Magasinet paragraf har sammanställt en ordlista för den som vill förstå extremhögerns terminologi. Bland begrepp som batikhäxa, feministhora, kulturberikare och PK-eliten finns naturligtvis även begreppet godhetsapostel. Det är i sig inget konstigt eller oväntat. Jag skrev redan för ett par år sedan om begreppet, och hur det i en samtida kontext har omtolkats och fått en pejorativ innebörd. Det konstiga däremot, är hur begreppet på två år har gjort en klassresa för att idag betraktas som acceptabelt i munnen på akademiskt skolade mittenpolitiker. Detta måste betraktas som en sensationell positionsförflyttning.
Extremhögerns begrepp är sällan enkla att ge exakta definitioner då de ofta är mest ägnade att projicera, eller ironisera över företeelser man ogillar. Det gör att begreppen blir kontextbundna och helt beroende av att de 
värderingsmässiga gemenskaper där de används är homogena och sinsemellan har en välkalibrerad begreppsapparat. Begreppen utgör nästan alltid stommen i ett symbolmättat språkbruk, där deras funktion är att framkalla en rad projektiva associationer, snarare än att bidra med logik och konsistens. I lingvistisk bemärkelse påminner det mycket om det vi kallar en subkulturell språkdomän, eller förortsslang. Gällande begreppet godhetsapostel skrev jag 2016, Arketypen för vad som utgör den goda medborgaren, finns nedlagt i vårt DNA, i vårt kollektiva medvetande och utgör den givna dramaturgin i varje kulturyttring vi tar del av, inte minst kring juletid. Därför etableras det i den anti-goda gemenskapen ett strängt negativt grupptryck, där medlemmarna försöker överträffa varandra i plumphet och rå jargong. Anti-godhetsapostlar kräver ständig och ömsesidig bekräftelse för att uthärda. Anständighetens gränser flyttas allt längre från det goda och medkännande, allt närmare den rena ondskan och barbariet. Där rädsla, misstro och hat utgör livsluften, blir godheten ett dödligt hot.
Sedan en tid har S-märkte statsvetaren Stig-Björn Ljunggren adopterat begreppet godhetsapostel. I en debattartikel med rubriken Godhetsapostlarna har ingen plats i S, försöker Ljunggren att definiera begreppet som att apostlarna i 
fråga är en oppositionell minoritet, om cirka fem procent av det socialdemokratiska partiet. Troligen har artikeln tillkommit som en konsekvens av den kritik han ådrog sig genom att använda sig av begreppet då han medverkade i rysk statstelevision. Istället för att gå kritiken till mötes, försöker Ljunggren sig på någon slags klargörande nyansering, skulle jag tro. I hans odyssé får vi följa det stora arbetarpartiet på dess väg genom 1900-talet. I den tidiga striden om partiets reformistiska inriktning, identifierar Ljunggren de militanta bolsjevikerna som godhetsapostlarna. Under andra världskriget är det den opposition som ville gå in i kriget på de allierades sida, som av Ljunggren tilldelas epitetet. På 1980-talet ville, påstår Ljunggren, Olof Palme krympa staten, men fick godhetsapostlarna emot sig. Så långt i läsningen har han med sitt staplande av spretiga och atypiska exempel, tappat mig fullständigt. Att Ljunggrens teori är en hemmasnickrad plattityd står klart. Mysteriet är snarare varför en väletablerad debattör och akademiker författar dessa dumheter. Naturligtvis kan han, som han gör, hävda att han debatterar som fristående från såväl parti som akademi, men saken blir inte mindre egendomlig för det. Frihet utgör ju i sig självt inget rationellt skäl att ge upp alla krav på stringens, kvalitet och inre konsistens i bevisföringen. Det bär emot att tillskriva någon annan deras motiv, men jag gör ett sällsynt undantag. Återstår, vad jag kan se, tre tänkbara förklaringar, till att Ljunggren författat denna artikel,
1. Stig-Björn vill bara retas. Han vet att han kommer att få extremhögerns rabulister och desinformerande troll på sin sida. Oavsett vilket genmäle hans kritiker försöker sig på, kommer deras argument att drunkna i den digitala mobbens taskigheter.
2. Stig-Björn inser att han har målat in sig i ett hörn. Han har sedan länge övergett de moraliskt och intellektuellt försvarbara positionerna. Hans artikel utgör ett tappert försök att etablera någon slags rimlig berättelse, som inte nödvändigtvis gör honom till en kappvändare i extremhögerns tjänst.
3. Stig-Björn är orolig. Han har sett det komma och har omorienterat i en riktning som kan säkra hans privilegier i händelse av att demokratin börjar kantra och den liberala staten smulas sönder av en högerextrem regim. Artikelns bärande idé, givet ”godhetsapostlarna” som centralt begrepp, blir därför extremt bredbent. Det skall fungera som ett ”begripligt” socialdemokratiskt alibi utan att dess potential som ”gillat” klickbete för högerextrema tangentbordskrigare går förlorad.
Inget av alternativen är särskilt upplyftande. Här sätter jag punkt. Tack för ingenting, Stig-Björn Ljunggren.
Om detta bör vi inte berätta, har jag lärt mig. 
andra sidan använder individen det sociala samspelet för att reglera sina egna intressen, och ofta för att uppnå fördelar. Detta måste betraktas som en grundläggande psykologisk premiss och själva premissen förändras inte av några politiska, eller organisatoriska beslut. Däremot har premissen stor betydelse för utfallet av politiska och organisatoriska beslut. Låt mig kortfattat redogöra för vad vetenskapen har kommit fram till.
sanktionstänkandet. Att paradigmet under större delen av 1900-talet kom att få prägla de nordiska samhällsmodellerna är sociologiskt sett sensationellt. Troligen möjliggjordes det av periodens höga tillväxt i kombination med en snabbt expanderande välfärdssektor. Det fanns helt enkelt framtidstro och mycket att fördela, vilket i sin tur resulterade i en hög systemisk tillitsgrad. Den solidariska politiken genererade upplevda fördelar i tillräcklig omfattning för att den inte skulle upplevas som hotfull av priviligierade grupper. Många av modellens förutsättningar försvann dock med det sena 1980-talets finanspolitiska reformer. Sedan dess har det relationella paradigmet tappat det mesta av sin historiska relevans. Samtiden har blivit sådan att klassiska liberala ståndpunkter allmänt betraktas som vänsterextremism.
Mönstret är det samma. Från 1980-talet och framåt, har en äldre politisk ämbetsmannatradition fått ge vika för en politisk managmenttradition som, enligt anhängarnas vanligaste argument, har ansetts bättre motsvara ett postindustriellt samhälles krav på effektivitet och flexibilitet. Den mest påtagliga effekten är att tidsrymden från förslag till implementering har krympt avsevärt.
Barn i behovs ursprungsartikel menar att Skolverkets material är ovetenskapligt. Eftersom materialet i sin helhet är författat av disputerade forskare, blir detta påstående komplicerat att förhålla sig till. Inom all forskning uttrycks vetenskapliga utsagor olika, beroende på vilken detaljnivå de förekommer samt, inom vilken vetenskaplig disciplin de uttrycks. Kognitiv neurovetenskap och nationalekonomi kan studera samma fenomen inom till exempel skolans värld, men kommer att uttrycka sina slutsatser på radikalt olika sätt. Beroende på vilken detaljnivå deras studier anlägger, kommer de att öppna sig för kritik, antingen därför att en mängd enskildheter skiljer sig från studiens generaliserande slutsatser, eller därför att de kliniskt studerade enskildheterna inte anses fånga en autentisk helhet. Vad som beskrivs här är ett ”olösligt” dilemma som all seriös forskning måste förhålla sig till, vilket oftast också görs. Forskningskritik är en vital del av den process där forskningens slutsatser vässas, preciseras och vidareutvecklas till nya forskningsfrågor i en dialektisk process. Denna process pågår exempelvis fortfarande när det gäller alla de slutsatser John Hattie drog i den ytterst multivariabla studie som utmynnade i boken ”Visible Learning”. I processen stöts och blöts angelägna frågor gällande såväl begreppsdefinitioner, som kausalitetsproblem i en kritisk dialog som för forskningen framåt. Jag tänker här förbigå alla de mänskliga faktorer som kan kontaminera denna process, för att istället fokusera på en av kärnfrågorna i detta sammanhang, nämligen den om forskningens validitet, främst frågan om så kallad ”face-validity”.
beskriva och förklara. Man bör också utifrån detta kunna dra slutsatsen att skolprofessionens vittnesmål kan utgöra en tung instans när det gäller att bedöma hur väl olika forskningsresultat överensstämmer med den verklighet de möter på dagarna. Låt oss exempelvis betrakta en erfaren specialpedagog som konfronteras med slutsatsen att autistiska elever ”mår bra av att bli speglade”. Specialpedagogen kan antagligen i sin yrkesutövning dra slutsatsen att detta verkar stämma; dock inte alltid. Rent hypotetiskt, skullIe vår pedagog i 30% (i praktiken mer än så) av fallen, kunna bedöma att den avsedda effekten uteblir, utan att för den sakens skull falsifiera den generaliserade slutsatsen gällande autistiska barn och spegling. Trots ett entydigt forskningsläge, kan det mycket väl vara den stora inomvariationen i gruppen om 30%, som utgör specialpedagogens professionella utmaning. Samma forskningsresultat kan hos specialpedagogens kollega, en disputerad språkadjunkt, utgöra en så kallad ”icke-fråga”. Problembeteenden betraktas som ovälkomna störningar i klassrumssituationen och bör omhändertas av därför utbildad personal. Skolans rektor är bekant med sin språkadjunkts attityder, och hennes osynliga hand kan förebygga konflikter genom att, redan vid klassindelningen fördela problembeteenden på språkadjunktens socialt, mer smidiga, dessvärre mindre behöriga, kolleger. Ett tillsynes trivialt forskningsfynd kan således i en mångtydig skolvardag, få en ytterst komplex inramning. Olika forskningsresultat kan inte heller isolerat betraktas som avgörande för hur skolprofessionen agerar, eller skall agera i skolvardagens alla situationer utan kan, i bästa fall, betraktas som praktiska tumregler, kompletterandes det egna omdömet och den egna erfarenheten.
Låt oss nu återvända till barnneurologen Magnus Landgrens idé om elevhälsa. Han kritiserar ”skolans kunskapssyn” och lyckas ur denna kritik postulera att skolan bör gå in på medicinens område. I hans förslag tycks ligga att elevhälsan, utöver det förebyggande uppdrag man redan har, skall överta viktiga delar av den idag landstingsfinansierade sjuk- och hälsovårdens uppdrag. Hans idé ingår i en stark tradition som vill lösa olika samhällsaktörers institutionella problem genom att göra dem till ”skolans ansvar”, i synnerhet när problemen har med barn och unga att göra. Över tid har denna tradition gett oss en skola där åtskilliga målbilder konkurrerar med det ursprungliga kunskapsuppdraget och åtskilliga samhällsaktörer vill omformulera skolans kunskapsuppdrag för att passa olika agendor. Landgrens idé är ytterligare ett steg i denna omdefiniering av vad som bör ses som skolans uppdrag. Om ”heltäckande” elevhälsoteam skall jobba med tidig upptäckt och utredningar enligt hans modell så står vi inför ett gigantisk paradigmskifte där även ett sjukvårdsansvar läggs på skolorganisationen. Enligt mina försiktiga beräkningar kommer elevhälsan i en medelstor kommun, tänk Eslöv eller Värnamo, behöva dimensioneras för att beta av en ständig kö på, redan i nuläget, cirka 40 heltäckande utredningar. Detta är dessutom en uppgift som läggs ovanpå allt det hälsofrämjande, förebyggande, kartläggande, stödjande och informerande arbete som elevhälsan utför för hela elevpopulationen redan idag. Förslaget innebär att mångmiljardbelopp måste investeras i en ny organisation, att skolväsendet tillförs ytterligare ett nytt ansvar och att mängder av kompetens och beprövade arbetssätt måste flyttas runt i ett landstingskommunalt landskap bestående av hundratals huvudmän. Det blir enligt min bedömning omständigt, dyrt och principiellt fel tänkt om skolan skall överta ett ansvar som åvilar främst BUP och man kan fundera över varför detta radikala förslag dyker upp i efterbörden av den kritik som Barn i Behov riktar mot Skolverkets satsning på specialpedagogik.
Uppbrottet från landsbygden, urbaniseringen och lönearbetets splittring av familjestruktur och lokalsamhälle, följt av kommersialisering, missbruk, medikalisering, nedmontering av välfärdsstaten och en digital (des-)informationsrevolution, bidrar med en kausal kedja av omvälvande samhällsförändringar där barn och unga, nästan definitionsmässigt har hamnat i kläm. Exemplen kan mångfaldigas, men summan av denna period, präglad av ständiga uppbrott, är att även vuxenvärlden har tappat sin framtidstro. De viktigaste komponenterna för barns psykiska hälsa; trygghet, tillit och framtidstro, har längs vägen förvandlats till bristvaror i det samhälle vi har åstadkommit genom en lång rad kollektiva överenskommelser. Jag kan inte veta om det är Gillberg center som förser Annika Strandhäll med argument, men det kan i vart fall verka så. Och låt gå för det, men det grämer mig att hon som beslutande minister tycks helt oförmögen att ens reflektera över några av de orsakssamband jag har angivit här ovan. Det Strandhäll gör i debatten med Busch, är att entydigt förlägga hela problemet och problemets lösning, i skolorganisationen. Vi löser problemet genom att identifiera ”dysfunktionella individer” och gräver därmed en allt djupare och allt finmaskigare kategoriseringsgrop. Enligt exakt samma mönster reagerar utbildningsdepartementet då Barn i Behov uppvaktar dem med kritik riktad mot Skolverkets satsning på specialpedagogik.
erbjuds det utrymme vederbörande behöver för att utöva sin profession. I praktiken, blir ofta utfallet ett annat (kanske därför att alla formaliserade hinder har sitt ursprung i dels, en enkel önskan om att kunna skilja auktoritär från auktoritet, dels någon annans önskan om det motsatta. Denna överkurs-parentes kommer att utvecklas separat i en kommande text).
Macchiarini lyckas snurra upp Karolinska institutets akademiska elit på läktaren. Eller att #meetoo-skandaler fyller media, vecka efter vecka. Eller att världssamfundet får allt svårare att värja sig mot den transnationella desinformation som successivt undergräver förtroendet för många av dess demokratiskt valda parlament. Eller att ledaren för världens mäktigaste nation, uppvisar tecken på att vara just en grandios och narcissistisk personlighet. Idén om hierarkin, om själva den auktoritära strukturens överlägsenhet, tycks tåla ett oändligt antal smällar och empiriskt grundade vederläggningar. Vår förkärlek för den auktoritära principen kan tyckas förefalla irrationell, och mycket talar för att den är biologiskt betingad. Som sådan har den dock utvecklats för helt andra sammanhang än den socio-tekniska globala infrastruktur som omger oss idag.
psykiska övergrepp och dåligt mående. Hennes kontenta är dock att, om allt fungerar som tänkt, fungerar auktoritära strukturer bra. Vad som kan invändas mot resonemanget är att det, trots all vår kunskap, inte är så, inte ens i närheten. Som Vingård själv uttrycker saken, är #metoo-kampanjen ”ett avgrundsvrål” riktat mot ett inkompetent ledarskap. Samtidigt konstaterar hon att, den demokratiska organisationen ”…har prövats, och skapar mest förvirring”. Men, om allt fungerar som tänkt, vilket är hennes återkommande premiss, fungerar väl den demokratiska organisationen alldeles utmärkt? Vi har i annat fall att välja mellan ”avgrundsvrål” och ”förvirring”. Kanske fördrages då ”förvirring” framför ”avgrundsvrål” med jämnmod, om den delas av många. Vår biologiska beredskap för att bemästra förvirring är trots allt bättre än den gällande avgrundsvrål. Oavsett vilket, styrker Vingårds cirkelresonemang min tes om att vi genomgående har varit väldigt snabba med att avfärda de alternativa organisationsprinciper som har presenterats och prövats i vad som egentligen är, ett historiskt ögonblick mellan uppbrottet från feodalismen och andra världskrigets fasor, i färskt minne. Den auktoritära strukturens företräde tycks gå bortom det rationella valet. Att välja bort den sker i strid med våra instinkter. Därför blir det inget enkelt paradigmskifte, men helt nödvändigt, och bevisligen inte omöjligt. Vi har, historiskt sett, gjort många val i strid med våra instinkter. Paradigmskiftet kommer, när tiden är mogen.
känd för att vilja kunna sparka illojala lärare, taxerade 2012 för landets högsta inkomst efter att ha sålt IES till amerikanska riskkapitalister. Maken, Hans Bergström, gjorde sig känd i valrörelsen 2014 som rådgivare åt Sverigedemokraterna, den som med uppmaningen att ”välta bordet” iscensatte partiets försök till parlamentarisk statskupp. Hans Bergström lierade sig för övrigt redan på 1990-talet med Jan Björklund för att, med DN som plattform, propagera mot den svenska skolmodellen och för friskolor. Inget av detta tycks värt att problematisera, eller ens värt att notera i strömmen av hyllningsartiklar. Skandalrubrikerna när det gäller skola viks för sådant som en lekfull studiedag i Malmö Stads grundskolor. Sådan är tidsandan.
Hur är det nu man säger? Arbetarklassens barn är de stora förlorarna när skolan bygger på elevaktiva principer, snarare än auktoritet och lydnad. Det går att diskutera denna utsaga, men de kapitalstarka barnen anses klara sig oavsett vad som gäller. Ur detta perspektiv skulle en hel del av IES starka fokus på regler och procedurer kunna betraktas som onödigt. Det skulle, ur detta perspektiv, finnas utrymme för att framgångsrikt utveckla elevaktiva arbetsformer. Det finns ju dessutom fakta som tyder på att skolan över tid har underpresterat om dess resultat rensas för socioekonomiska faktorer. Endast 29% av elevunderlaget kommer från hem utan akademisk studietradition. Dessa 29% bärs, förutom av exklusiviteten, fram av starka ”kamrateffekter”. Man anser sig kunna bedriva undervisningen i klasser som är 27% större än de kommunala skolorna och intalar omgivningen att det beror på skolans tuffa regler. Betet sväljs av media, trots att andra förklaringsmodeller ligger närmare. Gällande IES höga resultat, konstaterar skribenten Jenny Maria Nilsson följande, På nationella proven i matematik uppnådde 24,7 procent av Engelska skolans elever MVG och 44 procent VG. Motsvarande siffror för Petrus Magni i Vadstena var 4,2 procent MVG och 20,5 procent VG. Men på Pisa i matte svarade Engelska skolans elever rätt på 47,5 procent av frågorna medan Petrus Magni-studenterna hade rätt på 50,8 procent av frågorna (Svenska Dagbladet 2015-05-26).
– Jag har ingen åsikt om vart vi ska, men jag tror kanske att skolan blir mer individualiserad. Digitaliseringen hjälper till i denna utveckling och läraren blir mer av en coach. Det är ett möjligt scenario.
Min inledning är inte menad som ett karaktärsmord på hjärnforskaren Torkel Klingberg, tvärtom har jag läst hans populärvetenskapliga framställningar med stor behållning. Däremot anser jag att de förväntningar som ställs på hjärnforskningen och de skolpolitiska slutsatser som dras, är orimliga sett i relation till dess trevande forskningsfront. I synnerhet gäller det när man vill ställa hjärnforskning mot pedagogik. Låt oss mer ingående studera ett par av de exempel som hävdas i debatten.
manipulering av korttidsminnets kopplingar till andra hjärncentran, medan de plastiska effekter som uppstår, till stor del är kompensatoriska. Något utvecklas, till stor del på bekostnad av något annat. Därav fenomen som exempelvis hyperintelligent autism.
för katederundervisning och hierarkier, drar nämligen progressiva debattörer slutsatser om vikten av lek, rörelse, entreprenöriellt lärande och sjungande av banansånger på fortbildningsdagar. Den enda slutsatsen man kan dra av detta, är att hjärnforskning har status och att många därför vill låna lite av områdets glans. Paletten av kontradikterande slutsatserna är möjliga, då många av hjärnforskningens fynd i sig själva är motsägelsefulla, precis som våra hjärnor. Korttidsminnet är både begränsat och plastiskt, plasticiteten är både nyskapande och kompensatorisk, och så vidare.
Vad vi får syn på när vi studerar skoldebatten över tid, är ett systematiskt mönster i hur den förda politiken kritiseras och granskas olika, beroende på om regeringen är borgerlig respektive socialdemokratisk. Exemplen kan mångfaldigas: Då Jan Björklund genomförde sin förstelärarreform var kritiken obefintlig. När Gustaf Fridolin följde upp med ett snarlikt lärarlönelyft, nådde kritiken snabbt orkanstyrka. De styrdokument och betygssystem som infördes 2011 har på allvar börjat ifrågasättas först på denna sida valet 2014. Under borgerlig ministär råder således en slags tystnadskultur i den skolpolitiska opinionen. Kritiken av genomförda reformer ”skjuts upp” till dess regeringsmakten har skiftat färg. Vi kan se över tid att skolan har reformerats kraftigt under borgerliga ministärer, medan socialdemokratiska ministärer har fått klä skott för dessa reformers konsekvenser. Historiskt sett, har socialdemokraterna endast orkat samla sig till en enda större reform under motstånd från en samlad borgerlighet. Det gäller kommunaliseringsbeslutet 1989 under utbildningsminister Göran Persson.
Ända sedan utbildningsminister Olof Palmes dagar, har de fenomen jag beskrivit här, haft återverkningar för hur skolpolitiken har förts. De snabba besluten, breda penseldragen och avgörande reformerna, har genomförts under borgerliga ministärer. Massiv kritik riktad mot skolpolitiken och långsiktigt förankringsarbete med skolan, har präglat de socialdemokratiska. Några minns säkert hur Jan Björklund, under sina sista år som utbildningsminister, ofta återkom till att det, då han tillträdde, inte fanns så mycket som en Post-IT-lapp med idéer i skrivbordslådorna på utbildningsdepartementet. Påståendet är felaktigt. Det första Jan Björklund gjorde som nytillträdd minister var att annullera en mängd pågående skolbeslut, varav det enskilt största var den nästan färdiga gymnasiereformen Gy07 (Utbildningsutskottets betänkande 2006/07:UbU3). De flesta av idéerna i Gy07 genomförde Björklund själv så småningom, exempelvis införandet av ”historia” som kärnämne och den gymnasiala lärlingsutbildningen. Andra delar slängde han i papperskorgen, så som ämnesbetyg (sic) och en återinförd gymnasieexamen (sic). Under hela återstoden av sin tid som utbildningsminister, höll Jan Björklund såväl skolprofessionen som den pedagogiska vetenskapen,utanför sitt reformarbete. Istället jobbade han konsekvent med enmansutredningar, excellent expertis från andra sakområden och en handfull lojala anhängare, en ledarstil inte helt olik Donald Trumps. Kontrasten mot för hur arbetet med Gy07 bedrevs är dramatisk. I det arbetet förankrades varenda kommatecken ända ner på klassrumsnivå. Om Björklund hade agerat likaledes hade sannolikt inte ämnesbetygen och gymnasiexamen hamnat i papperskorgen.
För det andra, användes parollen ursprungligen i ett sammanhang där sentensens dubbeltydighet var hörbar och avsiktlig. Ordet ”plikt” kunde här uppfattas som direkt syftande på en skyldighet att kräva sin rätt, det vill säga att organisera sig. För den som återvänder till den tidiga arbetarrörelsens skrifter blir det uppenbart att man medvetet använde sig av denna glidning i betydelse. Exempelvis avslutas en
Jag föreställer mig att Stefan Löfvén är ganska präglad av det som kallas gammalt hederligt arbetarideal, och att detta möjligen är ursäktat oreflekterat. Det samma gäller dock knappast de horder av anställda kommunikatörer, PR-människor och strateger som befolkar socialdemokratin av idag. De verkar ha bestämt sig för att slå sista spiken i arbetarrörelsens kista genom att till varje pris vinna den femtedel av befolkningen för vilka socialdarwinismen utgör den betingade responsen på varje tänkbar frågeställning. När en undersökning häromdagen konstaterar att frågor gällande lag och rätt dominerar medias nyhetsutbud, ger justitieminister Morgan Johansson 
Auktoritarianister reagerar kraftigt på destabilisering, tvetydighet och oförutsägbarhet. När hela samhällen, som nu, präglas av dessa omständigheter, triggas den auktoritetsbundna personligheten att bringa ordning i ”kaoset”, att agera politiskt, eller till och med samhällsomstörtande. Den mest tillgängliga vägen för detta utgörs ofta av att understödja”ställföreträdare”,tydliga talespersoner eller en ledarsymbol, som anses ha vad som krävs för att ”återställa ordningen” och ”undanröja hot”. Donald Trump är en sådan ledarsymbol. Dessa poppar upp och får snabbt vind i seglen då de opinionsmässiga underströmmarna driver på i en auktoritariansk riktning. Dessa mekanismer förklarar också den fanatiska aktivism som präglar 2000-talets auktoritarianism. Politiken är inte en fråga om vad vi kan skapa tillsammans, den är en föreställd kamp ”på liv och död”.
föreställa sig världen som hierarkiskt ordnad och konstituerad av motsättningar, ligger så att säga i auktoritarianismens DNA.
Ironiskt nog kan auktoritarianismens värsta fiende sägas vara social stabilitet och trygghet. Historiska fakta pekar mot att i öppna demokratier med låg arbetslöshet, jämn inkomstfördelning och stora offentliga utgifter, har den utpräglade auktoritarianismen generellt sett svårt att få fäste.Det föreligger ett tydligt, om än inte absolut, samband mellan auktoritarianismens utbredning och hur gini-koefficienten förändras över tid i en nation. Den auktoritärt präglade personligheten utgör, som det verkar, en ganska konstant andel i en population, men saknar i tider av stabilitet och trygghet incitament att göra politik av sina föreställningar. I ett land som Sverige, måste ett auktoritärt parti som Sverigedemokraterna, hålla en jämförelsevis liberal profil för att kunna växa i opinionen. Jimmie Åkesson kommer aldrig att bli Sveriges Donald Trump. Möjligen kan någon av hans efterföljare bli det.
I Per-Olof Enquists roman ”Livläkarens besök” får vi följa den danske kungen Christian den sjunde från det att han som sextonåring får ärva tronen. I en tidig scen blir han framsläpad till sin fars dödsbädd. Hans far tar ett hårt tag runt hans nacke och pressar huvudet mot sin nakna sida, samtidigt som han väser: – Ditt lilla kryp! Du måste bli hård… hård… HÅRD!!! ditt lilla… är du hård? Är du hård? Du måste göra dig… osårbar!!! Annars… Kung Christians uppväxt präglas helt av auktoritära uppfostringsmetoder. Som vuxen monark utvecklar han en neurotisk form av de svart-vita katarsisfantasier som präglar strängt auktoritetsbundna personligheter. I en scen anförtror kungen sig till den livläkare Struensee som kommer att spela en central roll för hans tid vid tronen:– Har ni aldrig, doktor Struensee, velat rensa templet från de otuktiga? Hade han helt lågmält frågat. På detta hade inget svar givits. Men konungen hade fortsatt: – Driva månglarna ur templet? Slå sönder? Så att allt kan resa sig ur askan som… Fågel Fenix? – Ers Majestät kan sin bibel, hade Struensee avvärjande sagt. – Tror ni inte att det är omöjligt att göra framsteg! FRAMSTEG! om man inte gör sig hård och… slår sönder… allt så att templet…
samtider 