag få, men fantastiskt roliga. Det är dagar där jag möter elever och kollegor i kreativ verksamhet, direkt kopplat till skolans lärande uppdrag eller kopplat till utveckling av detta uppdrag. Detta är sammanhang som bärs upp av vad professor Aaron Antonovsky döpte till KASAM, Känsla Av Sammanhang. I Antonovskys terminologi handlar det om sammanhang som kännetecknas av att de är Begripliga, Hanterbara och Meningsfulla. Allt arbete som ligger inom ramen för själva kunskapandet och lärprocesserna är nästan bara intresseväckande. Att organisera lärandet i meningsfull skolverksamhet är inspirerande och utmanande. Den värdegrund som framträder i skolans läroplaner är också lätt att bära. Det övergripande målet, att låta varje elev utvecklas så långt som möjligt känns näst intill som en självklar utgångspunkt för arbetet. Så vad är problemet? Varför hamnar jag i det kritiska diket?

Låt oss backa till det övergripande målet. Frasen, att låta ”varje elev utvecklas så långt som möjligt…”, har sedan några år försetts med ett litet korrektur, ”…enligt målen”. Det lilla tillägget kan tyckas just litet, men implicerar (tydligen) en exakt definition av vilka mål det är som gäller. I namn av det lilla tillägget fråntas skolenheten mycket av sin autonomi då det gäller vad som ska läras ut och hur detta ska ske. ”…Enligt målen” legitimerar en väldig överbyggnad som detaljreglerar, granskar och utvärderar skolans arbete. Varje avvikelse från fastställt mål betraktas som ett misslyckande i skolans arbete och trumpetas programmatiskt ut i det offentliga rummet. Skolan svartmålas, med de bekant redundanta effekterna som följd. Denna agenda har många namn; New Public Managment, kunskapsskola, förstatligande, mål- och resultatstyrning, ordning och reda… Vad som i grunden döljer sig bakom orden är gammal hierarkiskt ordnad regelstyrning av 1800-talsmodell. Detta sätt att organisera en modern lärandeorganisation anser jag är förödande. En modern lärandeorganisation behöver luft och ljus. Därför vantrivs jag.

Vissa har helt uppenbart förmågan att bortse från allt detta och ”flippar” obekymrat sina klassrum. Den nationella agendan får någon annan sköta. Här spelar kanske personligheten in. Allas vår vardag påverkas av skolpolitiken, men vi reagerar olika och anpassar oss i varierande grad. Där jag ser maktutövning och en agenda ser andra ”bara” en skolinspektion, ett ”ding an sich” att förhålla sig till. Så olika kan det vara.

Flera har påpekat att ett konstruktivt alternativ till att rikta kritik mot hopplösa skolreformer skulle kunna vara att peka ut alternativen. Varför gör jag inte det?

Jag har grubblat en del över det och tror att det beror på att ”alternativen” redan existerar. ”It´s a question of release”, som Andy Hargreaves har uttryckt det. Frånvaron av kontroll och misstro kan ge plats för tillit, liksom frånvaron av negativa förväntningar ger plats för positiva. Eller som när det gäller exempelvis förstelärartjänsterna, frånvaron av incitament för konkurrens kan skapa samarbete.

Låt mig förklara; Skolan genomgår sen ett antal år en stor mängd politiskt initierade förändringar. Det går knappt en vecka utan nya förslag eller reformer. Helheten kan te sig förvirrande och det jag sysslar med, att såga i stort sett alla förslag som kommer kan te sig opportunt och motvalls. Man kan ju inte vara emot allt? Tja, det jag ser är en lång rad förslag som skriver in sig i samma och helt dominerande diskurs, vi kan kalla den ”kunskapsskolan”. Kunskapsskolan äger problemformuleringsinitiativet och är alltings måttstock. Det märkliga är att kunskapsskolan även lägger sig över läroplanernas lovvärda idéer om vad vår skola kan och skall vara. Visionen har formulerats i våra läroplaner allt sedan tidigt 60-tal och har med lättare revideringar förblivit sig tämligen lika genom decennierna. Läroplanerna som är tänkta att utgöra skolsystemets bottenplatta förvandlas enligt denna ordning till ett slags egendomligt annex. ”Demokratiska arbetsformer” blir enligt denna logik något som definieras av Skolinspektionen och sedan kommenderas fram. Jag tänker på George Orwell. ”Tvång är frihet”. Den som i en helt dominerande diskurs försöker föra fram en annan blir sällan förstådd eller lyssnad på. För ett så tufft uppdrag krävs en ordentlig plattform. Eller måste tiden ”mogna”. Mina resurser räcker bara till att invänta det senare.

Mot bakgrund av ovanstående blir väl få förvånade då jag väljer att avfärda även det nya skolforskningsinstitutet. Institutets tilltänkte chef Per Thullberg förklarar med önskvärd tydlighet att forskningen kommer att vara tillämpad och kretsa kring verksamhetsnära metodfrågor med anknytning till klassrummet. Vi skulle kunna tillägga ”…enligt målen”, således ett förprogrammerat skolforskningsinstitut på jättens ena axel.

Ja, jag är negativ. Någon kanske måste vara det också? Så länge…

Read Full Post »

Om ni en dag får makten

Posted in Epistemologi, Politik, tagged magdalena andersson, politiskt ansvar, sap, socialdemokraterna, stefan löfven, supervalåret, valår 2014 on mars 28, 2014| Leave a Comment »

Det är valår. Vi tar det igen. Var så goda, gratis konsultation:

Politik, vänster eller höger, handlar inte längre om att representera folket. Man representerar ”makten” och det blir allt tydligare i det politiska språkbruket. När Löfven och Andersson äntligen tog sig an debatten skedde det med en dn-artikel som lika gärna kunde ha författats av Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund eller Annie Lööf. Under rubriken Människor har ett eget ansvar för att bli anställningsbara hävdade den nya socialdemokratiska ledningen att man …varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara.

Om ni, Stefan och Magdalena, en dag blir folkvalda, bör ni fundera över ert språkbruk och vad det står för. Om man betonar att människor har ett eget ansvar för att göra sig anställningsbara är det samma sak som att betona att människor inte tar eget ansvar för att göra sig anställningsbara. Det är vad som kallas en negativ människosyn, en politik som tar sin utgångspunkt i att människor är lata, eller i vart fall oförmögna att utan blåslampa forma sina egna liv. Det är vad som förr (på 1900-talet) brukade betecknas som en reaktionär politisk ståndpunkt förknippad med äldre tiders högermän.

Om ni, Stefan och Magdalena, en dag blir folkvalda, bör ni fundera på vad ert politiska mandat består i. Nej, ni är inte längre tjänstemän. Ni representerar folket och folkets vilja. Man skulle rent av kunna påstå att ni är folkets tjänare. Då bör man inte mästra. Jag tror ni förstår vad jag menar, om ni stannar upp ett ögonblick och tänker efter. Det förhåller sig ju så att en överväldigande majoritet av invånarna i ert land varje dag gör sitt bästa för att få livet att gå ihop. Det är rent av så att många upplevda hinder är skapade av sådana som er, politiker.

Om ni, Stefan och Magdalena, en dag blir folkvalda, bör ni noga studera under vilka villkor era väljare framlever sina liv. Avståndet mellan väljare och valda är idag mycket stort och växer. Ni måste förstå att era livsvillkor på ett dramatiskt sätt skiljer sig från den genomsnittlige väljarens. Känslan av utsatthet kan vara stark även för den som tillfälligtvis råkar ha ett jobb. Vad händer när mattan dras undan? Då finns för de flesta ingen välavlönad reträttpost eller statsrådspension. Ni bör för övrigt aldrig någonsin glömma vilka som betalar dessa, era förmåner.

Det handlar, Stefan och Magdalena, om identifikation. Den som hävdar att man måste betona människors eget ansvar, identifierar sig med en härskande klass, inte med de människor av vilka man blivit vald. Naturligtvis har människor ett eget ansvar, men det är inte er uppgift att påtala en sådan sak. Människor tar ansvar, bland annat genom att välja er. Människor berikar Er för att ni ska ta ansvar. Det är ett stort förtroende ni fått. Slarva inte med det genom att påtala självklara saker som människor redan är plågsamt medvetna om.

Det här, Stefan och Magdalena, var för inte så länge sedan fundamentalt för Socialdemokrater. På den tiden fanns i Sverige något som kallades folkrörelse. Det var det man avsåg när man sade sig känna stödet från rörelsen (inte att man lyckats få kritiska partidistrikt att hålla käft).

För att uttrycka det enkelt; Det är oss ni talar om. Det är Vi som väljer Er. Vi är kunniga, kompetenta och vi vill arbeta. Det är oss ni ska tala Med, inte Om. Det är mycket som gör oss förbannade. Varför krymper våra pensioner trots att vi levererar och tiderna är goda? Varför förskingras den gemensamma egendom vi finansierat med våra skattemedel, varför missköts den och omvandlas till privata förmögenheter? Varför ökar klyftorna och varför överlämnas vårt självbestämmande bit för bit till överstatliga organ? Det, och mycket annat, vill vi ha svar på. Att vatten är vått, björnar skiter i skogen och människor har ett eget ansvar, det vet vi redan.

Lycka till.

Read Full Post »

Ansvarsdiffusion

Posted in Epistemologi, Politik, Skoldebatt, tagged ansvarsdiffusion, Daniel Kahneman, eu, globalisering, krimkrisen, Tänka snabbt och långsamt, tiggeri on mars 20, 2014| 1 Comment »

Man kan småle en smula åt en insändarskribent som har varit i farten:

”Förutom dåliga studieresultat, dålig mat, dålig skolmiljö i den svenska skolan, finns nu ett ytterligare bevis på fördärvet. Det har framkommit att barnen ser på grova porrfilmer i sina mobiler. På skoltid. ”Skolans porrfilmsinnehavare” kan visa dessa för även de minsta barnen. Små barn kan alltså på skoltid få men för livet. Små barn ska inte se på porr. Barnen kan skadas allvarligt av detta.

Det som sker är inte barnens fel. Det finns ingen ordning och reda i skolan och det misslyckandet är lärarnas och skolledningarnas fel. Och givetvis ytterst Jan Björklunds ansvar.

Föräldrar! Var närvarande i barnens liv och se till att agera för deras trygghet och väl.”

Men leendet fastnar i halsen när man betänker den vanmakt skribenten upplever, en vanmakt hon delar med de flesta. Här finns ett reellt och allvarligt problem anser de flesta, men ingen har redskapen att göra något åt det.

Vad som beskrivs i insändaren är ett av otaliga exempel på ansvarsdiffusion, ett fenomen som är starkt i tilltagande. Med modern teknologi och kapitalmarknadernas globalisering luckras den gamla världens civilisatoriska kitt snabbt upp. Allt mer till var och en, allt mindre till det som binder samman. Vi som individer blir hjälplösa singulariteter i en allt mer förvirrande och svårkontrollerad helhet. Pessimistiskt sett.

Den storslagna idén om en europeisk gemenskap har delvis gått över styr. Hos oss märker vi det bland annat genom att våra städer fylls av fattiga tiggare som bygger eländiga tältläger i våra strövområden. Mekanismerna är de samma som när våra skolbarn ser på porr. Ingen vill detta men det händer ändå. Ansvaret bollas som en het potatis mellan aktörerna i den gamla världens ansvarshierarkier. Inget händer. Vi står hjälplösa och beslutar oss slutligen för något symboliskt slag i luften, som att förbjuda tiggare, eller förbjuda mobiler i skolan. Förbud känns bra för stunden.

Ryssland annekterar Krim. Eller vad gör de? Ingen vet riktigt och ingen har något riktigt ansvar. Världssamfundet kan fäkta lite med sina papperssvärd men annars bara hjälplöst se på. Här finns inte ens något entydigt att förbjuda. Porrfilm i skolan, rumänska tiggare, rysk expansion. Ansvarsdiffusion.

Det är svårt att förbigå professor Daniel Kahneman när man funderar över dessa ting. Han har forskat fram en hel del värdefull kunskap när det gäller ansvarsdiffusion. Hans klokskap anses så omfattande och betydelsefull att han tilldelades Nobels ekonomipris 2002. I sitt livsverk Tänka snabbt och långsamt* lyckas han på ett övertygande sätt visa att människor inte är särskilt rationella. Hans idéer har därefter influerat det nationalekonomiska tänkandet och påverkat de ekonomiska modeller enligt vilka människor, länder och företag antas inrätta sig. Det finns således djupa insikter gällande hur dessa processer fungerar och hur de kan förebyggas. Därför kan man anta att marknadens allvisa hand kommer att lösa problemet med små barns porrfilmstittande på skoltid. Eller, nej. Hur skulle det gå till?

När man tänker efter är det väl snarast så att marknaden faktiskt har skapat problemet. Någonstans har flinka individer gjort sig besväret att såväl spela in, som sprida dessa filmer. På annat håll har människor under stor möda konstruerat och tillverkat de miljontals telefoner som bland mycket annat kan fungera som små porrfilmsbiografer. Vi vuxna har nästan mangrant försett våra telningar med denna monstruösa teknologi och de flesta argumenterar faktiskt högljutt för deras rätt att oinskränkt bära och använda den. Marknadens hand, den långa kedjan av allas våra rationella beslut har i slutänden försett våra barn (nja, kanske inte mina barn, men andras ungar) med porr. Kanske bör denna bieffekt betraktas som det oundvikliga smolket i globaliseringens glädjebägare?

Kanske bör ansvarsdiffusion generellt betraktas som det oundvikliga smolket i globaliseringens glädjebägare? Allt hänger ihop, från porr i skolan till sjunkande skolresultat, förgiftade hav, global uppvärmning, landgrabbing, rumänska tiggare och nynazism. Ingen vill något av detta, men det händer ändå. Det är priset vi får betala?

För min del tror jag inte det. Det finns lösningar. Till och med enkla lösningar, generande enkla. Vi måste bara först komma överens om vad som faktiskt är viktigt här i livet och sedan ta ansvar för, och rätta oss efter det. Det finns framtid.

Jag har fördjupat mig mer i denna typ av problemställning här, se länkar:

Informationens exergi

Det tudelade systemet

Fakta versus förståelse

Abstraktion och avståndsökning

De aggregerade samhällseffekterna

Stress

Den dyrbara tiden

Information, fakta och kunskap

Femtio år av brytningstid

Att bestiga berg

*) Kahnemans bok ”Tänka…”, finns svinbilligt på årets bokrea (2015)

Read Full Post »

Syndabock

Posted in Epistemologi, Skoldebatt, tagged diskriminering, Elza Dunkels, kumla, likabehandling, mobbing, nätmobbing, självmord, skolan on december 6, 2013| Leave a Comment »

För eftervärden var det talade och skrivna ordet en guldgruva, förr, då det fanns tid. Nu lever vi i ett kunskapssamhälle som saknar tid, ett badvatten utan barn. I mars detta år valde en trettonåring från Kumla att ta livet av sig. Ett mediadrev utlöstes omedelbart, riktat mot skolan. Några dygn efter självmordet uppenbarades en fruktansvärd sanning, men dessförinnan hade skolan surrats vid pålen. Vårt behov av syndabockar tycks genetiskt nedärvt, outtömligt och skolan ligger illa till, centralt i vårt kollektiva medvetnas synfält. Låt oss återvända till de dygn som föregick det ögonblick då det väcktes brottsmisstanke mot en medelålders man i Västergötland och lyssna på vad våra etermedia förmedlade:

Journalisten frågar kommunens skolchef:

– Visste ni att den här flickan var mobbad på skolan?

– Nej. Jag har ingen information i det ärendet.

– Ingen information alls?

– Nej.

– För i Svenska Dagbladet i dag kan man läsa om två pappor som har haft barn på samma skola som beskriver det som en väldigt stökig skola med trakasserier och kränkningar och en av dem har till och med anmält skolan till skolinspektionen, men det är okänt för dig?

– Nej. Alltså, situationen på skolan är absolut inte okänd för mig. Men den här enskilda eleven och bakgrunden till det inträffade. Det är okänt för mig.

– Vad är det för situation då på skolan som ni har kunskap om?

– Jaa, det är ju en situation som beskrivs som att vi har haft en del bekymmer i skolan, som gör att vi har förstärkt med insatser både på elevhälsan, med styrning och ledning av skolan och med pedagoger. Och vi har uppmärksammat även andra förvaltningar här i kommunen att vi behöver ha ett samarbete kring det här, bland annat socialtjänsten. Det är ju så här med den här typen av problematik, mobbing, nätmobbing… att en del av det här är ju utom kontroll för oss i skolan, men det får konsekvenser för skolans vardag.

– Vilka konsekvenser har ni märkt av då?

– Konfliktsituationer.

– Hur då?

– Ja, i detalj kan jag inte gå in på det, men det har ju varit konfliktsituationer med en orolig miljö i skolan helt enkelt.

– Och vilka uttryck tar det sig då?

– Ja, det är precis som jag säger, en oro i klassrum och i skolan i stort och problem att få studiero och trygghet, och det här är någonting som vi har arbetat med under hösten och vintern och vi har uppmärksammat även det här med att nätmobbing kan vara en orsak till att problem uppstår i skolan.

– Och hur har ni hanterat det då i så fall, just den delen?

– Ja, alltså det är ju lite ironiskt i sammanhanget att vi har planerat under vintern här, aktiviteter som ska pågå här under den närmaste framtiden, bland annat föreläsningar för föräldrar, för personal hur man ska kunna följa sitt barn i umgänget i de sociala medierna, bland annat att vi behöver uppmärksamma det här tydligare, att vi behöver ta ett större ansvar. Och innan vi hinner iscensätta dom här aktiviteterna fullt ut så händer den här tragiska händelsen.

– Så ni har haft det på planeringsstadiet kan man säga, men ni har inte riktigt kommit till skott kan man säga?

– Alltså, vi har uppmärksammat det här problemet både från skolans sida och från föräldrahåll och vi har planerat insatser och dessutom kommer vi att förstärka arbetet i samarbete med socialtjänst och kultur- och fritidsförvaltningen ytterligare ett par ganska stora satsningar som vi kommer att göra framöver.

– Vad är det för satsningar? För du sa föreläsningar för föräldrar till exempel, vad är det mer? Vad kommer… ?

– Sen handlar det om att konkret i skolsituationen vara fler vuxna, att arbeta med flera i nätverksform med alla berörda parter kring elever som har svårigheter av olika slag, och nu pratar jag generellt elever i behov av stöd, och det kan vara både pedagogiskt och socialt och på annat sätt… att vi behöver ha en helt annan samling kring dom eleverna och se till att vi optimerar insatserna med samarbete helt enkelt.

– Men det, förlåt, det låter på dig som att det är en lite avgränsad grupp, alltså det är en grupp elever som man lite grann ändå kan identifiera som ett problem?

– Nej, alltså, jag vågar inte säga att jag kan identifiera dom eleverna, utan det här är nog ett, alltså om man pratar om mobbing, så sa jag till en annan journalist här under dagen, att mobbingen har ändrat karaktär eftersom den pågår på ett annat sätt än vad vi kanske är vana vid tidigare, via sociala medier är det mycket svårare att bevaka och identifiera vad som pågår.

-Vi har också med oss Elza Dunkels som är internetforskare vid Umeå universitet. Välkommen. Om man ska tala om ansvar, skolans ansvar, föräldrarnas ansvar eller socialens ansvar, hur drar man gränserna här?

– Ja, alltså jag tycker inte riktigt att man kan skjuta ifrån sig på det här sättet och säga att skolan inte kan ha kontroll över det här. Skolan har, om vi pratar i generella termer väldigt dålig… kontroll över mobbing, utan oavsett om det sker på nätet eller om det sker i skolan, utan det är ett problem för skolan oavsett i vilket rum den här mobbingen sker.

– Som dom borde ha kontroll över då tycker du?

– Ja. Eller, det är väl inte jag som tycker det, utan styrdokumenten säger ju det, att man får inte, det, det ska ju inte vara så att man skickar sitt barn till skolan och dom mobbas. Det är ju inte okey på nåt sätt, varken juridiskt eller etiskt.

– Men här låter det ju som att det finns mycket tankar i Kumla och det är föreläsningar för föräldrar och det ska vara fler vuxna runt dom här stökiga eleverna och sånt där, eh, eh, låter det inte betryggande, tillräckligt?

– Det är säkert jättebra, definitivt. Det är lite tråkigt att det har dröjt så länge, dels därför att vi har haft internetanvändning bland i princip hela befolkningen i drygt 15 år i Sverige. Det är ju en hel generation då, som har vuxit upp under den här tiden, så att det är ju inte dags nu, att börja blanda in nätet i det här. Men sen så handlar det ju om mobbing över huvud taget. Det finns ju ingen som helst anledning att göra nån åtskillnad mellan mobbing som sker på nätet och utanför nätet, utan det är skolans ansvar.

– Men i 15 år säger du att nätet funnits och det är ju sant, men diskussionen om hur mobbingen tar sig uttryck, den är väl ändå betydligt yngre än så?

– Ja, eh, lite yngre än så, öh, men vi har definitivt pratat om olika baksidor av nätanvändning i mer än 15 år, utan tvekan.

– Men du har ändå forskat på det här då, intervjuat många tonåringar om vad dom har för sig ute på nätet och så… har du nåt, vad ska man säga då, recept eller nån form av goda råd här för hur vuxenvärlden ska hantera det här, för de unga klarar det ju uppenbarligen inte själva?

– Nej, så är det ju. Det, alltså, mobbing är ju ett problem som vi vuxna måste ta tag i för det är, som du säger, uppenbart att, att barnen inte kan hantera det där själva och att det uppstår nån sorts Flugornas herre-mentalitet då när, när barn lämnas åt varandra, åt sig själva, öh, så att det här handlar ju alltså om att vi ska titta på problemen med mobbing över nätet. Då handlar det om att vuxna behöver förstå sin egen del i det här och prata egentligen mindre om nätet och prata mer om mobbing och sociala relationer, för det blir ett sätt att uppvärdera också dom kunskaper man redan har. Om man till exempel jobbar i en skola, att förstå att den utbildning som jag redan har, den är tillräcklig för att ta tag i dom här sakerna även på nätet, öh, så det är kanske en risk med att man använder ord som nätmobbing, att det framstår som att det är nåt speciellt och att man kanske behöver bjuda in nån expert som hjälper till med det.

– Vi får säga tack…

Read Full Post »

Varning eller återkallande av lärarlegitimation

Posted in Epistemologi, Politik, Skoldebatt, tagged juridifiering, juridik, lagar, lärarlegitimation, offentlig rätt, regler, skollagen on oktober 23, 2013| Leave a Comment »

Det är mycket juridik nu, rapporter om domar, tvister, överklaganden och rättsskandaler överallt i media. Jag surfar runt bland nätets växande flora av juridiska chattar och frågespalter. Kan inte låta bli att reflektera… All denna juridifiering och genomreglering av samhälle, verksamheter och umgänge, kommer den att föra något gott med sig, eller är det en utvecklingens återvändsgränd?

Fråga

15-07-2013 i Offentlig rätt: Skola och utbildning

Hejsan!
Jag är en student som börjar andra året på gymnasiet till hösten. Jag har en fråga angående en situation som uppstod innan jag fick mina slutbetyg. Jag fick reda på att jag skulle behöva gå om en kurs pga. att jag inte klarat någon av delarna i kursen. Jag vart förstås förvånad i och med att jag inte hade fått någon sk. F-varning. Jag kollade igenom skollagen på skolverkets hemsida angående varningar där det stod att en lärare och rektor är skyldiga till att meddela elev såväl föräldrar om inte eleven, i detta fallet jag, riskerar att inte klara kursen. Varken jag, mina föräldrar, rektor eller mentor har fått höra någonting. Denna läraren har ju brutit mot skollagen. Vilka åtgärder kan vidtas?

Svar

Hej!

Tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga.

Precis som du säger har läraren i fråga haft att underrätta dig och dina föräldrar om att du inte uppnått kursmålen och hur ni skulle lösa situationen, se 3 kap 8 och 9 § § i Skollagen, https://lagen.nu/2010:800.

Då läraren inte gjort detta kan följden bli att läraren meddelas en varning från lärarnas ansvarsnämnd, vilken är den tillsynsmyndighet som handhar sådana här fall. Lärarnas ansvarsnämnd är skyldig att dela ut en varning när en legitimerad lärare har varit ”oskicklig i sin yrkesutövning”, se 2 kap. 23 § Skollagen. I grövre fall är nämnden skyldig att återkalla den berörde lärarens legitimation, se andra stycket i samma §.

Systemet med lärarlegitimation syftar till att kvalitetssäkra verksamheterna och se till att elever undervisas av lärare som har fått visa att de klarar yrkesrollen. Genom legitimationen och bestämmelsen om ansvar för undervisningen förtydligas den legitimerade lärarens yrkesansvar.

Hoppas mitt svar är till hjälp och välkommen att höra av dig igen om du har ytterligare funderingar.

Vänligen,
E. F.

Read Full Post »

Den onde, den gode, den fule

Posted in Epistemologi, Politik, Skoldebatt, tagged Altruism, Ayn Rand, det fundamentala attributionsfelet, egoism, humanistisk psykologi, jan björklund, läroplan, optimistisk människosyn, positiv människosyn, skolan, skolpolitik on augusti 26, 2013| Leave a Comment »

Är din människosyn positiv eller negativ? Är den optimistisk eller pessimistisk? Alla jag ställer frågan till säger sig vilja ansluta till en positiv och optimistisk människosyn. Vad jag kan minnas har fortfarande ingen valt det senare alternativet. Det är som om dessa begrepp har tömts på innehåll och blivit till intet förpliktigande normer av det slag som brukar förekomma i platsannonser. Stresstålig, samarbetsinriktad samt har en positiv människosyn. Mission completed.

I Malmö, liksom i andra städer, genomförs regelbundet medarbetarundersökningar. För några år sedan kunde man bland många andra frågor hitta dessa två på olika ställen i formuläret,

– Hur samarbetsinriktad och stöttande anser Du dig vara i arbetsgruppen?

– Hur samarbetsinriktade och stöttande upplever Du dina närmaste kollegor?

Svaret bestod av skattningar på en skala från 1-5. När de så småningom sammanställdes, landade resultatet på den första frågan klart över 4 medan svaret på den andra frågan resulterade i ett snitt under 2. En stor majoritet i personalen hade alltså skattat sig själva som samarbetsinriktade och stöttande bland snåla och egoistiska kollegor.

Här brister logiken. Det kan alla se. Om en stor majoritet av medarbetarna är samarbetsinriktade kan det inte i arbetsgruppen resultera i motsatsen. Någon ”ljuger”.

Man skulle kunna påstå att medarbetarna i denna undersökning utgör ett exempel på just negativ och pessimistisk människosyn. De betraktar sig själva som hedervärda och dygdiga, men stundom motarbetade medborgare, medan omgivningen är hopplös och inkompetent. Detta sätt att betrakta världen får naturligtvis en rad konsekvenser. De kan avläsas på alla nivåer i samhället.

Samtidigt är mitt påstående en förenkling. Det finns psykologiska förklaringar till varför den här situationen uppstår. Enligt teorin om ”det fundamentala attributionsfelet” förklarar vi felaktigt beteenden som resultat av personers egenskaper. Du hinner inte hjälpa din kollega därför att du är förbannat överbelastad. Kollegan som inte hjälper Dig är en gris.

Det goda i sammanhanget är att vi vet att det förhåller sig så här. Lika få som drivs av tron på en negativ människosyn, förnekar existensen av det fundamentala attributionsfelet. Som de kulturvarelser vi är borde vi kunna finna strategier för att överbrygga problemet. Fenomenet är definitivt inte genetiskt. Det tycks också, intressant nog, vara förbundet till just den västerländska livsstilens starka fokus på individen.

Positiv och optimistisk människosyn kan sägas känneteckna den humanistiska psykologin. Denna har i samspel med filosofins existentialism kommit att utgöra ett svar på behavioristisk såväl som psykodynamisk teori och den determinism som präglar dessa teoriers människosyn. Utgångspunkten för den humanistiska psykologin är att det i varje individ finns en konstruktiv kärna, en grundläggande drivkraft att utvecklas, lära sig, bidraga och skaffa sig mål. Detta är idéer som står tydligt i konflikt med exempelvis pedagogiska ideal som bygger på lydnad eller belöning och bestraffning. Om individen betraktas som i grunden konstruktiv, utvecklas hon genom tillit och förtroende. Utgångspunkten för den pedagogiska relationen är hennes kompetens och att hon kan lyckas.

Idag omfattas de flesta av oss på ett allmänt plan av dessa idéer. Skolans senaste läroplaner bygger genomgående på en människosyn som känns igen från den humanistiska psykologin. I den senaste läroplanen från 2010 heter det exempelvis, Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.

De allra flesta tycks överens om denna grundläggande människosyn. Därför råder också endräkt och harmoni och alla levde lyckliga i alla dagar. Eller? Nej, det är när det kommer till uttolkning och tillämpning som problemen hopar sig (kanske uppmärksammade ni det lilla ordet ”ansvarig” som insmugit sig i vår senaste läroplan). Många tycks betrakta idéer om positiv människosyn som något Weberskt idealt, något som passar i skolans värld samt i våra högtidstal. Andra går längre och vill omdefiniera begreppen i en postmodern tradition som relativiserar våra invanda föreställningar. Till dessa senare hör de som formulerar sig i den populära filosofen Ayn Rands efterföljd. Hör man till dessa kan man exempelvis hävda att en positiv människosyn måste utgå från egoismen och att altruism förminskar människor. I sin extremform hamnar dessa i utsagan att ”jag sprider mitt ljus över den dumma massan och de får det bättre”. Känns det igen? Dessa tankekomplex hamnar nära äldre socialdarwinistiska föreställningar samt den kalvinistiska predestinationsläran. George Orwell hade således åtskilliga poänger när han ”hävdade” att krig är fred, frihet är slaveri och okunnighet är styrka.

Så talar vi åter metafysik? Nej, dessbättre inte. De postmoderna tolkningarna av en positiv och optimistisk människosyn kan passera vid en deduktiv granskning, men vederläggs enkelt med empiri. I själva verket tycks flertalet idéer som vilar på lydnad eller egoism som yttersta positiva drivkraft vara offer för just det fundamentala attributionsfelet.

Enkelt exempel: En familj har en kassa där månatliga individuella bidrag täcker de gemensamma utgifterna. Blir familjen lyckligare av att placera så lite som möjligt i den gemensamma kassan? Bör familjen rentav för att maximera individuell lycka hemlighålla varandras bidrag för varandra och satsa på att placera så lite som möjligt? I mikroexperimenten är det lätt att se vad som händer.

Jan Björklund är utbildningsminister. Han omfattas som sådan av en positiv människosyn, men vill också privatisera universiteten. Många hävdar nu när skolresultaten rasar att man inte ska kritisera utbildningsministern eftersom han är god. Jag tillåter mig ändå att använda hans exempel. Det är trots allt viktigt att en utbildningsminister omfattas av de teorier han proklamerar, nåväl.

Jan Björklund vill privatisera våra universitet. Han offentliggör detta i mitten på juli, en tid då ALLA har semester och är väldigt lediga. Beslutet träder i kraft nästa sommar, en dryg månad FÖRE nästa val. Beslutet är irreversibelt och kommer för många decennier framöver att påverka svenskt utbildningsväsende. Man kan också, på goda grunder, anta att en majoritet av svenska folket har en annan uppfattning än utbildningsministern.

Fråga: Finns det något utbildningsministern kunde gjort annorlunda för att omfatta idén om en positiv människosyn? Vad i hans hantering vittnar om en positiv människosyn? Nej, en sådan minister hade för det första, lyft en så avgörande fråga vid en tid då den fått maximal uppmärksamhet och för det andra, låtit avgörandet fällas med ett val emellan. En utbildningsminister i demokratins namn, i den positiva människosynens namn, gör inte så.

Om inget annat, närmar vi oss nu kärnan i vad som utgör den reella (inte ”idémässiga”) motsättningen vad gäller svensk utbildningspolitik och skolutveckling. Vill vi reproducera ett system av lydnad och auktoritetstro eller vill vi att skolan ska reproducera och fördjupa vår demokrati?

Är din människosyn positiv eller negativ, optimistisk eller pessimistisk?

Read Full Post »

Strukturell metafysik

Posted in Epistemologi, Politik, tagged adam swejman, aje carlbom, alice teodorescu, diskriminering, etnocentrism, Jasenko Selimovic, Jonas Hassen Khemiri, ola fransson, pernilla ouis, strukturell rasism on augusti 19, 2013| 2 Comments »

Under detta år har det pågått en politisk mediedebatt om begreppet strukturell rasism. Det hela började med REVA och en artikel på DN-kultur där författaren Jonas Hassen Khemiri, för att tydliggöra stigmatiseringen, ville ”byta kropp” med justitieminister Beatrice Ask. Khemiris erbjudande om ”kroppsbyte” besvarades istället av folkpartistiska statssekreteraren Jasenko Selimovic som i Khemiris kropp tyckte sig uppleva självpåtagen godhet i en ond värld. Två välskrivna artiklar, så var debatten om strukturell rasism i full gång med polariserande texter, ångande av mer eller mindre dolda agendor. Två saker slår mig.

Det första är hur Jonas Hassen Khemiri och Jasenko Selimovic bägge har rätt utifrån sina utgångspunkter. De skriver bra och representerar två fullt giltiga sätt att se på saken.

Det andra är hur begrepp och abstraktionsnivåer blandas ihop i den efterföljande debatten. I den ena dimensionen sammanblandas system- och individnivå, i den andra blandas deskriptiva antaganden med normativa. Resultatet blir ett polariserat prickskjutande mot ett föreställt ideologiskt motstånd. Debattörer som etiketteras vänster vill synliggöra förtryckande samhällsstrukturer, mestadels högerdebattörer vill hellre tala om individens ansvar och fria vilja.

Låt oss börja med begreppsdefinitionen. Många debattörer ifrågasätter att man använder begreppet rasism i ett strukturellt sammanhang. Det vi vet är att ordet är starkt negativt värdeladdat. Någon egentlig definition vill dock ingen ge begreppet. Rasismens rent biologiska syftning, att inordna människor i hierarkier efter biologisk härkomst, problematiseras som väntat. Denna kliniska definition är dock knappt relevant ens historiskt. Olika rasbiologiska antaganden har i stort sett alltid förekommit i kontexter där de har samspelat med etniska, kulturella och ekonomiska bevekelsegrunderna för diskriminering. Vi behöver inte gå så långt som till judarna i 30-talets Tyskland. Personer med slaviskt och baltiskt ursprung har upplevt sig diskriminerade i Sverige trots att vi är rätt lika varandra.

Jag kan å ena sidan förstå den kritik som riktas mot rasismbegreppet. Å andra sidan är väl, som vid all debatt, det viktiga att man utgår från gemensamma definitioner, må vara med de fel och brister som vidhänger nästan alla begrepp. De flesta tyycks vara överens om att det väl etablerade begreppet rasism, ska förstås som diskriminering på etniska och kulturella grunder. Med en sådan definition är det svårare att förstå den beröringsskräck som begreppet utlöser hos vissa debattörer.

Det bärande argumentet mot förekomsten av strukturell rasism tycks vara att fenomenet gör ”alla och inga” till rasister. Ett viktigt och giltigt begrepp skulle där igenom relativiseras. Exempelvis tar Adam Swejman på Timbro, liksom Pernilla Ouis i Axess, stöd i en gammal artikel (Sociologisk forskning, nr 3 2006) av idéhistorikern Ola Fransson där denna skriver, Ett stort problem med begreppsparet strukturell diskriminering är att användarna av det tenderar att upphäva avståndet mellan språket och det språket handlar om. Alla fenomen av diskriminerande karaktär tolkas i en riktning och alternativa tolkningar tigs antingen ihjäl eller avskrivs som förskönande omskrivningar. Bara ett språk och en uppsättning begrepp för att beskriva verkligheten tycks accepteras. Märk här att utsagan i citatet är ett normativt problematiserande av en deskriptiv teori. Problemet är inte teorin som sådan, snarare hur vissa tenderar att använda den. När Fransson påstår att bara ett språk och en uppsättning begrepp för att beskriva verkligheten tycks accepteras, är det ett generaliserande påstående gällande ett icke-definierat kollektiv, ironiskt nog en exakt upprepning av det mönster som kritiseras. Framlidne antropologen Gregory Bateson hade sorterat in resonemanget under vad han kallade ”dubbelbindning”, alltså, jag tänker inte lyssna på vad du säger, för det du menar är något annat än det som kommer ur din mun.

Så långt är det lite intressant att just en antropolog hakas på i debatten. Idén om strukturell rasism döljer det verkliga integrationsproblemet hävdar Aje Carlbom i en lååång artikel i radikala tidskriften Röda Rummet, skriven redan 2005. Han omfamnas, trots att analysen är marxistisk, av neoliberala debattörer därför att han ogillar begreppet strukturell rasism. Carlbom landar i slutsatsen att rasism förväxlas med etnocentrism och hävdar vidare att etnocentrism är ett ”universellt faktum” och en ”mänsklig konstant” i alla typer av samhällen. Jaha, ja men då så? Varför ens läsa hans lååånga artikel om den bara är resultatet av ytterligare en etnocentrisk universell fantasi?

En sanning på strukturnivå är inte nödvändigtvis en sanning på individnivå. Ett sådant synsätt omöjliggör alla former av statistiska sanningar. Strukturella resonemang gäller tendenser som statistiskt kan avläsas i en population, ingenting annat. Om dessa avlästa tendenser bör uppmärksammas och på något sätt åtgärdas kan i nästa led med fördel diskuteras ur ett högst subjektivt värdeperspektiv.

En sanning på individnivå kan inte ifrågasättas med utgångspunkt i strukturen. Det finns ingen anledning att misstro Jasenko Selimovics tacksamhet gentemot sitt nya hemland. Hans personliga erfarenheter utgör ett värdefullt bidrag till tolkningen av det som ligger i strukturen. Det finns heller ingen anledning att misstro honom när han utsträcker sitt resonemang till att gälla exempelsamlingar på ett inkluderande Sverige. Kan ett samhälle vara både inkluderande och rasistiskt? Ja, så verkar det. Kan sådant som ”slump” ha betydelse för det individuella utfallet i en struktur? Ja säkert.

Debattens ideologiska övertoner blir tydliga genom att deskriptiva iaktagelser i hög utsträckning ifrågasätts med normativa argument. Debattörerna etiketterar gärna varandras deskriptiva iakttagelser så som varandes ”vänster” eller ”höger”. I extremfallen bemöts själva det strukturella fenomentet som någonting valbart. Alice Teodorescu utgör i sitt sätt att resonera ett bra exempel på det senare, Om utgångspunkten är att det finns rasistiska strukturer som genomsyrar samhället och som därigenom fasthåller människor i utanförskap försvinner incitamenten att på egen hand arbeta sig ut och bort. Ut och bort? I oförmågan att skilja mellan logik, fakta, norm och allmänt tyckande, faller hela debatten samman i ”strukturell metafysik”.

Ett deskriptivt påstående som fått stor plats i debatten handlar om att individer med arabiska namn tenderar att uteslutas från anställningsintervjuer. Här är det intressant att följa hur diskussionen resulterar i tre positioner. Om man vill se att det existerar strukturell rasism så betraktar man detta fenomen som ett exempel på sådan. Om man inte tror att fenomenet existerar ifrågasätter man dels om det verkligen förhåller sig så som påstås samt hänvisar till en uppsjö alternativa förklaringar om det nu skulle vara så. Den tredje positionen förstår inte problemet. Araber ska inte kallas till några intervjuer eftersom den som anställer araber bara får problem. Den tredje positionen utgör i sammanhanget den intellektuella utmaningen. Den sätter fingret på vad som egentligen utgör kärnfrågan. I vilket slags samhälle vill vi leva? I den diskussionen ryms både systemnivåns statistiska fenomen och våra individuella erfarenheter. Deskriptiva iakttagelser kan vara våra ”verktyg” och normativa resonemang kan vara våra ”klubbor”. Men inte tvärtom.