Någon har bestämt att asylrätt kan ställas mot allmän välfärd. Nu pågår en diskussion om vilket som är viktigast. Vi har ju inte råd med bägge delarna, heter det. Problemet är att grundpremissen är problematisk, rent av felaktig, på flera sätt.
För det första är asylrätt och allmän välfärd två väldigt olika begrepp. De utgör en ”haltande”, för att inte säga dysfunktionell dikotomi när de ställs mot varandra. Jag återkommer till den sidan av saken, men låt oss först titta på det dikotoma resonemangets ekonomiska förutsättningar. De kan klargöras med hjälp av en miniräknare från Biltema.
Pengar utgör trots allt en viktig del av sammanhanget. Enligt en rapport från Oxfam äger åtta personer i världen, de rikaste, lika mycket kapital som halva jordens befolkning tillsammans. Halva jordens befolkning innebär knappt 3,7 miljarder individer, som delar en förmögenhet lika stor som de rikaste åtta personerna. En mer allmänt spridd siffra gör 
gällande att två promille (0,2%) av världens befolkning, delar en förmögenhet motsvarande den fattigaste halvan. Det betyder i så fall 14 miljoner människor i den rika vågskålen, 3,7 miljarder i den fattiga. Beloppsmässigt bör det röra sig om 32.000 miljarder kronor per grupp.
Antalet akut skyddsberoende, alltså asylaspiranter, kan globalt sett uppskattas till cirka 60 miljoner individer. Kostnaden för att härbärgera dessa och ge dem en ny start i livet kan (uträknat på ett genomsnitt av några skandinaviska statsbudgetar) uppskattas till drygt 6.000 miljarder kronor. Således skulle den globala flyktingsituationen kunna lösas genom att lägga en temporär förmögenhetsbeskattning om 20% på två promille av världens mest välbeställda befolkning. I praktiken skulle det antagligen räcka med hälften, 10% eller mindre, eftersom dels, det skandinaviska kostnadsläget ligger betydande över ett globalt genomsnitt, dels långt ifrån alla asylsökande kan uppvisa trovärdiga asylskäl.
Mitt räkneexempel är naturligtvis fyrkantigt. Saker och ting är inte så lätta i praktiken. Däremot visar exemplet på något viktigt när det handlar om proportioner. De problem som kan anföras när det gäller asylrätten kan inte handla om resursbrist, mycket annat, men inte resursbrist. De begrepp som i sammanhanget bör kunna ställas mot varandra dikotomiskt är rimligtvis snarare de juridiska och jämförbara konstruktionerna asylrätt mot äganderätt. Det är i spänningen mellan dessa lagrums regleringar som en stor del av de sociala världsproblemen genereras.
Asylrätt är som sagt en juridisk konstruktion. Allmän välfärd kan närmast definieras som en social uppfinning. Om man vill ställa dessa mot varandra uppstår frågan om vad som egentligen kännetecknar allmän välfärd och vad alternativet till en sådan skulle kunna vara. Vad är det asylrätten skall villkoras mot? Är det skola, sjukvård och tak över huvudet? Är det a-kassa, sjukinkomst och pension? Är det fri tillgång till vägar, vatten och naturområden? Är det rent av rätten till existensminimum? Vilket vi än anser så är skälen ideologiska, inte resursbrist. Om ett samhälle fullt ut anpassas till marknadsekonomisk monetarism blir givetvis frågan om asylrätt ganska irrelevant. Nattväktarstaten erbjuder ett etableringsstöd på några tusenlappar och där slutar samhällets omsorger. Resten är 
upp till individen, asylant eller medborgare spelar i sammanhanget ingen roll. Den obegränsade äganderätten är fundamentet i denna samhällstyp. Allt annat är underordnat och anpassas till detta fundament.
När Oxfam nyligen redovisade sin bild av världens inkomstfördelning, valde Svenska Dagbladet att publicera ett Youtube-klipp under rubriken Oxfam har fel. I videon, ett föredrag, får vi veta att Oxfam kan misstänkliggöras för en egen agenda och att världens fattigdomsbekämpning har varit mycket framgångsrik de senaste decennierna. Det senare är helt sant. Forskare som Hans Rosling har redovisat liknande rön. Det betyder dock inte att Oxfam har fel. SvD driver en tes och gör det ganska klumpigt genom att jämföra äpplen med päron och maskera sitt tilltag genom att misstänkliggöra Oxfams syften. Man försöker inte ens att motbevisa kärnfrågan, nämligen Oxfams slutsatser om snabbt ökande klyftor. Klyftorna ökar nämligen snabbt, parallellt med en framgångsrik fattigdomsbekämpning, vilket inte är något konstigt, om man betänker de mekanismer som driver utvecklingen.
Globalisering, teknikutveckling och exploatering är den treenighet som utgör själva motorn i världsekonomins utveckling under de senaste decennierna. I Bangladesh, ett av världens fattigaste länder, har miljontals kvinnor anslutit till de syfabriker som växer som svampar ur jorden. Utvecklingen från självförsörjande agrar tradition till industrisamhälle har gått oerhört snabbt. Vi talar om något enstaka decennium. Som av en händelse tjänar bengaliska sömmerskor 35 dollar per månad, det vill säga några cent över världsbankens internationella fattigdomsgräns. De har definitionsmässigt ”lyfts ur fattigdom”. I andra änden på den näringskedja som försörjer de bengaliska sömmerskorna finner vi bland andra Stefan Persson, VD för Hennes&Mauritz som är en av de större aktörerna i landet. Löneläget i Bangladesh utgör en effektiv hävstång på hans egen välståndsutveckling, och inte bara hans. De bengaliska sömmerskorna bär, bildligt talat, världselitens växande förmögenheter, och västvärldens välstånd, på sina axlar.
Vi är nu tillbaka i vårt inledande dikotoma motsatsförhållande, asylrätt eller allmän välfärd. Att rikare länder, regioner, individer exploaterar fattigare länder, regioner, individer, utgör i längden ingen hållbar världsordning. Tolv miljoner bengaler är på flykt utanför sitt hemlands gränser. Många av dem trängs på rangliga båtar runt Australien eller Nya Zeelands kuster. De flesta av dem kan antas sakna ”egentliga” asylskäl. De är vad som kallas ekonomiska flyktingar och flyr en hopplös tillvaro utan framtidsmöjligheter. I en global världsordning präglad av ökande klyftor, kommer antalet flyktingar att systematiskt öka i ungefär samma takt som världselitens förmögenheter. Frågan gäller inte huruvida vi har råd med den sociala uppfinningen allmän välfärd, frågan gäller om vi har råd att avstå den.
Jag tror att den i samtiden spridda dikotomin, asylrätt eller allmän välfärd, är ett hjärnspöke mer än den är en rationell utsaga byggd på fakta. I kognitiv mening handlar den om våra intuitiva föreställningar gällande ordning och kaos, rätt och fel. Porösa nationsgränser antas då kunna skapa kaos i våra ”ordnade” transfererings- och fördelningssystem. De (oftast fattiga) personer som söker asyl i vårt land, betraktas (intuitivt) som kostsamma anakronismer i våra bidragssystem. Den egna nationens ekonomiska system betraktas som om det vore en mödosamt ihopsparad hushållsbudget. I verkligheten följer dock penningflödena inga nationsgränser, lika lite som befolkningsökningar innebär röda siffror i ett lands balansräkning. Enskildheter i transfereringssystemen kan förvisso, beroende på scenario, visa sig vara dåligt anpassade för stora förändringar i befolkningsunderlaget (LSS verkar kunna vara ett sådant exempel). Som övergripande ideologi är dock fördelningstanken en oöverträffad motor för dynamisk tillväxt, inte minst i kombination med en växande befolkning. Det är precis vad vi ser i Sverige idag. Snabbt ökande befolkning ger hög ekonomisk tillväxt, som tyvärr dock bromsas av politisk räddhågsenhet och av högst lösbara flaskhalsar i landets infrastruktur.
Jag påstår inte att det saknas problem. De verkliga, högst påtagliga problemen relaterar till den diskurs som handlar om tillväxtens reella gränser. Jordens stigande medeltemperatur utgör en stark signal om att tillnyktring och besinning är nödvändig. Dessa globala utmaningar delas dock ”lika av alla”. På kort sikt utgör den pånyttfödda auktoritarianismen i världens rika länder, det mest destruktiva och tillväxthämmande inslaget. Vi lever i en värld som är översvämmad av kapital och prylar. Produktiviten i både jordbruket och tillverkningsindustrin har under många decennier ökat med tusentals procent, faktiskt mycket snabbare än världens befolkning. Även tjänstesektorns produktivitet ökar stadigt, om än i långsammare takt. Vi lever således i en värld som utan tvivel skulle kunna erbjuda alla sina invånare drägliga grundvillkor. Istället har vi en värld där de mest resursstarka, med de nationella parlamentens välsignelse, avsäger sig allt ansvar för ”den gemensamma kostnaden”. En sådan ideologisk utgångspunkt kan aldrig leda till något bra, inte ens för de, på kort sikt, mest gynnade.
Fattigdom, otrygghet och den vanmakt detta framföder kan inte bekämpas med vapenskrammel, protektionism och främlingsfientlig retorik. Vägen framåt går över fördjupad demokrati, hållbara investeringar och ett generöst Marshallprogram för det tjugoförsta århundrandet. I en värld präglad av allmän välfärd kommer människor att fortsätta resa mellan länder, men asylfrågan krymper till ett ickeproblem.
rgument inte döljer sig påståenden som är gripna ur luften eller päron som jämförs med äpplen eller kartor som förväxlas med det landskap de är tänkta att avbilda. Jag undviker undertexter och skyr de lättsålda signalorden som pesten. Jag läser ett citat av Lena Andersson och får omedelbart spänningshuvudvärk.
svenska samtidens intellektuella, bland vilka jag inkluderar Andersson som högst tongivande, är de kartesianska dikotomierna trogna.
föreställningsvärld som i det tjugoförsta århundradet har förvandlat kommunala tjänstemän till cirkusartister? Om vi vill dra denna slutsats måste vi nästan helt bortse från att de villkor, krav och förväntningar som omgärdar tjänstemannen, systematiskt kan påverka hennes sätt att uttrycka sig. I samtidens kommunala landskap förväntas inte gatudirektören primärt producera en nöjsam snöröjning till invånarnas belåtenhet. Uppdraget formuleras snarare som att till lägsta möjliga kostnad åstadkomma upplevelsen av att saker och ting fungerar. Gatudirektören verkar i en produktionsmodell som har hämtats från näringslivet, där produktionen av allt från tamponger till bilbesiktning, sedan länge har använt sig av upplevelsefloskler. I kommersiella sammanhang har vi blivit immuna och reagerar inte längre på fikonspråket. I munnen på vår tjänsteman framstår termen mest som ett klumpigt försök att formulera sig utifrån de villkor och förväntningar hon faktiskt verkar under. De fenomen som detta handlar om beskrevs redan av Emile Durkheim, även av Marx och Tönnies för mer än hundra år sedan.
förväntningar som kollektivt riktas mot en man med hans klassbakgrund och intellekt. Försöken att feminisera Palme genom att sprida rykten om transvestism, är ett lika tydligt uttryck för detta som när Lena Andersson själv misstänkliggörs för att bära manskläder.
denna episod men vill först inflika att, bortsett från på sidan 98, är just den instruerande, berättande och visande läraren egendomligt frånvarande i Linderoths framställning. Istället bränner Linderoth nästan allt sitt krut genom att prickskjuta mot konstruktivismen, i boken benämnd KIP. Detta gör han ur alla tänkbara och otänkbara perspektiv. Genom sin tesdrivande och i långa stycken anekdotiska framställning är boken genretypisk för den kritiska neokonservatism som blivit populär på 00-talet. Till viss gräns kan genren roa mig. Jag hade dock hellre läst en bok som utvecklade de perspektiv och frågeställningar som öppnar sig i kapitlet om digitalisering och på sidan 98. Vilken konst behärskar egentligen de lärare som legerar sina klassrum med lärande och obesvärat gör sina ämnen till centrum för elevernas uppmärksamhet? Hur samspelar deras förmågor med en omvärld stadd i snabb förändring? Vilka är deras strategier när teknikutvecklingen når ända in i klassrummet? Ett genomarbetat perspektiv på dessa frågor hade gott och väl utgjort underlag för en framåtsyftande bok om den spännande lärarprofessionen.
Professor Linderoth skriver att han själv har två års lärarerfarenhet. Det ena året tillbringar han på en traditionell skola där han trivs bra. Det andra året genomlider han på en konstruktivistisk skola, vilken han beskriver som varandes ett helvete. Efter dessa erfarenheter påbörjar Linderoth sina doktorsstudier, inkorporerar (lik förbannat) en konstruktivistisk världsbild och hånar den traditionella skolan i sina föreläsningar. Denna motsägelsefulla bakgrundsteckning lämnar oss med ett stort antal frågetecken kring vad vi egentligen läser. Vad var det som hände? Det får vi inte veta, men den ”pikanta aningslösheten” återkommer i flera av Linderoths anekdoter, vilket gör att de kan upplevas konstruerade och tillrättalagda mest för att styrka egna teser.
accepterar tanken.. att lärande handlar om att reglera sin perception och sitt agerande i relation till en miljös betingelser, blir utformningen av en människas omedelbara omgivning central för vad denna människa behöver och har möjlighet att lära sig. Denna slutsats kan tyckas hård. Den är inte förenlig med konstruktivismens antagande att människan har en naturlig motivation att lära sig nya saker utan implicerar en syn på lärande som något nödvändigt. Förutom att själva premissen täcker endast en del av begreppet ”lärande”, behöver ”naturlig motivation” och ”något nödvändigt” inte utesluta varandra annat än som inskrivna i vissa moralfilosofiska diskurser. Snarare bör ”naturlig motivation” för ”något nödvändigt” kunna skänka stora konkurrensfördelar åt en individ eller art. Mänskliga tillstånd som ”apati” och ”ointresse” kännetecknas inte främst av brist på ”något nödvändigt” eller ens brist på kunskap om hur ”affordanser i det perceptuella fältet” kan utnyttjas. De kännetecknas däremot av brist på motivation.
lärande? Sättet att resonera är typiskt för den genre jag kallar kritisk neokonservatism. Tydligt ledarskap, underordning och anpassning framställs som en patenterad koncensuslösning på varje tänkbart samhällsproblem medan de vidare implikationer som kan finnas i tangentens riktning på dessa lösningar förbigås med tystnad. I stället lägger denna genre nästan all sin energi på att kritisera idéer hos en föreställd, ofta konspirerande, maktelit med humanistiska, auktorianismskeptiska och/eller inkluderande värden som sin enda gemensamma nämnare. ”Tvånget till frihet” löd en gång den gamla Hasselarörelsens devis och är egentligen också det nav kring vilket Linderoths bok rör sig. Att underordning och anpassning leder till emancipation utgör bokens själva credo. Vi måste tala om…hur undervisning gick till ”på den tiden då man inte visste bättre”, utropar Linderoth i bokens sista kapitel och vill att vi skall tiga om ”Caligula” och ”Blir du lönsam lille vän?”. Hans kritik vänds istället systematiskt mot personer och företeelser som förespråkar sådant som barnrätt, elevdemokrati, betygsmotstånd eller ”värre”, vilka han valt att insortera under samlingsbegreppet ”konstruktivism”. I sitt nitiska korståg mot konstruktivismen väjer professorn inte ens från att tillskriva entusiastiska fritidsbloggare från en ideell förening, skolsystemsförstörande potential. Konstruktivismen framstår därför i den Linderothska dramaturgin mer som en projektionsyta än som ett sammanhållet teoretiskt begrepp, medan handlingens tänkta protagonist, den instruerande, berättande och visande läraren, tyvärr mest framstår som en mytomspunnen artefakt. Varför undervisning och elevaktivitet skall bilda pedagogiska motsatspar förblir likväl bokens oförklarade mysterium.
väldokumenterad, liksom judeförföljelsen och antisemitismen. Förintelseförnekandet som sådant förekommer i princip endast som del i en antisemitisk propaganda.Kraften ligger inte i idéns eventuella verifierbarhet, vilken är obefintlig och lätt att genomskåda som en konspirationsteori. Snarare utgör hela diskursen ett exempel på spridande av desinformation i propagandistiskt syfte. Historierevisionen utgör en underström i ett framgångsrikt propagandakrig som understödjer en pågående nyfascistisk renässans i västvärlden. I länder som Ungern, Polen och Ryssland är maktövertagandet redan långt gånget och den omedelbara effekten är kraftiga inskränkningar av, just, yttrandefriheten. Diskursens inre logik blottläggs i de bevingade ord som fälls av SD:s juridiskpolitiska talesman i den famösa järnrörsfilmen, ”Visst är det kul att vara en ögontjänare”.
viktigaste frågan gälla yttrandefrihet, i praktiken rätten att använda det demokratiska samhällets institutionella eller väletablerade plattformar för att framföra högerextrema idéer och ståndpunkter. Det ironiska med denna debattnisch är att själva rättigheten, yttrandefriheten, redan är fastslagen i grundlagen och att media formligen svämmar över av dessa frågor medan debatten som sådan närmast aktualiserar sin motsats, nämligen inskränkta rättigheter. I länder där högerextrema idéer har vunnit reellt politiskt inflytande inskränks yttrandefriheten systematiskt. På vägen dit, i länder som vårt eget, används yttrandefriheten för att skrämma, tysta, hetsa och desinformera. Även den enkelt kontrollerbara sanningen att det förhåller sig på detta sätt, relativiseras enligt kålsuparteorin, där liberaler, vänsteranhängare och den demokratiska statens olika etablissemang påstås hata, hota, censurera och desinformera i samma utsträckning som extremhöger. Anledningen till att värnandet om yttrandefriheten i sammanhanget framstår som så irrationellt och tveeggat är antagligen just därför att det bara utgör ett medel som helgar egna, för stunden, politiska ändamål. I takt med att det egna politiska inflytandet ökar, omvärderas denna och andra principiella ståndpunkter undantagslöst i riktning mot en mer auktoritär, åsiktsbegränsande och antidemokratisk hållning.
Några dagar senare ville Jan Björklund plötsligt förbjuda religiösa friskolor. Den artikel som publicerades på 
Ponera att utspelen hade gällt någon typisk liberal mainstream-fråga i stil med en ny pappamånad och Carl B. Hamilton i det läget hade opponerat. Antagligen hade ingenting mer än en axelryckning hänt. Utspelen var dock av en art som, med viss rätt, öppnade för moraliskt ifrågasättande, därav Jan Björklunds kraftiga reaktion. Han blev inte bara arg, han blev även rädd och sanktionerade i affekt Anna Starbrinks destruktiva avgångskrav. Sedan var cirkusen i gång.
Vårt beteende på sociala medier, menar Alice Teodorescu, bevisar hennes flockteori. Vi blir glada när vi får ”likes”, ledsna när vi blir bortstötta. Även detta är en återkommande tankefigur ur hennes textproduktion. Därefter följer ett par ”rimliga” stycken om journalistisk konsekvensneutralitet som de flesta bör kunna instämma i.
I ledarens sjunde stycke vill så Teodorescu exemplifiera sin tes med hjälp av 
henne själv och Alexandra Pascalido råkar utgöra promemorians (sid. 38-39) exempel på själva problemet. Detta intryck förstärks av en googling. Alice Teodorescu verkar i sammanhanget vara landets enda oroliga person.
Två böcker måste nämnas. De har tjänat som inspirationskälla i utformandet av denna organisationsteoretiska ansats. Ingen av dem handlar egentligen om organisationsteori, men borde kanske göra det eftersom de innehåller nycklarna till ett nytt sätt att betrakta organisationerna på.
Stephen Jay Gould (1941-2002) var paleontolog, men undervisade i bl.a idéhistoria vid Harvard. Han har gett ut flera böcker med naturhistoriska essäer som är små underverk av vetenskaplig stringens utan att för den skull förlora i läsvärde. Små detaljer sätts alltid i större sammanhang och blir intresseväckande. Exempelvis berättar han i ”Pandans tumme” om detta pungdjurs sjätte finger på ett sätt som lockar till generaliseringar kring liknande fenomen i, varför inte, en organisation (Gould, 1987). Existerande organisationsteoretiska perspektiv fastnar ofta, paradoxalt nog, i det mindre uppenbara och missar därför uppenbara förbindelser mellan detaljer och helheten. Så undgick det följaktligen Bang att se ”följa-John”-beteendet i utgivandet av organisationsteoretiska kulturanalyser under 90-talet (Bang, 2000).
samtider 