Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Epistemologi’ Category

En populär ståndpunkt är att en skola byggd på vetenskap och beprövad erfarenhet borde kunna postuleras ur resultaten av evidensbaserade experiment och undersökningar. Ur denna förhoppning uppstår också starka önskemål om att det akademiska ämnet pedagogik borde skifta fokus, från kvalitativa frågeställningar och studier, till randomiserat kvantifierade jämförelser av olika undervisningsmetoders utfall, så kallade effektstudier.

När pedagogisk forskning skall kritiseras framhålls ofta den medicinska forskningens kliniska design, samt det ackumulerade vetandet inom angränsande fält så som differentialpsykologi och kognitionsvetenskap som föredömen. Pedagogikämnet får i de jämförelser som görs, ofta spela rollen av akademisk slagpåse. Namnkunniga forskare från angränsande fält uttalar sig genomgående, med referenser till den egna disciplinen, tvärsäkert om hur ämnet borde se ut, verka och beforskas medan ämnets försvarslinje begränsar sig till något dussin verksamma inom den pedagogiska akademien. I det följande kommer jag, att med visst eftertryck, argumentera för att kritiken mot pedagogikämnet till stora delar är osaklig och animerad, att den ofta bedrivs oreflekterat samt att den, dessvärre och till stora delar, kan infogas i en auktoritär och illiberal samtidsdiskurs som verkar systematiskt och förvånansvärt synkront, i Sverige men även internationellt. En så kategorisk slutsats kan nog uppfattas som en överdrift, dock, om man betraktar den pedagogik-kritiska debattens sociogram, så är det tydligt hur konservativa, konservativt finansierade eller hos näringslivet närstående tankesmedjor, agerar som debattens motor, och det är tydligt i alternativmedia samt hos olika internetforas kommentarsfält hur högernationalistiskt präglade miljöer viftar som debattens svans. Försöken till kvalificerad och berättigad kritik av pedagogikämnet blir i denna systematiska kontext uppmärksammad och uttolkad på ett polariserande sätt, som endast vill förstärka bilden av en hopplöst förlorad akademisk disciplin. Dessa förhållanden återspeglas tyvärr också i att realpolitiken i stor utsträckning vänder den pedagogiska akademien ryggen. Utbildningsexpertis och utredningsväsende rekryteras i allt högre utsträckning från andra akademiska discipliner, så som nationalekonomi, statsvetenskap, kognitionsvetenskap med flera. Den senaste SOU:n på skolans område (SOU 2019:40) ”Jämlikhet i möjligheter och utfall i den svenska skolan” är, inte nödvändigtvis symptomatiskt, författad av två ekonomer och en socionom.

Hjulsta-gate, som blossade upp under mars 2019, är ett genretypiskt exempel på hur den pedagogiska debatten numera förs. Den började med larmrapporter om stök och våld på en grundskola utanför Stockholm. Våldet tillskrevs metoden ”lågaffektivt lärande” och huvudskyddsombudet för LR, Irene Ziverts, gick så långt som till att kräva ett föreläggande om förbud för metoden. Inom loppet av ett dygn var drevet igång. Liberalernas Roger Haddad poserade med krav om att BEO borde läggas ned och moderaternas Kristina Axén Olin krävde en omedelbar ”redovisning av arbetsmetoden”. Debattörer som Isak Skogstad vidgade diskussionen till att gälla ”progressiv pedagogik” generellt och det hävdades som en vedertagen sanning att metoden saknade vetenskaplig evidens för det sammanhang i vilken den tillämpades. Vinkeln i nationalistisk alternativmedia blev varianter på ”Ny rektor införde flumpedagogik på förortsskola” och debatten singlade snabbt mot sin logiska nollpunkt med Hanif Balis flitigt delade twitter-analys, citat: Bara 10% av svensk pedagogisk forskning handlar om metoder. 80% av forskningen är skriven på svenska så den ej kan granskas internationellt. 70% av forskningen citeras aldrig internationellt. Endast 6% av avhandlingar hade effektutvärderingar, endast 2% av hög kvalitet…För att beskriva det kort, svensk pedagogisk forskning är en intern circlejerk och svenska folket får äta kanelbullen på slutet av dagen. Utbildningschef Hamid Zafar svarade instämmande på Balis ”circlejerk-analys” genom att slå fast, citat: Intressant med tanke på att det tydligt framgår av skollagen att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Tydligen är det ok att göra undantag för vissa metoder.

Så sent som för ett par veckor sedan påstår Erik Helmersson i DN att försvararna av lågaffektivt bemötande ”uppträder sektbetonat”. Givet det autentiska koncentrat av debatten, så som jag har återgett det ovan, vill jag nog vända på det perspektivet. Eftersom även jag har uttryckt viss skepsis till inslag i metoden är mitt ärende här inte att dra en lans för Bo Hejlskov, däremot kan jag tveklöst konstatera att det i detta sammanhang är fanatismen hos motståndare till metoden som lever upp till sektformulärets kriterium 1A. Det framträder ett tydligt mönster där metodens kritiker binds samman av en gemensam idé om att ”svensk pedagogisk forskning är intern circlejerk”. Man kan dock omedelbart, och helt objektivt, slå fast att metoden ”lågaffektivt bemötande”, som ju denna debatt handlar om, inte har det bittersta med pedagogisk forskning att göra. Bo Hejlskov är legitimerad psykolog och verkar helt inom psykologförbundet. Han har i sin tur hämtat sina idéer från britten Andrew McDonnell, professor i psykologi som har forskat på metoden sedan 1980-talet och i sin tur hämtat metodens teori från psykologisk affektteori. Det generaliserade påståendet om ”bristande evidens” är hämtat ur luften. Inom området förekommer rent av upprepade ”effektstudier” som har uppvisat tydliga exempel på att antalet incidenter har minskat när bemötandet i en given verksamhet skett enligt lågaffektiva principer. I svensk kontext har den omfattande kritiska debatten som förts inte haft något ”pedagogiskt etablissemang” som motpart, utan i princip en enda person, Bo Hejlskov. För att återknyta till mitt inledande påstående, berättelsen om det lågaffektiva bemötandet är inte en berättelse om ”postmodernt pedagogiskt flum”, utan först och främst berättelsen om ett politiskt reaktivt drev, därutöver möjligen en berättelse om vilka svagheter som ligger i att bygga skolverksamhet runt enskilda effektstuderade metoder. Det som nämligen kännetecknar sociala verksamheter, i synnerhet skolan, är hur en mängd enskilda, erfarenhetsbaserade metoder hela tiden samspelar med mångfacetterade sammanhang och situationer, som de inte enkelt kan separeras från.

Hur illa vald den medicinskt tillämpade effektstudien kan vara i pedagogiska sammanhang, går också att illustrera med utgångspunkt i den debatt som för några dagar sedan anordnades av SVT i svallvågorna av Erik Helmerssons inlägg om ”den lågaffektiva sekten”. Som kombattanter ställdes i varsin ringhörna psykolog Bo Hejlskov och liberalernas skolpolitiske expert Isak Skogstad. Debatten kom ironiskt nog inte att handla om ”lågaffektivt bemötande”, utan om vilken metod som borde väljas i de fall en elev plötsligt ”kastar möbler eller spottar på sin lärare”. De i debatten föreslagna alternativen är antagligen fullt möjliga att undersöka metodiskt enligt designen för en randomiserad effektstudie av medicinskt snitt. Om vi i sammanhanget betraktar den ”obstruerande eleven/störningen” som symptomet så kan, enligt TV-debatten, potentiellt verksam behandling vara, A) Tillkalla rektor, eller B) Tömma klassrummet på övriga elever. Resultatet av ena eller andra interventionen skulle kunna avläsas i en oberoende variabel bestående av exempelvis ett antal kalibrerade och ”kontrollerade” mätpunkter avseende variansen i klassrummens relativa arbetsro över tid. I bästa fall, skulle studien kunna påvisa en systematisk skillnad i effekt mellan A och B. För att dra jämförelsen med medicinen ytterligare ett varv, är det dock tänkbart att det, liksom när det gäller läkemedel, skulle kunna gå att identifiera en lång rad bieffekter av respektive metod. Bieffekterna utgör ett omfattande problem (inte minst inom psykiatrin) för medicinen, men något säger mig att, om skolverksamhet i hög utsträckning skall utformas evidensbaserat, kommer bedömningen av diverse metoders effekter kontra deras biverkningar, att bli en mer tillspetsad syssla inom det pedagogiska fältet än någonsin inom medicinen. Jag är tämligen övertygad om att ”sysslan” skulle föra hela det evidensbaserade projektet tillbaka till den skolpolitiska ”tyckonomins” ruta 1. Det betyder inte på något sätt att pedagogik är meningslöst, eller att skola inte kan beforskas. Det betyder däremot, antagligen, att den randomiserade och kvantifierade, prydligt avgränsade effektstudien, är en illa vald vetenskaplig design när det kommer till att besvara många av de fundamentala frågorna som skolan söker svar på.

Pedagogisk forskning bör, som all forskning, utsättas för granskning och kritik. Svensk pedagogisk forskning är dock varken särskilt mycket sämre eller bättre än vad svensk forskning är i generell bemärkelse. Min huvudtes är att det omfattande drevet mot pedagogisk forskning i första hand är politiskt motiverad. Attackerna på ämnets metodval består i stor utsträckning av illa underbyggda svepargument. Diskussionens egentliga föremål är, som alltid, synen på skolans kunskapsuppdrag i relation till föreställningar om auktoritet kontra autonomi.

Read Full Post »

I brist på färdiga nya bloggtexter en hektisk höst, en repris jag blev varse via referens. Intresseväckande text som jag nästan glömt att jag skrivit, dock behöver idén om en tidigare ”mental monoism” fördjupas och förtydligas.

En ideologi är ett system av värderingar. Värderingar uttrycker vad man anser är rätt och riktigt. Vad man anser är rätt och riktigt kan styrkas med argument. Av hävd föredrar vi vetenskapliga argument framför känslomässiga. Värderingar är dock sällan vetenskapligt grundade, och när vetenskapens resultat verkar strida mot den egna livsåskådningen, blir det gärna komplicerat. Det är mänskligt, men problematiskt; ibland katastrofalt, som när Trofim Lysenko tilläts sprida pseudovetenskap som passade ett sovjetkommunistiskt narrativ. Det ledde till att miljoner svalt ihjäl. I vår samtid finns det fog för misstanken, att något liknande sker inför ögonen på oss när det gäller klimatkrisen och andra samtidsproblem som utmanar det konsumistiska privilegiesamhällets narrativ. I diskussionen om vårt skolsystem ser jag hela tiden små exempel på saken.

Descartes lärde oss att skilja på känsla och förnuft. Även om ingen längre tror på hans idé om att känslan (själen) bor i tallkottskörteln, har hans idéer fått ett enormt genomslag för hur vi i västvärlden ontologiskt uppfattar vår omvärld. Vi betraktar våra idéer som rationella och oss själva som rationella varelser. När rationaliteten utmanas, stiger vår puls, vi blir upprörda och i skiftande grad, ansatta av affekt. Det är ”känslan” som gör sig påmind, vilket tydligt visar att vår rationalitet i någon mening är kopplad till, och kommunicerar med känslan. Känslan utgör vår hjärnas förnuftsregulator, snarare än det omvända. Varje ställningstagande vi gör, förhandlas med känslan, och där landskapet skiljer sig från vår inre karta, krävs det ordentliga kraftansträngningar för att komma till tals med den. Överraskande ofta verkar vi vara omedvetna om detta förhållande. Vi säger inte att ”din slutsats gör mig förbannad”, utan vi säger att ”du har fel i sak”. Vi har med modersmjölken lärt oss att förneka känslans ”uppenbara” inflytande över förnuftet, vilket känslan struntar högaktningsfullt i. Affekterna är vad de är.

Vi har alla varit spädbarn och genomgått den fas då våra sinnen differentierades. Innan det skedde, hände det ofta att vi blandade ihop dem. Synintryck kunde misstas för taktil beröring, taktil beröring för en smak. I nära växelverkan med vårt primära känsloregister, lärde vi oss med tiden att differentiera, sortera och reagera adekvat på olika sinnesintryck, liksom fakta och erfarenheter. Som vuxna, har vi lärt oss hur saker fungerar. Vi begriper vår omvärld och kan i stor utsträckning relatera till den fakta som föreläggs oss. Viss fakta fyller oss med aversion, annan med ett inre lugn. Demarkationslinjerna för vår världsbild är fortfarande i vuxen ålder, fångna i de känslostormar ur vilka många av dess konstituerande fakta en gång assimilerades. Ställda inför ett faktum som ryggdunkar, alternativt utmanar vår inre kompass, reagerar hela vårt nervsystem momentant innan intellektet träder in som moderator. Detta förhållande är väl belagt i forskning, men egendomligt frånvarande i den akademiska gren som lystrar till namnet kognitionsvetenskap. Kognitionsvetare redovisar gärna hur ”kunskap” bor i vår frontallob, och byggs i associativa mentala nätverk av ”objektiva fakta”. De undlåter allt som oftast att redovisa hur frontallobens nätverk är intimt sammankopplade med djupare liggande neurologiska strukturer, så som vår perceptuella minnesbank och våra känslor. Kognitionsvetarna forskar på, som om Descartes hade rätt i sitt antagande, att våra känslor bor i tallkottskörteln.

Därför är vårat förhållande till högtider som julen komplicerat. Några tänker på den med glädje, andra med stor sorg. De flesta, med blandade känslor; en stark längtan efter en fullkomlig upplevelse parad med den krampaktiga förtvivlan som kan omge viktiga företeelser, sådana där mycket trots allt kan gå fel. Vår ovilja att låta andra bestämma vår tradition övertrumfas endast av vår ovilja att låta andra bestämma sina egna traditioner. Därav de årligen uppblossande oförsonliga krigen om lucior, tomtar, julklappar, julskyltning, glögg, starksprit, Kalle Anka, Jesusbarnet, och så vidare. Den objektivt ofrånkomliga julen är fullständigt indränkt i våra kroppsminnen. Den utgör lika delar hot och löfte.

Om allt detta berättar inte Jesus, inte heller någon av de gamla grekerna. För dem existerar helt enkelt ingen ontologi som på detta sätt skiljer känslan från förnuftet. Denna klyvning dyker historiskt upp först tillsammans med upplysningen, då känslan (själen) tar plats i vår tallkottskörtel. Dessförinnan har den mänskliga föreställningsvärlden präglats av en slags ”mental monoism”, där vår egen tids ”empiriska sanningar” har haft sin motsvarighet i äldre tiders tvivellösa trossatser. Ställd inför Johannes döpares öde, säger Jesus,

Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: ’Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.’ Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: ’Han är besatt.’ Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: ’Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.’ Men Vishetens gärningar har gett Visheten rätt. (Mat 11:16)

Liknande citat återkommer i många skepnader genom litteraturhistorien. Det visar att, oavsett ontologisk föreställningsvärld, är det grundläggande dilemmat sig likt genom årtusendena. I sin samtid är Jesus hänvisad till ett antal ”magiska manövrar” för att övertyga omgivningen om att den tro han predikar, sammanfaller med visheten. I vår tid utgörs de ”magiska manövrarna” av vetenskaplig prövning. Endast så kan vi särskilja visheten från reptilhjärnans impulser. Likväl, i bägge dessa ontologiska versioner är varje individ utlämnad åt ett kollektiv för att få sitt förnuft bekräftat eller förkastat. Det är upp till betraktaren att bedöma ett forskningsresultat och bedömningen sker som bekant, under starkt inflytande av tallkottskörteln.

Dualismen, den epistemologiska klyvningen mellan känsla och förnuft, sysselsatte Gregory Bateson under större delen av hans vetenskapliga karriär. Hans grundläggande frågeställning utgick från en strävan att epistemologiskt smälta samman dessa mentala element, utan att göra våld på empirin eller falla ned i metafysiken. Han upptäckte tidigt att naturens egna processer utgjorde en annan logisk typ än den vi normalt använder för att definiera vad som är förnuftig fakta och kunskap. Inom den klassiska logiken kan den kartesianskt rationella utsagan beskrivas som en syllogism med formen ”x är y, y är z, z=x”. Formen kallas allmänt för ”Barbara-syllogismen”. Naturens processer, liksom poesins och drömmarnas, sker dock enligt en”metaforisk” logik som liknar ”gräs-syllogismens”, alltså ”x är y, z är y, x=z”. Bateson förklarar,

Men vare sig man gillar poesi, drömmar eller psykoser kvarstår det generella påståendet att biologiska data blir begripliga – hänger samman – med hjälp av grässyllogismer. Allt djurbeteende, all repetitiv anatomi, och all biologisk evolution – samtliga dessa stora fält är i sig själva förenade medelst grässyllogismer, vare sig logikerna gillar det eller inte. Det är faktiskt mycket enkelt – för att kunna ställa upp Barbara-syllogismer måste man ha identifierat klasser på så sätt att subjekt och predikat kan differentieras. Men utanför språket finns det inga benämnda klasser eller subjekt-predikat-relationer. Därför måste grässyllogismer vara det förhärskande sättet för att kommunicera idéers inbördes samband i alla per-verbala domäner.

En konsekvens av Batesons synsätt borde, eftersom vi är biologiska varelser, vara att vårt upplevda ”Barbara-förnuft” ytterst styrs av en autonom ”grundprogrammering” som fungerar i enlighet med känslans ”gräs-logik”. Bateson försökte, genom att noga undersöka ”det heliga” som objekt, finna den epistemologiska kniptångsmanöver som kunde förena förnuftet och känslan som en ”nödvändig enhet”. Mot slutet av sin levnad gör Bateson en enkel skiss (den finns avbildad i postuma boken ”Angels Fear” 1987) över en ordinär termostats funktionssätt. Han försöker visa hur man, genom att avläsa processen baklänges, kan förnimma ett mönster analogt med hur tanke och känsla samverkar till att åstadkomma vad som liknar premisserna för ett mänskligt medvetande. Han dör kort därefter i cancer. Jag har stirrat många gånger på hans skiss och finner inte för otroligt att detta ofullbordade utkast innehåller grunden till en ny epistemologi. En epistemologi som han tog med sig i graven.

Är vi därmed evigt dömda att i vårt tänkande vara våra reptilhjärnors fångar? Ja, förmodligen, men det behöver i sig inte vara så illa. Det speciella med arten ”människan”, är ju att vi är ägare av ett reflexivt medvetande som låter oss inhämta erfarenheter ur gårdagen för att planera för morgondagen. Detta bör också kunna medge att vi kan bli bättre på att lära oss förstå våra känslomässiga reaktioner samt vad dessa betyder för vad vi tror är ”vårat förnufts rationella utsagor”. Ett första steg på väg är acceptansen av att det faktiskt förhåller sig på detta sätt. Ett andra steg är kunskap om konsekvenserna av att det förhåller sig på detta sätt. Ett tredje steg är träning och reflektion. Det reflexiva medvetandet är så klart i grunden ett biologiskt fenomen, men det utgör också grunden för allt det vi människor kallar kultur. Och hur det än är med våra reptilhjärnor, är de lättlurade och inte särskilt långsinta när vi väl har fått syn på dem.

Tallkottskörteln? Den kallas numera epifysen och har som uppgift att producera kroppens melatonin.

 

 

 

Read Full Post »

I en tidigare bloggtext berörde jag ett intressant forskningsresultat från Karolinska Institutet. Professor Anna Josephson lät studenterna på läkarlinjen göra ett omprov på förstaårets stora preklintenta tre år efter det ursprungliga tentamenstillfället. Resultatet var överraskande och nedslående. De studenter som toppresterat vid ursprungstentan återfanns bland de sämsta vid det senare tillfället, resultaten var överlag mycket låga och få kunde besvara de vid testtillfället bifogade kontrollfrågorna som skulle mäta övergripande förståelse av grundläggande medicinska samband. När jag skrev om detta fick jag en del ”tvärsäkra” svar gällande orsakerna. Förslagen var överlag rimliga, men intressanta så till vida att de vart för sig endast utgjorde aspekter av en betydligt mer komplicerad helhet. Jag skall därför i detta inlägg fortsätta att problematisera några, i skolvärlden omhuldade, föreställningar kring hur förhållandet mellan fakta och förståelse ser ut. 

En ständigt pågående diskussion i skolvärlden handlar om huruvida fakta eller förståelse är det väsentliga att lära ut. Få förnekar egentligen att bägge dessa aspekter har betydelse. Däremot uppstår det ordentliga meningsskiljaktigheter kring hur skolans undervisning skall gestaltas för att ”det ena” skall leda till ”det andra” och vice versaEn populär föreställning är att förståelse renderar ur fakta på så sätt att memorerandet av faktakunskaper automatiskt lägger grunden till förståelse. Skolans uppgift blir därmed att förmedla fakta, vilka eleven sköter memorerandet av , vilket i förlängningen antas leda till förståelse, kritiskt tänkande, den nyanserat argumenterande förmågan, med mera. Eftersom lärarstudenterna vid Karolinska Institutet på ett flagrant sätt motbevisar denna ”förenklade” tes, krävs det ytterligare förklaringar. Många tar då fasta på en återkommande tes inom modern hjärnforskningFör att elevernas memorering skall bli varaktiga kunskaper, måste skolans undervisning anpassas till det mänskliga minnets sätt att fungera. Att ”vrålplugga” inför ett prov leder till ”korta” kunskaper som bleknar snart efter skrivningen. Tricket, enligt hjärnforskningen, är upprepade tester av samma innehåll med allt glesare intervaller, med andra ord repetition. Detta stämmer, naturligtvis skulle man kunna tilläggaEmellertid gäller även för kunskaper som lärs in på detta vis, att de förbleknar över tid om de inte hängs upp på något meningsfullt eller användbart, det vill säga knyts till någon form av förståelse. Det tar dock (naturligtvis) längre tid att glömma, om ett givet fakta återkommer i intervaller. Ett helt annat problem med upprepade tester hänger samman med skollogistik och stoffträngsel. För skolan är det inget större problem att reproducera testmaterial, det är ju i sammanhanget eleven som skall göra själva jobbet. Om eleven skall repetera inlärda fakta enligt ett omvänt exponentiellt mönster, kommer det över tid att ackumuleras stoffträngsel då repetitionen av äldre fakta ständigt överlagras av tillkommande ny. Ponera att det en vanlig skoldag (senare skolår) introduceras stoff i fem ämnen som vardera kräver 20 minuters memorering för att termer, begrepp och samband skall sitta. Om dessa skall repeteras enligt mönstret ”dag 2-4-8-16…” kommer eleven snart att ägna många timmar utöver skoldagen åt ren repetition. För det första klarar få elever ett dylikt informationstempo, för det andra kommer den resulterande utbildningsmiljön att präglas av korvstoppning på ett sådant sätt att den ändå inte står som garant för några varaktiga kunskaper (håll här i minnet de grundläggande medicinska samband, som studenterna i Karolinska Institutets försök faktiskt inte kunde svara på)Den typen av kunskap kräver förståelse, och de minnesstudier som här refereras har varit inriktade på memorering, inte förståelse. Minnesforskning genomförs dessutom oftast i en avgränsad kontext med ett begränsat inlärningsstoff, inte i den levande skolans ackumulerade inlärningsprocess. 

Det är tydligt att den levande skolan måste bygga på kompromisser mellan flera avgränsade vetenskapliga idéer om vad som utgör optimala inlärningsbetingelser. Skolan skall givetvis nyttja effektiva metoder för memorering av fakta, men måste samtidigt sätta hanterbara gränser för hur mycket repetition och provtillfällen som är vettigt att förelägga eleverna. Dessa ”gränser” sammanfaller inte nödvändigtvis med vad enskilda resultat inom hjärnforskningen anser utgöra ett optimalt tillvägagångssätt i olika specifika avseenden. Av den anledningen bör också olika forskningsdiscipliner ha god hjälp av den pedagogiska forskningen när deras kunskaper skall ”översättas” till en levande skolmiljö.          

För att ytterligare komplicera bilden av inlärning, så blir bilden ofullständig om faktainlärning behandlas som något, från förståelse fristående. Föreställningen om att fakta bildar förståelse är helt enkelt felaktig. Dessa två kunskapselement måste betraktas i ett dialektiskt förhållande till varandra, där fakta stärker förståelse endast om fakta är förstådd och processad, vilket inte är det samma som memorerad. Otaliga experiment från t.ex. perceptions– och vittnespsykologi har visat att den mänskliga hjärnan ständigt är på jakt efter mening och förståelse (eller sammanhang). Fenomenet fakta har i denna grundläggande kognitiva betydelse en ”korrigerande” roll. Vår hjärna bestämmer sig, mer eller mindre automatiskt, för en tolkning av ett givet fenomen långt innan vi har fakta klara för oss. Vårt behov av förståelse är i denna kognitionspsykologiska betydelse långt större än vårt behov av fakta. Exempelvis, om vi har läst en roman, kvarstannar en berättelse, en stämning och ibland någon lärdom, medan detaljerna (fakta) förbleknar snabbt. Vår förståelse för innehållet i en roman ökar inte nödvändigtvis för att vi repeterar den. Att vår hjärna fungerar på detta sätt ligger djupt nedlagt i vår evolutionära historia. Att betrakta ett fenomen utan att förstå, upplevs instinktivt som smärtsamt eller hotfullt och hjärnan ”konstruerar” därför blixtsnabbt en hypotes, en provisorisk förståelseram för vad vi betraktarDetta ständigt pågående ”meningsskapande” tar energi från arbetsminnet. Redan George A. Millers berömda 50-talsexperiment, The Magical Number Seven, Plus or Minus Two, kunde påvisa att arbetsminnets effektivitet sjönk till närmare hälften av sin kapacitet, om det belastades med memorering av ”obekanta fakta”. Att exempelvis lära in ett antal glosor på ett främmande språk går mycket snabbare om du har en god uppfattning om de olika glosornas betydelse och användning i det egna språket 

Betyder då detta att multiplikationstabellen är meningslös kunskap? Svaret är att, det beror på. Det är tämligen meningslöst att kunna rabbla multiplikationstabellen om man inte har förstått de grundläggande principerna för multiplikation. Att träna huvudräkning kan mycket väl vara bättre använd tid än vad det är att lägga samma tid på memorering av ett facit. En skola som tror sig kunna effektivisera kunskapsproduktionen genom att kapa elevernas utrymme för processandet av, och reflekterandet över, ny kunskap, biter därför sig själv rejält i svansen. En skola som nonchalerar elevernas behov av att resonera kring kunskap eller som anser sig kunna bortse från elevernas erfarenhetsbas, gör dem en björntjänst.  Den förvandlar sig till en institution för disciplinering, snarare än en för kunskapsproduktion.    

Read Full Post »

Det är lätt att moralisera över ordningsbetyg. Sett till de problem man tror sig kunna lösa är förslaget ett slag i luften, men det får stora och långsiktiga konsekvenser för våra barn och unga. Förslaget blockerar också en viktigare diskussion, den om de systemfel som utgör skolans verkliga bekymmer. Symbolpolitik är gratis och riskfritt, strukturreformer kostar, både i kronor och politiskt mod. Att förslaget om ordningsbetyg kan samla en riksdagsmajoritet, säger mer om samtidens auktoritära strömningar, än om vilken politik som skulle kunna gynna en allmänt samhällsnyttig utveckling.

Bortsett från dessa moraliskt uppenbara aspekter på sakfrågan, borde man nog också diskutera politikens syn på detta med att införa och att avskaffa saker och ting. Dessa två storheter behandlas sorglöst som om de vore två sidor av samma mynt. Så är det inte. De systemiska skillnaderna mellan att införa och att avskaffa är väsentliga. Låt mig exemplifiera.

Sverige är en monarki. Att styrelseformen egentligen utgör en anakronism är de flesta överens om. Sverige avskaffar likväl inte sin monarki. Om Sverige istället hade varit en republik, förefaller det osannolikt att någon skulle komma på tanken att införa monarki. Det finns således systemiska skillnader mellan att införa och att avskaffa. Kunskapen om detta förhållande är svagt utvecklat hos dagens politiker och ledare.

Jan Björklund säger sorglöst att ordningsbetyg finns i Norge, och att man där inte diskuterar att avskaffa dem. Det är inte sant.  Det finns en opinion i Norge för att de skall avskaffas, men den vinner ingen tillräcklig parlamentarisk majoritet. Det finns heller inte, vad jag vet, någon forskning som kan berätta att ordningsbetygen skulle vara särskilt välgörande för det norska utbildningssystemet, snarare tvärtom. Därmed vet vi inte heller om Norge hade övervägt att införa ordningsbetyg om de, liksom Sverige, hade avskaffat dem. I denna fråga blir den internationella utblicken intetsägande.

 

Resonemanget ovan kan förefalla hypotetiskt, men handlar om högst avgörande aspekter av det politiska hantverket. Låt mig ta ytterligare ett exempel.

När Sverige valde att bli medlemmar i EU, skedde det i en folkomröstning. Landets ekonomiska elit var övertygade om det nödvändiga i ett medlemskap, och därför gick i stort sett alla resurser till Ja-sidan. Trots denna exempellösa mobilisering kantad av hotbilder och skräckvisioner, var det med minsta möjliga marginal som ja-sidan till slut lyckades få sitt mikroskopiska försprång. Priset var polarisering och mätningar efter inträdet har genomgående visat på såväl polariseringen, som en svängning till stabil majoritet för ett utträde, vilket trots det inte har skett. Det politiska landskapet, för- och emot, har dessutom ömsat skinn i takt med att EU:s dagordning har förändrats. Att införa, var något helt annat än vad som nu blir att avskaffa, om Sverige mot all förmodan gör en swexit.

Förr i världen fanns det en medvetenhet om, och respekt för, de systemiska dilemman jag har försökt beskriva ovan. Det tog sig uttryck i att lagar och politiska beslut bereddes mycket noggrant innan de sjösattes, eller avlägsnades. Exempelvis lades förslaget om svensk enhetsskola redan i 1946 års skolkommission. Den testkördes sedan i över ett decennium för att beslutas i riksdagen 1962 och inte vara helt genomförd förrän 1972.Ordningsbetygens avskaffande var en del i denna omfattande beredning. Sådana ledtider är helt otänkbara i dagens opinionsstyrda kvartalspopulism. Om riksdagen nu, utan tillstymmelse till forskning eller beredningsunderlag, väljer att höfta till ett bedömningssystem med ordningsbetyg, blir det svårt att i närtid avskaffa dem igen oavsett deras konsekvenser för svenskt utbildningsväsende. Det är i så fall både ansvarslöst och amatörmässigt agerat.

Read Full Post »

På långfredagens morgon lämnar nattfrosten hastigt de mittskånska gräsmattorna och högsommarvärmen drar in med full kraft. Som en vibrerande svetslåga bränner solen över de flaggade evenemangen på mittskånes konstrunda, och de har blivit färre för varje år som går. Det beror på områdets geopolitiska utveckling.

Högerpopulismen breder ut sig i mittskånes beslutande församlingar. Det är förvisso inte så att de högervända patrioterna rent fysiskt attackerar hyttor, smedjor och utkylda fähus. Det behövs inga handgripligheter för att känsliga konstnärssjälar skall uppfatta budskapet. Tro inte att du är något, var normal, dra in benen, var inte för mycket, var inte för lite. Måla så att man förstår. Måla vår kultur, en bålgul flagga, en rödgul stuga med vita knutar; Så klart ryser konstnärssjälen in i märgen och tar sin hytta, flyttar den någon annanstans. Kvar blir kopior av kopiorna, sådana som tar swisch.

På picknick-korgens botten ligger en knappt halvfull flaska grekmakedoniskt vin (Assyrtiko, nr: 2338, 99:- på Systembolaget). Jag unnar mig ett par njutningsfulla klunkar i en tyst protest över den mittskånska situationen. Flaskan öppnades i ett oeldat torp för nästan en månad sedan, men det märks inte. Den utsökt anspråkslösa balansen mellan syrlighet, sötma och mineralisk fräschör finns kvar. Vinets delikata hantverksmässighet utgör i sig självt en tyst protest över de inskränkta, självtillräckliga och passivt aggressiva attityder som tillåts prägla den mittskånska situationens alla små kommunala presidier. Dessa presidier som i sin tur utgör politikens motsvarigheter till Don Simon Vino Blanco, det gallsura missfostret i grälla tetror, som kan köpas för en spottstyver på färjorna till Tallin, det med en blymönjig eftersmak av bristfälligt sanerad industritomt.

Inget av detta bryr sig femåringen om. Han har lärt sig några strofer ur Arvingarnas senaste monsterhit och skanderar dem sorglöst från baksätet när vi utanför Norra Rörum styr in på den slingriga kostig som bär namnet Magnus Stenbocks väg. Vi färdas nu på vad som för 300 år sedan utgjorde E4:an mellan Stockholm och Malmö. Intill vägen, strax innan Pottehuset, restes år 1927 en minnessten över Stenbocks armés bivackering på platsen i februari 1710. Sextontusen karoliner övernattade i väntan på det anfall som skulle gå till historien under namnet ”Slaget vid Helsingborg”. Upprinnelsen till denna drabbning var Karl XII:s nederlag vid Poltava, i vars efterföljd danskarna såg en given chans att återerövra våra södra landskap. Den danske generallöjtnanten Jørgen Rantzau uttryckte sig dock med otillräcklig tydlighet när han skulle omgruppera den danska hären. Förvirring uppstod och Magnus Stenbocks armé kunde jaga dem på flykten. Sverige förblev svenskt och vid den pampiga invigningen av minnesstenen 1927, samlades lokalbefolkningen kring kyrkohedern Albin Olsson (1869-1939) som med darr på stämman framförde sitt svulstiga pekoral, …Med beundran och tacksamhet minnes Sveriges folk och ej minst Skånelandets befolkning den stenbockska härens hjältebragd till fosterlandets försvar i en farofylld tid. Därför hylla vi minnet av den store fältherren Magnus Stenbock och hans tappra karoliner. Så hurrade man fyrfaldigt för Stenbock och hans karoliner, KFUM-scouternas kör sjöng Stenhammars ”Sverige” och Snoilskys dikt ”Stenbocks kurir” deklamerades.

År 1710 var Pottehuset ett välkänt horhus, tänka sig. Idag sitter konstnären Tommy
B Nilsson där och målar sina vemodiga kustmotiv. Strax nedanför huset tar den gamla E4:an tvärt slut vid avspärrningen framför den månghundraåriga och utsökta stenvalvsbron som sedan länge hotar att kollapsa. Ingen kommer att bry sig om den bron eller dess geopolitiska betydelse i ett historiskt perspektiv. Däremot är det bara en tidsfråga innan något sverigevänligt ljushuvud från något mittskånskt presidium lyfter idén om att embarkera minnesstenen och rituellt samt årligen åter samlas och kanske ära kung Karl den unge hjälte, som stod i rök och damm. Det är en samtida ironi att de flesta av dem, i detta nyhögeravantgarde, ävenledes dyrkar och avundas den i sammanhanget lede fi, vårt södra grannland Danmark, som ju med större konsekvens har genomför sin illiberala baklängesrevolution. Logik och konsekvens hör inte till deras starka sidor.

Fördanskningen av mittskåne är för övrigt påtaglig, såväl politiskt, kulturellt som befolkningsmässigt. På City Gross i Höör talar merparten kunder numera danska, och vår mittskånska konstrunda når sin höjdpunkt i ett litet Danmark beläget på bonnlandet utanför Norra Mellby.

I en ladugård, nästgårds en dansk loppmarknad har konstnären och illustratören Kirsten Raagaard skapat sin fantastiska studio. Från väggarna ler alla hennes uttrycksfulla alster som får vem som helst att bli glad och E förälskar sig i ett stiliserat kattporträtt som blänger outgrundligt från sin plats ovanför den öppna spisen. Kirsten bodde tidigare på andra sidan sundet med dejlig utsikt och vackra omgivningar, men har aldrig ångrat sin flytt till den svenska systemkollapsens mittskånska epicentrum. Hon slår ut med handen över bonnlandets skogsdungar och böljande åkrar, ” Det er her, jeg vil blive gammel.”

 

Epilog och lärdom från årets konstrunda: Ju sämre konst, desto bättre snacks.

Read Full Post »

En samtida diskussion gör gällande att pedagogiken bör strykas från våra lärarutbildningar och ersättas av hjärnforskning. Någon djupare förklaring får vi sällan och hur en framtida kursplan skulle kunna se ut, får vi gissa oss till. Låt mig framkasta några reflektioner.

Låt oss först, för formens skull, slå fast att landets lärarutbildningar visst behöver reformer. Inslagen av lärarledd verksamhet är för glesa och mängden avhopp för stora. Inslagen av praktik dras alltjämt med logistiska bekymmer och i sina teoretiska delar blir perspektiven ibland aningen snäva. Om detta borde vi kunna resonera utan att förfalla till ”enkla lösningar” baserade på halmdockor eller önsketänkanden, vilket görs idag. Debattörer som i alla sammanhang hävdar hjärnforskningens potentiella välsignelse, menar inte sällan egentligen kognitionsvetenskap, eller rent av kognitionspsykologi. Uppenbarligen är sakkunskapen ibland inte djupare än några ”oneliners” uppsnappade från någon PowerPoint på något seminarium. Ett ofta framfört favoritargument gäller att memorering kräver repetition, tät till en början, sedan med större intervall. Även om argumentet framförs av såväl hjärnforskare, som kognitionsvetare, är det tveksamt om någon av professionerna kan ta äran av själva forskningsfyndet. Den intuitiva vetskapen om att det förhåller sig så här, är nämligen betydligt äldre än de discipliner som gärna traderar idén. Det skulle också förvåna mig om inte flertalet lärare är medvetna om detta och många andra minnesrelaterade inlärningsförhållanden.

Därför är en bra fråga, om nu hjärnforskning (eller kognitionsvetenskap (eller kognitionspsykologi)) skall in på lärarutbildningarna, frågan vad? Är det Torkel Klingbergs populärvetenskapliga framställningar som skall göra våra lärare till lärare, eller är det ett teoretiskt medicinskt studium av synapsers transmittorsubstanser och myelinskidornas betydelse för vår uppmärksamhetsförmåga? På den frågan får vi inga svar. Jag kan emellertid tänka mig att det existerar föreställningar om att den kliniska hjärnforskningen producerar en strid ström av kunskap om hur inlärning går till, och att denna kunskap enkelt kan föras över till lärarstudenter och till skolans förhållanden. Så fungerar det i verkligheten knappast.

Torkel Klingberg får ibland frågan, vad? Hans svar brukar vara svävande. För närvarande studerar han grit, bl.a ihop med den amerikanska psykologen Carol Dweck. På frågan om vad detta kunnande kan bibringa landets lärare svarar han, ”Det är den givna frågan. Det absolut enklaste svaret är: vi vet inte ännu. Det är ett ganska nytt begrepp och än så länge finns det ingen studie där man har visat att om barn gör så här så övar det deras grit i framtiden”. Hur mycket av lärarutbildningen bör vi fylla med detta ”ganska nya begrepp”? Räcker det till en tiopoängare, och i så fall, på vilket sätt skulle rön som dessa bättre hjälpa nybakade lärare än vad en teoretisk förtrogenhet med ämnet pedagogik kan göra?

Jag har verkligen inget att invända mot vare sig hjärnforskning, kognitionsvetenskap eller kognitionspsykologi. De har sina viktiga bidrag till den samlade vetenskapen och utgör, inte minst, värdefulla stödjevetenskaper till såväl pedagogik som didaktik. Idén om att dessa vetenskaper skulle kunna utgöra stommen i våra lärarutbildningar vill jag dock beteckna som direkt flummig, skadlig och okunnig.

För den som fortfarande är nyfiken på hur en framtid med kognitionsvetenskapliga lärarutbildningar kan komma att gestalta sig, rekommenderar jag som lektyr, studieplanerna från landets redan existerande utbildningar i kognitionsvetenskap. Förutom teknisk och kognitiv psykologi, domineras innehållet av datalogi och lingvistik. Delkurserna har namn som”distribuerad och situerad kognition”, ”medvetandefilosofi” och ”språkteknologi”. Inget av detta är per definition ointressant för en lärare, men det är knappast heller den skräddarsydda verktygslåda som kan utgöra stommen i en lärarprofession. Man kan för övrigt dra liknande slutsatser genom att studera nyhetsflödet från Karolinska Institutets avdelning för hjärnforskning. Vi talar i dessa sammanhang om breda verksamhetsfält med spetsig grundforskning, varav en mycket liten del egentligen riktar sig mot inlärning, skola och utbildning.

Om man ändå, trots mina övertygande invändningar, vill plocka russinen ur den inlärningsrelaterade kognitionskakan, kan jag rekommendera ett nedslag hos hjärnforskaren, professor Anna Josephson på Karolinska Institutet. Hon menar att KI ”…kommer att halka efter i status om (vi) inte satsar mer på pedagogiken”. I ett av sina projekt lät hon elever vid läkarlinjen efter tre år skriva ett omprov på utbildningens väldiga ”preklintenta”. Det visade sig att resultaten över lag blev oerhört svaga, och svagast bland dem som ursprungligen hade presterat bäst. Anna Josephson tror att förklaringen är ”…att studenterna har lagt all sin energi på att minnas nödvändiga fakta för att klara provet. De har dock inte stimulerats till att lära sig använda faktakunskaperna för att förstå och förklara…”.

Men, det är knappast den typen av hjärnforskartankar som hjärnforskningsdogmatikerna vill ha, eller se i lärarutbildningen. Inte heller vill de se råd som de nedan. ”Stressa lagom”, ”ha kul” liksom? Hemska tanke.

Så, där föll den, idén om hjärnforskning i lärarutbildningen.

 

Read Full Post »

Till och från, eller på och av, diskuteras ”bildningsidealet” i vår offentlighet. För närvarande är det ”på” och jag tar tillfället i akt att ägna denna bloggtext åt en kråkvinkel på fenomenet. Min tes är ungefär, att bildningsidealet bör identifieras som ett organiskt, snarare än instrumentellt fenomen. Som med så mycket annat på denna blogg, bör en sådan tankegången bli viral först om några år, ungefär år 2024. 

När jag har tillfälle lyssnar jag på tolvslaget med dagens dikt i radions P1. Jag vet inte så mycket om poesi, men roar mig ändå med ett slags quiz som går ut på att gissa upphovsman till den upplästa dikten, samt till det efterföljande musikstycken. Ibland prickar jag rätt på poet, om vederbörande tillhör den välkända mittfåran, en Dan Andersson, Karin Boye (sic) eller Göran Sonnevi. För det mesta kan jag någorlunda placera musikstycket i tid och rum. Nyligen spelades ett stycke där den dominerande solostämman utgjordes av en klarinett som förde tankarna till experimentell nymodernism. Grundackorden lät dock 1600-tal, Centraleuropa, Bach, rent av Goldbergvariationerna. Det föreföll motsägelsefullt, och klarinett fanns väl inte ens på 1600-talet? Jag gissade lite uppgivet på pastisch av Goldbergvariationerna, vilket det också visade sig vara. Sådana gånger, när man har avtäckt en slamkrypare, kan man för en stund känna sig syresatt och uppsluppen trots att upplevelsen är helt privat. Jag förnimmer något av det som den ungerske forskaren Csíkszentmihályi har benämnt som ”flow”, känslan som infinner sig då man ägnar sig åt kreativa aktiviteter och lustfyllt lärande. Men är den aktivitet jag har ägnat mig åt ett uttryck för det så kallade bildningsidealet? Jag tror faktiskt att de flesta svarar jakande på den frågan. Även jag själv. 

I litteraturen tillskrivs bildningsidealet en ganska enhetlig definition. Det handlar om att aktivt uppsöka kunskap och förkovra sig på ett sätt som medger att man kan sätta sina kunskaper i ett större sammanhang. Det handlar om att kunna frigöra sig från kunskapens nyttobetonade aspekter och betrakta kunskapen som, inte bara ett medel, utan ett mål i sig självt. Det handlar om det reflexiva medvetandet, att kunna sätta sig själv och den egna tiden i ett historiskt, kulturellt och socialpsykologiskt sammanhang. Men bildningsidealet är också en term som numera nästan uteslutande används i preteritum, om en obestämd dåtid som inte längre existerar. Bildningsidealet övergavs för 30, 50 eller 100 år sedan, beroende på vem man frågar. Bildningsidealet är samtidigt något som måste återupprättas. Det verkar de flesta vara rörande överens om.  

Jag sitter på en av de otaliga anställningsintervjuer jag har bevistat. HR-konsulten ber mig att i en mening beskriva något av min personlighet. Jag säger att jag nog anser att Antonín Dvôrak är överskattad, att jag föredrar Rachmaninov. HR-konsulten tittar konstigt på mig och frågar vem Dvôrak är. Det spelar ingen roll. Jag har redan förlorat intresset för just det skoljobbet. Denna HR-konsult, som antagligen där och då förlorade intresset för mig, sitter som grindvakt vid rekryteringen av den kompetens som skall förvalta, eller snarare försöka återupprätta, det omhuldade bildningsidealet. Hon vet inte vem Dvôrak var och kan ännu mindre förstå hur en personlighet skulle kunna uttryckas i musikaliska preferenser. Ändå ställer hon frågor om min personlighet, snarare än frågor om min bildning och professionalitet. Hon hade förväntat sig ett svar av typen, jag gillar utmaningar, är stresstålig och vill ha många bollar i luften men har samtidigt förstått värdet av återhämtning och en rik fritid. Denna HR-konsult utgör inget undantag bland dem jag har träffat, hon utgör tvärsnittet. Det är paradoxalt, därför att ungefär samma personer som i sin retorik omhuldar bildningsidealet, framstår i andra sammanhang som bildningsföraktande. De som bör reproducera, eller återskapa bildningsidealet, framstår som dess antipod. Jan Björklund, skolans högsta befälhavare i åtta år, gillar bildningsidealet, men vet antagligen inte heller vem Dvôrak var. Han har i vart fall, i många sammanhang, uppvisat en påfallande grund allmänbildning. Samtidigt har han med stora bokstäver förkunnat att arbetarklassens barn är de stora förlorarna när bildningsidealet överges. Det är något i denna retoriska figur som inte stämmer.  

Jag behöver knappast tillägga att jag inte fick jobbet. Bildningsidealet, så som begreppet används i vår samtid, verkar vara en romantiserad abstraktion som hör till högtidstalen. I samma stund som det i vardagssituationer praktiseras enligt sin vedertagna definition, blir det obekvämt och svårhanterligt, i minst dåliga fall reducerat till något som kan avfärdas som akademiskt koketteri. Eller så har många av de som omger sig med begreppet, valt att missuppfatta, eller starkt reducera, dess entydiga definition. Jag tycker mig ur de sammanhang där det förekommer, kunna skönja ett mönster i var man egentligen vill landa med ”sitt” instrumentella bildningsideal, nämligen i idén om ”frigörelse genom att vara flitig och foga sig”. Elever bör foga sig efter vad läraren säger, lärare bör foga sig efter utbildningsministern, arbetssökande bör foga sig efter en arbetsplatsvision. I någon mening, om vi betraktar samhället som ett biljardbord och bollarna som dess beståndsdelar, är tankegången begriplig. Så som vi har valt att organisera samhället, underlättas skolinstitutionens dagliga kunskapsöverföring av att elever lyssnar på sina lärare, eller av att lärare gör det en utbildningsminister säger åt dem att göra. Men föreställningen om att kontentan av denna bildningshierarki realiserar bildningsidealet, stämmer inte. Den är helt enkelt felaktigBildningsidealet kan aldrig regleras eller kommenderas fram. Det går så mycket djupare, och uppstår av sig självt när jordmånen är gynnsam. Jag återkommer till denna gynnsamma jordmån, men vill först försöka klargöra vad bildning egentligen är för typ av fenomen samt varför dess väsen missförstås så grundligt av vår samtid. 

Hoa-Hoa Dahlström blev omåttligt populär genom att vara bildad i TV-programmet ”På spåret”. Kombinationen av bildning, buse, brottarkropp och söderslang ansågs allmänt som sällsynt kittlande. Under flera säsonger var det Hoa-Hoa som var programserien stora dragplåster. Fenomenet visar på att bildning inte är något neutralt fenomen, utan i hög grad beroende av kontext, såväl som en dramaturgisk ram. Bildning kan vara ett självändamål, men att gå omkring och vara bildad är det knappast. Någonstans vill man trots allt få utlopp för sin bildning. En intressant fråga är om Hoa-Hoa hade kunnat erhålla samma rockstjärnestatus i dagens medialandskap. Jag är tveksam och skall ge min något hypotetiska förklaring. 

En ofta förbisedd egenskap hos den offentlighet som har vuxit fram det senaste decenniet, är hur den polariserade samtalstonen tvingar fram ställningstaganden hos långt fler än tidigare. På något plan bör detta kunna betraktas som en medveten strategi från det auktoritära kraftfält som ifrågasätter jämlikhetsdoktrinen och vill tvinga fram strängare moralregler. Det är i första hand bland dessa företrädare man talar om med- och motborgare samt om folk- och landsförrädare.  Samtalsklimatet kan betraktas som ett förstadium till det institutionaliserade angivarssamhälle som sannolikt väntar runt hörnet, tyvärr. Offentliga personer får finna sig i att etiketteras som antingen det ena, eller det andra, något som får många att helt tystna. I Hoa-Hoas fall hade det sannolikt räckt med någon ”slip” åt ena eller andra hållet i direktsändning för att han skulle bli kontroversiell istället för populär. Hans ställningstagande hade blivit överordnad hans odiskutabla bildning. Idag, påstår jag, definieras bildningsidealet således allt mer  som ”rätt bildning” eller ”bildning hos rätt person” snarare än ”bildning som självändamål”. 

Om vi betraktar bildning på detta sätt, som ett socialt och kontextberoende, dessutom dramaturgiskt begrepp, så är det lätt att se exempelvis ”den bildade”, ”den förläste”, ”fanatikern” och ”besserwissern”, i sammanhanget kan fungera som utbytbara objekt. Att bildningsbegreppet är användbart hos samtidens auktoritära diskurs beror helt enkelt på diskursens flexibla inställning till begreppets grundläggande definition. Allt du säger kan vändas mot dig. Bildningsidealet och bildningsföraktet blir varandras narrspeglar, begrepp för positionering och inget annat. 

Bildningsidealets jordmån? Det är lika delar relativt överflöd och social tolerans, dessutom verkande över längre historiska bågar. Drottning Kristina kan nämnas i samma mening som bildningsidealet, Carl XII kan det inte. Det relativa bristtillståndet lämnar inget utrymme för bildningsidealet och ur intoleransen frodas bildningsföraktet. Auktoritära revolutionärer och samhällsomdanare inleder alltid sitt allomfattande slaktande med, just bildningsidealet. Den eftertänksamme reformatorn däremot, uppsöker det aktivt och med vördnad. Svårare än så är det faktiskt inte. Om bildningsidealet sedan tillåts växa i en gynnsam jordmån är helt och hållet upp till oss. Bildningsidealet kan inte pådyvlas någon. Det växer ur vår kollektiva förmåga att se, och lita, på varandra, att våga tro på kunskap och de goda avsikter bildad kunskap leder till. Någon känd människa kommer att berätta detta runt år 2024, ni kommer säkert att läsa och förstå.   

Read Full Post »

Jag var ensam i min avgångsklass om att börja på det naturvetenskapliga programmet. Det krävde en idog övertalningskampanj från min far. På hela skolan var vi tre, av 200 elever. Många av mina gamla skolkamrater gick på den närbelägna yrkesskolan, om ens där. I min nya miljö benämndes de allmänt som getto-barnen. Det gjorde ont. Detta utspelade sig ändå i en tid när klassresor ansågs höra till vanligheterna.

Många år senare blir Jan Björklund utbildningsminister och jag jobbar på en stor byggskola. I sociologisk mening är elevgruppen homogen. Den består av pojkar från arbetarklassen. Betraktat som individer, finns dock många olika slags människor. Den består av de kulturellt och socialt berikade eleverna från entreprenörshemmen, de kulturellt och socialt stigmatiserade eleverna från utanförskapsområdet, samt däremellan hela spannet av skiftande bakgrunder och förutsättningar, drömmar och förhoppningar. Där finns rent av en grupp tjejer, sinsemellan unika personligheter, men bundna till varandra av sina, i sociologisk bemärkelse, udda yrkesval.

Det finns en stolthet på skolan, men i gymnasievärldens illa dolda hackordning står den lågt i kurs. Även om ingen talar om getto-barnen så att jag hör det, så bryr sig heller ingen om att det är på denna skola som elevgruppen gör det största resultatmässiga lyftet under sin gymnasietid. Skolan befinner sig helt enkelt på gymnasiesamhällets bakgård. Om något, kan man reta sig på skolans höga personaltäthet.

Det finns en del tydliga mönster när det gäller skolans undervisning. Yrkeslärarna har sällan problem med sådant som ordning och reda. Inte ens passen i yrkesteori störs av stökiga elever. Adjunkterna har omfattande ordningsproblem. Mest utsatta är språklektionerna. En stor del av skolans disciplinärenden berör störningar i samband med svenska- eller engelskalektioner. Inget av detta beror på att yrkeslärarna är särskilt stränga, eller på att de i högre utsträckning kräver arbetsdisciplin. Det beror inte heller på att de i större, eller mindre, utsträckning ägnar sig åt förmedling och katederundervisning. Det har absolut ingenting med pedagogisk skicklighet att göra. Det går helt enkelt inte att skapa en förståelse för vad som händer utan att betrakta den socialpsykologiska kontexten eleverna befinner sig i samt vad den betyder för deras identitet, trygghet och kulturella tillhörighet. Ingångsvärdet på en språkadjunkt signalerar i denna kontext ”hot”. Det är inom ”språkets domäner” som många av dessa elever har upplevt nederlag ända sedan förskoleåldern.

Vad som beskrivs i förra stycket är en generalisering, likväl ett odiskutabelt mönster. Alla elever, i alla klasser, bidrar inte aktivt till detta mönster, kanske inte ens en majoritet av dem. Än viktigare, det finns yrkeslärare som inte lyckas hålla ihop sin undervisning och det finns adjunkter som lyckas väldigt väl. Mönstret vi ser, är summan av helheten, av skolans sätt att organisera sig, av värderingar som är i omlopp och av förväntningar från det samhälle som omger skolan. Det finns inga enkla beslut eller undervisningsmodeller som kan påverka detta. Oavsett vilka detaljer vi famlar efter, sammanfaller de sällan fullt ut med det mönster som helheten bildar.

Inom ramen för det mönster jag har beskrivit, finns det som sagt adjunkter som lyckas väldigt väl med sin undervisning. Det är odiskutabelt. Är det meningsfullt att fråga sig vad som gör just dessa lärare ”särskilt skickliga” på att navigera bland ”pojkar från arbetarklassen”? Kanske, men det råder delade meningar även om det. Mitt bestämda intryck är att skillnaden ligger i deras sätt att bemöta sina elever. De är trygga nog i klassrummet för att kunna hävda sin professionalitet på ett prestigelöst sätt. De använder aktivt sin inlevelseförmåga för att betrakta sin undervisning ur den individuella elevens perspektiv. Genom att relatera till sina elevers upplevelser, kan de också ställa krav på ett sätt som leder till inlärning istället för konfliktsituationer. Denna sensibilitet för egna och ”den andres” upplevelser och behov, hjälper dem att undvika vad som inom psykologin benämns parallellprocesser. De absorberar och returnerar inte sina elevers negativa projektioner, utan neutraliserar dem genom att besvara dem med ett konstruktivt fokus på undervisningsmålen samt de långsiktiga vinster som kan ligga i den egna ansträngningen. Allt detta gör de utan att förlora elevens perspektiv eller dennes svårigheter ur sikte.

Det är inte enkelt att bli en ”särskilt skicklig” lärare av det slag jag har beskrivit ovan, men det handlar inte heller om någon medfödd talang. Utöver elementa, så som djup förtrogenhet med sitt ämne och väl förberedda lektioner, kräver det personlig ödmjukhet och lång ”medveten” träning med sikte på de relationella klassrumssituationer som kan uppstå. Det kräver också en tro på att denna typ av kunskap är möjlig att förvärva. I de fall en hel skolkultur kan byggas kring denna typ av övertygelser, blir resultatet nästan alltid någonting väldigt bra. Men det händer inte så ofta.

I den politiska debatten möter vi, när det talas om pojkar från arbetarklassen, en skev karikatyr av lågbegåvade, initiativlösa, osjälvständiga och kulturellt utarmade individer med dålig impulskontroll. Det är egentligen förfärligt och, än mer förfärligt, att det i namnet av denna generalisering torgförs förslag på skolans område, som om den anomalistiska karikatyren hade något slags empiriskt stöd i verkligheten. I sociologisk mening är jag själv en pojke från arbetarklassen. Jag blir förbannad när min komplexa bakgrund reduceras till en nedlåtande karikatyr. Fundera på vad karikatyren kommunicerar till den generaliserade gruppen. Rätar de på sina ryggar och söker sig ett yrkesprogram? Upplever de att bildning är för dem? Ledande frågor.

När vi tänker på pojkar från arbetarklassen, associerar vi sällan till dem som har uppfört varenda byggnad, varenda gata och varenda starkströmsinstallation i vår omgivning. Vi associerar snarare till ett vagt hot om kaos som måste disciplineras. Av ”söndercurlade diagnosbarn” blir det inga ”villiga tjänsteandar” som kan underlätta våra privilegierade medelklassliv. ”Alla kan inte bli akademiker”, men barn från medelklassen ”klarar sig alltid”, tänka sig. Pojkar från arbetarklassen måste lära sig underordning. Först därefter kan någon enstaka av dem trotsa de nedärvda förköpsrätternas tyngdlag och göra sin modesta klassresa. Detta är den samtida ideologiska, därmed även skolpolitiska, diskursens undertext.

Read Full Post »

År 1989 praktiserade jag en tid på SCB. På den tiden genomfördes ännu gigantiska folk- och bostadsräkningar i Sverige. De omfattande formulären besvarades av i princip alla vuxna svenskar och upptog hundratals hyllmeter i centralbyråns katakomber. Min uppgift var att bland dessa söka fram specifika svar från några givna år och sammanställa ett antal kvalitativa utsagor (senare publicerade i SCB:s rapport nummer 64:1990, om levnadsförhållanden). Vad som slog mig när jag satt med alla dessa originalformulär, var mängden rödpennor, alltså handskrivna korrigeringar. Svaren hade en gång bearbetats manuellt och på fråga efter fråga krävdes tillrättalägganden från tjänstgörande analytiker för att de ursprungliga svaren skulle vara möjliga att bearbeta kvantitativt. Det var nästan hisnande att tänka på dessa ”datas” väg från bristfälligt avgivna svar i miljoner formulär, till ”hårda fakta” i SCB:s offentliga statistik. Det var näst intill känslan av att ha avslöjat ett bedrägeri.

Den där insikten från SCB, om kvantitativa datas skenbara auktoritet, har följt mig genom livet och bidragit till ett kritiskt perspektiv på statistikens alla absoluta utsagor. Det gäller även idag, när ”det nya” som skall välsigna mänskligheten, är big-data. Det har visserligen påtalats i decennier att den nya tidens hårdvaluta är information, men det är först under de senaste, max 10 åren, som fenomenet big-data spelar en huvudroll i ett antal uppmärksammade storpolitiska händelser med globala dimensioner. Turerna kring face-books hantering av sina kunders personliga information pågår exempelvis fortfarande. Vad som betraktas som bekymmersamt i väst, utgör dock en grundläggande premiss i öst, vilket jag skall återkomma till.

IT-bolag, kognitionsvetenskap och framtidsforskare är givetvis högst medvetna om utvecklingen inom ”big-data” och deras tilltro till de möjligheter som ligger i dess nyttjande är grandios. Det skissas redan på global digital infrastruktur där alla de ting som omger oss står i förbindelse med interagerande databaser och programvaror. Framtidsmäklaren Troed Troedsson skriver att den ”…digitala bilen kan göra något som den analoga inte kan, nämligen samla in data och skicka tillbaka till biltillverkaren. Häng med nu för nu exploderar världen”. Han gör sedan en fantasifull teckning av hur dessa gränslösa datatransaktioner, fulländar såväl fordonens prestanda, som Trafikverkets logistik och att detta sker i mer eller mindre momentana processer. Således en”weberskt” fulländad byråkrati och planekonomi till mänsklighetens fromma, om man får tro mäklare Troedsson. Redan nu kan vi emellertid se, att scenariot är långt ifrån så okomplicerat som Troedsson vill ge sken av. Egentligen gör han samma misstag som science-fictionförfattare har gjort i alla tider. Han bortser från den mänskliga faktorn samt från ett stort antal vitala naturlagar. Dessa parametrar förändras inte när tekniken gör det och de kommer, som alltid, att ha sista ordet i vad en big-data-styrd infrastruktur kommer att innebära för mänskligheten.

I Kina har företaget Alibaba utvecklat appen Sesamkredit. Den visar ”hur trovärdig” du är som medborgare. Dataalgoritmer med massiv tillgång till all upptänklig information om dig som medborgare utvärderar fortlöpande dina mått och steg och förser dig med ett kreditbetyg som omfattar livets alla sidor och som är offentligt för vem som helst att beskåda. Från och med nästa år, gäller obligatorisk anslutning till dessa system för alla kinesiska medborgare. En liknande utveckling i Europa är ännu otänkbar. I miljonstaden Berlin slås man av hur invånarna vägrar befatta sig med något annat än kontanter, just av anledningar som ligger i det kinesiska exemplets riktning. Om vi anammar den Troedssonska logiken bör vi därmed anta att Europa nu snabbt blir frånåkt av Kina när det gäller sådant som förfiningen av mänskliga kvaliteter. Jag är dock skeptisk.Den mänskliga faktorn och ett stort antal vitala naturlagar kommer att ha sista ordet även här. Förutom att det kinesiska exemplet visar på hur den teknologiska utopin är granne med den teknokratiska dystopin, utgör det ett smörgåsbord på de sidoeffekter som i andra, tredje, fjärde o.s.v led uppträder vid implementeringen av ny teknik. De flesta av dem är så stereotypt återkommande i teknologiska generationsskiften att de borde kunna förutses och pareras för. Det händer dock aldrig, bland annat därför att nyttan i dessa sammanhang initialt överstiger kostnaden för åtminstone en viss tid, i vissa kluster av vissa befolkningar. När en ny tekniks baksidor väl blir tydliga, har vi redan gjort oss beroende av den i en socioteknisk infrastruktur.

Trots det kinesiska, snabbt expanderande,mardrömsexempel (och trots face-book-skandalen mm mm), utgår den västerländska diskursen från föreställningar om att big-data kommer att i grunden revolutionera kvalitén på vår tjänsteproduktion. Troedsson skriver apropå våra streamingföretag att ”digitaliserad film skapar ett lärande i Netflix som är helt omöjligt att föreställa sig i ett filmbolag som skickar film via TV-antenner eller på celluiodrullar”. Han landar i slutsatsen att big-data inom kort kommer att ge oss underhållning och digitala läromedel av en kvalitet som är vida överlägsen dagens. Han bortser därmed åter från mänskliga faktorer och vitala naturlagar, men inte bara det; han bortser dessutom från de grundläggande premisserna för sådant som estetiskt skapande. Estetiska värden låter sig nämligen inte enkelt härledas ur kvantitativ datainsamling. Den digitala och den analoga världen utgör olika ”logiska typer”. Om vi tänker på ”film” som ett ”gestaltat manus” och vidare funderar över manusförfattarens skrivprocess, vägen från ”story-line” till ”färdiga scener”, så inser vi antagligen att ”skriva manus” skiljer sig från att ”titta på film”. Det ena är ”skapande”, det andra är ”simpel konsumtion”. Det är lätt att ”gilla” ett specifikt replikskifte, en annan sak att uppfinna, eller omskapa, ett gillat replikskifte. Att peta in ett ”Talking to me?”, här och var är definitivt inget givet framgångskoncept. Det jag beskriver här är egentligen vår tendens att blanda samman den virtuella världen, med den analoga världens gränser och förutsättningar. Big-data utgör i ”informationsteoretisk” bemärkelse inget specialfall, utan är underkastat samma teoretiska lagbundenheter som den gamla världens informationsteori. Big-data uppstår inte av sig själv, utan konstrueras ur komplicerade algoritmer, designade av kodknackande tekniker. Det är i slutändan dessa som måste veta vad vi letar efter, och sedan formulera det binärt.

Under de närmaste åren kommer det att ske ett uppvaknande inom bland annat kognitionsvetenskapen. Man kommer att placera big-data i en kritisk kontext och börja ställa de svåra forskningsfrågorna. Därmed kommer antagligen också förväntningarna på vad big-data kan bibringa mänskligheten, att skruvas ned. Detta innebär bland annat att…

 

  • Big-data sätts i en realistisk informationsteoretisk kontext, styrd av insikten om att även big-data kan fördelas och studeras i ”brus-signal-modeller”, att det därutöver sätts i en realistisk kunskapsteoretisk kontext.
  • Big-data betraktas i sitt kommersiellt ekonomiska perspektiv. Skall vår integritet bli en handelsvara?
  • Big-data som medel för maktutövning analyseras. Vill vi förvandlas till våra kreditbetyg?
  • Ömsesidig påverkan mellan big-data och socioteknisk infrastruktur studeras.
  • Etiska problem kopplat till big-data studeras. Här har det redan inletts forskningstrevare kring sådant som vad ett självkörande fordon skall prioritera när saker går åt helvete.
  • Säkerhetsproblem kopplat till interaktiv digital infrastruktur. Dagsläget är sådant att vi redan nu bygger stora system som vi vet kan bli, och blir, hackade av främmande makt eller utnyttjat i terror. Kan digitala system någonsin bli tillräckligt motståndskraftiga mot dolda och illvilliga krafter för att upplevas som trygga nog att bygga storskalig interaktiv infrastruktur på?
  • Inte heller big-data kan kringgå termodynamiken. En global digital interaktiv infrastruktur betyder en enorm energiåtgång samt fortsatt rovdrift på planetens knappa resurser.

 

…också har vi förstås det där med naturlagarna, för att bara nämna några saker.

Read Full Post »

Betrakta våra arbetsplatser och de konflikter som nästan alltid grasserar på dem. I våra vardagliga meningsutbyten tillskriver vi dem nästan alltid, mer eller mindre rationella orsaker. Det är kollegor som vill olika, chefer som är dumma, resurser som är orättvist fördelade. Konflikterna finns där för det mesta, som ett ständigt bakgrundsbrus i våra arbetsliv. Det är heller inte särskilt många teman som varieras. De är rent av så få och lätt igenkännbara, att den globala armén av välavlönade organisationskonsulter borde ha löst problemet rationellt och slutgiltigt redan för länge sedan. Men det händer inte. Det rör sig uppenbarligen om något mycket mer djupt liggande, något mer undflyende än bristande rutiner eller organisatoriska knutar som kan lösas upp. Många forskare har försökt förstå vad som händer, några har fastnat för det faktum att människan är ett flockdjur. Om din impuls är att sluta läsa redan här, gör det.

Människan är ett flockdjur. Om vi backar ett par steg, betraktar våra konflikter och försöker bortse från deras meningsbärande detaljer så framträder ett universellt mönster av interaktioner som ser likadant ut bland alla flockdjur. Gruppen, och gruppens rangordning, formas i både inre och yttre kamp för att optimera de ingående individernas överlevnadsvärde. Så ser det ut i apflocken, hos lejonen, men även hos oss människor. Ur detta faktum har det inom vetenskapen uppstått en dikotomi som, liksom de flesta dikotomierna, egentligen är falsk. Den skiljer i frågan om våra mänskliga egenskaper ut vad som anses vara natur och ställer det mot vad som anses vara kultur. Under seklernas lopp har premissen fått långtgående konsekvenser för hur vi betraktar vår egen art och för idéer om på vilka grundantaganden vi bör forma våra samhällen.

Dikotomin mellan natur och kultur är falsk därför att dessa sidor av vårt mänskliga väsen är oupplösligt förbundna med varandra. Om vi vill beskriva någon del av oss i termer av ”ren natur”, återstår endast det autonoma nervsystemet samt en uppsättning anatomiska egenskaper, och inte ens dessa grundläggande variabler är helt stabila över tid. Den enkla ”vem-tar-vem-logik” som antas styra det ”naturliga urvalet”, påverkas i människans fall, på ett djupgående sätt av den socio-tekniska infrastruktur vi själva har skapat, och som omger oss. En sådan sak som att bildandet av familj förskjuts uppåt i ålder och att födslotalen sjunker, förklarar vi gärna med kulturella, snarare än biologiska, orsakssamband. I själva verket hänger de fullt ut samman med en enda aspekt av den mänskliga biologin, vårt reflexiva medvetandet. Medvetandet tillåter oss att ur slutsatser om gårdagen planera för morgondagen. Information gällande våra livsval, hämtar vi ur vår omgivande sociotekniska infrastruktur, vilken även den är ett resultat av vårt reflexiva medvetande. Kort sagt, ur det reflexiva medvetandet, denna kognitiva enskildhet och unik för det mänskliga släktet, emanerar allt det vi kallar kultur. Vårt reflexiva medvetande är per definition en ”metafunktion” som förser oss med ”metakunskap”.

Därför blir det biologiska argumentet, så som det används i forskning, politik och överhuvudtaget i vår mellanmänskliga retorik, ganska skrattretande. För vad är egentligen att ta hänsyn till vår biologiska konstitution? Med biologiska argument framförs bestämda uppfattningar om hur våra könsroller bör utformas, hur skolan bör bedrivas och infernaliska metateorier, som den om ”the economic man”. Oavsett vilka argument som lyfts, har de dock ett par saker gemensamt, att de bara utgör aspekter i en omfattande härva av helhet, samt att själva kännedomen (medvetenheten) om dessa aspekter möblerar om den ”spelplan” de är tänkta att beskriva. För om vi menar allvar med att vi accepterar den biologiska premissen, då utgör även konflikterna i vårt arbetsliv, liksom mobbingen i skolan, en del av ett naturligt tillstånd, och frånvaron, snarare än närvaron av detta tillstånd skulle utgöra ett problem för den biologiskt orienterade medborgaren. Att betrakta tioåringen som får sina glasögon krossade på skolgården må då möjligen smärta vissa själar, men bör alltså i ett sådant perspektiv betraktas som ett naturligt mänskligt biologiskt förlopp.

På goda grunder kan man vara skeptisk mot dem som stödjer sina teser med biologiska argument eller idéer om en ”naturlig” ordning. Dels är den ”biologiska sanningen” komplex och motsägelsefull; mot uteslutningsmekanismerna i den prepubertala socialiseringsprocessen står en lika stark potential för att utveckla empati och inkluderingsmekanismer. Dels omformar ”kulturen” kontinuerligt premisserna för den ”biologiska sanningen”; vad som betraktas som ”naturligt” och ”onaturligt” färgas starkt av kulturellt influerade och, delvis stokastiskt etablerade, tids- och rums-markörer. Det vetenskapligt tränade ögat kan förvisso få syn på en del allmängiltiga mänskliga beteenden, så som det inledande exemplets arbetsplats, men få, om ens någon, drar av detta den ”naturliga” slutsatsen att vi bör värna arbetsplatskonflikterna, vår arts naturliga urval. Snarare brukar, ställd inför dylika fakta, den biologiskt orienterade medborgaren anföra diverse pseudo-biologiska argument; ”Så går det med en massa kvinnor på samma plats” eller, ”Så går det med en svag ledare”.

Vad som främst skiljer oss människor från andra djur,är alltså vårt planerande och reflexiva medvetande. Man kan förvisso även peka på vår stora hjärnvolym, vår upprätta gång och vår ”motsatta” tumme, men det är medvetandet som låter oss upptäcka biologiska aspekter av oss själva som vi, när vi får syn på, blir medvetna om, också kan påverka viljemässigt långt bortom våra nedärvda instinkter. Att exempelvis lösa arbetsplatskonflikter är svårt ja, men långt ifrån omöjligt. Om vi betraktar saken på detta vis, måste vi konstatera att människan har ett stort mått av fri vilja. Vi kan, när vi vill, sätta upp gemensamma mål och, oavhängigt ”biologiska sanningar”, förverkliga dessa.

Den skarpsynte läsaren upptäcker antagligen en grundläggande motsägelse i min framställning. Å ena sidan hävdas en stark biologisk determinism, å andra sidan hävdas ett stort mått av mänsklig fri vilja. Precis så komplext är det. Vi föds som biologiska varelser. Parallellt med att våra nedärvda egenskaper sätter gränser för, och determinerar vår utveckling, utvecklar vi ett reflexivt medvetande som, i samverkan med de sociotekniska miljöfaktorer som omger oss, gör oss medvetna om våra ”oreflekterade (instinktiva) beteenden” och därmed, gör dem tillgängliga för manipulation. Man skulle kunna uttrycka det som att ”kunskap om…” är den faktor som tillåter oss att undertrycka vår nedärvda biologi till förmån för planerade handlingar av ”fri vilja” eller, när vi medvetandegörs om alla oönskade och destruktiva konsekvenser av att krossa glasögon på en skolgård, väljer vi andra mer konstruktiva handlingsalternativ. Det är inte okomplicerat för oss, men det går.

Som ”kronjuvelen” bland våra föreställningar om biologiskt nedärvda egenskaper, måste vi nog utnämna vår osvikliga tendens att organisera våra samhällen efter principen om auktoritet och underordning i en hierarkisk struktur. Om inte alla civilisationer tar sin början i denna organisationsform, så går de i vart fall under med den. Hierarkier bygger vi oftast oreflekterat, vare sig de behövs eller inte. Det finns förvisso sammanhang där den hierarkiska organisationen ger uppenbara vinster, men långt ifrån som den slentrianmässiga tillämpning och det organisatoriska axiom den är. Vissa vill kalla vår tendens att forma och upprätthålla hierarkier för ett lika ofrånkomligt ”naturligt”, som okomplicerat önskvärt, tillstånd; tro dem inte. All tänkbar empiri pekar i en annan riktning. Där det förekommer hierarkier förekommer det nästan alltid problem, ju mer hierarkiskt, ju mer problematiskt. Under det senaste halvseklet har forskning inom olika discipliner frilagt en lång rad problematiska omständigheter som, i kombination med dagens sociotekniska infrastruktur, tenderar att uppstå kring vår ”drift” att i alla sammanhang organisera oss ”oreflekterat hierarkiskt”. Den mest besvärande gemensamma konklusionen i denna forskning är att de hierarkiska strukturerna uppmuntrar processer som, över tid tenderar bidra till att strukturen degenererar och blir ”giftig”, eller starkt självförstörande. Trots detta, förekommer knappt något principiellt ifrågasättande av den hierarkiska organisationsformen.

Så långt kommen i min framställning brukar många vilja protestera. De argument som anförs, varierar på en skala, från uttryck för irriterad magkänsla, till kvalificerade resonemang om biologi (som sagt), utvecklingspsykologi, hjärnforskning och idéer om bra och dåligt ledarskap. Märk väl att jag inte har gjort mig till tolk för någon anarkistisk idé som förkastar varje tanke på auktoritet. Vår nedärvda drift att skapa hierarkier är stark och har i evolutionär mening säkert fyllt en viktig funktion.  Jag skriver i föregående stycke att det finns ”sammanhang där den hierarkiska organisationen ger uppenbara vinster”. Det är till exempel ofta lämpligt att ”den mer erfarne” tillerkänns ett formaliserat tolkningsföreträde framför ”den mindre erfarne”. Eller att en ”tilldelad funktion” i en organisation beledsagas av befogenheter visavi andra personer i organisationen. Det går att ge många exempel på sådana förhållanden. Min poäng är att det går att ge en förfärande mängd exempel även på motsatsen, att vår slösande generositet när det handlar om att i alla tänkbara sammanhang acceptera ”auktoritära strukturer”, utgör ett av de större hindren för att upprätthålla, eller helst öka, den allmänna livskvalitén i de samhällen vi konstruerar.

I vår samtida offentlighet, har tyvärr begreppet ”maktordning” kommit att utgöra en samlande benämning för att illustrera denna typ av problematik. Ursprungspositionen är i princip att ”maktordningar finns, och är problematiska”. I opposition mot denna position har det uppstått en stark idé om att ”maktordningar finns inte, men om de finns är de oproblematiska”. Man kan nog konstatera att denna senare position, trots att den är ologisk, idag äger problemformuleringsprivilegiet och att maktordningsbegreppet mest nyttjas pejorativt för att illustrera något postmodernt ej önskvärt. Dessutom har själva begreppets betydelse förskjutits i en riktning där det handlar om huruvida specifika grupper systematiskt gynnas eller missgynnas inom ramen för olika de facto hierarkiska system.Det gör att maktordningsbegreppet ställer sig i vägen för den viktigare diskussionen, nämligen den om det driftsstyrda auktoritarianska tänkandet som sådant.

För att än en gång återknyta till denna texts inledande arbetsplatsexempel; alla intriger, revirpinkandet, maktspelen och vuxenmobbningen som är våra ständiga följeslagare, mycket av det pågår som en oreflekterad följd av våra rangordnande aktiviteter och leder egentligen bara till en sämre livsmiljö för alla. Egentligen är vi medvetna om detta och, egentligen fria att göra på ett annat sätt. Istället för att vädja till ett metafysiskt ”förnuft” skulle vi kunna hänvisa till det universella reflexiva ”medvetandet” och den frihet detta ger oss att handla ”rationellt” i ordets egentliga innebörd. Eftersom ett sådant rationellt handlande avkräver oss ”kunskap om…”, förutsätter det troligen i sin tur att vi istället för att vädja till det metafysiska begreppet ”upplysning”, börjar tala om ”bildning”, i ordets egentliga innebörd. I detta ligger att, med kunskap om gårdagen, dra slutsatser om nuet och, tillsammans kunna planera för morgondagen.

För att tala med forskarens språk, berör dock allt detta bara ”de beroende variablerna”, att vi blir varse utfallet och konsekvenserna av ett givet agerande i en viss situation. Nyckeln till vår gemensamma framtid ligger, för att åter låna forskarens språk, i valet av oberoende variabler att uppmärksamma. Det är först när vi faktiskt ”vet” vad ”vi” ”vill”, och klarar av att samtala om detta, som vårt reflexiva mänskliga medvetande på allvar kan betjäna vår strävan att skapa en värld som vi gemensamt vill leva i.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »