Epistemologi | samtider

Archive for the ‘Epistemologi’ Category

Mardrömmar, Sakine Madon etc. mm.

Posted in Epistemologi, Genomslunket, Politik, Skoldebatt, tagged åsiktskorridor, kolonialism, konsensuskultur, nelson mandela, pk, sakine madon, tunisien on februari 5, 2016| Leave a Comment »

Sakine Madon föredrar begreppet konsensuskultur framför åsiktskorridor. I USA exempelvis, existerar inte den typen av problem. Däremot sitter en av tjugofem afroamerikanska medborgare i fängelse (2,5%). Det innebär en stark överrepresentation. Kan det vara så att det med afrikansk kultur medföljer en benägenhet att begå brott? Har vi inte märkt av detta även i Sverige? Det vore givetvis farligt om en sådan föreställning mörkades på grund av rädsla för att gynna eller missgynna något politiskt parti.

Låt oss vidga perspektivet. I ett globalt perspektiv sitter en av tjugofem fängelsekunder just i ett amerikanskt fängelse. Alltså, en av tjugofem, i världen! Invånarna i USA:s delstater är således världens mest brottsbenägna individer och bland dessa är afroamerikanerna starkt överrepresenterade. Låt oss inte av politiska hänsynstaganden backa från en sådan iakttagelse. Det gäller trots allt ”vår” trygghet.

Låt oss vidga perspektivet ytterligare. De afroamerikanska medborgarna i USA kallas så därför att deras förfäder härstammar från olika delar av den afrikanska kontinenten. De infångades i miljontals av européer och fraktades på rangliga fartyg till Amerika för att där säljas som slavar. Än idag har flera av västvärldens mest förmögna familjer denna handel att tacka för sina privilegier.

Allt detta hände på den tiden då ett antal europeiska länder upptäckte att världen var deras egendom. Med hugg och slag motades Amerikas invånare bort från sina marker. Eftersom de dog som flugor, näst intill utrotades i stora områden, blev slavimporten nödvändig. Vilka skulle annars jobba?

Låt oss försöka bli varse något slags mönster i denna omfattande åsiktskorridor. Som tack för hjälpen slog sig en stor mängd, företrädesvis britter och holländare, ner i södra Afrika. De svarta människor som råkade uppehålla sig på platsen, slapp den långa resan över havet för att slava åt sina nya herrar. 1948 infördes apartheid, 1961 lagfästes politiken, jag besparar er detaljer. 1994 avskaffades den definitivt då Nelson Mandela valdes till president efter att ha suttit 27 år i fängelse. Att bära en T-tröja med hans porträtt betraktas som ”jävligt PK”, har jag lärt mig, trots konsensuskulturen.

Vår pågående systemkollaps i Sverige kan inte riktigt mäta sig med världen år 1948. I det europeiska meningsutbyte som kom att involvera stora delar av världen mellan 1939 och 1945 dog 60 miljoner människor. Det brittiska imperiet omfattade vid tiden mer än 1/3 av den afrikanska kontinenten, Australien, Nya Zeeland, Indien, Kanada samt ytterligare ett stort antal områden spridda över jordklotet. I Sverige var vetenskapen fullt upptagen med att rangordna människor utifrån formen på deras skallar. Jag besparar er detaljer, enkelt uttryckt var stora delar av den värld vi känner ordentligt tillstökad.

Nu börjar det bli komplicerat. Varje journalistiskt val, varje vinkling innebär med nödvändighet att något utelämnas. Om inte enskilda händelser betraktas som delar av ett större sammanhang blir urvalsprocessen omöjlig. Samtidigt är den objektiva journalistiken, om än eftersträvansvärd, så klart en illusion. Varje journalist är inskriven i, och kan inte fullt ut få syn på alla de mönster och markörer i samtiden som ytterst avgör vad som så småningom blir fäst på papper (eller i cyberrymden). Vad som ena året utgör en ödesfråga kan året därpå vara en ickefråga och vice versa, utan att någon riktigt vet hur det gick till.

De som begick kolonialtidens oändliga antal övergrepp är till stor del döda. Även offren, i den mån de inte helt utrotades, är till stor del döda. Vi lever sedan dryga halvseklet i vad som kallats den postkoloniala eran. Den kallas så för att den bortser från att vi européer har lagt beslag på fem och en halv av jordens sju kontinenter. Och bortser från hundratalet väpnade konflikter (i korrigerande syfte) efter den globala skärmytslingen 1939-1945. Och bortser från fortsatt systematisk exploatering av naturresurser i många av de områden vi återlämnade. Och bortser från att vi där utöver maniskt lägger oss i precis allt, oavsett var på jordklotet det händer. Så tronar vi också på rikedomar. Västvärlden utgör jordklotets ouppnåeliga materiella elit. Och ordningsman. 85 personer delar på hälften av jordens resurser.

Tur för kolonialherrarna att dagens jurisdiktion och äganderättsliga definitioner inte fanns då. De hade åkt på allt från dödsstraff och långa fängelsestraff, till megaastronomiska skadeståndsbelopp. Föreställ er att vi skulle bli tvungna att ”återlämna” Amerika, Australien, Nya Zeeland och ytterligare ett antal områden. Det skulle bli förbannat bökigt. Bara andelen ”svenskar” på ”ockuperade” områden uppgår till över fem miljoner individer. Hur skulle vi integrera alla dem när det varken finns arbeten eller bostäder och vägen mellan Kungsbacka och Göteborg idag är sämre än vad vägarna var i Polen under kommunisttiden?

För att återknyta till frågan om konsensuskultur, som möjligen är ett bättre begrepp än åsiktskorridor. Om jag har förstått saker rätt så handlar det om att självcensur hindrar oss från att öppet beskriva, påvisa och diskutera alla de negativa kulturella särdrag som karakteriserar människor från, företrädesvis främmande kulturer, gamla kolonialstater. Det handlar också om den självcensur som driver oss att relativisera vår egen och västvärldens roll som etiskt och globalt föredöme. Eller jag kanske blandar ihop åsiktskorridor och halmdocka nu? Nya signalord etablerar sig i snabb takt efter gamla som krackelerat.

Jag läser i dag att Anna Book ”förtjänar” att få tävla i melodifestivalen. Hon är ”värd” det. På många sätt manifesterar hon vår kollektiva självbild. Sant är att Sverige på drygt hundra år har genomgått en remarkabel förvandling. Vi kan träta om huruvida möjliggörarna utgjordes av innovatörer, flinka arbetare eller frihetskämpar, faktum kvarstår, vi lever i ett av världens rikaste och mest emanciperade länder. Jag påstår för min del, att vår starka råvaruexport i kombination med ett starkt bindande samhällskontrakt har utgjort motorn i denna utveckling.
Så är kanske det bästa att som någon föreslagit, stänga gränsen och slänga bort nyckeln, att därefter i möjligaste mån tömma våra segregerade förorter på de kulturellt dysfunktionella? Kanske det, om det inte vore för att det historiska scenario jag antytt ovan har skapat ett ogenomträngligt nät av globala beroendeförhållanden. Våra nationella gränser är delvis illusoriska. Faktum är att vi skulle inte ens kunna starta våra mobiltelefoner om det inte vore för tiotusentals barnarbetare i Kongo. Under fjolåret dog minst 80 av dem. Har det startats någon facebookgrupp än om den saken?

Den senaste vågens migration har bara börjat. Det är inte bara över medelhavet trafiken tätnar. Över stilla havet och indiska oceanen färdas alla de vars historiska öde tycks utgöras av rangliga fartyg. Genom Afrikas och Mexicos öknar marscherar de mot norr på flykt från de globala konsekvenser som seklers systematiska exploatering har åstadkommit. Även IS är ett monster som vi själva har varit medskapare till. Det finns inget sådant som onda och goda gener, bara onda och goda omständigheter.

Allt detta handlar om elefanten i rummet, nämligen vårt och västvärldens ansvar för den uppkomna globala situationen. Och nej, Sverige var inte mycket till kolonialmakt, men ingen ska inbilla sig annat än att de vinster som ackumulerades i vår råvaruexport delvis levde i symbios med den europeiska kolonialismen. Även om skuggan faller längre och lägre över andra väststater så är vårt medansvar i en global systemkris odiskutabelt. Och vår medexploatering pågår ju som sagt fortfarande (Inser att detta lätt kan missuppfattas då exploatering numera är ett positivt laddat värdeord, hur nu det gick till apropå åsiktskorridor).

Det hela är egentligen ganska enkelt och Tunisien är lackmuspappret. Under några månader öppnade den arabiska våren ett fönster av hopp, som sedan stängdes igen. Endast Tunisien framhärdar mot alla odds i något som liknar demokratiska strävanden. Ungdomsarbetslösheten har passerat 30% och nattliga utegångsförbud har införts för att stävja de återkommande kravallerna. Några av dessa ungdomar har dykt upp som förövare i Köln, men inte ens Tunisien orkar väst räcka så mycket som ett lillfinger trots att en institutionell stabilitet där skulle kunna göra underverk i hela regionen. Istället vandrar ett spöke genom media, inte bara i Sverige utan i hela västvärlden, som handlar om hur dessa killar hotar vår trygghet och vårt välstånd. Inte ens om det förresten; den handlar om åsiktskorridorer, att vi inte får prata om att det ”beror på deras kultur”.

Västvärlden är förlamad av sina rikedomar. Släpp illusionen om att världen består av fria och jämbördiga nationer. I den bästa världar skulle ett postkolonialt väst inse sin stora skuld och sitt ansvar och ödmjukt ta sig an den gigantiska uppgiften att prestigelöst och oegennyttigt medverka till en hållbar världsordning. Alternativet till detta är, även på relativt kort sikt, så fasansväckande att det inte försvinner hur djupt vi än borrar i våra pseudodiskussioner om åsiktskorridorer och konsensuskultur. Inte bara människor, kulturer och kapital är gränsöverskridande; även kemiska, biologiska och radioaktiva stridsmedel tenderar att vara det.

Jag kanske överdriver. Sakine Madons ursprungliga ärenden gällde egentligen att åsiktskorridoren, eller konsensuskulturen, hindrar många journalister från att skriva om sådant de tror kan gynna Sverigedemokrater. Jo, verkligen en stor och viktig fråga som uppenbarligen engagerar många hängivna mediekonsumenter i vårt avlånga land. Händelsevis, en annan spännande dagsaktualitet är att Sverigedemokraterna i Lund på sin hemsida berättar om hur flyktingarna på en av kommunens förläggningar stjäl mat och drar kniv i bespisningen på en närbelägen skola. Vi hoppas nu att media vågar skriva om en så stor, viktig och populär fråga och att de i sammanhanget även kanske påtalar att det rör sig om lögner och rent förtal från Sverigedemokraternas sida. Ingen på skolan vill nämligen kännas vid att något sådant har förekommit. Känns scenariot till äventyrs bekant? Min ledare, om jag haft en plattform, hade handlat om just det mediala mönstret.

Sammanfattning: En annan intressant sak man kan göra i naturen är att dra en grov käpp genom en myrstack och iaktta vad som händer. Om du känner moraliska betänkligheter inför detta bör du tänka att det är käppen, inte du, som åsamkar skadan.

Read Full Post »

När Solomon Asch möter George Orwell

Posted in Epistemologi, Politik, tagged David Eberhard, Göteborgsposten, Konformitet, mediemobbare, signalspråk, Solomon Asch on februari 2, 2016| 5 Comments »

Psykiatrikern David Eberhard hävdar i en krönika för Göteborgsposten att den som vågar vara nyanserad och eftertänksam när det gäller viktiga frågor blir …utpekad av mediemobbarna som känslokall och elak. Han stöder delvis sitt resonemang på de experiment gällande konformt beteende som utfördes av den polsk-amerikanske gestaltpsykologen Solomon Asch för 60 år sedan. Eberhards slutsatser ter sig vid en första anblick högst rimliga men som så ofta när det gäller hans texter sägs inte så mycket rakt ut. Eberhards egentliga ärende skymtar bara genom de signalord han väljer att använda. Jag ska i det följande försöka dechiffrera hans teser.

De experiment av Solomon Asch som David Eberhard lutar sig mot har mycket riktigt ägt rum. Försökspersoner utsattes för grupptryck då de skulle avgöra vilken linje av tre olika längder som överensstämde med en förevisad exempellinje. Uppgiften i sig var enkel, men eftersom gruppen (ett antal medlöpare som var invigda i experimentet) systematiskt gav fel svar, valde även en stor del av försökspersonerna som ett resultat av grupptryck att svara likadant. De slutsatser man kan dra av detta är att människor, åtminstone i vissa situationer, tenderar att vara känsliga för grupptryck.

Att härma andra, anpassa sig och bilda konforma grupper tycks närmast vara en konstant i mänskliga samhällen, vilket Eberhard följdriktigt fastslår. Detta är dock närmast en truism som knappt ens behöver påpekas. Solomon Asch genomförde sina experiment några år efter andra världskrigets slut och anade antagligen redan i sin vetenskapliga design vad resultatet skulle bli. Under efterkrigstiden har sedan den autonoma och kritiskt tänkande individen lyfts som ett framträdande ideal inom utbildning, samhällsanknuten forskning och politisk reformering. Det har naturligtvis skett därför att självständigt tänkande individer har betraktats som en civilisatorisk vaccinering mot den typ av övergrepp som begicks i bland annat det Tredje Riket och som möjliggjordes av destruktiv konformitet i stor skala. Utifrån detta perspektiv kan det i rådande polariserade samhällsklimat te sig rimligt att åter lyfta frågan om den konforma individen. Samhällseliten abdikerar för närvarande på punkt efter punkt från det jämlikhetshävdande, kompromissande och omfördelande ansvar som har utgjort den demokratiska välfärdsstatens ryggrad. Ur de tomrum som uppstår formas endimensionella intressegemenskaper som ofta definierar sig själva genom utpekandet av den andre, syndabocken. I längden är denna utveckling farlig då den ofta visat sig utgöra ett förstadium till krig eller samhällsomstörtande processer. Är det detta Eberhard vill tala om?

Det är svårt att bli riktigt klok på vad som är David Eberhards egentliga ärende. Han antyder, snarare än anger vad som är problemet. Han inleder krönikan med följande mening: I dagens offentliga debatt förefaller emotionella argument vara de allra viktigaste. Hur saker och ting faktiskt förhåller sig tycks däremot sekundärt. Han ger inget exempel på vad han avser utan går efter denna inledning direkt inpå Solomon Aschs experiment, vilka han menar styrker hans tes. Hans tankehopp från emotioner till konforma beteenden förblir oförklarat. Utan belysande exempel eller argumenterande mellanled framstår tankegången som obegriplig, eller åtminstone oförklarad. Kan det vara så att David Eberhard skriver in sig i den tradition där det mesta anses vara underförstått genom det kodade signalspråk som används? Begreppen han väljer känns igen sedan några år, från ledarsidorna på SvD och Expressen, från kommentarsfält och delningar i sociala medier, från artiklar i så kallade alternativa medier, ett kodat signalspråk där den invigde kan nicka instämmande utan att något egentligen uttrycks explicit.

David Eberhard omnämner vårt land som den humanitära supermakten Sverige. Han talar om den svenska kultur som säger att Sverige inte alls har någon kultur och vidare om att en självutnämnd politiskt korrekt samling högljudda och fanatiska människor sätter agendan över vad de anser vara fint att tycka… Av dessa ting drar Eberhard slutsatsen att debatten inte handlar om fakta, utan om känslor när det gäller viktiga frågor som sjukförsäkring, könskvotering och integration. Den som försöker hålla sig till fakta påstår han blir …utpekad av mediemobbarna som känslokall och elak.

Som sagt, det mesta förblir outtalat. Vi får varken veta vilka som utgör den självutnämnda politiskt korrekta samlingen högljudda fanatiker, vilka förtryckande trossatser dessa omhuldar som fina eller vilka de faktabaserade argumenten som förtrycks av mediemobben är. Man skulle kunna säga att Eberhards text blir ett exempel på hans egen tes då förståelsen av den förutsätter en ytterst konform kontext av symboliskt samförstånd. Om vi vill fylla hans text med någon form av meningsbärande innehåll eller budskap måste vi som oinvigd ägna oss åt gissningar.

Att döma av vilka som applåderar och delar hans text är hans tänkta analys av ett slag som gillas långt ut på politikens högerflank. Med de självutnämnda fanatikerna avses då troligen intellektuella personer med en företrädesvis humanistisk agenda. De faktabaserade argumenten skulle troligen kunna rymmas under den gemensamma rubriken hårdare tag , vilka då sannolikt skulle bemötas av liberala Dagens Nyheter och socialdemokratiska Aftonbladet, kandidater att utgöra den Eberhardska mediemobben.

Eller så har både jag och den samlade politiska högerflanken helt missuppfattat hans text. Det går faktiskt inte att avgöra utifrån de bokstavskombinationer som objektivt föreligger i hans krönika.

Det finns en fortsättning på Solomon Aschs experiment om konformitet som David Eberhard väljer att inte redovisa. När hans försökspersoner fick support från en eller flera individer ur medlöpargruppen avtog det konforma beteendet dramatiskt. Hur en individ hanterar ett kompakt motstånd i en avgränsad situation är således något annat än hur en individ förhåller sig till en komplex opinion. Asch och många forskare efter honom har ur bland annat dessa iakttagelser rört sig i riktning bort från de ursprungliga endimensionella modellerna för konformt beteende, mot mer nyanserade socialpsykologiska modeller som inbegriper fler variabler, så som tidsdimensioner och kontextberoenden. Eftersom Asch dog 1996 går det endast att spekulera i vad han hade tyckt om samtidens högerradikala tolkning av hans konformitetsbegrepp. Något säger mig att han, som den utpräglade humanist han var, hade blivit bekymrad och kanske reciterat något av George Orwell.

Read Full Post »

Kulturell Metafysik

Posted in Epistemologi, Politik, tagged adam cwejman, alice teodorescu, kultur, peter ågren, propaganda, REVA, sexuella övergrepp, sexuellt ofredande on januari 13, 2016| 1 Comment »

När REVA-debatten rasade i Sverige för ett par år sedan var Adam Cwejman mycket aktiv och drog sin lans för den autonoma individen, i kontrast till de strukturella förklaringsmodellerna. Strukturell rasism gör alla och ingen till rasister, hette det då. Igår skrev samme Cwejman på ledarplats i GD om mäns ofredande av kvinnor att, Kultur förklarar sexuella övergrepp.
Se där, Adam Cwejman har gjort en ideologisk (för att inte säga epistemologisk) gir om 180° från en liberalt individualistisk förklaringsmodell för att landa i vad som historiskt och politiskt har kännetecknat en kollektivistisk/nationalistisk förklaringsmodell. Hur är detta ens möjligt?

Adam Cwejman är ytterligare en i raden av i stort sett samtliga ledarskribenter som plötsligt har gripits av vad som förefaller vara samtidens enskilt viktigaste ödesfråga, nämligen sexuella trakasserier på offentliga platser. Det är förvisso inget problem som skall förringas eller ens relativiseras. Allt annat än nolltolerans är otänkbart. Dock är relativisering exakt vad debattens problemformuleringsägare, inklusive Cwejman, ägnar sig åt. Problemet är nämligen inte ”att” sexuella trakasserier förekommer eller ”vad” de representerar, utan ”hur” de utförs och ”av vilka”. Problemet har således reducerats till ”sexuella trakasserier som utförs i grupp av unga män med arabiskt ursprung”. Spinnet har sedan fortsatt enligt vad som liknar ett ”propagandaministeriums” löjligt uppenbara spelplan med destabilisering och fokusförflyttning mot mörkande massmedia, korrumperad polismakt och handfallna politiker, i Sverige och Tyskland parallellt. Grundproblemet är inte längre sexuella trakasserier, utan asylsökande män av arabisk härkomst. Utan dessa, inget problem och ingen ledare om sexuella trakasserier i GD signerad Adam Cwejman.

När jag läser Cwejmans text får jag känslan av att han blivit framföst till tangentbordet av ”någon” högre i rang, ty argumentationen ter sig verkligt egendomlig. Skulle Fahl förklara mordfrekvensen i Honduras, som är världens högsta, och den i Singapore, som är världens lägsta, på samma sätt enkom för att människor mördas i båda länderna?, frågar han retoriskt. Tja, förutom att just generell mordstatistik knappast har med saken att göra så är en jämförelse mellan just Honduras och Singapore värd några essäer i sig. Dock, just kulturella skillnader är nog bland det sista jag hade valt som utgångspunkt för dessa. Geopolitik och socioekonomi är bara två förslag av många på indikatorer som ter sig mer rimliga.

Om jag trots allt vill tolka Adam Cwejman vällovligt så måste hypotesen bli att han har problem med vetenskaplig reflexivitet. I REVA-debatten, som gällde förekomsten av strukturell rasism, hävdade Cwejman konsekvent den autonoma individen som samhällets odelbara konstituent. Han kunde göra detta ganska framgångsrikt eftersom hans motståndare gärna ville hävda motsatsen. Några, bland annat undertecknad, försökte dock redan då visa på en tredje, mer rimlig ståndpunkt. Individ och struktur är nämligen en falsk dikotomi eftersom begreppen omfattar olika förståelsenivåer av ett fenomen. Begreppen förutsätter, snarare än utesluter varandra. En individs handlingar säger lite om vad som finns i strukturen på samma sätt som strukturen inte säger så mycket om vad en enskild individ sysslar med. Den fria individens handlingar är medskapare av en struktur men styrs och begränsas samtidigt på många sätt av vad som redan ligger i den. Det hela verkar uppenbart. Varför är det då så förtvivlat svårt för många att förstå? Varför återgår debatten ständigt till sina fruktlösa hjulspår? Jag tror jag har svaret.

Apropå sexuellt ofredande, betänk följande problem: I Sverige vistas tusentals unga tjejer i pubertetsålder på Internets olika forum. Många av dem har där stött på äldre män som på olika sätt har sökt sexuell kontakt. Är problemet omfattande? Ja, gjorda undersökningar tyder på att det är mycket omfattande. Den som ger sig ut på nätet under täckmanteln att vara 13-årig tjej möts omedelbart av en förfärande mängd sexintresserade män. I stort sett dagligen rapporterar media om nya grooming-härvor, utredningar och domar. Problemet är av uppenbar strukturell natur. Hade rapporteringen sett annorlunda ut om förövarna hade visat sig vara yngre arabiska män? Dum fråga. Den hade snabbt passerat orkanstyrka och den kulturella förklaringen hade suttit som en smäck. Eftersom gruppen i själva verket tycks utgöras av män, kort och gott utan något prefix, väljs emellertid en individuell förklaringsmodell. Att som man identifiera sig som del av en besvärande struktur ter sig motbjudande. Dessa tusentals män definieras därför som ensamma galningar. De som trots allt framhärdar i att försöka tala om en manlighetsnorm får räkna med att bli offentligt tillintetgjorda, inte sällan av samma språkrör som nu skyndar till kvinnofridens försvar.

Allt kokar således ner i ett ”vi” och ett ”de”. ”De” drar runt i flock och tafsar systematiskt på det motsatta könet. ”Vi” gör inte sånt, bortsett från en och annan ensam galning. Att konstruera ett ”vi” i förhållande till ”de” är överordnat all fakta, ideologi och vetenskaplig stringens. Detta är destruktivt. Detta är propaganda, dålig men effektiv.

Så vad hade varit mer fruktbart? Antagligen så enkla saker som intellektuell hederlighet, besinning, civilkurage och ett genuint intresse för att medverka i lösningen av ett existerande problem. Civilisationens fernissa är tunn. Mycket är redan avskavt.

I dag följer, inte oväntat, Alice Teodorescu upp saken med en ledare som än en gång vrider hela det ideologiska perspektivet 180°. För vad hävdar hon? Invandrare är som folk är mest. Men det är ett stort problem, ty i Sverige är vi flata, åtminstone en polisman som heter Peter Ågren och det är oacceptabelt för det spelar SD i händerna. Slut ”citat”.

Kommer då Teodorescus ledare att spela SD i händerna? Ni vet redan det ironiska svaret. Drevet rullas vidare enligt det förutsägbara avprickningsmönstret. Arabmännen, de trakasserade flickorna, Peter Ågren, DN och alla dessa ledarskribenter utgör statister i en och samma sorgliga berättelse. Den är taffligt regisserad men effektiv och mäktig bortom bortom.

Uppdatering 2016-01-18: Att män skulle ha agerat synkront i tusental vid de uppmärksammade händelserna i Köln är sedan länge dementerat, men hävdas fortfarande återkommande i svenska medier. Allvarligare, att det skulle röra sig om asylsökande flyktingar i de aktuella fallen motsägs av både polisens och vittnens uppgifter. Rimligast bedömning i nuläget gäller att illegala invandrare från Marocko, Algeriet och Tunisien står bakom delar av brottsligheten i Köln. Inget av dessa länder har asylstatus, däremot ”problem” med illegalt utvandrad brottslighet. Inga (!) ensamkommande flyktingar från Afghanistan eller Syrien kan ännu knytas till några kända brott i de fall som nu valsar i pressen. Viktiga fakta, både pressetiskt och mentalhygieniskt. Personligen betraktar jag frånvaron av bevismaterial, övervakningskameror eller åtminstone mobilfilmningar, som en besvärande omständighet, i Köln såväl som i Växjö. Tyskland och Sverige, två högst asylmottagande länder drabbas, men inte Frankrike m.fl med mycket stor postkolonial befolkningsandel från de aktuella länderna. Vad är det egentligen som pågår?

Read Full Post »

Julevangelium enligt Mekong

Posted in Epistemologi, Genomslunket, Politik, tagged dammprojekt, eu, jättehajmal, julevangelium, kina, laos, mekong, vattenkraft, vietiane on december 20, 2015| Leave a Comment »

12 februari 2001
Resolution om situationen i Demokratiska folkrepubliken Laos
C. Europeiska unionen och Laos undertecknade den 29 april 1997 ett ramavtal som ger Laos status som ”mest gynnad nation” avseende ekonomiskt utbyte och handel.
J. Enligt landets lagar och enligt internationella konventioner och avtal är det den laotiska regeringens plikt att skydda de utländska investerarnas intressen.

På sin väg från bergsbäckarna i sydöstra Tibet mot sin mynning i den Indiska oceanen passerar Mekongfloden det lilla landet Laos. Under senare år utvecklas landets ekonomi snabbt, men det är fortfarande ett av de fattigare i världen. Dess BNP per capita underskrider allt jämt 3000 $ (1/15-del av Sveriges). Mekongfloden själv är landets viktigaste naturresurs. Det är flodens uppdämning och reglering som lägger grunden för landets ekonomiska tillväxt.

Jag kan inte sluta tänka på landet Laos där det ligger inklämt mellan mäktiga grannar på en halvö i sydostasien. I norr gränsar landet till Kina, i väst och öst till Thailand och Vietnam. Laotierna utgör i sammanhanget lite av kusinen från landet, vad Finland var för oss svenskar på 60-talet. Laos är en gammal fransk koloni som sedan 1975 lyder under kommunismen. Under 2000-talet har de anammat marknadskapitalistisk diktatur av kinesiskt snitt, Kina som för övrigt är deras viktigaste handelspartner, eller snarare exploatör.

Nu byggs dammar och kraftverk längs Mekongfloden. Flöden ändras, mark läggs under vatten och landskapet omgestaltas bit för bit. Laos hårdsatsar på ren, förnybar energi från vattenkraft. I Laos gör man nu vad Sverige gjorde för 60 år sedan. Idag täcker vattenkraften hälften av vårt eget energibehov. Det finns likheter mellan oss, men också viktiga skillnader.

I Laos läggs väldiga områden under vatten när dammarna byggs. Den damm som syns på kartan är mer än 100 kvadratkilometer stor. Tusentals människor har fördrivits från byar och jordar som brukats i generationer. De hamnar i nybyggda bostadsområden där det inte längre finns några möjligheter till självförsörjning. Massexproprieringarna underlättas av landets enväldiga styrelseskick.

I Laos råder det brist på bördig jordbruksmark. I öster ligger markerna obrukbara på grund av alla de odetonerade mineringar som fortfarande utgör minnen av Vietnamkriget. Det mesta av vad som återstår finns i anslutning till Mekongfloden. Genom flodens reglering skapas redan erosion och ojämnheter i vattenflödet som påverkar risböndernas avkastning mer än negativt. Detta gäller även i Kambodja och Södra Vietnam som ligger nedströms Mekong. Allt talar för att problemen kommer att accelerera när man de kommande åren ger sig på flodens huvudfåra med nya megadammprojekt.

Mekongfloden rymmer en rik fauna som redan innan regleringen var hårt ansatt av fiske och klimatförändringar. Nu är läget akut för många arter. Den fantastiska Jättehajmalen är redan i stort sett utrotad då dess vandringsvägar blivit avskurna.

Energin som produceras av kraftverken stannar inte i landet utan exporteras vidare till, i första hand Thailand. Runt kraftverken och i de laotiska bergstrakterna investerar Kina mångmiljardbelopp i infrastruktur som underlättar exploatering av Laos väldiga naturresurser. Omärkligt försvinner deras skyddade cederskogar bit för bit över den norra gränsen. Landet slumpar bort sina naturresurser och får i gengäld vägar, järnvägar, cash och cred. Laos ingår sedan några år i WTO, men dess nomenklatura blir inte mindre korrumperad av det.

Den som vill besöka det traditionella Laos är redan sent ute. Av olika bagpackerbloggar att döma är lämmeltåget i full gång och embarkerar landets olika farleder. Snart omges alla uråldriga buddistiska landmärken av samma globala marknadstempel och välståndskulisser som i alla länder.

Jag får en dålig känsla när jag tänker på vilken framtid det laotiska folket går till mötes. Trots en växande ekonomi och förnybar energi i överflöd skvallrar tecken i skyn om att landets invånare drar det korta strået och snuvas på sin kultur, sina traditioner och sin livsmiljö, att allt det slumpas bort för en vattvälling.

Det är hög tid för världen att återvända till Gandhi. Några av hans visdomsord får utgöra årets julevangelium enligt Mekong:

Det finns tillräckligt för allas behov men inte för en enda mans girighet.
Det finns ingen ondska i pengar. Ondskan ligger i på vilket sätt de används.
Det finns inget ont i kapitalismen. Det onda finns i det sätt som den används.
Det finns mer i livet än att öka farten.
Den omtanke som visas idag, kan bära frukt imorgon.
Den goda människan är vän med allt levande.
De som vet hur man tänker behöver inga lärare.
In a gentle way you can shake the world.
You must be the change you wish to see in the world.

Eller som laotierna definierar sig själva: Vi är det folk som lyssnar på riset när det växer.

God Jul.

13 år senare: 2 April 2014
Resolution om utvinning av vattenkraft i Laos
A. Trots att landet är ett av de fattigaste i världen definieras Laos ofta som Asiens batteri på grund av den långa sträcka som floden Mekong rinner inom landets territorium.
B. Floden Mekong attraherar allt större investeringar till landet, till exempel från Thailand, Vietnam och Kina. Sedan 2006 har de årliga utländska direktinvesteringarna i Laos mer än tredubblats, och uppgick till 1 800 miljoner US-dollar under 2012. Enbart de kinesiska investeringarna uppgår till över 5 miljarder US-dollar.
C. Man behandlar för närvarande studien av nya dammar längs med floden Mekong i Laos. Kina har visat ett stort intresse för minst fyra projekt. Peking har redan investerat ytterligare 7,2 miljarder US-dollar i en järnvägslinje som förbinder den sydkinesiska provinsen Yunnan med Laos huvudstad Vientiane.
1. Europaparlamentet fruktar att Kinas ökade politiska betydelse i regionen kan påverka regionens politiska balans.
2. Europaparlamentet fruktar att byggandet av dammarna påverkar ekosystemet i länder som gränsar till Laos (Vietnam, Thailand och Kambodja) och får följder för dessa länders ekonomier

Read Full Post »

Det nya är att skolans rektor plägar vara VD

Posted in Epistemologi, Politik, Skoldebatt, tagged advisory board, leif östling, multifaktoriella variabler, näringslivets forskningsberedning, rektor, rektorsråd, skola, skolledning, Svenskt näringsliv on december 16, 2015| Leave a Comment »

Leif Östling, Forskningsberedningen, frågade retoriskt:
– Har vi inte fastnat i en enorm kommunal och statlig byråkrati som kräver en massa information, som inte ger någonting?

Så sammanfattas slutsatserna i den rapport om rektors roll som nyligen har släppts av Näringslivets forskningsberedning. Skolans rektor bör bli mer som en VD.

Jag blir uppriktigt ledsen. Näringslivets input behövs verkligen i skolans värld, precis som skolans input behövs i näringslivet. Bägge utgör vitala delar av ett fungerande samhälle. Återigen slarvar dock näringslivet bort sin viktiga uppgift genom att stapla ett antal förutsägbara och självbelåtna plattityder på varandra. Varken premisser, analys eller slutsatser i rapporten skiljer sig från vad som redan framkastats och delvis även förverkligats i olika sammanhang under senare år. Gissningsvis skriver de senaste åtta årens utbildningsminister under på det mesta i rapporten.

Rapporten bygger på premissen att svensk skola står och faller med en omnipotent rektor. Ett huvudproblem anges vara att rektor tvingas ägna sig åt byråkrati istället för pedagogiskt ledarskap. Denna premiss är förvisso en subjektiv upplevelse hos många rektorer, har därtill stöd bland vissa beslutsfattare och omfamnas även av Skolinspektionen. Den är dock inte mer sann för det. Invändningarna är många och viktiga. Ett slags facit får vi om vi betraktar de rektorer som administrerade världens bästa skola för 30 år sedan. Den tidens rektorer satt i hög utsträckning förankrade bakom sina skrivbord och hade knappt hört talas om pedagogiskt ledarskap. Däremot omgavs de av lärare med en professionell autonomi som vida översteg dagens lärares. En VD-lik rektor kommer att ytterligare kringskära lärarnas professionella frihet, vilket kommer att ytterligare förvärra skolans problem?

Låt oss för ett ögonblick inte bortse från att det vid sidan av kommunala skolhuvudmän också finns privata, till och med aktiebolagsdrivna. De utgör en inte oansenlig del av det nationella utbudet när det gäller skattefinansierad skola och utbildning. Om rapportens premiss är riktig bör ledarskapet i våra friskolor kunna utgöra målbild för vad rapportskrivarna vill uppnå. Så är dock verkligen inte fallet. En kommunal rektor har lika lite att hämta hos en friskolerektor som vice versa. Även om deras vardagsbekymmer ter sig något olika så är resultatet, sett till PISA, TIMMS o.s.v., ett lika stort bekymmer i bägge fallen. Rapportskrivarna kan inte vara omedvetna om detta men bortser från det när de väljer sin analys. Märkligt.

De konkreta förslag som läggs av rapportskrivarna handlar i princip om att runda skolans huvudman. Bland annat vill man utforma ett Advisory Board och ett nationellt rektorsråd som skall hjälpa Skolinspektionen samt …bevaka och påtala tendenser till överdriven regleringsiver från huvudmannanivå. Förutom att förfarandet inte går att tillämpa på friskolor, är själva utgångspunkten, att runda skolans huvudman, en ganska barnslig idé. Om rapporten har identifierat huvudmannen som det egentliga problemet borde den vidare diskussionen, om man nu vill åstadkomma en rak organisation, beröra ett alternativt huvudmannaskap. Advisory Boards och rektorsråd med de uppdrag som anges kommer att generera ännu mer otydlighet och förmodligen även ännu mer administration.

Rapportskrivarna vill ge Skolinspektionen ett tydligare bedömningsuppdrag där skolorna jämförs mot en kriterielista. Nu kanske någon tänker att det är exakt vad Skolinspektionen faktiskt har etablerat och ackumulerat sedan 2008, en period som för övrigt sammanfaller med det största resultatraset i svensk skolhistoria. Precis så är det. Varför finns då förslaget? Det verkar som om rapportskrivarna efterlyser helt objektiva kriterier (the holy graal) som kan utgöra grund när dåliga rektorer, under VD-liknande former skall entledigas av sin Advisory Board. Det hela bygger alltså på ett positivistiskt och auktoritärt linjetänkande som, liksom Jan Björklunds alla från-höften-innovationer, kommer att ytterligare förvärra skolans problem.

I samma anda fortsätter sedan Näringslivets rapport ända in i kaklet. En, egentligen god idé som att skola och näringsliv bör samverka, förstärks genom skrivningen att det ”…bör inskärpas i skollagen” och förgörs därmed. Genom att tillföra ytterligare normativ lagstiftning lägger man givetvis ytterligare börda på redan hårt ansatta rektorer. Näringslivet verkar se andras, men inte sin egen regleringsiver.
Sammanfattningsvis blir jag, som sagt, uppriktigt ledsen av läsningen. Näringslivets organisationer är en mäktig kraft och behövs när framtidens skola skall formuleras och jag är i grunden överens med Näringslivets forskningsberedning om att skolans ledarskap måste reformeras liksom att skola och näringsliv måste samverka. Jag tror dock inte att ledningsfrågan i detta sammanhang kan behandlas som en singularitet. Skolans problem är sammansatta och ledningsfrågan måste utgöra en integrerad del av en bredare ansats. Föreställningen om en skol-VD utgör i princip motsatsen till en sådan ansats.

En annan, mer ödmjuk utgångspunkt skulle kunna handla om att även näringslivets VD-ideal är problematiskt. Ett ledarskap som mejslats fram ur en enda parameter, nämligen vinstmaximering, riskerar att bli endimensionellt, därtill omnipotent. Ett sådant ledarskap skiljer sig inte bara från vad som krävs i en politiskt styrd kunskapsorganisation, det utgör också en allt större belastning för näringslivet självt. På tröskeln till en postindustriell era finns det ett uppenbart behov av förnyelse när det gäller synen på ledarskap inom näringslivet. Ett program där rektorer från svenska skolan fungerar som mentorer för Verkställande Direktörer inom näringslivet skulle kunna utgöra en innovativ ingång. Insikter om ett divergent ledarskap skulle ge Svenskt näringsliv en viktig konkurrensfördel i en närastående ytterst komplex framtid där svåra samhällsproblem inte längre enkelt kan vältras över på skola och politisk agenda.

Read Full Post »

Skilj på IKT

Posted in Epistemologi, Satir, Skoldebatt, tagged Åke Grönlund, Örebro, Dator, IKT, IKT-policy, IT, Komplement, Peter Flack, skolpolitik on december 9, 2015| Leave a Comment »

I skolans värld säger man IKT istället för IT. IKT skall inte förväxlas med IT. IKT är enligt definitionen ”bara” den del av IT som bygger på kommunikation mellan människor. Vid exempelvis distansutbildning används IT som IKT. IKT är således IT i ett kommunikativt sammanhang.

Fråga: När eleven googlar svaret på en fråga, är det då IT eller IKT som används?

Svar: Egentligen bara IT och som bekant bör eleven inte googla svar på frågor. Eleven bör fråga sin lärare, som då kan sitta på ett moln i det kommunikativa IT-nätverkets andra ände och besvara frågan. Man kan alltså säga att IKT är lite finare och mer genomtänkt än IT. IKT är som en förstelärare bland lärare.

Noga räknat är dock även IT och IT olika saker beroende på vad man i sammanhanget åsyftar med termen Information. Följaktligen är även IKT och IKT olika saker beroende på om det är Information som i IT eller ”Information” som i ”IT” man åsyftar. I regel åsyftas dock de innebörder som begreppen började fyllas med i början på 90-talet, det vill säga programstyrda, elektroniska prylar med användarvänliga ”interfaces”, typ robotdammsugare. Vissa, bland andra OECD, hävdar att kunskapsresultaten försämras där robotdammsugare tillåts ta för stor plats i undervisningen.

Om man i skolans värld påstår att IKT är bra och viktigt kommer man således snart att stöta på OECD-argumentet: IKT är dumt och dåligt. Enligt denna argumentation måste det vi känner som kunskap per definition komma ur munnen på (behöriga) lärare. Det gäller därför att som skolvisionär vara behärskat återhållen när man formulerar sin IKT-policy (för hur skulle det (ha, ha) se ut om IKT fick överskugga utbildningens egentliga syfte (ha, ha, ha)). Sålunda hörs det ofta ungefär som följer, i detta fall lånat av Almby skola i Örebro:

– Syfte med datorn i undervisningen: Ett komplement till den befintliga undervisningen.

Alltså, ett komplement, som ju betyder:
Komplementet till en mängd A är den mängd som innehåller alla objekt som inte finns i A. Detta kan skrivas exempelvis ∁(A), eller U \ A om U är vårt universum (jfr m differens). Av definitionen förstår man att ∁(∅) = U och ∁(U) = ∅.
Vanliga skrivsätt för komplementet till mängden A är Ac eller A*.

I fallet Almby skolas datorpolicy gäller alltså:
• Om vi utgår från mängden av all undervisning som varandes hela vår skola, så är komplementet av mängden av den befintliga undervisningen lika med mängden av datorn i undervisningen.

Märk väl att Almby skola, precis som professor Åke Grönlund och vi själva ofelbart har hamnat i den nästan ofrånkomliga glidningen mellan begreppen datorn, ”datorn”, IT, ”IT”, ”IKT” och IKT som ju är helt olika saker. De skolor som ligger rejält i framkant skiljer åtminstone på datorpolicy, IT-policy och IKT-policy (Det tänker även Skolinspektionen göra när de har satt sig in ordentligt i denna invecklade och porösa problematik som även kan innefatta pekskärmspolicy, internetpolicy, USB-policy, mobilpolicy, nedladdningspolicy mm mm).

Begreppen bildar dessbättre, precis som inom andra områden, en hierarki, alltså en begreppshierarki. Det kan ungefär förstås som:
– IKT         Sjukvård
– IT            Doktor
– Dator      Medicin
Bland mediciner finns exempelvis sådant som Valium, Morfin, Tramadol och Viagra precis som det i en dator finns sådant som Google, Facebook, Youtube och Matteraketen. Om man anser att IKT är dumt och dåligt eller bra och oundgängligt, får man gärna låna just detta starka/svaga argument (beroende på hur man tänker rent vetenskapligt och byggt på beprövad erfarenhet).

Vilket osökt leder oss in på att det ju nu har forskats fram att dåliga skolor blir sämre av datorer medan bra skolor blir bättre av datorer. Det är här Åke Grönlund kommer in. ”Lustigt” nog kommer även han från Örebro. Datorer är som intellektuella förstärkare säger han och börjar sedan blanda prat om datorer med prat om IT och IKT (vilket ju är olika saker(men han nämner i och för sig inte robotdammsugaren)). Eftersom han uttrycker sig ganska rörigt och blandar begreppen friskt kan det vara svårt att förstå vad han menar med intellektuella förstärkare. Jag tror (han är trots allt professor i informatik) att han menar det metaforiskt, typ att datorer är som mat, rätt använd är den god, nyttig och hälsosam, missbruk leder till fetma, kolesterol och hjärtinfarkt. Maten gör en dålig restaurang ännu sämre och vice versa. Mat är intellektuella förstärkare. Slutsats: Datorer (tänk mat) är önskvärda och välkomna på de skolor där våra barn går men bör inte förekomma på de skolor där andras slarviga ungar går.

Detta med datorer, IT, fetma och hjärtinfarkt tycks stämma. Åke Grönlund har forskat rätt och slår spiken i kistan genom att hävda det uppenbara: Våra skolor måste bli lika genomtänkta, fantastiska och resultatinriktade som våra älskade landsting. Den som någon gång har tillbringat en fredagskväll på Malmö akutmottagning vet ju att där flödar mjölk och honung, där är väggarna täckta av spunnet socker. Ångkokad grönkål är bra enligt viss forskning, förkastlig enligt annan. Det samma gäller IKT om man med IKT faktiskt menar IKT, om man redan är en bra skola och inte missbrukar robotdammsugare.

Fotnot: ”Lustigt” nog kommer även Peter Flack från Örebro. Hjalmars Drömrevy, som tycks vara hans sista, spelas på Nya Parkteatern t.o.m 9 januari 2016.

Read Full Post »

Kollektiv dödslängtan

Posted in Epistemologi, Politik, tagged eu, flyg, flygtrafik, hans rosling, tåg, tågtrafik, termodynamik, transporter on november 24, 2015| Leave a Comment »

För drygt fyra år sedan skrev jag i en text om bergsbestigning: Många som bestiger Mount Everest misslyckas och återvänder aldrig. Mer än 150 kroppar har aldrig återfunnits. Man kan undra vad det är som driver människor att frivilligt utsätta sig för så stora risker. Svaret handlar nog om livets korthet och dödens närhet. Ett ordinärt människoliv varar i knappt 30.000 dagar. Det är vår utmätta tid och i dödens närhet är livskänslan som starkast. Att återvända till baslägret efter en lyckad toppbestigning för säkert med sig en stark känsla av att livet inte har varit förgäves.

Modern civilisation försöker få oss att glömma döden, försöker intala oss att våra liv varar för evigt. Det lyckas nästan, men aldrig riktigt. Döden står kvar som ett faktum, dess skugga växer sig längre ju mer den förtigs.

Liknande tankegångar återkommer till mig när jag nu läser om att Indien hårdsatsar på flyget som transportmedel. Jag missunnar inte indier att flyga. Jag missunnar heller inte kineser att flyga. Jag förstår bara inte vad som driver dem upp i luften. Lika lite som jag förstår vad som driver oss själva upp i luften. Det måste vara en stark undermedveten dödslängtan. Flygandet kan liknas vid ett suicidalt risktagande på kort sikt, ett kollektivt självmord på lite längre sikt.

Vi vet att det blir allt farligare att flyga. Den utvecklingen kommer att fortsätta. Hur säkra våra flygplatser än blir så förvandlas flygplanen till väldiga likkistor när de träffas av terroristernas missiler. Civila flyg utgör redan populära måltavlor för effektsökande milisgrupper och kriminella stater. Beslutet om den egna charterresan får framöver allt mer karaktären av att delta i rysk roulett.

När indiers och kinesers flygande når en nivå motsvarande vår egen kommer den globala miljökatastrofen att vara ett faktum. Förmodligen har då golfströmmen stannat och lagt Skandinavien under ett kilometertjockt istäcke. Någon tänker kanske att det då blir lättare att landa flygplanen vilket är fel eftersom ytskiktet på detta istäcke förmodligen kommer att vara ojämnt och uppbrutet. Resten av Europa kommer för övrigt att ligga mer eller mindre under vatten.

Nu säger antagligen Hans Rosling att han har rätt och jag har fel. Vi kan inte missunna indierna att flyga och det är heller inget problem att de gör det. De stora företagen är nämligen smarta. De skapar små intelligenta flygplan som transporterar omkring oss alla nästan utan någon energiåtgång. Alla kan få allt och saker blir bara bättre.

Jag önskar jag kunde dela Roslings optimism men jag tror inte att ens våra företag är så smarta att de kan upphäva naturlagarna. Termodynamikens tredje huvudsats har aldrig motbevisats. Sorgligt ja, men så är det. Den nuvarande utvecklingen i Indien är för övrigt inte smartare än att den handlar om små rykande cessnaplan i kontinental taxitrafik.

Västvärlden, som vi själva tillhör, är definitivt inget föredöme i något enda avseende. Vi tycks med öppna ögon vandra mot avgrunden. Jag tänker på EU-projektet, en moralisk härdsmälta i långa stycken men i synnerhet när det gäller klimatpolitiken. EU:s utvidgning tog ordentlig fart redan för 25 år sedan. Under den långa tid som gått sedan dess har man lyckats med konststycken att försämra, snarare än utveckla kontinentens järnvägsnät. Obegripligt.

Föreställ dig att kunna åka sträckan Malmö-Berlin på tre timmar för trehundra kronor. En fantastisk möjlighet och det borde enkelt kunna lösas eftersom de villkoren gäller för Malmö-Norrköping. Priset Malmö-Berlin har visserligen sjunkit de senaste åren men kostar fortfarande över 900 kronor och tar nästan åtta timmar med den snabbaste anslutningen. Tragiskt, fantasilöst och inkompetent.

Tänk dig att kunna ta en sovvagn från Malmö för mindre än en tusenlapp och vakna i Rom dagen efter. Tanken svindlar men blir fullt möjlig med en standard motsvarande våra x2000. Idag går det dock knappt att boka tågresan Malmö-Rom och den kostar tillräckligt många tusen för att göra alternativet ointressant.

Sträckan Malmö-Berlin liksom Malmö-Rom och alla andra europeiska destinationer finns dock ”instant” tillgängliga med flyg, ofta för bara några hundralappar. Det är en vansinnig felprioritering som snart kommer att ge oss ödesdigra konsekvenser.

Europa är en liten kontinent som enkelt kan sammanbindas med ett modernt och prismässigt konkurrenskraftigt järnvägsnät. Om EU hade lagt krutet där redan för 25 år sedan hade det påverkat de europeiska folkens självbild som ingående i ett större europeiskt sammanhang. Kanske hade rent av en del av de motsättningar som idag präglar unionen delvis överbryggats. Tågresor innebär möten mellan kulturer och människor på ett helt annat sätt än vad flygresor någonsin gör. Flyget kan heller aldrig konkurrera med tåg i fråga om komfort, flexibilitet, tillgänglighet samt inte minst miljöpåverkan. I min värld är detta inte utopiska tankar. Det är det envisa subventionerandet av den globala flygtrafiken som är obegriplig och en aning skrämmande.

Read Full Post »

Strukturell metafysik

Posted in Epistemologi, Politik, tagged adam swejman, aje carlbom, alice teodorescu, Gregory Bateson, Jasenko Selimovic, Jonas Hassen Khemiri, metafysik, ola fransson, pernilla ouis, rasism, strukturell rasism on september 30, 2015| Leave a Comment »

För ett par år sedan uppstod en politisk mediedebatt om begreppet strukturell rasism. Det hela började med REVA och en artikel på DN-kultur där författaren Jonas Hassen Khemiri, för att tydliggöra stigmatiseringen, ville ”byta kropp” med justitieminister Beatrice Ask. Khemiris erbjudande om ”kroppsbyte” besvarades istället av folkpartistiska statssekreteraren Jasenko Selimovic som i Khemiris kropp tyckte sig uppleva självpåtagen godhet i en ond värld. Två välskrivna artiklar, så var debatten om strukturell rasism i full gång med polariserande texter, ångande av mer eller mindre dolda agendor. Två saker slog mig redan då.

Det första var hur Jonas Hassen Khemiri och Jasenko Selimovic bägge hade rätt utifrån sina utgångspunkter. De skrev bra och representerade två fullt giltiga sätt att se på saken.

Det andra var hur begrepp och abstraktionsnivåer blandades ihop i den efterföljande debatten. I den ena dimensionen sammanblandades system- och individnivå, i den andra blandades deskriptiva antaganden med normativa. Resultatet blev ett polariserat prickskjutande mot ett föreställt ideologiskt motstånd. Debattörer som etiketterades vänster ville synliggöra förtryckande samhällsstrukturer, mestadels högerdebattörer ville hellre tala om individens ansvar och fria vilja.

I ett inlägg från augusti 2013 försökte jag dekonstruera debattens positioneringar. Det enda som har hänt sedan dess är att debattens tonläge har ökat till orkanstyrka. De metafysiska positionerna kvarstår tröstlöst oförändrade med den skillnaden att mycket av den kvasiintellektuella dräkten har försvunnit och bytts mot lättköpt populism. Jag återpublicerar en uppdaterad version av mitt ursprungliga inlägg:

Låt oss börja med begreppsdefinitionen. Många debattörer ifrågasätter att man använder begreppet rasism i ett strukturellt sammanhang. Det vi vet är att ordet är starkt negativt värdeladdat. Någon egentlig definition vill dock ingen ge begreppet. Rasismens rent biologiska syftning, att inordna människor i hierarkier efter biologisk härkomst, problematiseras som väntat. Denna kliniska definition är dock knappt relevant ens historiskt. Olika rasbiologiska antaganden har i stort sett alltid förekommit i kontexter där de har samspelat med etniska, kulturella och ekonomiska bevekelsegrunderna för diskriminering. Vi behöver inte gå så långt som till judarna i 30-talets Tyskland. Personer med slaviskt och baltiskt ursprung har i efterkrigstid upplevt sig diskriminerade i Sverige trots att vi är ganska lika varandra.

Det går således att kritisera begreppet rasism utifrån dess vetenskapliga brist på stringens. Den delen av debatten slår dock in öppna dörrar eftersom det viktiga, som vid all debatt, är att man utgår från gemensamma definitioner, må vara med de fel och brister som vidhänger nästan alla begrepp. De flesta tycks vara överens om att det väl etablerade begreppet rasism, ska förstås som diskriminering på etniska och/eller kulturella grunder. Med en sådan definition är det svårare att förstå den beröringsskräck som begreppet utlöser hos vissa debattörer.

Det bärande argumentet mot begreppsparet strukturell rasism tycks vara att fenomenet gör ”alla och inga” till rasister. Ett viktigt och giltigt begrepp skulle där igenom relativiseras. Exempelvis tar Adam Swejman på Timbro, liksom Pernilla Ouis i Axess, stöd i en gammal artikel (Sociologisk forskning, nr 3 2006) av idéhistorikern Ola Fransson där denna skriver, Ett stort problem med begreppsparet strukturell diskriminering är att användarna av det tenderar att upphäva avståndet mellan språket och det språket handlar om. Alla fenomen av diskriminerande karaktär tolkas i en riktning och alternativa tolkningar tigs antingen ihjäl eller avskrivs som förskönande omskrivningar. Bara ett språk och en uppsättning begrepp för att beskriva verkligheten tycks accepteras. Märk här att utsagan i citatet är ett normativt problematiserande av en deskriptiv teori. Problemet är inte teorin som sådan, snarare hur vissa tenderar att använda den. När Fransson påstår att bara ett språk och en uppsättning begrepp för att beskriva verkligheten tycks accepteras, är det ett generaliserande påstående gällande ett icke-definierat kollektiv, ironiskt nog en exakt upprepning av det mönster som kritiseras. Framlidne antropologen Gregory Bateson hade sorterat in resonemanget under vad han kallade ”dubbelbindning”, alltså, jag tänker inte lyssna på vad du säger, för det du menar är något annat än det som kommer ur din mun.

Så långt är det lite intressant att just en antropolog hakas på i debatten. Idén om strukturell rasism döljer det verkliga integrationsproblemet hävdar Aje Carlbom i en lååång artikel i radikala tidskriften Röda Rummet, skriven redan 2005. Han omfamnas, trots att analysen är starkt deterministisk, av neoliberala debattörer därför att han ogillar begreppet strukturell rasism. Carlbom landar i slutsatsen att rasism förväxlas med etnocentrism och hävdar vidare att etnocentrism är ett ”universellt faktum” och en ”mänsklig konstant” i alla typer av samhällen. Jaha, ja men då så? Varför ens läsa hans lååånga artikel om den bara är produkten av ytterligare en etnocentrisk universell mänsklig konstant?

En sanning på strukturnivå är inte nödvändigtvis en sanning på individnivå. Ett sådant synsätt omöjliggör alla former av statistiska sanningar. Strukturella resonemang gäller tendenser som statistiskt kan avläsas i en population, ingenting annat. Om dessa avlästa tendenser bör uppmärksammas och på något sätt åtgärdas kan i nästa led med fördel diskuteras ur ett högst subjektivt värdeperspektiv.

En sanning på individnivå kan inte ifrågasättas med utgångspunkt i strukturen. Det finns ingen anledning att misstro Jasenko Selimovics tacksamhet gentemot sitt nya hemland. Hans personliga erfarenheter utgör ett värdefullt bidrag till tolkningen av det som ligger i strukturen. Det finns heller ingen anledning att misstro honom när han utsträcker sitt resonemang till att gälla exempelsamlingar på ett inkluderande Sverige. Kan ett samhälle vara både inkluderande och rasistiskt? Ja, så verkar det. Kan sådant som ”slump” ha betydelse för det individuella utfallet i en struktur? Ja säkert.

Debattens ideologiska övertoner blir tydliga genom att deskriptiva iakttagelser i hög utsträckning ifrågasätts med normativa argument. Debattörerna etiketterar gärna varandras deskriptiva iakttagelser så som varandes ”vänster” eller ”höger”. I extremfallen bemöts själva det strukturella fenomenet som någonting valbart. Alice Teodorescu utgör i sitt sätt att resonera ett bra exempel på det senare, Om utgångspunkten är att det finns rasistiska strukturer som genomsyrar samhället och som därigenom fasthåller människor i utanförskap försvinner incitamenten att på egen hand arbeta sig ut och bort. Ut och bort? I oförmågan att skilja mellan logik, fakta, norm och allmänt tyckande, faller hela debatten samman i ”strukturell metafysik”.

Ett deskriptivt påstående som fått stor plats i debatten handlar om att individer med arabiska namn tenderar att uteslutas från anställningsintervjuer. Här är det intressant att följa hur diskussionen resulterar i tre positioner. Om man vill se att det existerar strukturell rasism så betraktar man detta fenomen som ett exempel på sådan. Om man inte tror att fenomenet existerar ifrågasätter man dels om det verkligen förhåller sig så som påstås samt hänvisar till en uppsjö alternativa (lika strukturella) förklaringar om det nu skulle vara så. Den tredje positionen förstår inte problemet. Araber, menar man, ska inte kallas till några intervjuer eftersom den som anställer araber bara får problem. Den tredje positionen utgör i sammanhanget den intellektuella utmaningen för ett öppet och demokratiskt samhälle. Den sätter fingret på vad som egentligen utgör kärnfrågan, nämligen frågan om i vilket slags samhälle vi vill leva. För att bemöta ”den tredje positionen” behövs både systemnivåns statistiska fenomen och våra individuella erfarenheter. Deskriptiva iakttagelser kan vara våra ”verktyg” och normativa resonemang kan vara våra ”klubbor”. Men inte tvärtom.

Read Full Post »

Att förstå inkongruenser

Posted in Epistemologi, Skoldebatt, tagged filosofi för barn, inkongruenser, normer, toppnorm on september 18, 2015| Leave a Comment »

Hur kan världen betraktas som hel när miljontals barn föds in i absolut fattigdom? På min tid, fick vi i skolan lära oss att det inte var vårt fel att de svalt. Det var ett lugnande besked som gjorde att vi oreflekterat kunde betrakta vår egen relativa rikedom som förgivet tagen. Idag, föreställer jag mig, får eleverna kännedom om hur rikedom och fattigdom kan vara länkade till varandra. Ytligt sett är det kunskap som är enkel att lära ut. Att däremot integrera den i en konsekvent världsbild där kunskap, känsla, handling och normsystem harmoniserar, är komplicerat. Det kräver att egna och andras handlingar ifrågasätts och det kräver att en mängd olika samhällsfenomen dekonstrueras. Varför vi skyggar för att göra detta kräver en lång socialpsykologisk förklaring men konsekvenserna av vår ovilja är lätta att känna igen: Hög tolerans för inkonsekvenser och otydlighet vilket gynnar ytlighet, dubbelmoral, vita lögner och verklighetsflykt. Kan skolan, generellt sett, spela en roll i stävjandet av en sådan utveckling?

Låt oss utgå från en situation som säkert är vanlig i dagens skola. Ett fenomen ska redas ut. Olika åsikter utkristalliseras. För att bli ense samlas man kring vad som ”åtminstone” kan betraktas som en gemensam grundsyn. Till exempel: Halva klassen anser att Sverige bör ta emot syriska flyktingar, andra halvan tycker det inte. Man enas kring normen ”att alla människor har ett lika värde”, punkt. För ett barn som inte har vant sig vid vårt slappa språkbruk måste det te sig egendomligt att dessa två ståndpunkter kan rymmas under den gemensamma normen ”människors lika värde”. För att kongruensen i situationen skall kunna upprätthållas måste man ju bestämma sig för att syrianska flyktingar inte räknas in i en definition av ”människor” eller att ”lika värde” endast skall betraktas som en hypotetisk idé.

Att förstå inkongruenser är viktigt för att kunna greppa förhållandet mellan människa och samhälle. I skolan konfronteras eleverna med en mängd normsystem som helt saknar bäring på samhällets faktiska omständigheter. Exempelvis minns jag en grupp elever som i ett skolarbete intervjuade de politiska partiernas företrädare om miljöfrågan. I sin redovisning sammanfattade eleverna, ”Vi får en känsla av att miljöproblem inte existerar. De problem som ändå existerar har politikerna lösningar på”. Eleverna hade redan gjort cynismen till sitt sätt att handskas med inkongruenserna, ett tecken på att de inte hade förstått dem. Låt oss säga att eleverna i ovanstående exempel inte hade nöjt sig med politikernas svar, utan sökt sig vidare i härvan av politiska hänsynstaganden, logiska luckor, låsta positioner med mera. Kanske hade de då kunnat närma sig en förklaring till avståndet mellan teori och praktik och utifrån denna formulerat en meningsbärande förklaring.

Mitt barn kommer med en teckning och säger att han har ritat av mig. Han undrar om det är likt. Krumelurerna på pappret liknar ett löst hoprullat garnnystan men jag säger ändå att, visst det är likt, eftersom jag tror att det ärliga svaret, ”Nej, det liknar ett löst hoprullat garnnystan” skulle skada honom. Att i situationen utgå från barnets perspektiv är knappast fel, men visar samtidigt att samstämmigheten mellan kunskap, känsla, handling och normsystem aldrig kan bli absolut. Det inkonsekventa och motsägelsefulla tycks nästan vara en del av människans väsen.

Skolan skulle kunna vara en plats som understödjer elevernas friläggande av inkongruenta samband. Ibland leder sådant in i återvändsgränder, men för det mesta kan det utmynna i en ökad omvärldsförståelse och förse eleverna med en mental struktur eller karta där olika företeelser kan inplaceras. Några tumregler i arbetet kan vara att:

– Inte nöja sig med motstridiga fakta om de ej kan förenas i en gemensam ”toppnorm”
– I sådana fall söka sig vidare för att finna inkongruensernas orsaker.
– Samtala och resonera kring olika företeelser och inte väja för begrepp som ärlighet, lögn, moral och etik.
– Genom resonerandet öva och pröva tankekedjor och förstå att det har ett egenvärde som man kan lägga tid på. ”Det meningfulla” är inte alltid en ”mätbar produkt”.

För barn har objekt och skeenden i omvärlden helt andra proportioner än för vuxna. Det är därför viktigt att ta barn på allvar. Det som av oss uppfattas som ovidkommande kan vara livsviktigt för barnet och kan även ge oss nya infallsvinklar. Jag såg en gång filmen ”Askungen” ihop med en fyraåring. I filmens inledning fladdrar några stillbilder förbi. På en av dem syns Askungens far, för att sedan försvinna ur handlingen. Denna ”lilla detalj” var vad som resten av filmen uppehöll fyraåringens tankeverksamhet, ”Vad hände med Askungens pappa?”, och det var vad han ältade efter filmen. Den ”lilla detaljen” hade förblivit obearbetad om han inte hade delat upplevelsen med vuxna personer.

Inte minst vad som uppfattas som inkongruenser och vilken betydelse dessa har, gestaltar sig annorlunda för ett barn. Från den vuxnes sida, exempelvis läraren, måste detta förhållande mötas med öppenhet, inlevelse och en vilja till förståelse. Filosofi är i högsta grad ett ämne även för barn.

Detta är en lätt bearbetad version av en text som skrevs 1990 i samband med att utgångspunkterna för LPO-94 skulle formuleras.

Read Full Post »

Den pedagogiska ledaren och auktoritet III

Posted in Epistemologi, Politik, Skoldebatt, tagged auktoritärt ledarskap, demokratiskt ledarskap, doberman, jan björklund, kropp och själ, lisa lindström, pedagogiskt ledarskap, pisa, rektor, roland paulsen, SÖ, skolan, skolinspektionen, skolpolitik, skolreformer on augusti 25, 2015| 1 Comment »

Förenklat går det att urskilja två slags ledare. Den ena sorten hämtar bekräftelsen för sitt ledarskap hos sina överordnade samt hos dem med större inflytande, den andre hämtar den hos sina underordnade samt hos avnämarna. Den förra sorten bär de egenskaper som passar bra i en auktoritär och hierarkisk organisation, den senare får problem i ett sådant sammanhang men kan fungera utmärkt i en demokratisk organisation.
I skuggan av det auktoritära ledarskapets kris har dessa aspekter av ledarskapet på senare tid åter börjat lyftas fram. Radions program Kropp och själ har gjort ett utmärkt inslag om auktoritärt och demokratiskt ledarskap. Sociologen Roland Paulsens avhandling om ledningskulturen hos Arbetsförmedlingen har rönt stor uppmärksamhet och innovativa ledargestalter som Lisa Lindström hos företaget Doberman börjar ta plats i det offentliga samtalet. Än så länge rör det sig bara om krusningar på ytan men ”det rör sig” och i detta landskap hamnar skolans diskussion om det pedagogiska landskapet ”i brygga” mellan de bägge ytterligheterna. Jag har tidigare berört detta i Den pedagogiska ledaren och auktoritet I och Den pedagogiska ledaren och auktoritet II.

Skolans senaste reformcykel har helt igenom tillåtits bära en enda lekmannapolitikers, Jan Björklunds, prägel. Resultatet har blivit därefter. Reformernas enskilda inslag syftar nästan alla till att förstärka skolans auktoritativa inslag. Det gäller skollagen, skolinspektionen, de centrala målen, betygssystemet, differentieringen av teori och praktik, förste-lärarreformen, lärarlegitimationerna och så vidare. Kontroll, kontroll och kontroll.

Vid skolans förra reformcykel 1989-1994 gällde i stort sett motsatsen. Intentionerna handlade om fördjupad demokrati. Skolan decentraliserades, SÖ avskaffades, skolenheternas självstyre förstärktes, betygssystemet blev målrelaterat, skolpeng infördes, friskolor tilläts och så vidare. Samtliga dessa punkter har (med rätta) utstått hård kritik under 2000-talet men om man läser förarbeten till de olika reformerna går det inte, enligt min bedömning, att se annat än ärligt avsedda demokratiska intentioner (Vad som sedan blev utfallet är en annan och mer komplicerad historia).

I det större perspektivet utgjorde skolans reformcykel 1989-1994 således slutpunkten på efterkrigstidens demokratiseringssträvanden. Vid tiden för den senaste reformcykelns inledning 2007 hade pendeln svängt. ”Den starka ledaren” var åter vad som efterfrågades. Även skolans pedagogiska ledare förväntades kunna utöva sitt ledarskap på ett sätt som formade och satte deras (ledares) prägel på den lokala skolverksamheten. Det är nog först under det senaste året som det i offentliga samtal åter börjar antydas att synsättet inte är oproblematiskt. I spåren av PISA-katastrofer, ett hårdnande samhällsklimat med djupnande klyftor och gungande nationalstater börjar åter det auktoritära ledarskapets inbyggda svagheter göra sig påminda.

Egentligen borde allt det jag har skrivit ovan vara självklarheter. Samhällets infrastruktur blir snabbt mer komplicerad och tekniskt oerhört mycket mer sofistikerad. Samhällets sociala struktur går åt motsatt håll och blir, i det längre perspektivet, allt mer primitiv. Makt, kontroll, inflytande och ägande samlas vertikalt och på allt färre händer när den allt mer komplicerade infrastrukturen kräver motsatsen, det vill säga maktspridning, decentralisering, demokratisering och ökad jämlikhet. Självfallet går det då ”troll” i både skola och samhällsmaskineri. Behovet av ett mer demokratiskt ledarskap är skriande och brådskande, men minns vi ens längre hur man gör?

Det demokratiska ledarskapet existerar, frodas och lever i välmåga men endast i begränsade lokala öar. Det gäller vissa arbetsplatser, vissa bostadsområden och inte minst, vissa skolor. På det viset måste det nog vara. Demokratiskt ledarskap är inget som kan storskaligt implementeras uppifrån. Det hör till sakens natur att det måste få växa fram lokalt på de berördas villkor. Detta kräver kunskap, tålamod, kompromissvilja och mängder av tillit. När dessa grundförutsättningar finns blir det oftast någonting mycket bra. En situation där Alla är vinnare.

Skolan som institution samt dess pedagogiska ledarskap har alla förutsättningar att vara föregångare i en riktning mot en fördjupad demokrati som kan svara mot dagens samhälleliga komplexitet. Idag står dock skoldebatten långt i från en sådan målsättning. PISA-resultaten är diskussionens nav och runt dem rör sig olika stereotypa uppfattningar om hur Skolsystemet, i Singular och med stort S, bör formas och implementeras. Ingen kommer att gå segrande ur den tvekampen.
To be continued…

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »