Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Genomslunket’ Category

shaylaJag kan inte låta bli att förundras över Shayla, ung muslimsk kvinna i ett av världens fattigaste och mest överbefolkade länder. Hon är smart, rapp, rolig och har järnkoll på världspolitisk och ekonomisk fundamenta. Hon tror på sig själv och argumenterar övertygande om det expansiva Bangladesh framtida möjligheter. Borde jag bli förundrad? Egentligen inte. Det är klart att det bakom våra västerländska mediers kolonialt filtrerade stereotyper döljer sig människor som liknar oss, med ungefär samma tankar, behov, drömmar och idéer som vi själva. Inom loppet av några minuters samtal tvingas jag ompröva en hel rad föreställningar, fördomar. Jag frågar i stil med,  men hur vet du, varför tror du, varifrån får du? Shayla ler och ger ofta samma svar. Oh, it´s globalization, you know!

Och Bangladesh utvecklas i expressfart. Trots att svälten och inbördeskrigen inte ligger mer än några decennier bort känns de avlägsna i ett land där de gängse välfärdsindikatorerna, så som medellivslängd och barndödlighet, har nått europeiska nivåer. Visst, textilfabrikernas kvinnor har skamlöner, men i Bangladesh är det lönearbetet som först nu gör sitt intåg. Fabrikskvinnornas mödrar och mormödrar vet bara skoladet feodalt agrara bysamhället. Nu pumpar närmare hundra TV-kanaler dygnet runt ut sina kommersiella köpuppmaningar till bengalerna och ekonomin växer till, sakta men säkert enligt den sigmoidala kurva vi känner igen från vår egen ekonomi. Den inhemska konsumtionen tar fart i Bangladesh. När 170 miljoner bengaler har råd att handla, hur intresserade är de då av att knyta slavkontrakt med h&m och de andra?  I det längre perspektivet, vem kommer att exploatera vem?

I Bangladesh förstår man vikten av utbildning. Ett av landets prioriterade politiska mål har handlat om att bygga ut skolväsendet så att det når alla medborgare. Det har man lyckats med. Idag påbörjar 98% av alla barn sin grundläggande skolgång.

skolbarnUtbildningssystemet är uppbyggt i stort sett efter engelsk modell. Behöver jag påpeka att skolkulturen är auktoritär och att undervisningen är väldigt katederinriktad med betoning på faktakunskaper? Eleverna drillas i disciplin, marscherar i takt och står upp när de svarar på lärarens frågor. Skolans innehåll diskuteras flitigt i Bangladesh. Det finns nämligen ett stort problem.

98% av alla barn påbörjar sin grundläggande utbildning, vilket är gott och väl. Men endast 60% av barnen fullföljer grundskolan, vilket är katastrofalt. I västvärlden har man varit lite för snabba med att tolka detta problem genom sitt koloniala filter och har således dragit slutsatsen att det rör sig om ett fattigdomsproblem. Enligt denna standardmodell skulle problemet utgöras av att resurssvaga familjer behöver sina barn till familjens försörjning och därför inte skickar dem krickettill skolan trots att den är avgiftsfri. Denna förklaring stämmer inte alls, och det kan vem som helst se som tar sig ut från Dhakas diplomatkvarter och besöker den landsbygd som fortfarande rymmer 80% av Bangladesh 160 miljoner invånare (inte så många västerlänningar gör sig detta besvär).

man o babyMan behöver inte vistas länge i en bengalisk by innan man möter barn och ungdomar som kanske borde ha varit i skolan. De drar omkring i grupper, umgås, spelar kricket, leker eller fiskar. De ser glada och pigga ut, inte alls fattiga. Om man frågar dem varför de inte är i skolan får man först undvikande svar, men står man på sig får man veta att skolan är tråkig. Det är roligare att leka och vara med sina kompisar.

Det är i första hand pojkar från hem utan studievana som skolkar från skolan. Från politiskt håll tror man att denna elevgrupp särskilt ogillar ett skolsystem byggt på disciplin, ordning och reda, examinationer och katederstyrd faktainlärning. Pojkarna måste bli utmanade. Skolan måste väcka deras nyfikenhet, säger Shayla. Det kan bara ske genom att skolan blir mindre auktoritär och genom att lärandet blir mer fritt och självstyrt, ett mer utforskande och intressebaserat arbetssätt. Auktoritet biter inte längre, ens i Bangladesh. It´s globalization, you know!

Jo, det är klart. Man får inte hänga upp sig på att resonemanget är helt spegelvänt här hemma. Flugskit får som bekant sin färg beroende av mot vilken bakgrund den framträder. Resan till Bangladesh har lärt mig att vi nordbor lever i ett mycket litet hörn av världen och att betydligt mindre än vi föreställer oss är som vi tror.

pojkar

Read Full Post »

Porcupine Tree

Porcupine Tree är ett sådant där overkligt bra band som bara finns där ute i samtiden, utan att göra något väsen av sig. Rätt var det är har de en spelning på KB, och då gäller det att vara där.

Ett progressivt band som spelar storslagen musik. Förvaltar arvet från Pink Floyd-eran men låter sina melodiska kompositioner fusionera med heavy-metal. Resultatet är anslående, men utgivningen gles. Här ett stycke live som kanske fångar lite stämning från gårdagens partiledardebatt.

Read Full Post »

Jesus Marx & Billy the Kid

Ni minns säkert. Anders F Rönnblom hade sänt ett paket. Här kommer en del av innnehållet. Samlad vetenskapsteori på nio minuter. Ett måste för samtida raketforskare.

Och missa för guds skull inte Jesper Lindbergs lilla grekiska instick i slutet av låten…

Read Full Post »

I fredagsrush, på väg från jobbet. Blir stående i kö bakom en äldre gammal man vid bankomaten. Han står där kutig och darrande. Något är fel och inom mig växer irritationen. Efter nästan fem minuter tröttnar jag, kliver fram och frågar om han behöver hjälp. Jag hinner se i bankomatens display att det är tomt på hans konto. Jag säger, ”det finns inget, pengarna är slut”. Han betraktar mig genom tårfyllda ögon. Säger, ”nej det går inte, det är bara den fjortonde. Det kan inte vara slut. Jag har hyran kvar att betala.” Ser honom stappla vidare, ser himlen öppna sig, ser hans belägenhet länkas till alla de kollektiva och demokratiska val vi gjort. Lägre skatt, större hus, mer valfrihet och svängrum. Klart att någon måste betala, någon utan muskler och framtid. En kall vind sveper över torget, kommer hem, och så, när vemodet sätter in och sommaren på allvar hotar att övergå i höst, dimper det ner. Ett paket med numrerat exemplar av DVD:n ”Live från välfärden” inspelad på Victoriateatern i Malmö 2010. Som bonus medföljer nya cd:n ”Tambourines & Lovers”.  Vemodet skingras, tack Anders F Rönnblom. Men efterklangen av en grundkänsla finns där. Tänker på din låt om ”den gamla dammen”. Poesi om samtiden. . . 

Den Gamla Dammen

När aftonstjärnan tänds och kastar blänk på blänk på dig och mig
i den sista dansen runt den gamla dammen
När historien har vänts och blottat tragedin och komedin
och den stora skammen runt den gamla dammen
Då står vi här igen efter en lång lång väntan efter den nya tiden
Men vad finns det inuti den, mer än tomhet, mer än krigen

När aftonstjärnan tänds och kastar blänk på blänk på dig och mig
i den sista dansen runt den gamla dammen
När rapporterna har sänts och skilt på sant och falskt
om vargarna och offerlammen runt den gamla dammen
Då står vi här igen i ett enkelt ficklampsljus
I det landskapstomma bruset från en sista 'happy hour' av den gamla tiden, den glömda friden

När aftonstjärnan tänds och kastar blänk på blänk på dig och mig
i den sista dansen runt den gamla dammen
Vi dansar tätt tillsammans, följer blinda spår av samtiden som blundar
och som skäms över den gamla dammen
Det känns så kallt, och allt som tillåts störa lugnet är minnena i dunklet
När du tar din vän i handen och tillsammans står ni stolta
Kanske inte starka, men stolta, mycket stolta
I den vackraste av drömmar av smärta står det skrivet
att kärlek är svårare att ge upp än själva livet

Så när aftonstjärnan tänds och kastar blänk på blänk på dig och mig
i den sista dammen runt den gamla dansen
Då dansar vi tillsammans, följer blinda spår av samtiden
runt den gamla dammen, rakt in i dimman...

Read Full Post »

När semestern är slut och man åter ska börja jobba kan det hända att man känner stress. Det är helt naturligt. Stress är en del av livet och total frånvaro av stress betyder att man har dött. Dock tyder mycket på att stressnivåerna, i framför allt västvärlden, har ökat kontinuerligt under flera decennier.

Redan på 50-talet bedrevs Stockholmsbaserad forskning på stress. Hans Selyes beskrivning av stressreaktioner  som ett syndrom i tre stadier har förblivit internationellt erkänd standardmodell sedan dess. Modellen,  ”General Adaption Syndrom”, består av:

  1. En alarmreaktion, där det autonoma nervsystemet aktiveras.
  2. Ett motståndsstadie, där stressens källa avlägsnas eller bearbetas.
  3. Ett utmattningsstadie, vid svår eller långvarig stress, där kroppens försvarsmekanismer brutits ned.

De universellt mänskliga reaktionerna på stress kan tyckas primitiva och är det också. 50-talets stresstudier har inspirerats av upptäckter gjorda redan under 30-talet då amerikanen Walter B. Cannon kartlade de så kallade ”fight or flight”-reaktionerna. Dessa grundar sig på att den moderna människan fortfarande bär reptildjuret inom sig. Evolutionen har i liten, eller ingen, utsträckning transformerat våra mest grundläggande neurala funktioner. Istället har vår kognitiva och emotionella förmåga gradvis vuxit i komplexitet genom att olika skikt av vävnad har överlagrat den ursprungliga reptilhjärnan. I våra nervreaktioner på stress i omgivningen skiljer vi oss alltså knappast alls från våra urtida förfäder.

”Fight or flight”-beteendet antas driva upp människans adrenalmedullära aktivitet på ett sätt som initierar en hel kedja av förändringar i kroppsfunktionerna. Blodtrycket ökar, glukos lagras och så vidare. Dessa förändringar sker oberoende av vilken kvalitet den upplevda stresskänslan har. Emellertid har senare Stockholmsstudier (Marianne Frankenhauser) visat att mönstren i hormonutsöndringen av framförallt katekolaminer och kortisol, saknar denna universalitet. Det är intressant eftersom det betyder att kroppen reagerar olika beroende på hur en ansträngning upplevs. Det som har kommit att kallas för positiv stress och som visar sig vid t.ex tillstånd av manisk kreativitet, är på kort sikt inte lika farlig som negativ stress. Vid långvarig belastning leder dock all latent stress till fysiologiska och psykiska symptom. Till hjärt- och magbesvär, som sedan länge kopplats samman med stress, kan vi lägga led- och muskelbesvär, alla de infektionssjukdomar som drabbar ett försvagat eller rubbat immunförsvar, samt utbrändhet, depression och tillstånd av upplevd brist på mening. 

För att vi ska kunna hantera vår stress måste vi uppleva att vi har kontroll över de situationer i vilka vi ingår. Kontroll förutsätter resurser för att hantera de krav och belastningar som riktas mot oss. Brist på kontroll innebär att individen upplever yttre betingelser som helt avgörande för det egna ödet, vilket kan leda in i ett tillstånd av ”inlärd hjälplöshet”. Ju mer dominerande den livssektor är, som omfattas av upplevd brist på kontroll, ju allvarligare upplevs hotet. Jag föreställer mig att vad som enligt litteraturen framkallar stress, kan sammanfattas i tre tematiska situationer:

  1. Jag klarar inte av det som förväntas av mig…
  2. Andra vill mig illa…
  3. Förändringar gör mig osäker…

Den psykosomatiska processen är långt ifrån ett isolerat förlopp. Utifrån en människas individuella förutsättningar måste ett stressförlopp intolkas i sitt sammanhang och i den upplevda innebörd som det har för den drabbade. Beroende på vilken återkoppling personen får ur den fysiologiska, psykologiska och sociala kontext i vilken hon ingår, kan utfallen bli helt olikartade. Man vet dock att en stresspålagring utan mellanliggande återhämtningsperioder genererar snabbt ett kroniskt stresstillstånd med dramatiskt ökade hälsorisker som följd.

För det mesta är upplevelser av stress på ett eller annat sätt relaterat till informationshantering. Under tvåtusentalet har datatekniken invaderat livets alla områden. Våra prestationer kräver hanterandet av information och utfallet påverkas givetvis av hur bråttom det är och hur stressade vi är. De prestationer som utförs under stress får inte samma utfall som när de utförs under vila.

Arbetet med dator kräver hög grad av koncentration. En vanlig kommentar är att man ”lätt blir absorberad”. Den höga anspänningen gör att krångel, avbrott och fördröjningar väcker påtaglig irritation. Denna anspänning kan förklaras med att det i huvudsak är vårt arbetsminne som aktiveras i interaktionen med datorer. Arbetsminnet kännetecknas av att det kan hantera endast begränsade informationsmängder under korta tidsrymder. Därför blir det lätt ”överhettat”.

Inom kognitionspsykologin liknas ofta människans hjärna vid ett system för informationsprocessering. Forskaren C.D. Wickens har illustrerat hjärnans arbetssätt i en modell. I princip är detta en stimulus-respons-modell med de perceptuella och kognitiva skeendena inlagda. Arbetsminnets ”aktiva” roll framgår tydligt. Det sorterar inkommande information och relaterar det till redan lagrad kunskap. På detta vis antas tankeprocesen drivas framåt.

Psykologen G.A. Miller blev klassisk genom att 1956 ge ett kvantitativt mått på arbetsminnets lagringskapacitet. Miller betraktar den mänskliga hjärnan som ett kommunikationssystem där det finns en systematisk relation mellan det som går in i systemet och vad som kommer ut, alltså dess varians. Om man förser en person med mer och mer information uppnår man snart en mättnadsnivå där mängden bearbetad information förblir konstant per tidsenhet. Detta är hjärnans kanalkapacitet. Miller visade att denna kapacitet knappt alls varierar mellan individer, utan håller sig konstant runt talet sju, mätt i vad han kallar bites. Om du t.ex läser läser sju eller fler meningsbärande stavelser (båt, fyr o.s.v) på ett papper, kommer du bara att kunna återkalla cirka sju, oavsett hur många du läser. För meningslösa stavelser (fnu, tra o.s.v) sjunker siffran till cirka fyra.

Mycket av efterkommande kognitionspsykologi har varit sysselsatt med att utröna konsekvenserna av denna upptäckt. Några år efter  Millers artiklar presenterar forskaren  J.A. Easterbrooks sin idé gällande ”the range of cueutilization”. Förenklat menar Easterbrook att kognitiv aktivitet till stor del består i att bland inkommande stimuli kunna skilja relevant information från icke-relevant sådan, med andra ord skilja signalerna från bruset.

När mängden information ökar, fördelar människan sina uppmärksamhetsresurser så att hon mer och mer koncentrerar sig på endast ”relevant” information. Med detta följer att hon försöker fokusera allt mer och att hennes perceptuella fält då ”smalnar av”. Vid en kritisk nivå börjar detta fält bli så smalt att även relevanta stimuli hamnar utanför uppmärksamhetssfären. Följde blir sjunkande effektivitet, förlorad kontroll och i värsta fall panik.

I konsekvens med idén om ”the range of cueutilization” följer att hur krävande en situation upplevs, avgörs av i vilken takt informationen kommer samt hur beräknelig och kontrollerbar den är. Om kraven uppnår vår maximala kognitiva kapacitet, prioriteras viktigare frågor på bekostnad av mer perifera. Om kraven övergår vår maximala kapacitet, fokuserar vi på relevanta ledtrådar framför mindre relevanta. I dessa sammanhang är ”social information” helt jämförbar med andra typer av information. I stressade situation tycks alltså begrepp som empati och sympati påverkas så, att om de ”objektivt” sett kan betraktas som perifera, även behandlas som perifera oavsett styrkan i de känslouttryck vi konfronteras med. Effekterna på personperceptionen blir bl.a att sådant som grupptillhörighet överskattas, medan subtil information, med andra ord individer, inte uppfattas. Social okänslighet och kanske även egoism skulle därmed även de, kunna betraktas som stressymptom. Välkommen till jobbet.

Read Full Post »

Friden

Snart är vi där…

De evigt långa, ljusa, ljumma sommarkvällarna på Friden. Aldrig längre bort än de egna intentionerna. Varför Cypern eller Teneriffa när Friden finns runt hörnet? Sveriges, ja världens, bästa pizzor och ölsortiment. Nordens bästa väder och vildkörsbär i grannskapet. Ett utebord på Friden en ljum sommarkväll…nej, semester blir inte bättre än så! Det uppsluppna sorlet, leenden och nya vänner. Livet är sällan så enkelt. Långväga gäster rekommenderas övernatta på Mellby Klockaregård (gångavstånd), för deras fantastiska trädgård, deras vackra rum och vänliga service. Glöm SkinWallet-land och Burger-Muf. Unna dig Friden!  (välgrundad REKLAM)

Read Full Post »

Mer Ur minnenas garderob: Ursprungligen publicerat i upptakten till en valrörelse då S började tappa greppet om makten över folkhemmet. Stefan Löfven kanske läser och begrundar, märker vissa givna aktualiteter och drar slutsatser. Här följer upptakten till ett borgerligt maktövertagande:

Så börjar valrörelsen ta fart. I helsidesannonser varnar ”s” oss för elaka ”egon” som bara tänker på sig själv. Så långt känns allt välbekant. På annan plats i bladet läser vi om Skandias bolagsstämma och turerna kring ett synnerligen frikostigt optionsprogram. Även detta sådant vi vant oss vid de senaste åren. Nu höjs dock röster mot dessa allt för frikostiga belöningssystem. Någon hävdar rent av att de utmanar ägarmakten över storföretagen. Är det den socialdemokratiska ”egon”-kampanjen som tagit steget ut i verkligheten? Eller är det rent av facket som har krånglat sig ut ur sin Bantorgsborg? Ingalunda. På barrikaden står Tomas Nicolin, son till legendariske SAF-direktören Curt Nicolin.

Någons världsbild kanske kantrar, men egentligen är det hela ganska logiskt. Tomas Nicolin är inte socialist utan agerar professionellt. Det krävs ingen diplomerad chefsekonom för att inse följderna av att chefsbelöningarna börjar plocka tiotals procent av företagsvinsterna. Nämligen, ägarnas avkastning naggas i kanten.

Tomas Nicolin representerar tredje AP-fonden. Hans fond förvaltar 130 miljarder av våra gemensamma pensionspengar. Denna och de övriga AP-fonderna utgör en tung aktör på den svenska börsen. Du, bäste medborgare, är alltså storägare i svensk företagsamhet samt äger dessutom betydande andelar utomlands. Det är inte Lars Ramqvist eller Willem Mesdag som representerar ägandet i Skandia, utan du och jag. När du ögnar minustecknen i ditt oranga kuvert bör du veta att det är dina pensionspengar som Skandia vill förvandla till optionsprogram. Det är över dig Lars Ramqvist öser förakt då han ursinnigt blängande från podiet försöker tysta kritiker av Skandias policy och skäller dem för att vara svenskt avundsjuka.

Stubinen är kort på näringslivets chefer. De har makt över många människor och mycket pengar.  De kan därför te sig skrämmande då de hotar med nedskärningar och utlandsflytt. De är likväl dina tjänare och din pensionsförsäkring. Och därför krävs ett starkt och självständigt ägarskap som vågar säga ifrån då näringslivets chefer förlorar proportionerna. Därför finns såväl ekonomisk som politisk kompetens representerad i AP-fondernas styrelser, och den är inte fullt så stockkonservativ som den bedövande initiativlösheten kan ge sken av.

I 3:e AP-fondens styrelse sitter bl.a Dan Andersson, chefsekonom på LO samt Rolf Andersson, utredningschef på svenska Kommunalarbetareförbundet. Tjogvis av frikostiga belöningsprogram bör rimligen före exemplet Skandia ha passerat deras ideologiska nålsöga utan att utgöra grund för vidare reaktioner. Kanske ter sig Nicolin aningen radikal i deras ögon? I 1:a AP-fondens styrelse sitter självaste LO-basen Vanja Lundby-Wedin som i DN har uppenbara problem med att förklara styrelsens reaktioner, eller snarare brist på reaktioner, inför Skandias optionsprogram. 1:a AP-fonden återfinns dessutom på Ramqvists lista över dem som helhjärtat menat sig stödja ledningens optionsprogram. Även övriga fondstyrelser utgör en lång rad exempel på ”s”-märkta och fackliga tungviktare. Dessa är alltså satta att vaka över dina fondandelar och agerar (i motsats till Aktiespararna och andra ”radikaler”) som om de frikostiga belöningssystemen betjänar detta syfte. Dessa personer, om några, besitter sann ekonomisk makt i dagens Sverige.

Så långt i verklighetsbeskrivningen kan vi pröva en rimlig tolkningsram för den socialdemokratiska ”egon”-kampanjen. Kanske varnar den inte för de mekanismer enligt vilka mångmiljardbelopp reserveras för duktiga chefer. De antas ju utan denna stimulans inte sköta sina jobb, vilket i slutändan drabbar oss. Således är socialdemokraternas ”egon” snarare reserverad för alla oss andra. Vi kan få för oss att vårt slit i hårt rationaliserade verksamheter på något sätt skall belönas, vilket vi alla vet leder till inflation, arbetslöshet och värre. Därför kommer Lunby-Wedin även i fortsättningen att, mellan sittningarna med AP-fonden, mana oss till återhållsamhet. Och som socialdemokraterna vet, är det ju enklare att utmåla Miljöpartiet med sina förslag om vissa undantag från turordningslistorna i mindre företag som löntagarnas verkliga fiender.

Read Full Post »

Vapenexperten David Kellys död 17 juli 2003 skakade Storbritannien och utgjorde en belastning för den redan hårt pressade premiärministern Tony Blair. Enligt bl.a ”The Observer”, hävdade de sjukvårdare som först anlände till Kelly, att denne knappast dött som följd av ett självmord. Händelserna i England företer några egendomliga paralleller med en svensk tragedi 16 år tidigare. Den 15 januari 1987 klockan 17,54 dog krigsmaterialinspektör Carl Algernon under ett tunnelbanetåg vid T-centralen i Stockholm. I hans fall, liksom i fallet David Kelly, fastställdes dödsorsaken till självmord. Kellys roll i de händelser som ledde fram till hans död blev aldrig helt klarlagda. Utredningen pågår ännu på sparlåga. Orsakerna till Carl Algernons död är fortfarande delvis höljda i dunkel och utgör, kanske i första hand genom sina eventuella kopplingar till mordet på Olof Palme, ett oläkt sår i svensk politisk historia. Har vi lärt oss något av historien? I ljuset av den handel med Saudiarabien som nu rullas upp har jag svårt att tro det.

Krigsmaterialinspektör Carl Algernon var amiral av högsta rang och utsedd av Sveriges regering att kontrollera svensk vapenexport. Vid tiden för hans död stod ett pressat Bofors i debattens centrum anklagade för att systematiskt ha åsidosatt gällande svenska regler för vapenexport. Händelserna vid Bofors utgör med stor sannolikhet den direkta orsaken till Algernons död. Vad som efter hans död utspelade sig var en näst intill oöverblickbar härva av lögner, halvsanningar och hemligstämplade uppgifter.

Carl Algeron utsågs 1981 till chef vid KMI. Han hade då bakom sig en spikrak militär karriär samt hade under tre år fungerat som chef för försvarsdepartementets kommandoexpedition. Algernon gick sjökrigsskolan i Näsby Park 1945-47. Där gick samtidigt Claes-Ulrik Winberg och Martin Ardbo. Dessa fungerade som koncernchef respektive VD för Bofors vid tiden för Algernons bortgång. Ardbo, som avled 2004, tvingades senare avgå. Claes-Ulrik Winberg åtalades under sommaren 1987 för sin inblandning i Bofors smuggelaffärer men omkom i en bilolycka (!) innan han hann ställas inför rätten.

Algernon mötte ledningen för Bofors strax innan han dog.

Samma eftermiddag som Algernon dog ringde Anders Carlberg, VD vid Nobel Industries och anhöll om ett möte. En kvart senare anlände Carlberg med en liten delegation ur Nobels ledning till Algernons tjänsterum. Förutom Carlberg och Algernon deltog VD Martin Ardbo samt marknadsdirektör Hans Ekblom vid mötet. Enligt vad som framkommit i polisförhör sökte man Algernons bekräftelse på hans kännedom om olagligheter i Sveriges vapenexport. Algernon skall vid mötet ha nekat till all sådan kännedom samt skall i detta sammanhang ha uppvisat ett A4-papper ur sitt kassaskåp. Pappret har aldrig kunnat återfinnas varför dess eventuella innehåll varit föremål för åtskilliga spekulationer. Vad som skedde efter mötet är emellertid ett stycke svensk nutidshistoria.

Efter mötet, som inte varade mer än en kvart, lämnade Carl Algernon krigsmaterialinspektionen och promenerade till T-centralens tunnelbanenedgång. Klockan 17.45 stod han på perrong tre för tåg mot Ropsten och Mörby. Några minuter senare, klockan 17.54 såg åtskilliga vittnen hur Algernon föll och landade på rälsen framför ett ankommande tåg. Carl Algernon dog omedelbart. I den följande polisutredningen fastställdes dödsorsaken till självmord. I den portfölj Algernon bar då han dog fanns handlingar som kunde styrka att han kände sig trängd av de pågående vapenaffärerna vid Bofors, dock inget som direkt kunde relateras till eventuella orsaker bakom hans död. Den intressantaste delen av polisutredningen är dock ett större antal vittnen som med övertygelse vittnat om att de sett Algernon knuffas ut på spåret. Flera vittnen hävdar också att de sett fler personer som har planerat och genomfört dådet. Ett vittne hävdar att han följt efter ”mördaren” och sett hur denne mottagit en attachéväska för att sedan försvinna i en diplomatskyltad BMW. Mot bakgrund av samstämmigheten mellan de vittnen som hävdar mordteorin kan polisutredningens fastställande av självmord te sig en smula märkligt. Inte mindre märkliga blir omständigheterna några månader senare då polisens filmade rekonstruktion av händelsen ”försvinner” vid ett lägenhetsinbrott hos en poliskommissarie.

Fallet Cats Falck 1984.

Misstankarna om att Carl Algernon bragts om livet blev åter aktuella 2003. Före detta handelsminister Björn Molin (fp) gav då ut boken ”Ingen väg tillbaka” i vilken han tecknat en bild av sin tid i regeringen fram till 1982. Molin fick som handelsminister åtskilliga indikationer på att allt inte stod rätt till i Bofors. Han förmådde dock inte då att rätt tolka tecknen, att systematisk vapensmuggling kunde pågå i ett välrenommerat företag i Sverige. I ljuset av de fakta som senare framkommit höll dock Björn Molin för troligt att Carl Algernon mördats. Han angav sig också vara säker på att Olof Palme känt till turerna i svensk vapenexport och har hållit för troligt att detta på ett eller annat sätt utgjort skäl till varför han mördades. Björn Molin skrev att den enda då levande som torde sitta inne med sanningen om Carl Algernon var Martin Ardbo. De sammanhang som Björn Molin antyder och som har kopplingar till svensk vapenexport börjar redan med en drunknad kvinnlig journalist och hennes väninna 1984.

Den 29 maj 1984 hittades journalisten Cats Falck och hennes väninna Lena Gräns drunknade i sin bil på botten av Hammarbyhamnen. Polisen avskrev fallet som ”olycka”. Cats Falck var journalist vid TV:s rapport och undersökte svensk vapenexport. Hon hade funnit att svenska vapen fraktades sjövägen till östtyskland och där anlöpte ett lager som stod under östtyska säkerhetstjänsten ”Stasis” beskydd. Följaktligen har Stasi i flera sammanhang utpekats som skyldiga till morden på såväl Carl Algernon som Cats Falck och Lena Gräns. I juni 1997 kopplades tysk polis in på fallen efter anonyma uppgifter till SÄPO som också nådde massmedia. Svensk polis var dock vid tiden kallsinniga till att åter ta upp fallen.

Kopplingar till Palmemordet.

Den olagliga svenska vapenexporten har med falska slutanvändarintyg nått olika destinationsländer. Ett par av fallen sammankopplas med mordet på Olof Palme samt i senare led med Carl Algernon.

Under Olof  Palmes sista år pågick spekulationer i massmedia kring mutaffärer i samband med vapenförsäljning till Indien. Uppgifter cirkulerade om att Sverige t.o.m skulle ha erbjudit kärnbränsle som bonus vid försäljning av haubitzkanoner. Olof Palme mördades, liksom Rajiv Gandhi. Indien begärde Martin Ardbo utlämnad men fick aldrig sin begäran tillgodosedd. Den tvättning av vapenbyken som Sten Andersson en gång utlovade har som bekant ännu inte blivit av. Vad som egentligen skedde mellan Sverige och Indien har därför aldrig blivit helt klarlagt.

Vapen skall också ha gått till Iran trots att Olof Palme fungerade som FN:s medlare i kriget mellan Iran och Irak. Denna export hänger eventuellt samman med leveranserna till Östtyskland. Det mottagande företaget i Östtyskland ”Imes” stod under säkerhetstjänsten ”Stasis” överinseende och fungerade som mellanhand i vapenhandel med Iran för att på så vis dra in västvaluta till landet. Den mest uppseendeväckande delen av spåret går dock till CIA.

Uppgifter om Bofors inblandning i Iran-Contrasaffären.

Kort efter Palmes död exploderade massmedia av uppgifter om den så kallade ”Iran-Contrasaffären”. Oliver North och de andra inblandade blev välkända namn världen över. I korthet handlade affären om att USA, via mellanhänder, bedrev ”statsunderstödd” illegal vapenhandel med bl.a Iran. Många har spekulerat i att Sverige och Bofors kom att bli påtänkta mellanhänder i dessa affärer i och med behovet av ”legala” aktörer. På detta sätt skall Palme, samt eventuellt Algernon, ha blivit inblandade. Men denna historia har, trots spaltkilometer av undersökande texter, aldrig blivit klarlagd och lär förbli begravd i ett töcken av vilda spekulationer. Parallellerna mellan Storbritanniens David Kelly och Sveriges Carl Algernon är dock, trots det stora tidsspannet, tillräckligt påfallande för att presenteras sida vid sida. De ännu pågående oroligheterna i Irak för den stora berättelsen om dolda agendor och skändliga brott bakom världsfrälsarambitioner och fredsretorik in i 2010-talet.

Vi skriver nu 2012. Sten Tolgfors svettas på en presskonferens och Carl Bildt hävdar att vapenhandel med diktaturer är bra för demokratin. Jag tror att vår förmåga att lära av historien närmar sig noll.

Read Full Post »

En innovativ utvecklingsidé. Eller, nej. . .kanske inte så lyckat trots allt.

Read Full Post »

Palme

Jag städar ibland i min dator och fram ur minnenas garderob trillar ett och annat. Nu senast hittade jag ett vittnesmål från den s.k Marjasin-kommisionen som skulle ”bredda” utredningen om mordet på Olof Palme. Den som vittnar är en privatspanare, centerpartist och grafiker, vid namn Fritz G. Pettersson. Fritz privatspanade tillsammans med Ingvar Heimer, men bägge dog med ett par veckors mellanrum i början av år 2000. Heimer anträffades på en tunnelbanestation med ett stort sår i bakhuvudet.  Varså goda, en tidsresa, här följer det oavkortade vittnesmålet från Fritz G. Pettersson:

Från Marjasin-kommissionen:

Fritz G Pettersson:

– Herr ordförande, ärade ledamöter av Palmekommissionen. För oss privata kritiker av polisens och åklagarnas utredningar så känns det mycket tillfredsställande att Palmekommissionen nu har kommit igång med sin granskning. Och jag är personligen tacksam för den här möjligheten som ni har erbjudit oss att inför kommissionen offentligt få framföra vår kritik. Tiden är knapp och jag har redan i maj lämnat in en skrivelse på 70 sidor och ett antal bilagor till kommissionen som förhoppningsvis har kopierats och (som) ni har haft tillfälle att börja titta på. Jag har på de här 30 minuterna bara tid att helt kort ta upp några kritiska synpunkter på polisutredningen.

Jag kanske också skall säga några korta ord om mig själv. Jag är inte journalist eller författare, jag har varit typograf, faktor och verkställande direktör inom den grafiska branschen på företag både i Sverige och utomlands. Efter hemkomsten till Sverige efter många år utomlands fick jag anledning att ta kontakt både med regeringen Fälldin och regeringen Palme i början på 80-talet om den ekonomiska brottsligheten. Det var av den anledningen som jag också då hade tillfälle att träffa Olof Palme vid ett tiotal tillfällen och debattera med honom. Jag blev mycket chockad över mordet på Olof Palme. Jag fick väldigt snabbt efter mordet se uppgifter i Dagens Nyheter och Expressen (4 mars 1986) och såg bilden på en gammal god vän till mig, poliskommissarien Gösta Söderström, som var förste polis på mordplatsen och det stärkte ju redan då från början mina misstankar om att det var något som gick snett redan från början.

Ja, herr ordförande och ärade ledamöter av kommissionen. Jag vet inte allt och jag förstår inte allt om bakgrunden till mordet på statsminister Olof Palme. Jag har inte alla svaren på frågorna om när, var, hur, vem, vilka och framför allt inte på frågan varför. Men jag anser mig vara mycket väl insatt och påläst. Under de gångna nio åren har jag lagt ner mycket tid och kraft och pengar på att försöka få fram sanningen om mordgåtan. Det är inte lätt, då mycket fortfarande är hemligstämplat och mycket av det som kommer fram i massmedia tyvärr måste rubriceras som desinformation. Vad som ändå har fått mig att starkt misstänka att det var ett väl planerat mord med fler inblandade är bl a följande:

1. De felaktiga uppgifterna om larmet när de första poliserna kom till mordplatsen. Jag tror alltså, är starkt övertygad om, att poliskommissarie Gösta Söderström har rätt (i sitt påstående) att polisen kom fram först åtta till nio minuter efter mordet, omkring klockan 23.30 och inte som officiellt har sagts 23.24. Jag tror också att kriminalinspektören Börje Moberg, teknisk brottsplatsundersökare har rätt när han påstår att det är falska utlagda villokulor som har hittats på mordplatsen. Jag tror också mycket starkt på radio- och tv-journalisten Lars Borgnäs som i många radioprogram i kanalen 1987, -88, -89 och i tv-program, i Striptease och i Norra magasinet, redovisade ett tjugotal observationer av walkie-talkie-män på mordkvällen. Jag delar i stort också journalisterna Olle Alséns och Sven Anérs uppfattningar och jag anser även att journalisten Lars Krantz som inte har kommit ännu, men som skall tala senare här idag, är trovärdig i sin inlaga till Juristkommissionen i maj 1986. Den är tryckt på fem sidor i tidningen Arbetet den 2 mars 1987. Sist men inte minst anser jag också att redaktören Lennart Lindströms artikel i Helgbladet den 24 juni 1989 är trovärdig och jag misstänker att Lennart Lindström blev bragd om livet den 21 februari 1990 och att polisen har underlåtit att utreda detta. Jag kanske kan få besvära om nästa bild.

Ja, det här är alltså då frågan varför: Varför mördades Olof Palme? Det är klart att då kommer man oerhört lätt in på spekulationer för det är inte lätt för varken polis eller åklagare och allra minst för oss s k privatspanare, privata kritiker av Palmeutredningen att komma de hemligheterna in på livet. Men det här är en kopia ur Svenska Dagbladet, på årsdagen efter mordet den 1 mars 1987. Vi kan kanske ta nästa bild också nu.

De här två artiklarna i två av Sveriges största tidningar, den socialdemokratiska LO-ägda Aftonbladet och den av näringslivet närstående Wallenberg-ägda tidningen Svenska Dagbladet, bygger på en niosidig lång artikel i New York Times där Richard Reeves skrev en nio-sidig lång artikel den 1 mars 1987 efter många intervjuer med ledande politiker och övriga ämbetsmän i Sverige där han alltså säger att motivet till att Palme blev mördad är att han visste för mycket om de internationella vapenaffärerna. När Palme mördades den 28 februari 1986 så visste förmodligen ingen i den här staden, i varje fall inte jag, någonting om Iran-Contras affären som exploderade i amerikanska massmedia hösten 1986. Nu känner alla till de kända namnen Oliver North, amiral Pointdexter m fl. Och trots att USA utmålades som den store satan utav Ayatollah Khomeinis Iran, så exporterade man vapen, kulor och krut i stor omfattning till Iran.

Vi vet också om att både Tyskland och England levererade vapen till Saddam Husseins Irak. Palme var ju utsedd utav Förenta Nationerna som medlare i kriget mellan Iran och Irak som pågick, från 1979 – och slutade 1988. Det pågick alltså för fullt när Palme mördades. Det är alltså inte bara privatspanaren Fritz G Pettersson och andra privatpersoner som har den här uppfattningen utan den här uppfattningen kom fram väldigt tidigt i stora ansedda tidningar. Men den har sedan helt tigits ihjäl. Jag kan kanske visa nästa bild.

Även dåvarande hovrättsrådet Britta Sundberg-Weitman (numera lagman i Solna tingsrätt) hade den här uppfattningen och gick ut 1988 med den här artikeln i Aftonbladet som handlar om Iran och lanserade en sensationell teori. Då har vi också det obehagliga faktumet att krigsmaterielinspektören (Carl Fredrik Algernon) blev dödad utav ett tunnelbanetåg i Stockholms tunnelbana den 15 januari 1987, 9 månader efter mordet på Olof Palme. Carl Fredrik Algernon kände mycket väl till den här svenska inblandningen i den illegala vapenexporten. Han var ju förresten officerskamrat med Carl-Ulrik Winberg, tidigare chef för Bofors och ordförande i den Svenska Arbetsgivareföreningen som också tragiskt förolyckades några år efter mordet på Olof Palme.

Ja, vi kanske kan ta nästa bild. Expressen, ”Bofors-affären, namnen på de mutade skall avslöjas”. Den här artikeln är från 1990. Jag kan inte rabbla upp den, men det finns ju tillgång till den i pressarkiven.

Jag kan ta nästa bild också kanske. ”Bofors-affären var mördarens motiv” skriver man här och jag vet att den frågan kom ju också upp i en senare artikel i det förträffliga Svenska Dagbladet. Det är förre chefredaktören för Veckans Affärer (Åke O Liljefors) och f d informationsdirektören i ASEA, som skriver i Svenska Dagbladet den 29 januari 1984 ”Boforsaffären kan ligga bakom Palme-mordet”. Detta har säkert icke Christer Petterson haft i tankarna om det nu skulle vara han som hade mördat Olof Palme, vilket jag anser uteslutet. Jag anser att Christer Pettersson rättegången var en skenrättegång. Jag kan kanske får besvära om nästa bild.

Ja, där är då den lilla vänstertidningen Proletären som säger i en kommentar att de kanske redan hade betalats ut, de här 319 miljonerna som förekom i provisioner eller ”mutor” och det sägs i rubriken att svenska intressen har blivit delaktiga av dessa belopp. Kan jag få besvära om nästa bild.

Ja, det här är en bild av Palme-spanarna som inte ger upp. Jag har som sagt inte skrivit några böcker eller tidningsartiklar om Palmemordet men jag har skrivit hundratals brev till polisen och till åklagarna och myndigheterna. Jag har varit aktiv inom Medborgarrättsrörelsen, Centerpartiet och inom TCO och Svenska industritjänstemannaförbundet (SIF). Jag har många gånger försökt att intressera både den fackliga rörelsen och de politiska partierna, samtliga politiska partier, och bildningsförbunden ABF och Vuxenskolan för att man skall studera Palme-mordet som ett samhällsproblem med många implikationer och som kanske inte bara polis och åklagare kan lösa. Men man har varit väldigt kallsinnig på alla håll att intressera sig för den här frågan. Därför har jag själv lett studiecirklar där vi har studerat många olika aspekter av Palme-mordet. Vi har haft 47 olika studiecirkelmöten med ibland bara 6 – 7 personer, ibland 10, 12, 14 personer. Jag har också anordnat 7 stycken stora offentliga debattmöten här i Stockholm i Medborgarhusets stora sal och på ABF-huset åren 1989-1995. Här har suttit ett par hundra personer och lyssnat på mig, poliskommissarien Gösta Söderström, kriminalinspektören Ragnar Ivarsson och förra chefen för tullkriminalen Gunnar Wide (som inte har tillfälle att vara med här idag). Vi är många som har varit intresserade av den här frågan men naturligtvis kan inte kommissionen känna till mycket om det här för det har varit fullkomligt tyst om de här mötena. – Precis som på cirkus, största möjliga tystnad. Jag då tar vi nästa bild.

Det har ju under årens lopp också kommit ut en oerhörd mängd böcker och tidningsartiklar och offentliga utredningar. Juristkommissionens två utredningar kom -87 och -88 och Parlamentarikerkommissionen kom 1988 på våren. Jag har samlat på mig en förfärlig massa material om det här och försökt läsa allt både en och två gånger. Jag kan naturligtvis idag inte memorera allt vad som står i alla dessa böcker, utredningar och tidningsartiklar. Men mycket av vad som står i de här böckerna och skrifterna pekar ju på att det är ett väl planerat mord. Det är många inblandade.

Jag kan här också påminna om vad kriminalkommissarien Ingemar Krusell skrev i det ansedda organet för Svenska Polisförbundet, Svensk polistidning i maj 1986, ett par månader efter mordet, att Palme inte hade en chans, att han var omgiven av många alternativa gärningsmän på mordnatten. Ingemar Krusell ändrade sig ju sedan visserligen när åtalet var aktuellt mot Christer Pettersson, men han avgick ju också från utredningen och blev kriminalchef för polisen i söderort. Jag har ganska bra kontakt med Ingemar Krusell. Men där finns det här syndromet om man får tala om ”Flexnässyndromet”, som ni kanske kommer ihåg. Flexnäs var hos tandläkaren och han sitter där och man kommer att prata om bilar och då säger Flexnäs så här medan han blir borrad ”ja, Volvo Duett är ju en väldigt bra bil säger han och även SAAB Sonett, det var ju en liten sportbil som SAAB hade då på 70-talet. Nej, säger tandläkaren och borrar, det heter Volvo Sonett och SAAB Duett. Nej, säger Flexnäs, det gör det inte. Men under trycket utav borren så ändrar sig Flexnäs och säger till sin kära tandläkare: -Jo, jo, det är naturligtvis så det är, Volvo Sonett och SAAB Duett heter det. Så här är det. När människor utsätts för tryck så ändrar man sig faktiskt. Det är ett icke helt obekant faktum. Ja, jag kanske får besvära om nästa bild.

Ja, här säger Hans Ölvebro i Arbetet 1993: ”Polisspåret finns inte”. Och det är att märka, att då har chefredaktör Lars Engquist avgått ifrån tidningen Arbetet. Han tog nämligen 1986 och 1987 in ett antal artiklar som säkert inte var speciellt populära bland makthavarna i Stockholm. Men jag vill hävda att polisspåret finns. Polisspåret är en realitet, tyvärr. Jag kan besvära om nästa bild.

Ja, jag vill hävda här, det har jag gjort i flera år, att polisen är inblandad i Palmemordet. Det har icke minst radiojournalisten Lars Borgnäs som numera är TV-journalist på Striptease övertygat mig om genom sina många radioprogram i kanalen, som visserligen bara lyssnas på utav kanske ca 2 procent utav svenska folket, företrädesvis pensionärer som har tid att lyssna på detta mellan klockan fyra och fem på eftermiddagen. Men där gick ju Lars Borgnäs ut med ett tjugotal radioprogram, 15-20 minuter långa under år 1987, -88 och -89 och de skulle jag rekommendera kommissionen att lyssna på. De är värda att lyssna på, även att titta på de här tv-programmen lite senare från åren 1992-95. Jag kanske kan få besvära om nästa bild.

Ja, det här är från en liten bok som inte är åtalad för förtal som heter ”Mordet på Palme och polisspåret”. Den är utgivet av KPMLR 1989. De här tre små vänstertidningarna, Proletären, Flamman och Internationalen, de åtalades för förtal av poliser i rättegångar som pågick 1988 och -89. Jag var och lyssnade på de här rättegångarna och jag måste säga att jag tycker att de hade väldigt bra på fötterna. Men de blev ju dömda för förtal och fick betala stora skadestånd och har ju sedan dess iakttagit en betydligt lägre profil. Nu är det ju så att offentliga rättegångar, de är ju i princip offentliga men i realiteten så sitter det kanske tre eller fyra stycken personer där, företrädesvis pensionärer som har tid att följa med rättegångar på arbetstid. Jag har varit och lyssnat på de där och vad jag förvånade mig över var att försvaret var så lamt och undfallande. Advokaterna verkade rädda och dåligt pålästa. I de stora tidningarna, i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet, var det bara små notiser om dessa rättegångar.

Det är också, tycker jag, skandal i Palmemordets efterföljd hur man kan tysta ner saker och ting och skrämma även små uppkäftiga vänstertidningar till tystnad. Jag delar inte deras politiska uppfattning, men jag tycker faktiskt att de tre tidningarna var de enda egentligen som förde en ärlig, hederlig undersökande journalistik 1987, -88, -89. Vi kan ta nästa bild.

Den skall vi lägga på väldigt snabbt så ni inte hinner läsa för här kan man naturligtvis råka ut för åtal för förtal så det stänker om det. Det kan kosta mig en massa pengar, men det finns alltså en massa människor inom polisen och polisen närstående som faktiskt kan vara inblandade i Palmemordet och de här misstankarna är mycket väl grundade enligt min uppfattning. Jag kan få besvära om nästa bild.

Jag var väldigt chockad när Palme blev mördad. Jag hade debatterat med honom bara några veckor innan mordet ute på biografen Skytten i Solna där Palme börjat sitt politiska år, varje år de senaste sju åren (före mordet). De sista fyra åren satt jag där på tredje eller fjärde bänk. Genom statsvetaren Björn von Sydow som är ordförande i Solna socialdemokrater fick jag tillfälle att debattera med Olof Palme och sa, att jag beundrar dig för ditt internationella engagemang men är besviken på dig och andra politiker för att ni inte titta på rättssäkerhetsfrågorna här hemma i Sverige. Det börjar se väldigt illa ut här. – Den här ekonomiska brottsligheten i slutet av 80-talet och början på -90-talet kom inte som någon överraskning för mig. Den hade jag varnat för redan i början på -80-talet, men det var ju ingen som ville lyssna på de tongångarna då när de framfördes av mig och ingen som lyssnar på de tongångarna idag heller.

Jag lärde känna poliskommissarien Gösta Söderström 1983 och 1984 och tyckte att det var en hygglig och trevlig kille. Vi blev bekanta genom regeringsrådet Gustaf Petréns medborgarrättsrörelse, där vi för övrigt båda var lite grann aktiva. Fyra dagar efter mordet på Palme såg vi den här bilden på Gösta i DN när vi dricker morgonkaffe och jag säger då till min fru Åsa att ”men det här är ju den här trevliga, hyggliga polisen som var hemma hos oss för flera år sedan och drack te och käkade räkmackor tillsamman med kammaråklagare Dagmar Hörlin som också var med då och också aktiv inom ”medborgarrättsrörelserna”. Vi kan lägga på nästa bild där kanske. Där har vi då tidsschemat. Jag fick så småningom kontakt med Gösta för Gösta försvann ju sedan snabbt ur pressen, och blev en ”icke-person”. Ja vi kan ta nästa bild också, Expressen samma dag den 4 mars.

Sigvard Marjasin: Jag vill bara påminna om att det inte är så mycket tid kvar.

Fritz G Pettersson: Det är inte mycket tid kvar. Jaha, OK, då kan vi skippa detta. Men den här mannen, Gösta Söderström, är värd att lyssna till, han är mycket trovärdig. Vi kan hoppa vidare till ett antal bilder på slutet.

Jag sa inledningsvis att jag tror att det är utlagda villokulor som har hittats vid mordplatsen och jag vill att kommissionen ska observera att dom två kulorna som hittades vid mordplatsen hittades utav privatpersoner, sju respektive trettiosju timmar efter mordet. Den första kulan som man kan kalla Lisbethkulan hittades vid Vingresors lokaler på andra sidan Sveavägen, 40 meter från platsen, av en indisk journalist som heter Alfredo Tavares klockan halvsju på lördagsmorgonen den 1 mars. Då hade dom tekniska brottsplatsundersökarna varit där på natten men inte hittat någon kula.

Sedan är de tekniska brottsplatsundersökarna där hela lördagen den 1 mars – i sju timmar – och går igenom området med metalldetektor osv. Man hittade två stycken av Palmes skjortknappar men man hittade inte mordkulan. Den hittades alltså först trettiosju timmar efter mordet, bakom pelaren, på ett avstånd av sju meter från (den plats) där Palme stupade i gatan. Och detta får ju mig att tro att det här är utlagda villokulor. Dessutom så säger både den amerikanska och den tyska polisen att bomspåren på kulorna inte stämmer överens. Båda kulorna saknade också spår av blod och human vävnad.

När jag höll på att jobba med det här 1989 så säger polisen till mig att ”ja vi har gjort en blyisotopundersökning som visar att blyisotoperna har samma sammansättning i kulorna som den blyisotopsammansättning som vi hittar på Palmes kläder och Lisbeths kappa”. Men, det är att märka att den undersökningen gjordes femton månader efter mordet, sommaren 1987 och (den) har enligt min uppfattning inget bevisvärde. Det säger även docenten Torbjörn Sköld på Naturhistoriska riksmuséet, som är expert på detta. Det är alltså SKL som påstår att det här har ett bevisvärde. Det är struntprat från Sveriges Kriminaltekniska Laboratorium.

Ja, vi kan gå på den allra sista (bilden) av Helgbladet 24 juni 1989. Vi kan ta den där, om jag tillåts hålla på några minuter till. Sommaren 1989 så kommer den här publikationen ut i drygt 100 000 exemplar, det var alltså när rättegången pågick mot Christer Pettersson. Då säger juristen Amberts till tidningen Helgbladet att 42-åringen är helt oskyldig och polis och åklagare har namnet på Olof Palmes verkliga mördare. Du kanske kan lägga på de två andra bilderna där som skall ligga bredvid varandra.

Jag har försökt göra en sannolikhetsbedömning av vilka spår som kan tänkas få vara de mest heta i Palmeutredningen och jag har fastnat för det här Helgbladet-spåret som kanske det första spåret. Jag anser att vad som skrivits i Helgbladet det är 50 procent sannolikhet att det kan vara rätt. Också med anledning att Lennart Lindström drunknade den 21 februari 1990 mitt i vintern, mitt i natten, ute vid Torpgläntan i Mälaren. Och jag misstänker väldigt starkt att det föreligger ett brott, att han har blivit bragd om livet. Jag säger 50 procent på det. Sen misstänker jag de här polismännen T och P som alltså är utpekade i radioprogram, utpekade i olika böcker, i Polisspåret, i Lars Krantz bok Ett verkligt drama och i den här lilla boken Mordet på Palme och polisspåret. Säg 35 procent sannolikhet på detta.

Jag håller med Thomas Kanger om att 33-åringen sannolikt är helt oskyldig men OK han kanske visste någonting. Jag anser att rättegången mot Christer Pettersson var en skandal och ett villospår. Jag var inte på mordplatsen på mordkvällen så jag vet naturligtvis inte men sannolikheten för att det skulle vara Christer Pettersson bedömer jag som närmast obefintlig. Ja, sen kan vi hoppa ner till slutet på min sannolikhetsbedömning.

Eftersom det efter nio år fortfarande är mycket som är hemligstämplat av polisen och det sannolikt är så att säkerhetspolisen bedriver en parallell, superhemlig, utredning som varken Hans Ölvebro eller någon annan har fått titta på, så kan det finnas andra heta spår. Med hänsyn till rikets säkerhet så fick varken polisen, massmedia eller allmänheten kunskap eller insyn i detta. Det kanske kommissionen får insyn i eftermiddag eller i morgon under de hemliga förhandlingarna. Tack för ordet.

Sigvard Marjasin: – Tack så mycket. Ja, får jag ställa en fråga, av vilken anledning skulle inte SKL:s isotopundersökning vara något bevis i det här fallet.

Fritz G Pettersson: – Ja, det är inte SKL som har gjort blyisotopundersökningen utan det är Naturhistoriska Riks-muséet som har gjort en undersökning som sedan har skickats ner till SKL. Naturhistoriska Riksmuséet har bara lämnat ett protokoll att man har undersökt Palmes kläder, vissa fragment av Palmes kläder och vissa fragment utav Lisbeths kappa och jämfört med de blyisotopsammansättningar som finns i de här två vid mordplatsen upphittade kulorna. Men det kan vem som helst se som kan läsa en busstidtabell att det finns andra kulor, testkulor, som har lika nära gränsvärden som de här på mordplatsen upphittade kulorna. Så när jag talade med docenten Sköld på Naturhistoriska Riksmuséet säger han att, vi har inte givit något utlåtande om detta utan detta är polisens tolkning. Och när man började forska i rättshistorien och frågade, har sådana här undersökningar gjorts tidigare så har jag fått den uppfattningen att det här är ett unikt fall och inte en beprövad metod för att säkra bevis i brottmål. Jag anser alltså att blyisotopundersökningen saknar bevisvärde för att fastställa om det är rätt kulor som hittats.

Sigvard Marjasin: – Bara en fråga till, av vilken anledning skulle larmtiden ha manipulerats?

Fritz G Pettersson: Ja, det har ju bröderna Poutianen i en 880 sidor tjock bok, Inuti labyrinten, talat om ganska utförligt och det kan vara olika orsaker till att man har manipulerat detta. Bröderna Poutianien har ju en uppfattning, att man visste om redan innan mordet skedde att det skulle hända något förfärligt och därför fördröjde larmet. Det kan också vara så som Herbert Söderström sa till mig 1989, att det hade varit fest, inte den här beramade polisfesten som var dagen efter mordet på Palme utan det var en fest som var samma kväll där en kille vid polisen fyllde 40 år vill jag minnas. Han hade av pur vänlighet lämnat några flaskor med wisky och starksprit efter sig uppe på polisens ledningscentral och när nu larmet kom att det var en person skjuten på Sveavägen så var kanske en del utav de här herrarna inte riktigt ”fit for fight” utan de var något lätt salongsberusade. Detta enligt Herbert Söderström. Jag har själv ingen uppfattning i den frågan.

Sigvard Marjasin: Man kanske inte ska åberopa dem som inte är närvarande.

Fritz G Pettersson: – Nej, det kanske man inte skall göra. Jag vet inte om Herbert sitter här men han har sagt detta vid olika tillfällen.

Sigvard: – Ja, då tackar vi.

Fritz G Pettersson: Ja, tack.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »