samtider

Stängningen av Lundsberg har delat landet i två läger. Antingen gillar man Skolinspektionens beslut med hänvisning till skollagen, eller så ogillar man beslutet och ser det som ett uttryck för klasshat. Få, om ens några, tycks höja på ögonbrynen åt den egendomliga process som nu pågår inför öppen ridå. En myndighet har stängt en skola som åter öppnats av en annan myndighet, vilket den förra myndigheten har överklagat till nästa myndighet. Vad som framträder är något som kan beskrivas som ett haveri för skolväsendets nationella styrsystem. Betänk, oavsett utgång i den pågående rättsprocessen, hur kommer händelserna vid Lundsberg att förändra huvudmännens, professionens och avnämarnas inställning till den omnipotenta modell för avvikelserapportering och sanktionsutdelning som Skolinspektionen är satt att förvalta? Vad händer nästa gång det bränner till?

Nej, den här texten handlar inte om huruvida man bör bränna varandra med strykjärn eller inte. Det är givetvis förkastligt. Pennalismen vid Lundsberg är dock inget nytt fenomen utan närmast en institutionaliserad del av vårt svenska kulturarv. Den har pågått i över  ett sekel och under all denna tid har staten erbjudit skolan frikostiga särregler som haft en starkt konserverande effekt på skolans traditioner. Vad som framkommit vid Skolinspektionens granskningar gällande Lundsberg är således inte mer förvånande än om det upptäckta hade gällt förekomsten av haschförsäljning på Christiania.

Skolinspektionen har förmodligen gjort sitt bästa för att granska Lundsberg utifrån de, regeringsuppdrag, lagrum och styrdokument som finns tillgängliga. Eftersom myndigheten har blivit hårt marknadsförd som potent och kompromisslös har granskningen av Lundsberg snabbt blivit problematisk. Skolan utgör ett koncentrat av politisk, ekonomisk och juridisk makt vilket avsevärt försvårar Skolinspektionens obsolet oberoende granskning. Förspelet till den nu aktuella rättstvisten inleddes redan för två år sedan. Under resan har Skolinspektionen utdömt vite som Lundsberg sedan sluppit betala med hänvisning till sitt fina värdegrundsarbete. En liknande utdragen process med sådan utgång på en vanlig skola vore givetvis otänkbar. Lundsberg är, hur vi än betraktar saken, inte en ”likvärdig” skola.

Skolinspektionen har sedan den bildades använt medial transparens och exponering som ett viktigt inslag i sin myndighetsutövning. Vi har vant oss vid att de blixtsnabbt reagerar på medieuppgifter. Inom några timmar brukar deras pressmeddelanden ligga ute och inspektionspatrullen vara på väg. Så var det gällande tragiken i Kumla denna vår, så även i fallet Lundsberg. Eftersom Lundsbergs egen mediehantering fallerade fullständigt hade Skolinspektionen egentligen inget val. Den åklagarmyndiga retorik de gjort till sitt signum, medgav inte ett återtåg från Lundsberg i oförättat ärende. Att de lagrum de lutade sig mot var tillräckligt grumliga för att medge inhibition av beslutet var tyvärr, påstår jag, lätt att förutse.

Jag har i flera bloggtexter kritiserat det styrsystem Skolinspektionen är en del av. Ofta har tonen i mina texter blivit onödigt ironisk. Frustration, tror jag, över att driva ett i debatten helt frånvarande perspektiv. För Skolinspektionen har sällan kritiserats offentligt, i synnerhet inte från professionens sida. Några få lysande undantag bekräftar regeln, men våra medier har i stort sett svalt deras mediestrategi och dag ut, dag in, lydigt avrapporterat de tusentals exempel på problematiska skolinteriörer som väller ut från deras pressavdelning. Professionen har lika lydigt skrapat med foten, bett om ursäkt och lovat bot och bättring.

Betyder det att det saknas synpunkter på Skolinspektionen? Nej, verkligen inte. Kritiken finns, men viskas fram bakom rektorsexpeditionernas stängda dörrar och kring fikaborden i landets alla lärarrum. Den satiriska text om inspektions- och tillsynsmeddelande jag skrev för ett par år sedan har delats tusentals gånger i sociala medier och har ensam fler träffar än alla mina andra bloggtexter tillsammans*. Det är som om den allmänna uppfattningen är att det är farligt eller fel att kritisera Skolinspektionen. Vilket i sig är en befängd och synnerligen olycklig tanke. För man kan säga mycket om denna myndighet, men deras ämbetsmannanit och redighetsambition är inte att ta miste på. Rädslan för att framförd kritik på något sätt skulle slå tillbaks mot den egna verksamheten är totalt ogrundad. Däremot är denna rädsla en direkt konsekvens av den omnipotenta förvaltningsstrategi som Skolinspektionen skriver in sig i, och den är kontraproduktiv för skolväsendets utveckling.

Låt mig vara tydlig med en sak; Skolinspektion behövs för att upprätthålla likvärdigheten i en nationellt utformad skola. Det är inte funktionen som är problemet. Däremot resulterade 2008 års myndighetsreformer i att systemet kantrade. Regeringen lade inte bara ner Myndigheten för skolutveckling. Den skar dessutom hundratalet tjänster från Skolverket samtidigt som den nya Skolinspektionen skapades och tillfördes gigantiska resurser. Rimligen sågs detta som ett sätt från utbildningsdepartementets och skolministerns sida att säkra den förda politikens genomslag på skolnivå. Regeringen försåg dem med det ensidiga uppdraget att avvikelserapportera och uppmuntrade till en hårdför linje. Ann-Marie Begler med polisiärt och konfliktfyllt förfluten ansågs som klippt och skuren för uppgiften, ”Vi tvekar inte att straffa skolorna”.

Skolinspektionens approach som skolans riksåklagare är vad jag vill betrakta som det ena problemet. I myndighetens möte med skolans styrdokument och dess bokstavstrogna tolkning av innehållet i dem uppstår det andra.

Den senaste cykeln av skolreformer har skapat lagar och styrdokument som tagits fram under stor brådska. Allt har inte blivit 100%. Den nya skollagen sågades exempelvis av lagrådet och visar sig fortfarande i olika sammanhang vara svårtolkad. Det är dessutom så, inte minst i skollagen, att deskriptiva regler blandas med normativa stadganden, vilket ibland gör bokstavstrogna tolkningar av dess innehåll vanskliga. Möjligen kräver en verksamhet som skolan, lagar och styrdokument av normativ karaktär, möjligen är också en del värdekonflikter och motsägelsefulla regler ofrånkomliga. En skola som försöker leva upp till alla tänkbara tolkningar av verksamhetens lagar och regler ställs förr eller senare inför ”moment 22”. Jag har tidigare visat hur skollagens kapitel 5 kan hamna i konflikt med kapitel 3.

Om skolans lagar och regler är normativa och tolkningsbara krävs också nationella styrprinciper som anpassats till denna omständighet. I sitt enklaste exempel kan det ske genom att en granskande myndighet uppvägs av en stödjande. Men…

Skolinspektionen har valt att i sina granskningar inbegripa och blanda precis allt, från läroplanens luftiga visioner till skolförordningarnas detaljerade föreskrifter och, påstår jag, ofta med försök till en bokstavstrogen tolkning snarare än med verksamhetsperspektivet för ögonen. Resultatet blir att inspektionsförfarandet blir trivialiserat så till vida att kritik gällande högst olika aspekter av verksamheterna riktas ”en masse” mot i stort sett alla skolor utan att bli ordentligt differentierad. Inte sällan innehåller granskningarna oprecisa och dåligt underbyggda påståenden av typen ”rektor brister i sitt pedagogiska ledarskap”. Kritiken förs oreflekterat och i obearbetad form vidare ut i massmediala eländesskildringar, till stor skada för skolans utveckling. I exemplet Kumla blev en dittills anonym rektor snabbt stämplad som riksbuse innan en annan fruktansvärd sanning uppdagades. Föreställ er för ett ögonblick att de där marsdagarna vara denna rektor barrikaderad av idel fördömande riksmedier anförda av Skolinspektionen. Vad betyder en sådan myndighetskultur för de som arbetar i våra skolor? Jag påstår att det kan vara förlamande.

Den juridiska cirkus som nu pågår kring Lundsbergs vara eller inte vara är både pinsam, olycklig och onödig. Även inom ramen för gällande skolpolitiska agenda hade situationen kunnat undvikas genom ett balanserat och proaktivt nationellt styrsystem. De gynnande särregler som gäller för Lundsberg borde givetvis ha varit borta för länge sedan.

Apropå myndigheter; Så här roliga kunde man vara i DN 1977, en byråkratisk språkmaskin där meningar kombineras från vänster till höger.

* Visade sig vid en sammanräkning vara en lätt överdrift, men motsäger inte det faktum att den var en i sammanhanget synnerligen spridd text.

Read Full Post »