Epistemologi | samtider

Archive for the ‘Epistemologi’ Category

Spanarna, sommarupplagan

Posted in Epistemologi, Politik, tagged caroline szyber, ella bolin, hans zetterberg, helena von schantz, margareta pålsson, spanarna, spanarna i p1, ulf adelsson on augusti 5, 2013| Leave a Comment »

Spanarna i P1 sände senast 14 juni och har sommarlov ända till 23 augusti. För att fylla tomrummet får vi göra våra egna spaningar. Jag tror att jag har formen klar för mig; en kort inledning, tre exempel samt avslutningsvis en förutsägelse om framtiden som bygger på de tre exemplen. Nå, då kör vi…

För ett tag sedan avslutade jag en bloggpost med ett citat av professor Hans Zetterberg, För att den lilla världen ska fungera fordras samarbete, lojalitet, solidaritet, osjälviskhet och gemensamma ägodelar. I den stora världen gäller konkurrens, vinstintresse, kompetensgradering, privat äganderätt och ”en smula god byråkrati”.

Vad händer när den ”lilla” och den ”stora” världen krockar eller sammanblandas? Jag kom att tänka på det då Skånes landshövding Margareta Pålsson nyligen anmäldes till JO för hot. Landshövdingen hade för en bekants räkning via sin tjänstemail utövat påtryckningar mot socialtjänsten i Perstorp och därigenom kanske gjort sig skyldig till tjänstefel. Denna typ av rollsammanblandning är intressant och har traditionellt förknippats med korrumperade systems lokala ”småbossar” som i förlängningen av sin formella makt köper lojalitet mot informella tjänster. Vi får till och från rapporter om en sådan utveckling i Sverige och det går antagligen att finna en mängd exempel på egenmäktigt förfarande av det slag landshövdingen blivit anklagad för, men detta är inte det egentliga föremålet för min spaning. Det jag har noterat är snarare ett antal tydliga fall då makthavare och politiker har försatts i situationer där verkligheten kommer så nära att den tvingar fram politiska ställningstaganden som går på tvärs med den politik och ideologi de förknippas med. Vad hade t.ex hänt om Margareta Pålsson själv hade blivit beroende av socialtjänstens insatser? Hade det påverkat hennes konservativa perspektiv i fråga om fördelningspolitiken? Det kan vi inte veta, men jag ska anföra tre exempel där de egna erfarenheterna tycks ha inneburit en mer djupgående påverkan.

Första exemplet gäller Ulf Adelsson. I sin gärning som ledare för moderaterna förvandlade Adelsson sitt parti från ett traditionellt konservativt högerparti till en nyliberal frihetsrörelse. Vid sidan om sänkta skatter, stavades svaret på i stort sett alla politiska frågor avreglering, privatisering och mindre krångel. Efter sin pension fick Adelsson förtroendet att som styrelseordförande leda Statens Järnvägar. För ett par år sedan avgick han med buller och bång. Adelsson hade upptäckt att avregleringen av järnvägsnätet var en dålig idé, att tågkaos, bristande underhåll och sänkt kvalitet följt i dess spår. Sveriges avregleringsapostel nummer ett förvandlades på gamla dar till en statlig monopolkramare.

Det andra exemplet gäller KD-politikerna Caroline Szyber och Ella Bolin. För en tid sedan började de överraskande kampanja för en upprustning av den offentligt drivna förlossningsvård som deras parti varit med om att slimma. På debattplats i Svd torgförde de en progressiv politik med mer pengar till förlossningsvården, bättre arbetsvillkor för barnmorskorna samt högre löner. Varför detta plötsliga engagemang för vår gemensamma välfärd? Svaret kommer en bit in i artikeln, ”Inom kort kommer vi båda att föda barn…men med den situation som nu råder i Stockholm känner vi också av en viss oro”. När beroendet av samhällets omsorger gäller jaget, förvandlas den kristet konservative till en progressiv solidaritetskämpe.

Det tredje exemplet gäller läraren och skolpolitikern Helena von Schantz. Hon är folkpartist precis som landets utbildningsminister Jan Björklund. Hon är frispråkig och har redan tidigare avvikit från partilinjen som motståndare till friskolesystemet. Då jag för en tid sedan ögnade en så kallad #skolchatt på twitter deltog von Schantz och skrev följande, ”Jag tror att den individuella lönen måste skrotas. Det måste löna sig att hjälpas åt – inte att skina på annans bekostnad”. För att komma från någon som representerar folkpartiet är detta uttalande sensationellt. Den fria lönebildningen, konkurrensens välgörande effekter och strävan efter lönespridning har liksom varit folkpartiets portalfrågor under senare år. Man kan fråga sig hur von Schantz med den partitillhörigheten kan hamna i dessa slutsatser? Svar: Hon är lärare i en kommunal skola. Hon drar slutsatser utifrån sina erfarenheter. Den nyliberala retoriken får ge vika inför mötet med verkligheten.

Jag tror att sådana här omvändelser under trycket från erfarenheten alltid har funnits. Jag tror till och med att det var vanligare förr. Skillnaden är att de inte märktes. Varför? Jo, politiken var ett förtroendeuppdrag, ofta ideellt utfört. Politiker mötte andra människor och erfarenheter vid sidan av politiken. Folkrörelserna var fortfarande levande och samlade många människor. Avståndet mellan politiken och det civila samhället var helt enkelt mindre. Makthavare påverkades och färgades av vad som rörde sig på gator, torg och i arbetslivet. Därmed blev en alltför instrumentell eller principiell politisk hållning svår att upprätthålla. Den mjukades upp av mötet med människor och de egna erfarenheterna. Därför utgjorde också en socialt liberal hållning politikens nav. Människors ömsesidiga beroende var uppenbart även för politikern. I och med detta uppstod heller ingen särskild kontrastverkan då politiker kompromissade med sina ideologiska idéer. Den socialliberala konsensuspolitiken förutsatte pragmatism.

Idag har politiken professionaliserats och folkrörelserna avlövats. Våra makthavares referensramar sträcker sig sällan längre än till andra makthavare och indirekta kontakter med den så kallade verkligheten. Politiken lever i stor utsträckning ett eget liv långt bortom väljarnas vardagsliv. Det statiska modelltänkandet frodas och den politiska dagordningen går inte sällan på tvärs med folkviljan. Förändringen har ägt rum samtidigt som politikens mitt har flyttat från socialliberalismen mot en individualistisk ekonomism. Principer, snarare än behov, styr politiken. I detta landskap blir också kontrastverkan stor när makthavare av olika anledningar kommer i kontakt med verkligheten och tvingas till ställningstaganden byggda på det självupplevda.

Så vad händer i framtiden? Det enkla svaret skulle kunna vara att politiker och makthavare måste avskiljas från verkligheten helt och hållet, men det svaret är för enkelt. Även dagens makthavare är snart gamla och blir då, oavsett hur de vänder sig, beroende av andras omsorger. I takt med att välfärdsstaten krackelerar ökar frustrationen i de bredare folklagren. Ett stegrande missnöje kommer förr eller senare att utlösa sociala eruptioner som framtvingar en kursändring. Resultatet kan givetvis bli en renodlad Orwellsk polisstat, men mer optimistiskt sett kan det bli vad som en gång var centerpartiets paradgren, decentralisering. Men när detta inträffar finns inte längre något centerparti.

Read Full Post »

En arkeologisk sensation

Posted in Epistemologi, Genomslunket, tagged arkeologi, astroarkeologi, Ekornavallen, Falköpings kommun, gånggrifter, Hornborgasjön, Lars Bägerfeldt, megalitgravar, trattbägarkulturen on juli 24, 2013| 1 Comment »

I den tryckande högsommarvärmen är det många som grubblar över världens stora arkeologiska mysterier. Hur byggdes pyramiderna? Till vad användes Machu Picchu? Vad hände med Påsköns civilisation? I detta sammanhang är det ironiskt att ett av de kanske största mysterierierna av dem alla finns inom vårt eget lands gränser, men att det trots det är okänt för de allra flesta svenskar. Jag tänker naturligtvis på Falbygdens häpnadsväckande ansamling av gånggrifter, byggda runt 3300 f.Kr.

Gångrifter är väldiga stenkonstruktioner som byggdes av den sk trattbägarkulturen i norra Europa mellan åren 3500 till 3000 f.Kr. Gångrifterna är de megalitgravar som troligen kom att ersätta de enklare dösarna och det kan vara svårt att förstå hur dessa forntida byggnadsverk med sina elegant hopfogade stenblock i megaformat alls kunde åstadkommas utan några moderna hjälpmedel. En enda megalitgrav kan bestå av bortåt 300 ton (!) sten. Enskilda stenblock kan väga 26 ton.

Gånggrifterna är i sig själva fantasieggande mysterier, men det är den exempellösa ansamlingen av dessa megalitgravar på just falbygden som är den stora arkeologiska gåtan. Varför i hela friden samlades de just här? För en nutida betraktare ger det intrycket av att falbygden måste ha varit ett forntida kulturcentrum, en megapolis, av globala dimensioner. I vilket fall som helst har området haft en enormt stor betydelse för dåtidens människor.

I Sverige har man funnit totalt 296 gånggrifter fördelade på de södra landskapen upp till Södermanland. Totalt finns 52 av dessa utspridda över Skåne. Av de återstående 244 gravarna ligger hela 203 på Falbygden inom en yta som i stort sett sammanfaller med Falköpings kommuns gränser. Det innebär en extrem ansamling av megalitgravar som inte kan återfinnas någon annanstans i världen. Arkeologie doktor Lars Bägerfeldt skriver, ”Om det endast hade funnits låt säga 10 gånggrifter på Falbygden, hade vi även i detta fall kunnat tala om ett mycket stort antal, och att det hade krävts en speciell förklaring för att kunna förstå vad som hade inträffat. Nu finns det inte bara tio gånggrifter, utan ett par hundra. Här krävs – milt uttryckt- en extra-ordinär förklaring. Som jämförelse vill jag bara framföra liknelsen vad medeltidsexperterna skulle säga om Skara stad istället för en enda domkyrka hade haft t.ex 41 domkyrkor.”

Arkeologer är generellt sett livrädda för att spekulera bortom de givna slutsatser de kan dra ur sina objektiva fyndigheter. Därför har få vågat spekulera i möjliga förklaringar till vad som försiggick på falbygden för drygt 5000 år sedan. Några saker vet vi dock.

Den plötsliga explosionen av byggande på falbygden har sin nästan exakta motsvarighet i en dansk nedgång. Mycket talar för en kulturell kollaps av något slag som resulterat i en omfattande folkomflyttning. Stora mängder emigranter tycks ha lämnat Jylland och många av dem tycks via Ätran ha tagit sig till falbygden och slagit sig ned där. En pausibel teori är att strider och oroligheter har tvingat bort vissa folkgrupper, men det går aldrig att bevisa och den stora ansamlingen på just falbygden förblir även i ett sådant perspektiv ett mysterium.

Arkeolog Lars Bägerfeldt står själv för den mest fantasifulla förklaringen. I samarbete med astroarkeologer har han kartlagt astronomiska händelser under den berörda perioden. Man har funnit två totala solförmörkelser daterade till 3337 f.Kr respektive 3299 f.Kr vars skuggbälten täcker de aktuella områdena. Det finns oomtvistade teorier som visar på astronomins betydelse för hur megalitgravar placerats och konstruerats och det är därmed inte uteslutet att solförmörkelser kunde ha setts som himmelska varsel vilka kunde utlösa kulturella kriser. Men om detta kan vi bara gissa.

Vad som först slår mitt otränade arkeologiska öga är själva området falbygdens mycket speciella topografi. Falbygden kan liknas vid en kalkrik gryta nästan helt omsluten av landskapets speciella platåberg. Det högsta och mest iögonenfallande av dem, Ålleberg, är också platsen för de största och mest imponerande gånggrifterna. Ragnvalds grav är den största av dem alla. För en forntida betraktare måste, om gånggrifterna manifesterar deras andliga tankesystem, området ha tett sig som en gudavärldens förgård eller som en jordisk passage till dödsriket. Om allt detta finner jag i stort sett inget i litteraturen kring gånggrifterna. I gånggrifternas konstruktion talar dock mycket för att de har betraktats som en symbolisk, eller mer påtaglig än så, kontaktyta mellan det levande och döda.

Det behövs inte mycket fantasi för att se hur platåbergen runt falbygden tycks efterlikna en jättelik gånggrift. Den spektakulära rasbranten vid Ållebergs norrände tycks ha haft symbolisk betydelse under en lång obruten historisk period. Ur rasbranten grävs långt senare en av Skandinaviens förnämsta guldskatter fram och markerna nära rasbranten är de arkeologiskt fyndtätaste i Sverige. Än i våra dagar lever myten om ”ryttare” som vilar i berget och som vaknar till liv i tider av ofred. Jo, jag föreslår nog själva landskapets symboliska betydelse som en rimlig hypotes för tolkningen av gånggrifternas mysterium.

Den som har någon semesterdag över råder jag definitivt ett besök på falbygden i Falköpings kommun. Se de mäktiga gånggrifterna i Karleby, betrakta (tankfullt) panoramat från Ållebergs änne, ät er medhavda picknick vid Ekornavallens gravfält. Svalka finns på 300 meters höjd i skogssjön på Mösseberg. Och glöm inte Hornborgasjön. Jag vågar utlova en givande dag.

Bilder: (1) utsikt från Ålleberg, (2) skiss över gånggrift, (3) gånggrift Karleby, (4) vy över Plantaberget, (5,6) nytagna bilder från Møn, Kong Asgers grav som är Danmarks största gånggrift samt en närbelägen äldre dös.

Read Full Post »

Informationens exergi

Posted in Epistemologi, Politik, Skoldebatt, tagged brus, entropi, exergi, informationsteori, orrin e. klapp, shannon, signal, termodynamik on maj 28, 2013| 1 Comment »

ledare humla

Termodynamikens begrepp exergi har nära samband dels med sin motsats entropi, dels med begreppet information så som det förekommer inom informationsteori. Exergi är ett användbart mått på ordning och struktur och därmed på resurser av varierande slag. Termodynamikens begreppsapparat kan därför vara tillämpbar om vi vill säga något om hur informationens kvalitet bäst tas till vara, samt därmed, hur vi kan undvika informationssamhällets mest uppenbara fallgropar.

Begreppet exergi har definierats som Exergi (=den nyttiga energin) hos ett system i en viss omgivning är den mängd av extra prima energi som maximalt kan utvinnas ur systemet i denna omgivning. Exergin, uttryckt i procent, är alltså ett kvalitetsindex på energi. Exergibegreppets innebörd för lätt tankarna till informationsteori:

– Ett system som är i fullständig jämvikt med sin omgivning har inte någon exergi. Det driver aldrig några processer. Ett system har mer exergi ju mera det avviker från sin omgivning. Ett isblock har hög exergi på sommaren, men inte på vintern. Exergin är alltså ett mått på kontrasten gentemot omgivningen. Kontrast kan man använda sig av för att lagra och förmedla information (svart på vitt). Det är därför naturligt att exergibegreppet hänger nära samman med begreppet information. Entropin, värmedöden, är den process varigenom kontrasten gentemot omgivningen går förlorad.

För mycket och för standardiserad information kan alltså leda till att dess innehållsliga värde sjunker, att exergin går förlorad. Sociologen Orrin E. Klapp har konkretiserat vad entropibegreppet kan betyda för kommunicerad information. Dessa egenskaper sammanfattas i figuren här, klapp figur.

– Informationens entropi förvandlar signal till brus. Orrin E. Klapp har sammanfattat en mängd mönster enligt vilka detta kan ske:

– – Då ett budskap är för högljudande eller gapigt kan själva gapigheten tränga ut det eventuella innehållet. Minnet blir som en soptunna av oombedda budskap.

– – Svårbegriplighet, som vid ett fackspråks jargonger, gör budskapen babbliga och tvetydiga. Om mottagaren av information har bristande förkunskaper eller helt enkelt inte berörs av innehållet kan det uppfattas som osammanhängande och irrelevant.

– – Ett budskaps komplexitet är greppbar om den är intelligibel, annars liknar den mer en hopnystad fiskelina.

— – Tjatter uppstår när för många sändare utnyttjar samma medium så att det blir ockuperat.

– – Utebliven återkoppling, envägskommunikation eller felaktig återkoppling kan, som i sagan om kejsarens nya kläder, leda till att ett grupptryck etableras för att slippa negativ återkoppling, med ett konformt beteende som resultat.

– – Det stilistiska bruset återfinner vi t.ex i modets växlingar.

– – Pseudoinformation tillför inte något, eller värre, desinformerar.

– – När informationstillförseln är större än kanalkapaciteten, kan resultatet bli överhettning. Responser av typen, uteblivet intag, felaktigt intag, bunkring, filtrering, sämre precision i mottagandet, användandet av fler kanaler, flykt, blir alla vanliga.

Informationens värmedöd kan sägas inträda då intrycken banaliseras i massproduktionens spår. En känsla av att det saknas variation i omgivningen gör sig gällande, ”Crowded with people, where voices have multiplied but not ears, such an environment is mass-society at its worse, with all the problems of identity and meaning one could expect”, säger Klapp.

Att intryck banaliseras beror enligt Klapp ofta på att det mekaniska får substituera det organiska. Den direkta upplevelsen tar omvägen över ett media eller en maskin. När den direkta upplevelsen sätts på undantag blir gränsen otydlig för vad som är verkligt och vad som är symbol. Penningen är en sådan symbol, som genom sitt otydliga förhållande till verkligheten gör oss osäkra på vad dess värde egentligen representerar.

Det finns, som vi sett, likheter mellan energi- och informationsbegreppet. Men det finns också viktiga skillnader. För energi gäller att, man kan aldrig få mer – man kan bara bättre använda det man redan har (Bodil Jönsson). Denna lagbundenhet blir i informationens fall snarare, Man kan få mer – men då måste man använda det man redan har. Materia – energi och information är alltså skilda från varandra till både art och verklighetsnivå, Materia-energi är verklig och för sin existens inte beroende av att varseblivas av levande varelser eller mänskliga medvetanden eller sinnen. Information kan vara symbolisk, imaginär eller verklig och är för sin existens beroende av att varseblivas av levande varelser eller mänskliga medvetanden eller sinnen, menar Anthony Wildens.

Mängden potentiell information på jorden är i princip obegränsad. Vi måste emellertid om vi ska ha glädje av den, använda oss av de principer enligt vilka informationen blir användbar. I likhet med hur materia-energi blir till värme, degraderas information till brus, om dess kvalitativa egenskaper inte beaktas. Till skillnad från materia-energi, existerar den över huvud taget inte förrän den i organiserad form har nått våra medvetandens smala tillfartsvägar. Vi kommer, så länge information handlar om megabyte och överföringskapacitet, att förbli kvar i elektroniksamhället. Något som skulle kunna kallas informations- eller kunskapssamhälle förutsätter att frågor om mening, värde, estetik och originalitet har ersatt samtidens hårdvarumentalitet.

Read Full Post »

Systemiskhet, det tudelade systemet

Posted in Epistemologi, Politik, tagged asocial ingenjörskonst, bipolär systemiskhet, det tudelade systemet, informationsstress, informationsteknologi, Joneji Masuda, organisationsteori, stress, systemiskhet on maj 15, 2013| 1 Comment »

I början på 90-talet studerade jag systemiskhet som fenomen. Jag försökte dåförtiden sammankoppla det med den informationsteknologiska infrastruktur som snabbt växte fram och ser vid återläsning att jag var något på spåren, även om jag inte rätt kunde tolka alla tecken på vad som komma skulle. I lättare bearbetning återges här den originaltext som jag länge ruvat över och upplevt som strukturellt daterad. Frågan om systemiskhetens konsekvenser är dock, trots allt, lika aktuell i dag som för 20 år sedan.

Det informationsintensiva samhället kan ge ett intryck av att försätta människor i situationer där de antingen har för mycket att göra, eller för lite. Bägge dessa grupper av människor hävdar gärna att yttre tvingande krafter, samhället, företaget eller systemet, orsakar deras belägenhet. Fenomenet kan kallas ”det tudelade systemet” och fångar essensen av vad som konstituerar en ”bipolär systemiskhet”.

Systemiskhet uppstår när en organisatorisk struktur etableras genom investeringar av olika slag. Investeringar i räls och tåg har skapat den transportorganisation vi kallar järnvägen. Den är ett exempel på systemiskhet därför att arten av investeringar låser den medföljande organisationen på olika sätt. Den upplevs som tvingande därför att människornas kollektiva samverkan har åstadkommit ett system där individen måste koordinera sina handlingar med andras för att påverka helheten i någon riktning. Systemiskhet av något slag uppstår i alla organisatoriska strukturer. Många av de upplevda problemen inom skolan kan ses som en konsekvens av dess systemiskhet. Även samhällets informationsteknologiska struktur är systemisk och där kan informationsstress uppstå genom en upplevd brist på kontroll.

Med systemiskhetens bipolaritet menas att de i systemet ingående människorna tycks polarisera sig i motsatser. Människors olikheter förstärks av systemets egenskaper till extremer. Individen som uppvisat visst ansvarstagande befinner sig plötsligt översållad med arbete. Den något mer återhållne faller helt i glömska. Bägge upplever informationsrelaterad stress.

När en organisation blir systemisk kan man hävda att dess innovativa stadium är förbi. Rutin ersätter kreativiteten. Detta kan även inträffa i en informationsteknologisk infrastruktur. Mycket av den informationsstress vi känner igen, uppträder i situationer där informationshantering har blivit rutin och grå vardag.

Om man betraktar informationsteknologin som systemisk, kan man utgå från hur vi som världsmedborgare har sammankopplats i databaserade nätverk och blivit beroende delar av en övergripande struktur med givna teknologiska spelregler. Joneji Masuda uttryckte 1984 visionen, ”Men när vi går in i det tjugoförsta århundradet, kommer den globala informationstillgängligheten att vara en realitet. Det blir då möjligt för människor världen över att ta i anspråk tjänster som sträcker sig från system för självstudier och biblioteksinformation och system som gör att de kan spela och tävla med varandra till system som möjliggör för dem att delta i världsomfattande omsröstningar om sådana saker som kärnkraftens användning…”

30 år senare kan jag konstatera att Masuda tog ut en korrekt riktning, men att han misstog sig gällande den mänskliga psykodynamikens inflytande över den nya tekniken. Den ”sörgårdsidyll” som målas upp av Masuda, har sin utvecklingsfront i Japan. Alla är inte överens om dess förträfflighet. Japan är ett tudelat samhälle där kvinnor, trots alla högteknologiska framsteg, ägnar i genomsnitt fem timmar per dag åt hushållsarbete, i små hem med litet barnantal. Män lever generellt genom sina lönearbeten. ”Efter avslutad arbetsdag är det inte ovanligt att gå ut och ta en drink och äta tillsammans med kolleger. På grund av långa arbetsresor är klockan ofta 22-23 innan mannen kommer hem på kvällen. Då väntar ”Men´s hour” i de kommersiella TV-kanalerna.”

Inga-Lisa Sangregorios vittnesmål är 30 år gammalt men ännu applicerbart. Exemplet visar hur ny teknik riskerar att stöpas i gamla former och användas för att förstärka redan existerande sociala mönster.

Om samhällets systemkaraktär förstärks, gynnar detta ett ökat beroende av systemet som sådant, samt därmed också olika kontrollsystem och tungrodda beslutshierarkier. På 2010-talet känner vi igen fenomenet från diskussionerna gällande så kallad asocial ingenjörskonst. För människan blir det allt svårare att inom systemets ramar hävda sin vilja, vilket också underminerar hennes känsla av ansvar. ”A central core of modern mans ”neurosis” is the underminig of his willing and decision”, som Rollo May har uttryckt det.

Upplevelsen av att sakna kontroll, att ens egna handlingar inte spelar någon roll, leder till stress. Vi känner igen denna stress som exempelvis frustrationen över att behöva uthärda ett oändligt sammanträde, eller aggressionen då vi upplever omgivningen som bromsande och inkompetent. I den informationsteknologiska infrastrukturen är toleransen mot olika typer av ”tvingande” situationer mycket låg, sannolikt som en följd av att våra uppmärksamhetsresurser redan är hårt anspända av teknikens inneboende krav. Som bekant upplevs även små störningar, typ sega nätanslutningar, som mycket påfrestande.

Människor är olika. Exempelvis är individuella variationer stora för vad som upplevs vara ”lagom stimulansnivå”. Introverta personer har ett högaktivt nervsystem och blir därför känsliga för yttre signaler och störmoment. Det omvända gäller för extroverta personer. I en systemisk organisation, uppstår en form av ömsesidigt beroende, där individer måste koordinera sina handlingar enligt mönster som bestäms av situationen. Ofta sjunker toleransen för inbördes olikheter, och gynnas en utveckling mot arbetsdelning i de fall där olikheterna inte kan överbryggas. Således tenderar individuella skillnader mellan människor att förstärkas.

Den informationsteknologiska infrastruktur som under de senaste 20 åren har byggts ut till världsomspännande nätverk är systemiska till sin natur. Vi kan se tecken på att de sociala kontaktytorna mellan människor har krympt i samma takt som antalet möjliga kommunikationsvägar har ökat. I synnerhet gäller detta för samhällets formaliserade arenor, så som banker, myndigheter och liknande. De människor som är socialt mindre etablerade förpassas till indirekta omvärldskontakter medan de som sitter mitt i nätverken, är överhopade av sociala kontakter. För de senare uppstår problemet att balansera umgänget via elektroniska media, med personliga möten. En grupp är det stora antal tjänstemän som hänvisar alla inkommande meddelanden till sin mail.

Människor är olika. Detta enkla faktum ställer till problem i alla typer av organisationer samt i vår samhällsplanering. Frågor gällande tolerans och acceptans av olikheter är ständigt aktuella. I takt med att allt större delar av samhället blir systemiska avkrävs vi samtidigt mer av anpassningsförmåga. Kriterierna för att ”passa in” blir snävare. I skolan märks detta tydligt genom att de elever som diagnostiseras och kräver speciallösningar utgör en snabbt växande andel av elevunderlaget. Det kollektiva trycket från omgivningen, i kombination med samhällets dubbla budskap gällande individualism och konformitet, leder till spänningar i, och likriktning av systemet som helhet. Detta leder också till att en potential för alternativa utvecklingsmöjligheter gradvis försvinner.

När det gäller informationsteknologins spridning har den dominerande bilden varit att den inverkar positivt på människors självförverkligande och kreativa skapande. I en japansk framtidsutredning från 1972, utgjorde individens självförverkligande det övergripande målet för perioden 1980-2000. I utredningen är man övertygad om att samtidens institutionaliserade organisationer på 2000-talet har ersatts av informellt fungerande nätverksstrukturer. Erfarenhetsmässigt följer dock teknologiska system ett annat utvecklingsmönster. Kreativitet och originalitet på ett tidigt, innovativt stadium, följs av imitation, kompetensspridning och entreprenörskap på ett senare stadium. En välkänd erfarenhet är att ”genombrotten”, oavsett informationstillgång, är något mycket sällsynt.

Den japanska utredningen underskattar grovt hur ny teknik riskerar att stöpas i gamla former och användas för att förstärka redan existerande sociala mönster. Den är långt ifrån ensam. Denna underskattning är generell regel, snarare än undantag vid storskaliga teknikskiften.

När dynamiken går förlorad i en informationsbaserad infrastruktur kan följden bli en förlamande informationsstress. Att på morgonen finna 500 mail i sin inkorg väcker mer ångest än det manar till kreativitet. Att finna sitt bankkonto tömt efter en kapning känns olustigt och leder till oönskat vardagstrassel. Få varnade för denna typ av problem i informationsteknologins barndom. Idag utgör de en välkänd konsekvens. För att bemöta dessa och många andra problem arbetar man ständigt med frågor som rör standardisering, interaktionsregler, säkerhet och annat. Åtgärderna är nödvändiga, men resulterar samtidigt i kontrollinstrument och regler som förhindrar eller krymper utrymmet för ett fritt användande av tekniken. Sådana åtgärder blockerar alltid kreativa processer och ställer sig i vägen för en idé om självförverkligande.

Teoribildning gällande systemiskhet och dess konsekvenser har fallit i glömska, men bör kunna utgöra ett vitalt perspektiv vid förståelsen av våra samtida strukturella samhällsproblem. Idag plöjer strukturalister och anti-strukturalister i var sin fruktlös parallell fåra, som ingen för sig kan leda till någon större vare sig makro- eller mikroförståelse. Exempelvis skulle den pågående debatten gällande den strukturella rasismen kunna bli begriplig vid en betraktelse av hur samhällets olika systemiska egenskaper resulterar i systematiska konsekvenser för olika kategorier medborgare. Den kan med fördel också kopplas till ett maktperspektiv, hur systemiskhet kan forma en samhällelig ”spelplan” som reglerar över- och underordning. I sin enklaste form kan detta senare illustreras av den rickshaw som obönhörligt krossas under en landsvägsbuss på en bengalisk allfarväg. Det är lätt att se trafikens systemiskhet och dess konsekvenser i över- och underordning. Det är svårare att i sammanhanget ställa ondskefulla bussar mot den enskilda individens fria vilja.

Read Full Post »

Inte i går

Posted in Epistemologi, Genomslunket, Politik, tagged 60-talet, 70-talet, bilder, riskbedömning, vw on april 25, 2013| 3 Comments »

Det var inte i går. Måste vara en bit in på 70-talet. Mycket har hänt sedan dess. Det är roligt att återse bilden. Jag, min syster och någon kompis sitter uppflugna på ”stugans” tak.Jag slås av höjden och hur vi obehindrat tillåts röra oss där uppe. Jo, tak och träd var populära tillhåll. Så är det inte längre. Ingen tänkte på det då, men när jag visar bilden för bekanta idag är det vad de omedelbart lägger märke till. Så högt! Vad hade hänt om ni trillat ner? Hur kan din mamma se så avslappnad och oberörd ut? Tja, allt det där var ”icke-frågor” då. Mycket har som sagt hänt.

1966. Säkerhetsbältet var knappt ens uppfunnet. Baksätet på bubblan var en mysig dubbelsäng, där jag och syrran kunde ”knoppa” rofullt under de många och långa resorna genom våra nordiska landskap. Otänkbart idag, då barnen sitter bakvända i specialbyggda säten. Att vi överlevde!

Hjälm och flytväst, lika okänt det. Inte i går, men tiden har gått fort. 80- och 90-talet gjorde mycket med vårt kollektiva medvetande. Våra barn växer upp i ett annat samhälle, andra strukturer och nya förhållningssätt. Förändringen har skett i expressfart. I perioder kunde vi inom loppet av månader, se den nya tiden bryta igenom. På gott, men också på ont?

Jag skrev i februari om Arbetsmiljöverkets nya regler för hur barn och unga får arbeta. Jag avslutade den texten med följande fundering:

”Det är således inte otänkbart att vår svenska riskelimineringsstrategi, med nollvisioner för alla tänkbara farligheter, börjar bli kontraproduktiv. När vi lotsar våra små genom barndomen försedda med hjälm, sele och sträng övervakning förlorar de kanske något på vägen. Omdömet, eller det sunda förnuftet. Och värre. När vi lotsar våra ungdomar genom gymnasiet utan att de ställs inför en enda kvalificerad utmaning eller riskbedömning, blir livet plötsligt fruktansvärt farligt den dag de lämnar skolan och ställs på egna ben.

Tänk om funktionen för olycksrisker ser ut så här:

Det är inte en omöjlighet, kanske till och med rimligt. Då blir frågan om riskbedömningar kanske ett av de kvistigaste problemen vi som modernt samhälle har att hantera. Få människor förespråkar ju nonchalans och dumdristighet. Varje förolyckat barn väcker förtvivlan, krav på ansvar och åtgärder. Det är naturligt. Men om ingen nollvision någonsin kan förverkligas, ställs vi inför den nästan omänskligt svåra utmaningen att hitta den intrikata balanspunkt där våra förebyggande säkerhetsåtgärder befinner sig på en lagom = optimal nivå.”

Read Full Post »

På vetenskaplig grund eller grund vetenskaplighet

Posted in Epistemologi, Politik, Skoldebatt, tagged skolan, Skoldebatt, skolpolitik, vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, vetenskaplighet on februari 25, 2013| 4 Comments »

Det verkar råda konsensus om att skolpolitiska förslag ska byggas på vetenskap och beprövad erfarenhet. Läraren är viktig, inte för att läraren är viktig, utan för att Hattie har sagt. Hattie är forskare, till och med forskningsforskare. När Moderaterna lanserar sin djärva skolvision, är tidiga betyg och fler nationella prov viktiga. Det visar en ”bred genomgång av forskning och erfarenheter på skolområdet”. På DN-debatt får de mothugg av ett antal lärare. Lärarna menar att de inte redovisar sina källor. ”Låt vetenskapligheten även genomsyra utbildningspolitiken”, avrundar de med kontrollerad ilska sitt inlägg. På bloggen PedagogStockholm visar en mycket gedigen genomgång av moderaternas forskningsreferenser att de i flera fall är ”ute och cyklar”.

Så oavsett vad man nu tycker om Moderaternas skolpolitik, vilar argumenten, för och mot, på vetenskaplig grund. Och detta gäller som sagt hela den skolpolitiska diskursen. Jan Björklund bygger sina skolreformer på forskning och beprövad erfarenhet. Ibrahim Baylan gör likaledes med sina skuggreformer.

Vi kan därmed sägas ha en, från ax till limpa, vetenskapligt utprovad skola. Politikerna implementerar skolreformer som är strikt vetenskapligt selekterade. De skriver dessutom i vår senaste skollag, att undervisning och annan skolverksamhet ska bedrivas enligt de former som anbefalls av vetenskaplighet. Sist, men inte minst, ska de lärdomar som förmedlas till eleverna, ävenledes vara vetenskapligt pregnanta. Således en oslagbar triptyk som fört Sverige till toppen i alla Pisa-mätningar, som utraderat orättvisor och säkerställt likvärdighet, som inte bara har ökat, utan överträffat en fullständig måluppfyllelse. . .

. . .på sikt, alltså. Väldigt lång sikt. Jan Björklund förklarar problemet. För 40 år sedan infördes ovetenskaplighet i den svenska skolan. Både jag och Jan var med redan då. Vi kan intyga. Varken ”Hej matematik”, ”Li och Lo” eller dåtidens betyg i årskurs 3 hade ett uns av forskningsunderlag. Trots att vi hade borgerlig regering lyckades socialdemokraterna förstöra skolan. Så till den milda grad att den än intill denna dag bara blir allt sämre. Men det vänder. Räkna med 20 år. För vetenskapen kräver tid, tålamod och uppoffringar.

Antag nu att ni ska ordna barnkalas. Ni tänker att fiskdamm vore en god idé. Hur kan ni veta det? Förmodligen är det bara ett löst antagande. Visst, ni har varit på kalas, sett barn bli glada, eller åtminstone inte ledsna. Om ni mot denna bakgrund bestämmer er för fiskdamm agerar ni ovetenskapligt. Det finns inga systematiserade studier som visar att just fiskdamm skulle vara ett särskilt önskvärt inslag. Det rör sig antagligen också mer om slentrian och brist på fantasi, än om beprövad erfarenhet. Alternativ som blindbock, svälta räv, paintball, Lan och go-cart skulle alla, var för sig, kunna utgöra potentiella kioskvältare.

Något liknande gäller för den vetenskapligt grundade skolan. En lärare kan inte helt ogenomtänkt dra ner en karta över Afrika. Hon måste överväga alternativen samt vad dessa kan innebära för elevgruppens samlade inlärning, likvärdighet, medverkan och måluppfyllelse. Eftersom de till buds stående alternativen är närmast oändligt många i varje givet ögonblick blir den vetenskapligt grundade skolan väldigt komplicerad. Komplicerad att beforska, men nästan overkligt genomtänkt när det väl är gjort. Vi har ju alla tagit del av relativitetsteorin:

E=mc²

Så mycket komplicerat kunnande, reducerat till en underbart vacker formel. Låt inte Niels Bohr och andra dilettanter besudla den med missfoster som R_z=(2π²m_eZ²e⁴⁾/h^3.

En motsvarighet i skolans värd, till Einsteins relativitetsteori inom fysiken, skulle kunna sägas vara Skolinspektionens beskrivning av de åtgärder som rektor och lärare ska vidta för att öka elevernas möjligheter att nå goda resultat.

Utveckla en trygg relation med varje elev.

Ha höga förväntningar på varje elev.

Se varje elev som en individ och låt varje elevs bakgrund och erfarenheter vara utgångspunkt för undervisningen.

Låt elevernas olikheter vara en tillgång i undervisningen och ge utrymme för gemensamma reflekterande samtal.

Samarbeta med andra lärare och genomför ämnesövergripande projekt.

Se till att läraren har kunskap om olika arbetsmetoder och sätt att lära.

Hur svårt kan det vara? Varför följer inte rektorer och lärare denna enkla instruktion om endast sex punkter? Vill de helt enkelt inte vara vetenskapliga? Ibland kan man tro det. Ta till exempel våra höjdhoppare. De behöver bara lära sig en enda instruktion. Hoppa högst! Ändå är det i tävling efter tävling bara någon enstaka tävlande som har förstått.

Man kan misstänka att det i skolans värld finns misantroper som vägrar vetenskaplighet. Jan Björklund är inne på liknande tankegångar. Han inser att det kan leda oss in i, just det, relativ fattigdom. Våra ungdomar måste rustas för att kunna hävda vår nationella särart i den aggressiva kapitalistism med vilken kineser och koreaner utmanar det globala samfundet. Då leder det fel att snöa in på livskvalitet och diverse trivselaspekter.

Här gör sig Jan skyldig till en förenkling som också så här långt har präglat mitt inlägg. Sann vetenskap består inte bara av en massa oberoende variabler. Där måste också finnas den beroende variabeln. Vid målstyrning är den målet. Systematiska metoder för ökad livskvalitet kan därmed mycket väl vara strikt vetenskapliga. I en komplex vetenskaplig design kan dock beroende variabler hamna i motsättning till varandra. Man kan exempelvis se sig tvungen att ge upp målet livskvalitet för högre och viktigare värden, så som tillväxt och avkastning. En följdproblematik som då kan uppstå är om detta framkallar politiska reaktioner som kontaminerar det vetenskapligt uttänkta resultatet. Problematiken kan dock upphävas genom en korrekt operationalisering av de ingående begreppen. Livskvalitet kan definieras som ”individuell upplevelse av aktivt bidrag till samhällelig tillväxt och avkastning”, eller ”konsumerandet av jättemånga saker, kommersialiserade upplevelser och tjänster”.

Så, låt oss summera. Hvad kräfva vetenskapen av vår skola? Med tidigare betyg, fler prov, mer kontroll och hårdare arbete, får vi kinesen på knä. Med låga ingångslöner och okvalificerade jobb i tjänstesektorn, står snart koreanen med ryggen mot väggen. De tekniska landvinningarna och den ökade medicineringen av elever och lärare inverkar gynnsamt på processen, liksom syntetiskt protein, kbt och platta pekskärmar. Låt oss också iakta själva livets korthet, hur det endast varar runt 30.000 dagar av vilka många förslösas i barndom, pension, ferier och helger. Med tidigare skolstart, längre dagar, färre helger, kortare sommarlov, senare pension och sänkt A-kassa kommer livskvalitet. Inte omedelbart, men på sikt. Väldigt lång sikt.

Hinner man dö under tiden är en annan fördel att det märks mindre om man har oturen att hamna i helvetet även efter döden.

Kommentar 2013-03-14:

När man talar om trollen… Nyss fådd inbjudan från SKL-Skåne. Boxarna har blivit runda och minsann skymtar jag ordet ”barn” i en av dem. Alltid något.

Read Full Post »

Rioja och #betyg i år 3

Posted in Epistemologi, Skoldebatt, Vin, tagged betyg, betyg i år 3, betygsmotstånd, cune imperial gran reserva, Luis Cañas Gran Reserva, rioja, seghesio sonoma zinfandel, skolan, skolpolitik, tempranillo, Viña Olabarri on februari 19, 2013| 2 Comments »

Vi människor gillar att rangordna och betygsätta saker och ting. Såväl rödvin, som skolelever får betyg. Med ledning av en siffra eller bokstav, tror vi oss kunna dra en del slutsatser om objektet. Det rödvin som fått siffran 5 är antagligen väldigt bra, liksom eleven som har fått ett A. Men hur är det om rödvinet är en Rioja och har fått betyg i år 3? Då ringer troligen varningsklockorna. Rioja, lika lite som skolelever, mår bra av att få betyg i år 3.

Det här var inte något starkt argument. Man kan inte blanda skolbarn och rödvin hur som helst. Rioja är ju dessutom inte vilket rödvin som helst. Hade vi istället valt Zinfandel hade ett betyg efter 3 år sagt det mesta. Vinet mognar snabbt och blir liksom inte bättre. En 2010 är vad den är, oljig, söt och alkoholstark med tydliga vanilj och lakritstoner. Ärligt talat ganska trist och endimensionell. Kan den alls få ett bra betyg? Ja, faktiskt. Det kvistiga här är att du måste använda en annan måttstock när du bedömer och betygssätter Zinfandel, än när du har att göra med en Rioja.

Ta till exempel en Seghesio Sonoma Zinfandel (2010). Den har nr 22562 på systembolaget och kostar 179:-. Det är dyrt för att vara denna druva, för övrigt samma druva som heter Primitivo i Italien. Seghesio får ofta högsta betyg, typ 5, när det ska testas. Hur är den? Jo, faktiskt rätt OK. För att vara en Zinfandel. Ställd bredvid en genomsnittlig Rioja i samma prisläge, bleknar den dock. Viña Olabarri (2005), nr 97066 kostar faktiskt bara 99:- på systembolaget, och får bara medelbetyg i olika tester. Ändå, den är ett bättre vin än varje Zinfandel sju dar i veckan! Den har fått betyg i år 8, precis som våra skolelever fick, tills helt nyligen.

Alla dessa siffror och bokstäver som ska innehålla information om ett objekt blir således ganska värdelösa utan kännedom om måttstock och referensramar. För att siffran 3 ska säga dig något om en Rioja, vill du veta vad vinet jämförts med och vad det kostar. Du behöver också veta något om dess lagringsbarhet och vill förvissa dig om att den aktuella druvan är Tempranillo. Inte minst är det intressant vem som har avgett omdömet. Ett omdöme utställt av Oz Clarke smäller betydligt högre än ett anonymt omdöme i Allt om mat. Detta gäller dock inte skolelever. Det skulle kännas märkligt om deras betyg sattes av Allt om mat eller Oz Clarke. Begrepp som lagringsbarhet och druvsort blir också irrelevanta i skolsammanhang, annat än i överförd bemärkelse.

När jag påstår att Cune Imperial Gran Reserva (2001), är en fantastisk Rioja, rycker de flesta på axlarna. Det kostar 319:-, och vem är jag att bedöma ett svindyrt rödtjut? Mitt bästa argument i detta läge blir att hänvisa till Oz Clarke, som dragit samma slutsats. Något liknande kan drabba även skolelever som har betygsatts av en obehörig vikarie, eller generös friskola. De blir misstrodda till dess betyget validerats i ett mer trovärdigt sammanhang. Idag sägs det att alla elever är övervärderade eftersom vi har betygsinflation. Vi bör dra av 30% begåvning för den genomsnittliga individen. När det gäller Cune Imperial 2001, finns den fortfarande i systemets beställningssortiment, nr 71578, men börjar nog ta slut. Betygsinflationen börjar också ta slut. Nu gäller snarare betygsdeflation. Är det ett problem det också?

Inom skolan talas det om formativ bedömning. Även rödvin bedöms formativt. En siffra eller bokstav anses otillräcklig som ensam informationskälla. Vinprovning är en formaliserad ritual, där färg form, doft och smak ska samspela och i en formativ process smälta samman i ett summativt omdöme. Detta omdöme förklaras och nyanseras med en bildrik prosa, där märkliga begrepp som ”löddrig häst” och ”nykysst sjuttonåring” ska förklara vinets egenskaper och kvaliteter. Likadant fungerar det i skolan.

Om den trevliga Riojan Luis Cañas Gran Reserva (2004), som kostar 199:-, heter det på systembolaget (nr 92033), ”Komplex, fruktig, kryddig doft med fatkaraktär, inslag av plommon, mörka körsbär, tobak, vanilj och choklad”. Man kan kalla detta för vinets skriftliga omdöme. De bestäms på ungefär samma sätt, och fyller samma funktion, som för våra elever i skolan. Man skriver inte om en elev att denna är ”komplex, fruktig…” osv. Men man skriver att, ”Elev Pelles enkla sambandsbeskrivningar tillmäter ofta perifera samband en oproportionerligt stor betydelse. Det krävs dock av förhållandevis komplexa sambandsbeskrivningar att de kommer åt några mer centrala samband för att kunna anses nyanserade”.

Nu ska de skriftliga omdömena avskaffas i skolan. Man tycker gott att det räcker med en bokstav eller siffra för att avgöra en elevs kvalitet. De skriftliga omdömena blir dock kvar när det gäller rödvin. Där räcker inte en bokstav eller siffra. Rödvin är komplicerade grejer.

Så, nu har jag trassat in mig rejält. Man kan inte blanda skolbarn och rödvin hur som helst. Och hur var det med betyg i år 3? Jo, där talas om ”S historiska betygsmotstånd”. Hur är det med det egentligen? När, var, hur avskaffade S några betyg i den svenska skolan? Socialdemokraterna uppfann det relativa betygssystemet. Det sattes betyg i både år 3 och år 6 ända fram till 1980, då dessa försvann. 1980 styrdes Sverige av Folkpartiet. Så var det med S-märkt historiskt betygsmotstånd. Men allt detta hände ju för så orimligt länge sedan att man kan påstå att egentligen vad som helst hände. M införde rösträtten, Sverige var en kommunistdiktatur, det gick varg på gatorna.

Och trots att det förhåller sig på det viset, är det inte längre sedan än att denna vinpava redan då låg i sin vinkällare.

Read Full Post »

#Riskbedömning

Posted in Epistemologi, Politik, Skoldebatt, tagged AFS 2012:3, bangladesh, moment 22, obligatorisk gymnasiepraktik, riskbedömning, Så får barn och unga arbeta, skolan, skolinspektionen, skolpolitik on februari 13, 2013| Leave a Comment »

Arbetsmiljöverket har presenterat nya regler för hur barn och unga får arbeta. Det är en omfattande regelsamling. I samband med att reglerna trädde i kraft för ett par veckor sedan, passade moderaterna på att föreslå obligatorisk gymnasiepraktik för alla elever oavsett program. Lite som eld och vatten således. Är ni med?

Nej, kanske inte. Men jag ska förtydliga. Om ni minns förekom i tidningar och TV härom leden ett mindre drev mot olika gymnasieskolor vars elever saknade praktikplatser. Upphovet till skriverierna var kritik som framförts av den så kallade Skolinspektionen (ett då välkänt statligt verk med en medialt slagkraftig kommunikationsstrategi). Vid den tidpunkt då dessa indignationsdrypande skandaler kreverade i våra medier, smattrade bombmattan av improviserade skolreformer signerade Jan Björklund, som tätast över landets lärare och elever. Bristen på praktikplatser dränktes snart av nya och större skolskandaler. En kvardröjande effekt var emellertid att en annan statlig myndighet väcktes ur sin slummer.

Arbetmiljöverket hade avundsjukt följt den massmediala catwalk som Skolinspektionen tillskansat sig i media genom att arbeta enligt en dramaturgi byggd på ”spanska inkvisitionsprinciper”. De drog den logiskt kristallklara slutsatsen att vissa elevers avsaknad av praktikplatser ju innebar att andra faktiskt vistades på olika ställen ute i arbetslivet. I så fall förekom med stor sannolikhet verktyg, maskiner, kemikalier, höjder och andra farligheter i deras omedelbara närhet. Kanske förekom rent av diverse redskap i händerna på dessa ungdomar. Och hade de inte hört någonstans att det även i den gymnasiala skolmiljön förekom utrustade verkstäder ja, rent av fullt utrustade kök med sylvassa knivar och skållhet buljong? Inspektion. Basta!

Arbetsmiljöverket ägnade fjolåret åt sin Eriksgata genom svensk gymnasieskola. Succé? Knappast. Trots mängder av förelägganden blev det sällan mer än enspaltare i lokalpressen. Kanske tog den tilltagande lågkonjunkturen udden av det hela. Verket lyckades dock samla material till sin 32 sidor långa AFS 2012:3, om hur barn och unga får arbeta.

Och nu möter arbetsmiljöverkets nya AFS, moderaternas förslag om gymnasiepraktik för alla elever. Ett intressant faktum är att det idag är ännu färre gymnasieelever som har praktikplats. Färre än vad som var fallet då skriverierna efter Skolinspektionens larm rasade som mest. Konjunktursvackan har säkert sin del i detta, men arbetsmiljöverkets aktiviteter kan ha förstärkt arbetsgivarnas tendens att dra öronen åt sig och vänligt men bestämt tacka nej till allt ansvar för minderårigas närvaro på sina arbetsplatser. Kraven på arbetsgivarna blir allt mer detaljerade och innebär, precis som i skolan, nya dokumentationskrav, utbildningskrav och ständiga arbetsmiljöinventeringar. Uppfylls inte kraven riskerar man att jämte skolan ställas till svars för de skador som kan uppkomma på en ung människa som halkar, ramlar eller skär sig. Det börjar helt enkelt bli allt för besvärligt att ta emot elever.

Inget av det här vet moderaterna. Det är förhållanden som rör den så kallade verkligheten, sådant som inte syns på den politiska generalstabskartan. De flesta som går till ett arbete eller till en skola på dagarna suckar uppgivet åt förslaget. Det finns inte några praktikplatser, lika lite som det fanns några lärlingsplatser när den fixa idén var på varje politikerläpp. Det existerar ingen skyldighet att ta emot några praktikanter, bara en skyldighet för skolorna att fixa fram platserna. Centralstyrningens vanliga moment 22.

Jag kommer att tänka på riskbedömning. Förr i tiden betydde riskbedömning att man bedömde en risk för att undvika den. Numera innebär riskbedömning att man dokumenterar noggrant, gör checklistor och förteckningar så att man i händelse av en olycka kan friskriva sig från juridiskt ansvar. Vid sidan om detta arbetar man med riskeliminering snarare än faktisk riskbedömning.

Inget av det här förekom i Bangladesh. Lilla Resmi, två år, löpte som hon ville bland stentrappor, vattendammar, hundar, köksverktyg och vävstolar. Vid ett tillfälle gastade hon och ville följa med pappa Radja på motorcykel till bymarknaden. Mamma Popji lyfte resolut upp henne på sadeln bakom pappa, hon greppade tag i hans jacka och de försvann i ett dammoln. I Sverige hade sådana föräldrar omedelbart förlorat vårdnaden. En svensk tvååring hade för övrigt trillat av sadeln direkt.

För. Jag föreställer mig att en tvååring i Bangladesh är oerhört mycket mer kompetent än sin svenska motsvarighet när det kommer till sådant som motoriska färdigheter, företagsamhet och riskbedömning. De tvingas tidigare än svenska barn ta ansvar, utsätts för fler risker och även konsekvenserna av dem. Trots detta tycks inte avgjort många fler ”stryka med”. Bangladesh närmar sig snabbt den nordiska medellivslängden.

Det är således inte otänkbart att vår svenska riskelimineringsstrategi, med nollvisioner för alla tänkbara farligheter, börjar bli kontraproduktiv. När vi lotsar våra små genom barndomen försedda med hjälm, sele och sträng övervakning förlorar de kanske något på vägen. Omdömet, eller det sunda förnuftet. Och värre. När vi lotsar våra ungdomar genom gymnasiet utan att de ställs inför en enda kvalificerad utmaning eller riskbedömning, blir livet plötsligt fruktansvärt farligt den dag de lämnar skolan och ställs på egna ben.

Tänk om funktionen för olycksrisker ser ut så här:

Read Full Post »

Den vackra fattigdomen

Posted in Epistemologi, Politik, tagged bangladesh, bosse kramsjö, dhaka, fattigdom, slum on februari 5, 2013| Leave a Comment »

Bangladesh lessons III

Slummen är vacker. Den intensiva upplevelsen av det trasiga landskapets skönhet känns nästan förbjuden. Fattigdom ska inte vara estetisk, den är hemsk. Men ändå, när den matta solen skär genom megastadens dis och faller på de färgsorterade soporna och tusen tvättlinors kläder, som utropstecken mot åter tusen plåtskjuls dammgråa silhuetter, då mättas sinnesintrycken. Då framstår fattigdomen som en dyrbar skönhet.

Och alla ljud. Ett myller av djur och människor som tvingats allt för tätt tillsammans. Den gode iakttagaren kan ana tröttheten i många ansikten, men du möter levande människor och du hör deras skratt som överröstar den nakna misären. Det svåraste att vänja sig vid är stanken. Den sanitära misären ser eller hör du inte. Du känner stanken.

Fattigdom är ett relativt begrepp. Det är det senaste vi ska lära oss. Så vad begär vi? Döende människor, uppsvällda magar, ruttnande sår och benknotor mot hud utan fettlager? Jag hittar inte detta ens i slummen, i världens fattigaste land. Människor röker, bär kläder, talar i mobiltelefoner, ser glada ut. Borde man bli förbannad?

Nej, det finns någonting jag känner igen från mitt eget land, Sverige, 800 mil upp nordväst. Fattigdom är brist på resurser, men inget lyte. Svält är bara en av alla dess framträdelseformer. Fattigdom är livsomständigheter, ett oändligt antal ständigt pågående tragedier. Inte synliga för besökaren, den yttre iakttagaren, nyhetsreportern, den tillfälliga turisten, men förnimbara för sökaren, för den som tar sig in under huden.

Jag vet att i och mellan alla dessa skjul och hyddor frodas korruptionen, skapas tusen och åter tusen destruktiva beroenden, pågår övergreppen, våldet och människohandeln, kampen för att överleva. Men det sista som överger människan efter hoppet, är hennes värdighet. Du kan vara säker på att där det råder brist, frodas mörkrets krafter, men de frodas i det fördolda, långt från TV-reportagens strålkastare. Det sista som lämnar människan är hennes värdighet. Så i Dhaka, så i Baltimore, så i Malmö.

Bosse Kramsjö är klok. Han talar flytande Bangla och vet allt om Bangladesh. Han uppmärksammar oss på de många miljoner ”osynliga tjänsteandar” som gör ett samhälle möjligt i Bengalen. De osynliga tjänsteandarna är näringskedjans bas, är alla de händer, fötter och hjärnor som för några smulor utför de tunga arbeten som får jorden att snurra och gör vardagen enkel för de bättre lottade. Det är landets stora befolkning av outbildad arbetskraft som är hänvisade till lågbetalda och okvalificerade jobb inom tjänstesektorn. De är fattiga, fogliga, lojala, säger Yes Mr och Absolutely Mr.

Men någonting har hänt. Fattigaste, fattiga bland de osynliga tjänsteandarna börjar sätta sig på tvären. De börjar ställa krav, ifrågasätta och hävda sitt människovärde. Det händer i Bangladesh just nu. Och det är bara början. Vi såg vinden svepa genom USA i det förra seklet. Den hemsökte vårt land kort senare. Den följde i spåren av industrialisering, urbanisering, demokratisering, lönearbete, konsumism och modernisering. Den drabbade med full kraft det patriarkala feodalsystemets hierarkiska värdesystem. Auktoritet följde inte längre av position.

Auktoritet följer inte längre av position. Detta vet vi. Det var något gårdagens svenska politiker visste och anpassade sig till. Det är något dagens politiker redan har glömt. Det kollektiva minnet är kort, högst ett par generationer. Vår egen fattigdom är några böcker av Vilhelm Moberg och en folkkär musikal. Som om den aldrig existerat, inte kan existera.

Det är därför nackhåren reser sig när våra politiker börjar tala för fler lågavlönade jobb i en okvalificerad tjänstesektor. En baklängesrevolution! Gud, förlåt dem, ty de. . .

Auktoritet följer inte längre av position. Det är därför de senaste årens skolreformer kommer att misslyckas. Det är därför vi redan nu kan veta att en politik som bygger på låga löner i okvalificerade tjänstejobb, en de osynliga tjänsteandarnas politik, aldrig kommer att bli något mer än en from förhoppning hos dem som har, och vill ha mer. För ärligt talat, och låt oss nu vara konkreta. Vem i vårt land på 2000-talet ska utföra dessa slavgöror? Var finns dessa fattiga, lojala och tjänstvilliga drop-outs från vår gymnasieskola som ska fylla denna dröm med innehåll? Hur ska dessa dyslektiska ADHD och ADD-diagnostiserade, WoW och facebookpräglade unga människor kuvas med mindre än en plågsamt utdragen social revolution? Vem vill eller ens orkar sedan passas upp av dem? Auktoritet följer inte längre med position. Låt det sjunka in.

Det är sent och läggdags hos mig. I Dhaka ljuder minareten och slummen vaknar till en ny dag. Hos oss vill vi inte se de smygande tecknen på en tilltagande förslumning. En tiggare, en förfallen fasad, ett trasigt tåg, inget att bråka om. Mer resurser till var och en, allt mindre till det som binder oss samman. Dhaka växer så det knakar. Textilfabrikerna knaprar jordbruksmark långt ut mot Manikganj och Ghorashal. Allt mer läggs på det som binder samman, det som måste fungera. Två folk i rörelse, mot framtida mål, från var sitt håll. Så småningom möts vi. Ingen vet vem som den dagen är beroende av vem.

Read Full Post »

Interplanetär sambedömning

Posted in Epistemologi, Satir, Skoldebatt, tagged begåvningsreserv, jordliknande planeter, kvantmekanisk teleportering, liv på andra planeter, nationella prov, nincompoops, rymdteleskåpet kepleer, sambedömning, skolverket, tau ceti on januari 26, 2013| 1 Comment »

Rymdteleskopet Kepler har förändrat vår världsbild. Vi vet numera att det vimlar av jordliknande planeter i universum . Enligt de observationer som gjorts av Kepler, har förmodligen 17% av rymdens stjärnor en jordliknande planet i omloppsbana runt sitt klot. Om vi begränsar oss till vår ”lilla” vintergata betyder det att det finns minst 17 miljarder planeter som liknar jorden. Därmed kan vi också sluta oss till att sannolikheten för liv på andra planeter än vår egen har höjts dramatiskt.

Eftersom planeter som hyser liv nu är en realitet hitom science fiction, bör vi också kunna betrakta dessa planeters invånare som våra medhjälpare på sikt. De kan utgöra lösningen på vår egen civilisations stora ödesfrågor. Nej, jag tänker inte i första hand på vårt klimat, utan på uppnåendet av en likvärdig och rättssäker bedömning av skolans nationella prov.

I och med Skolverkets PM med Dnr 73-2012:1512, bör våra intraplanetariska förutsättningar för en absolut och in i döden och totalt genomsäker ultraoberoende rättning av de nationella proven anses uttömda. Vi riskerar därmed en situation där vår jordiska begåvningsreserv förskingras i hamburgerflippande och ruttjänster, medan dumdryga men välbetalda så kallade nincompoops ansvarar för globala klimatfrågor och annat som kan betraktas som civilisatoriskt helt avgörande. Detta leder givetvis utvecklingen åt fel håll. Dumdryghet tenderar redan i dagsläget att ansätta vår civilisation med svåra prövningar. En likvärdig och rättssäker bedömning av skolans nationella prov har således avgörande betydelse, och dess lösning kan sökas i de nya rön som rymdteleskopet Kepler förmedlar hem till vår planet. I en interplanetarisk bedömningskontext blir resultat och utfall totalt oberoende av otillbörliga variabler.

Rymdteleskopet Kepler har nyligen upptäckt en jordliknande planet som cirklar runt stjärnan Tau Ceti. Den befinner sig 12 ljusår från jorden. Det kan låta närma, men stäckan är betydligt längre än något existerande chartermål. Om vi med ljusets hastighet överför våra nationella provresultat till Tau Ceti för provrättning och sambedömning, innebär resan fram och tillbaka för proven en tidsrymd om 24 år. Det kan låta som en besvärande tidsrymd för att erhålla feed-back. Man bör dock hålla i minnet att 24 år sammanfaller med vad Jan Björklund anser vara ett rimligt tidsspann för att åstadkomma positiva resultat i svenskt skolväsende. Tidspannet motsvarar också vad som förflutit sedan de beslut som Jan Björklund hävdar är orsaken till svenskt skolväsendes haveri, implementerades i svensk skola. En uppföljningscykel om 24 år för nationella prov förefaller därmed, om inte optimal, åtminstone kompatibelt med rådande förändringstakt.

Anser man, trots ovanstående, att omedelbar och oberoende feed-back är viktigt, bör man påskynda utvecklingen av tekniker för kvantmekanisk teleportering. Denna teknik bör vara fullt tillämpbar på nationella prov, eftersom provresultaten utgörs av information, snarare än materia. Tekniker för teleportering av information har utvecklats och förfinats sedan 1993. Fotoner av äldre datum, i form av kosmisk bakgrundsstrålning med våglängder närmare en millimeter, bör i sammanhanget kunna utgöra ett användbart och lätthanterligt material. Om ”äldre” fotoner kan ”spinna” en långvågig representation av det nationella provet i exempelvis Svenska 1 för gymnasiet, kan detta omedelbart uppfattas av, och därmed överföras till våra vänner i motsvarande omständigheter vid stjärnan Tau Ceti. De kan bedöma och ”spinna” tillbaka ett resultat som är garanterat oberoende och in åt h-e rättssäkert. Med denna teknik överträffas även de tidsrymder som gällt för den amatörmässigt utförda provrättningen hos Skolinspektionen.

De invändningar som har rest mot ovanstående scenario har handlat om den interplanetära språkförbistring som skulle kunna sätta käppar i hjulet för skisserad utveckling. Den som reser sådana invändningar har inte hört talas om Google Translate.

Som av en händelse kan interplanetarisk sambedömning enligt ovanstående beställas genom undertecknad redan nu. Vi erbjuder en trygg helhetslösning där du lugnt kan sitta kvar i din fåtölj och lita på att våra tjänster gör jobbet. Priset är som hittat, eller strax under. Naturligtvis är tjänsten berättigad till RUT-bidrag. Välkomna.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »