Politik | samtider

Archive for the ‘Politik’ Category

Kulturell Metafysik

Posted in Epistemologi, Politik, tagged adam cwejman, alice teodorescu, kultur, peter ågren, propaganda, REVA, sexuella övergrepp, sexuellt ofredande on januari 13, 2016| 1 Comment »

När REVA-debatten rasade i Sverige för ett par år sedan var Adam Cwejman mycket aktiv och drog sin lans för den autonoma individen, i kontrast till de strukturella förklaringsmodellerna. Strukturell rasism gör alla och ingen till rasister, hette det då. Igår skrev samme Cwejman på ledarplats i GD om mäns ofredande av kvinnor att, Kultur förklarar sexuella övergrepp.
Se där, Adam Cwejman har gjort en ideologisk (för att inte säga epistemologisk) gir om 180° från en liberalt individualistisk förklaringsmodell för att landa i vad som historiskt och politiskt har kännetecknat en kollektivistisk/nationalistisk förklaringsmodell. Hur är detta ens möjligt?

Adam Cwejman är ytterligare en i raden av i stort sett samtliga ledarskribenter som plötsligt har gripits av vad som förefaller vara samtidens enskilt viktigaste ödesfråga, nämligen sexuella trakasserier på offentliga platser. Det är förvisso inget problem som skall förringas eller ens relativiseras. Allt annat än nolltolerans är otänkbart. Dock är relativisering exakt vad debattens problemformuleringsägare, inklusive Cwejman, ägnar sig åt. Problemet är nämligen inte ”att” sexuella trakasserier förekommer eller ”vad” de representerar, utan ”hur” de utförs och ”av vilka”. Problemet har således reducerats till ”sexuella trakasserier som utförs i grupp av unga män med arabiskt ursprung”. Spinnet har sedan fortsatt enligt vad som liknar ett ”propagandaministeriums” löjligt uppenbara spelplan med destabilisering och fokusförflyttning mot mörkande massmedia, korrumperad polismakt och handfallna politiker, i Sverige och Tyskland parallellt. Grundproblemet är inte längre sexuella trakasserier, utan asylsökande män av arabisk härkomst. Utan dessa, inget problem och ingen ledare om sexuella trakasserier i GD signerad Adam Cwejman.

När jag läser Cwejmans text får jag känslan av att han blivit framföst till tangentbordet av ”någon” högre i rang, ty argumentationen ter sig verkligt egendomlig. Skulle Fahl förklara mordfrekvensen i Honduras, som är världens högsta, och den i Singapore, som är världens lägsta, på samma sätt enkom för att människor mördas i båda länderna?, frågar han retoriskt. Tja, förutom att just generell mordstatistik knappast har med saken att göra så är en jämförelse mellan just Honduras och Singapore värd några essäer i sig. Dock, just kulturella skillnader är nog bland det sista jag hade valt som utgångspunkt för dessa. Geopolitik och socioekonomi är bara två förslag av många på indikatorer som ter sig mer rimliga.

Om jag trots allt vill tolka Adam Cwejman vällovligt så måste hypotesen bli att han har problem med vetenskaplig reflexivitet. I REVA-debatten, som gällde förekomsten av strukturell rasism, hävdade Cwejman konsekvent den autonoma individen som samhällets odelbara konstituent. Han kunde göra detta ganska framgångsrikt eftersom hans motståndare gärna ville hävda motsatsen. Några, bland annat undertecknad, försökte dock redan då visa på en tredje, mer rimlig ståndpunkt. Individ och struktur är nämligen en falsk dikotomi eftersom begreppen omfattar olika förståelsenivåer av ett fenomen. Begreppen förutsätter, snarare än utesluter varandra. En individs handlingar säger lite om vad som finns i strukturen på samma sätt som strukturen inte säger så mycket om vad en enskild individ sysslar med. Den fria individens handlingar är medskapare av en struktur men styrs och begränsas samtidigt på många sätt av vad som redan ligger i den. Det hela verkar uppenbart. Varför är det då så förtvivlat svårt för många att förstå? Varför återgår debatten ständigt till sina fruktlösa hjulspår? Jag tror jag har svaret.

Apropå sexuellt ofredande, betänk följande problem: I Sverige vistas tusentals unga tjejer i pubertetsålder på Internets olika forum. Många av dem har där stött på äldre män som på olika sätt har sökt sexuell kontakt. Är problemet omfattande? Ja, gjorda undersökningar tyder på att det är mycket omfattande. Den som ger sig ut på nätet under täckmanteln att vara 13-årig tjej möts omedelbart av en förfärande mängd sexintresserade män. I stort sett dagligen rapporterar media om nya grooming-härvor, utredningar och domar. Problemet är av uppenbar strukturell natur. Hade rapporteringen sett annorlunda ut om förövarna hade visat sig vara yngre arabiska män? Dum fråga. Den hade snabbt passerat orkanstyrka och den kulturella förklaringen hade suttit som en smäck. Eftersom gruppen i själva verket tycks utgöras av män, kort och gott utan något prefix, väljs emellertid en individuell förklaringsmodell. Att som man identifiera sig som del av en besvärande struktur ter sig motbjudande. Dessa tusentals män definieras därför som ensamma galningar. De som trots allt framhärdar i att försöka tala om en manlighetsnorm får räkna med att bli offentligt tillintetgjorda, inte sällan av samma språkrör som nu skyndar till kvinnofridens försvar.

Allt kokar således ner i ett ”vi” och ett ”de”. ”De” drar runt i flock och tafsar systematiskt på det motsatta könet. ”Vi” gör inte sånt, bortsett från en och annan ensam galning. Att konstruera ett ”vi” i förhållande till ”de” är överordnat all fakta, ideologi och vetenskaplig stringens. Detta är destruktivt. Detta är propaganda, dålig men effektiv.

Så vad hade varit mer fruktbart? Antagligen så enkla saker som intellektuell hederlighet, besinning, civilkurage och ett genuint intresse för att medverka i lösningen av ett existerande problem. Civilisationens fernissa är tunn. Mycket är redan avskavt.

I dag följer, inte oväntat, Alice Teodorescu upp saken med en ledare som än en gång vrider hela det ideologiska perspektivet 180°. För vad hävdar hon? Invandrare är som folk är mest. Men det är ett stort problem, ty i Sverige är vi flata, åtminstone en polisman som heter Peter Ågren och det är oacceptabelt för det spelar SD i händerna. Slut ”citat”.

Kommer då Teodorescus ledare att spela SD i händerna? Ni vet redan det ironiska svaret. Drevet rullas vidare enligt det förutsägbara avprickningsmönstret. Arabmännen, de trakasserade flickorna, Peter Ågren, DN och alla dessa ledarskribenter utgör statister i en och samma sorgliga berättelse. Den är taffligt regisserad men effektiv och mäktig bortom bortom.

Uppdatering 2016-01-18: Att män skulle ha agerat synkront i tusental vid de uppmärksammade händelserna i Köln är sedan länge dementerat, men hävdas fortfarande återkommande i svenska medier. Allvarligare, att det skulle röra sig om asylsökande flyktingar i de aktuella fallen motsägs av både polisens och vittnens uppgifter. Rimligast bedömning i nuläget gäller att illegala invandrare från Marocko, Algeriet och Tunisien står bakom delar av brottsligheten i Köln. Inget av dessa länder har asylstatus, däremot ”problem” med illegalt utvandrad brottslighet. Inga (!) ensamkommande flyktingar från Afghanistan eller Syrien kan ännu knytas till några kända brott i de fall som nu valsar i pressen. Viktiga fakta, både pressetiskt och mentalhygieniskt. Personligen betraktar jag frånvaron av bevismaterial, övervakningskameror eller åtminstone mobilfilmningar, som en besvärande omständighet, i Köln såväl som i Växjö. Tyskland och Sverige, två högst asylmottagande länder drabbas, men inte Frankrike m.fl med mycket stor postkolonial befolkningsandel från de aktuella länderna. Vad är det egentligen som pågår?

Read Full Post »

Julevangelium enligt Mekong

Posted in Epistemologi, Genomslunket, Politik, tagged dammprojekt, eu, jättehajmal, julevangelium, kina, laos, mekong, vattenkraft, vietiane on december 20, 2015| Leave a Comment »

12 februari 2001
Resolution om situationen i Demokratiska folkrepubliken Laos
C. Europeiska unionen och Laos undertecknade den 29 april 1997 ett ramavtal som ger Laos status som ”mest gynnad nation” avseende ekonomiskt utbyte och handel.
J. Enligt landets lagar och enligt internationella konventioner och avtal är det den laotiska regeringens plikt att skydda de utländska investerarnas intressen.

På sin väg från bergsbäckarna i sydöstra Tibet mot sin mynning i den Indiska oceanen passerar Mekongfloden det lilla landet Laos. Under senare år utvecklas landets ekonomi snabbt, men det är fortfarande ett av de fattigare i världen. Dess BNP per capita underskrider allt jämt 3000 $ (1/15-del av Sveriges). Mekongfloden själv är landets viktigaste naturresurs. Det är flodens uppdämning och reglering som lägger grunden för landets ekonomiska tillväxt.

Jag kan inte sluta tänka på landet Laos där det ligger inklämt mellan mäktiga grannar på en halvö i sydostasien. I norr gränsar landet till Kina, i väst och öst till Thailand och Vietnam. Laotierna utgör i sammanhanget lite av kusinen från landet, vad Finland var för oss svenskar på 60-talet. Laos är en gammal fransk koloni som sedan 1975 lyder under kommunismen. Under 2000-talet har de anammat marknadskapitalistisk diktatur av kinesiskt snitt, Kina som för övrigt är deras viktigaste handelspartner, eller snarare exploatör.

Nu byggs dammar och kraftverk längs Mekongfloden. Flöden ändras, mark läggs under vatten och landskapet omgestaltas bit för bit. Laos hårdsatsar på ren, förnybar energi från vattenkraft. I Laos gör man nu vad Sverige gjorde för 60 år sedan. Idag täcker vattenkraften hälften av vårt eget energibehov. Det finns likheter mellan oss, men också viktiga skillnader.

I Laos läggs väldiga områden under vatten när dammarna byggs. Den damm som syns på kartan är mer än 100 kvadratkilometer stor. Tusentals människor har fördrivits från byar och jordar som brukats i generationer. De hamnar i nybyggda bostadsområden där det inte längre finns några möjligheter till självförsörjning. Massexproprieringarna underlättas av landets enväldiga styrelseskick.

I Laos råder det brist på bördig jordbruksmark. I öster ligger markerna obrukbara på grund av alla de odetonerade mineringar som fortfarande utgör minnen av Vietnamkriget. Det mesta av vad som återstår finns i anslutning till Mekongfloden. Genom flodens reglering skapas redan erosion och ojämnheter i vattenflödet som påverkar risböndernas avkastning mer än negativt. Detta gäller även i Kambodja och Södra Vietnam som ligger nedströms Mekong. Allt talar för att problemen kommer att accelerera när man de kommande åren ger sig på flodens huvudfåra med nya megadammprojekt.

Mekongfloden rymmer en rik fauna som redan innan regleringen var hårt ansatt av fiske och klimatförändringar. Nu är läget akut för många arter. Den fantastiska Jättehajmalen är redan i stort sett utrotad då dess vandringsvägar blivit avskurna.

Energin som produceras av kraftverken stannar inte i landet utan exporteras vidare till, i första hand Thailand. Runt kraftverken och i de laotiska bergstrakterna investerar Kina mångmiljardbelopp i infrastruktur som underlättar exploatering av Laos väldiga naturresurser. Omärkligt försvinner deras skyddade cederskogar bit för bit över den norra gränsen. Landet slumpar bort sina naturresurser och får i gengäld vägar, järnvägar, cash och cred. Laos ingår sedan några år i WTO, men dess nomenklatura blir inte mindre korrumperad av det.

Den som vill besöka det traditionella Laos är redan sent ute. Av olika bagpackerbloggar att döma är lämmeltåget i full gång och embarkerar landets olika farleder. Snart omges alla uråldriga buddistiska landmärken av samma globala marknadstempel och välståndskulisser som i alla länder.

Jag får en dålig känsla när jag tänker på vilken framtid det laotiska folket går till mötes. Trots en växande ekonomi och förnybar energi i överflöd skvallrar tecken i skyn om att landets invånare drar det korta strået och snuvas på sin kultur, sina traditioner och sin livsmiljö, att allt det slumpas bort för en vattvälling.

Det är hög tid för världen att återvända till Gandhi. Några av hans visdomsord får utgöra årets julevangelium enligt Mekong:

Det finns tillräckligt för allas behov men inte för en enda mans girighet.
Det finns ingen ondska i pengar. Ondskan ligger i på vilket sätt de används.
Det finns inget ont i kapitalismen. Det onda finns i det sätt som den används.
Det finns mer i livet än att öka farten.
Den omtanke som visas idag, kan bära frukt imorgon.
Den goda människan är vän med allt levande.
De som vet hur man tänker behöver inga lärare.
In a gentle way you can shake the world.
You must be the change you wish to see in the world.

Eller som laotierna definierar sig själva: Vi är det folk som lyssnar på riset när det växer.

God Jul.

13 år senare: 2 April 2014
Resolution om utvinning av vattenkraft i Laos
A. Trots att landet är ett av de fattigaste i världen definieras Laos ofta som Asiens batteri på grund av den långa sträcka som floden Mekong rinner inom landets territorium.
B. Floden Mekong attraherar allt större investeringar till landet, till exempel från Thailand, Vietnam och Kina. Sedan 2006 har de årliga utländska direktinvesteringarna i Laos mer än tredubblats, och uppgick till 1 800 miljoner US-dollar under 2012. Enbart de kinesiska investeringarna uppgår till över 5 miljarder US-dollar.
C. Man behandlar för närvarande studien av nya dammar längs med floden Mekong i Laos. Kina har visat ett stort intresse för minst fyra projekt. Peking har redan investerat ytterligare 7,2 miljarder US-dollar i en järnvägslinje som förbinder den sydkinesiska provinsen Yunnan med Laos huvudstad Vientiane.
1. Europaparlamentet fruktar att Kinas ökade politiska betydelse i regionen kan påverka regionens politiska balans.
2. Europaparlamentet fruktar att byggandet av dammarna påverkar ekosystemet i länder som gränsar till Laos (Vietnam, Thailand och Kambodja) och får följder för dessa länders ekonomier

Read Full Post »

Det nya är att skolans rektor plägar vara VD

Posted in Epistemologi, Politik, Skoldebatt, tagged advisory board, leif östling, multifaktoriella variabler, näringslivets forskningsberedning, rektor, rektorsråd, skola, skolledning, Svenskt näringsliv on december 16, 2015| Leave a Comment »

Leif Östling, Forskningsberedningen, frågade retoriskt:
– Har vi inte fastnat i en enorm kommunal och statlig byråkrati som kräver en massa information, som inte ger någonting?

Så sammanfattas slutsatserna i den rapport om rektors roll som nyligen har släppts av Näringslivets forskningsberedning. Skolans rektor bör bli mer som en VD.

Jag blir uppriktigt ledsen. Näringslivets input behövs verkligen i skolans värld, precis som skolans input behövs i näringslivet. Bägge utgör vitala delar av ett fungerande samhälle. Återigen slarvar dock näringslivet bort sin viktiga uppgift genom att stapla ett antal förutsägbara och självbelåtna plattityder på varandra. Varken premisser, analys eller slutsatser i rapporten skiljer sig från vad som redan framkastats och delvis även förverkligats i olika sammanhang under senare år. Gissningsvis skriver de senaste åtta årens utbildningsminister under på det mesta i rapporten.

Rapporten bygger på premissen att svensk skola står och faller med en omnipotent rektor. Ett huvudproblem anges vara att rektor tvingas ägna sig åt byråkrati istället för pedagogiskt ledarskap. Denna premiss är förvisso en subjektiv upplevelse hos många rektorer, har därtill stöd bland vissa beslutsfattare och omfamnas även av Skolinspektionen. Den är dock inte mer sann för det. Invändningarna är många och viktiga. Ett slags facit får vi om vi betraktar de rektorer som administrerade världens bästa skola för 30 år sedan. Den tidens rektorer satt i hög utsträckning förankrade bakom sina skrivbord och hade knappt hört talas om pedagogiskt ledarskap. Däremot omgavs de av lärare med en professionell autonomi som vida översteg dagens lärares. En VD-lik rektor kommer att ytterligare kringskära lärarnas professionella frihet, vilket kommer att ytterligare förvärra skolans problem?

Låt oss för ett ögonblick inte bortse från att det vid sidan av kommunala skolhuvudmän också finns privata, till och med aktiebolagsdrivna. De utgör en inte oansenlig del av det nationella utbudet när det gäller skattefinansierad skola och utbildning. Om rapportens premiss är riktig bör ledarskapet i våra friskolor kunna utgöra målbild för vad rapportskrivarna vill uppnå. Så är dock verkligen inte fallet. En kommunal rektor har lika lite att hämta hos en friskolerektor som vice versa. Även om deras vardagsbekymmer ter sig något olika så är resultatet, sett till PISA, TIMMS o.s.v., ett lika stort bekymmer i bägge fallen. Rapportskrivarna kan inte vara omedvetna om detta men bortser från det när de väljer sin analys. Märkligt.

De konkreta förslag som läggs av rapportskrivarna handlar i princip om att runda skolans huvudman. Bland annat vill man utforma ett Advisory Board och ett nationellt rektorsråd som skall hjälpa Skolinspektionen samt …bevaka och påtala tendenser till överdriven regleringsiver från huvudmannanivå. Förutom att förfarandet inte går att tillämpa på friskolor, är själva utgångspunkten, att runda skolans huvudman, en ganska barnslig idé. Om rapporten har identifierat huvudmannen som det egentliga problemet borde den vidare diskussionen, om man nu vill åstadkomma en rak organisation, beröra ett alternativt huvudmannaskap. Advisory Boards och rektorsråd med de uppdrag som anges kommer att generera ännu mer otydlighet och förmodligen även ännu mer administration.

Rapportskrivarna vill ge Skolinspektionen ett tydligare bedömningsuppdrag där skolorna jämförs mot en kriterielista. Nu kanske någon tänker att det är exakt vad Skolinspektionen faktiskt har etablerat och ackumulerat sedan 2008, en period som för övrigt sammanfaller med det största resultatraset i svensk skolhistoria. Precis så är det. Varför finns då förslaget? Det verkar som om rapportskrivarna efterlyser helt objektiva kriterier (the holy graal) som kan utgöra grund när dåliga rektorer, under VD-liknande former skall entledigas av sin Advisory Board. Det hela bygger alltså på ett positivistiskt och auktoritärt linjetänkande som, liksom Jan Björklunds alla från-höften-innovationer, kommer att ytterligare förvärra skolans problem.

I samma anda fortsätter sedan Näringslivets rapport ända in i kaklet. En, egentligen god idé som att skola och näringsliv bör samverka, förstärks genom skrivningen att det ”…bör inskärpas i skollagen” och förgörs därmed. Genom att tillföra ytterligare normativ lagstiftning lägger man givetvis ytterligare börda på redan hårt ansatta rektorer. Näringslivet verkar se andras, men inte sin egen regleringsiver.
Sammanfattningsvis blir jag, som sagt, uppriktigt ledsen av läsningen. Näringslivets organisationer är en mäktig kraft och behövs när framtidens skola skall formuleras och jag är i grunden överens med Näringslivets forskningsberedning om att skolans ledarskap måste reformeras liksom att skola och näringsliv måste samverka. Jag tror dock inte att ledningsfrågan i detta sammanhang kan behandlas som en singularitet. Skolans problem är sammansatta och ledningsfrågan måste utgöra en integrerad del av en bredare ansats. Föreställningen om en skol-VD utgör i princip motsatsen till en sådan ansats.

En annan, mer ödmjuk utgångspunkt skulle kunna handla om att även näringslivets VD-ideal är problematiskt. Ett ledarskap som mejslats fram ur en enda parameter, nämligen vinstmaximering, riskerar att bli endimensionellt, därtill omnipotent. Ett sådant ledarskap skiljer sig inte bara från vad som krävs i en politiskt styrd kunskapsorganisation, det utgör också en allt större belastning för näringslivet självt. På tröskeln till en postindustriell era finns det ett uppenbart behov av förnyelse när det gäller synen på ledarskap inom näringslivet. Ett program där rektorer från svenska skolan fungerar som mentorer för Verkställande Direktörer inom näringslivet skulle kunna utgöra en innovativ ingång. Insikter om ett divergent ledarskap skulle ge Svenskt näringsliv en viktig konkurrensfördel i en närastående ytterst komplex framtid där svåra samhällsproblem inte längre enkelt kan vältras över på skola och politisk agenda.

Read Full Post »

Kollektiv dödslängtan

Posted in Epistemologi, Politik, tagged eu, flyg, flygtrafik, hans rosling, tåg, tågtrafik, termodynamik, transporter on november 24, 2015| Leave a Comment »

För drygt fyra år sedan skrev jag i en text om bergsbestigning: Många som bestiger Mount Everest misslyckas och återvänder aldrig. Mer än 150 kroppar har aldrig återfunnits. Man kan undra vad det är som driver människor att frivilligt utsätta sig för så stora risker. Svaret handlar nog om livets korthet och dödens närhet. Ett ordinärt människoliv varar i knappt 30.000 dagar. Det är vår utmätta tid och i dödens närhet är livskänslan som starkast. Att återvända till baslägret efter en lyckad toppbestigning för säkert med sig en stark känsla av att livet inte har varit förgäves.

Modern civilisation försöker få oss att glömma döden, försöker intala oss att våra liv varar för evigt. Det lyckas nästan, men aldrig riktigt. Döden står kvar som ett faktum, dess skugga växer sig längre ju mer den förtigs.

Liknande tankegångar återkommer till mig när jag nu läser om att Indien hårdsatsar på flyget som transportmedel. Jag missunnar inte indier att flyga. Jag missunnar heller inte kineser att flyga. Jag förstår bara inte vad som driver dem upp i luften. Lika lite som jag förstår vad som driver oss själva upp i luften. Det måste vara en stark undermedveten dödslängtan. Flygandet kan liknas vid ett suicidalt risktagande på kort sikt, ett kollektivt självmord på lite längre sikt.

Vi vet att det blir allt farligare att flyga. Den utvecklingen kommer att fortsätta. Hur säkra våra flygplatser än blir så förvandlas flygplanen till väldiga likkistor när de träffas av terroristernas missiler. Civila flyg utgör redan populära måltavlor för effektsökande milisgrupper och kriminella stater. Beslutet om den egna charterresan får framöver allt mer karaktären av att delta i rysk roulett.

När indiers och kinesers flygande når en nivå motsvarande vår egen kommer den globala miljökatastrofen att vara ett faktum. Förmodligen har då golfströmmen stannat och lagt Skandinavien under ett kilometertjockt istäcke. Någon tänker kanske att det då blir lättare att landa flygplanen vilket är fel eftersom ytskiktet på detta istäcke förmodligen kommer att vara ojämnt och uppbrutet. Resten av Europa kommer för övrigt att ligga mer eller mindre under vatten.

Nu säger antagligen Hans Rosling att han har rätt och jag har fel. Vi kan inte missunna indierna att flyga och det är heller inget problem att de gör det. De stora företagen är nämligen smarta. De skapar små intelligenta flygplan som transporterar omkring oss alla nästan utan någon energiåtgång. Alla kan få allt och saker blir bara bättre.

Jag önskar jag kunde dela Roslings optimism men jag tror inte att ens våra företag är så smarta att de kan upphäva naturlagarna. Termodynamikens tredje huvudsats har aldrig motbevisats. Sorgligt ja, men så är det. Den nuvarande utvecklingen i Indien är för övrigt inte smartare än att den handlar om små rykande cessnaplan i kontinental taxitrafik.

Västvärlden, som vi själva tillhör, är definitivt inget föredöme i något enda avseende. Vi tycks med öppna ögon vandra mot avgrunden. Jag tänker på EU-projektet, en moralisk härdsmälta i långa stycken men i synnerhet när det gäller klimatpolitiken. EU:s utvidgning tog ordentlig fart redan för 25 år sedan. Under den långa tid som gått sedan dess har man lyckats med konststycken att försämra, snarare än utveckla kontinentens järnvägsnät. Obegripligt.

Föreställ dig att kunna åka sträckan Malmö-Berlin på tre timmar för trehundra kronor. En fantastisk möjlighet och det borde enkelt kunna lösas eftersom de villkoren gäller för Malmö-Norrköping. Priset Malmö-Berlin har visserligen sjunkit de senaste åren men kostar fortfarande över 900 kronor och tar nästan åtta timmar med den snabbaste anslutningen. Tragiskt, fantasilöst och inkompetent.

Tänk dig att kunna ta en sovvagn från Malmö för mindre än en tusenlapp och vakna i Rom dagen efter. Tanken svindlar men blir fullt möjlig med en standard motsvarande våra x2000. Idag går det dock knappt att boka tågresan Malmö-Rom och den kostar tillräckligt många tusen för att göra alternativet ointressant.

Sträckan Malmö-Berlin liksom Malmö-Rom och alla andra europeiska destinationer finns dock ”instant” tillgängliga med flyg, ofta för bara några hundralappar. Det är en vansinnig felprioritering som snart kommer att ge oss ödesdigra konsekvenser.

Europa är en liten kontinent som enkelt kan sammanbindas med ett modernt och prismässigt konkurrenskraftigt järnvägsnät. Om EU hade lagt krutet där redan för 25 år sedan hade det påverkat de europeiska folkens självbild som ingående i ett större europeiskt sammanhang. Kanske hade rent av en del av de motsättningar som idag präglar unionen delvis överbryggats. Tågresor innebär möten mellan kulturer och människor på ett helt annat sätt än vad flygresor någonsin gör. Flyget kan heller aldrig konkurrera med tåg i fråga om komfort, flexibilitet, tillgänglighet samt inte minst miljöpåverkan. I min värld är detta inte utopiska tankar. Det är det envisa subventionerandet av den globala flygtrafiken som är obegriplig och en aning skrämmande.

Read Full Post »

NATOnotan

Posted in Politik, tagged försvaret, krig, NATO, putin, värnplikt on oktober 12, 2015| Leave a Comment »

Det pratades mycket dumt i NATO-debatten. Det ledde oss in i ett medlemskap. Vi lovades en passiv prenumeration på skydd mot ryska stormaktsambitioner. Istället fick vi efter 200 år av fred ett krig från vilket våra söner och döttrar återvände stympade, drogade och traumatiserade; i bästa fall; i andra fall i anonyma zinkkistor.

Att medlemskap i NATO kunde handla om krig, var i den politiska kampen ett argument som viftades undan likt en irriterande fluga. Det handlade inte om krig, utan om att ställa upp för varandra, att värna demokratin och den fria världen. Det handlade om vår trygghet, om att upprätta den nationella stoltheten och om att hålla Vladimir Putin stången.

Att ett Sverige anslutet till NATO var precis vad Putin hett och innerligt önskade sig, var det ingen som anade. Kanske borde vi ha kunnat se hur Sveriges förmenta alliansfrihet var en nagel i ögat på ryssen, en gråzon och ett geopolitiskt gissel i en världsbild som mådde bäst om den var svartvit. I efterhand är det lätt att följa hur det ryska propagandakriget i skön förening med vårt eget, steg för steg drev Sverige in i NATO. Det svenska medlemskapet satte Sverige på den svarta kartan och undanröjde ett moment av osäkerhet åt Putin.

Visst kunde vi se Donald Trump komma. Men att mannen med fingret på knappen för domedagsvapnen skulle kunna bli en Trump var irrelevant i fråga om NATO, hette det. NATO kunde varken underställas en Trump eller någon fascistisk diktatur i Ungern, hette det. Vi var så blåögda och naiva. Vi underskattade så gravt den pressade stormakten, det hotade globala kapitalet och den arsenal av tvingande argument de kunde prestera när kniven låg mot strupen. Det kan vi se i efterhand. Men vi ville det så gärna, precis som vi så gärna ville värme från EU, EMU, Irakkriget och TTIP.

Den storskaliga lösningen blir sällan som man tror. Den blir värre.

Saken blev inte bättre av att den allmänna värnplikten återställdes under den socialdemokratiska minoritetsregeringen. Den blev värre. De av våra ungdomar som inte ville statera kanonmat i Turkiet hamnade i fängelse eller levde som landsförrädare i exil. De som återvände levande blev aldrig mer ens skuggan av sig själva.

Saken blev inte bättre av att ”det nya utanförskapet” motades med nya högerpolitiskt raffinerade recept. De av våra arbetslösa ungdomar som vägrade att statera kanonmat vid den ryskbaltiska fronten förlorade sin rätt till ersättning och försörjningsstöd, gjordes rättslösa. De som gav upp och tog värvning dog som flugor där borta.

Våra politiker och beslutsfattare begav sig aldrig av till någon front. De stannade här hemma och arbetade för att anpassa de nationella nyhetsströmmarna så att vi nåddes av rätt information. Det om alliansens lyckade framstötar, det om hjältedåden vid fronten. De intellektuella rösterna negligerades och fredsivrarna hånades. De hungerstrejkande soldatmödrarna forslades bort av våra rättsvårdande myndigheter. Kriget förblev en abstraktion vars onda skugga föll allt lägre och längre. Först då de första smutsiga bomberna detonerade i våra städer och spred sitt gift på svenskt territorium, först då steg på allvar ett vanmäktigt ursinne ur folkdjupet. Men då var det så dags.

Vi kunde ha valt annorlunda. Vi kunde ha valt att utgöra en envis röst för fred, avspänning och nedrustning. Men det gjorde vi inte. Propagandan, auktoritetstron och den populistiska euforin över alltings enkelhet drev oss åt ett annat håll och gav oss slutet på världsnyheterna. Slutet medgav ingen ångervecka.

Read Full Post »

Strukturell metafysik

Posted in Epistemologi, Politik, tagged adam swejman, aje carlbom, alice teodorescu, Gregory Bateson, Jasenko Selimovic, Jonas Hassen Khemiri, metafysik, ola fransson, pernilla ouis, rasism, strukturell rasism on september 30, 2015| Leave a Comment »

För ett par år sedan uppstod en politisk mediedebatt om begreppet strukturell rasism. Det hela började med REVA och en artikel på DN-kultur där författaren Jonas Hassen Khemiri, för att tydliggöra stigmatiseringen, ville ”byta kropp” med justitieminister Beatrice Ask. Khemiris erbjudande om ”kroppsbyte” besvarades istället av folkpartistiska statssekreteraren Jasenko Selimovic som i Khemiris kropp tyckte sig uppleva självpåtagen godhet i en ond värld. Två välskrivna artiklar, så var debatten om strukturell rasism i full gång med polariserande texter, ångande av mer eller mindre dolda agendor. Två saker slog mig redan då.

Det första var hur Jonas Hassen Khemiri och Jasenko Selimovic bägge hade rätt utifrån sina utgångspunkter. De skrev bra och representerade två fullt giltiga sätt att se på saken.

Det andra var hur begrepp och abstraktionsnivåer blandades ihop i den efterföljande debatten. I den ena dimensionen sammanblandades system- och individnivå, i den andra blandades deskriptiva antaganden med normativa. Resultatet blev ett polariserat prickskjutande mot ett föreställt ideologiskt motstånd. Debattörer som etiketterades vänster ville synliggöra förtryckande samhällsstrukturer, mestadels högerdebattörer ville hellre tala om individens ansvar och fria vilja.

I ett inlägg från augusti 2013 försökte jag dekonstruera debattens positioneringar. Det enda som har hänt sedan dess är att debattens tonläge har ökat till orkanstyrka. De metafysiska positionerna kvarstår tröstlöst oförändrade med den skillnaden att mycket av den kvasiintellektuella dräkten har försvunnit och bytts mot lättköpt populism. Jag återpublicerar en uppdaterad version av mitt ursprungliga inlägg:

Låt oss börja med begreppsdefinitionen. Många debattörer ifrågasätter att man använder begreppet rasism i ett strukturellt sammanhang. Det vi vet är att ordet är starkt negativt värdeladdat. Någon egentlig definition vill dock ingen ge begreppet. Rasismens rent biologiska syftning, att inordna människor i hierarkier efter biologisk härkomst, problematiseras som väntat. Denna kliniska definition är dock knappt relevant ens historiskt. Olika rasbiologiska antaganden har i stort sett alltid förekommit i kontexter där de har samspelat med etniska, kulturella och ekonomiska bevekelsegrunderna för diskriminering. Vi behöver inte gå så långt som till judarna i 30-talets Tyskland. Personer med slaviskt och baltiskt ursprung har i efterkrigstid upplevt sig diskriminerade i Sverige trots att vi är ganska lika varandra.

Det går således att kritisera begreppet rasism utifrån dess vetenskapliga brist på stringens. Den delen av debatten slår dock in öppna dörrar eftersom det viktiga, som vid all debatt, är att man utgår från gemensamma definitioner, må vara med de fel och brister som vidhänger nästan alla begrepp. De flesta tycks vara överens om att det väl etablerade begreppet rasism, ska förstås som diskriminering på etniska och/eller kulturella grunder. Med en sådan definition är det svårare att förstå den beröringsskräck som begreppet utlöser hos vissa debattörer.

Det bärande argumentet mot begreppsparet strukturell rasism tycks vara att fenomenet gör ”alla och inga” till rasister. Ett viktigt och giltigt begrepp skulle där igenom relativiseras. Exempelvis tar Adam Swejman på Timbro, liksom Pernilla Ouis i Axess, stöd i en gammal artikel (Sociologisk forskning, nr 3 2006) av idéhistorikern Ola Fransson där denna skriver, Ett stort problem med begreppsparet strukturell diskriminering är att användarna av det tenderar att upphäva avståndet mellan språket och det språket handlar om. Alla fenomen av diskriminerande karaktär tolkas i en riktning och alternativa tolkningar tigs antingen ihjäl eller avskrivs som förskönande omskrivningar. Bara ett språk och en uppsättning begrepp för att beskriva verkligheten tycks accepteras. Märk här att utsagan i citatet är ett normativt problematiserande av en deskriptiv teori. Problemet är inte teorin som sådan, snarare hur vissa tenderar att använda den. När Fransson påstår att bara ett språk och en uppsättning begrepp för att beskriva verkligheten tycks accepteras, är det ett generaliserande påstående gällande ett icke-definierat kollektiv, ironiskt nog en exakt upprepning av det mönster som kritiseras. Framlidne antropologen Gregory Bateson hade sorterat in resonemanget under vad han kallade ”dubbelbindning”, alltså, jag tänker inte lyssna på vad du säger, för det du menar är något annat än det som kommer ur din mun.

Så långt är det lite intressant att just en antropolog hakas på i debatten. Idén om strukturell rasism döljer det verkliga integrationsproblemet hävdar Aje Carlbom i en lååång artikel i radikala tidskriften Röda Rummet, skriven redan 2005. Han omfamnas, trots att analysen är starkt deterministisk, av neoliberala debattörer därför att han ogillar begreppet strukturell rasism. Carlbom landar i slutsatsen att rasism förväxlas med etnocentrism och hävdar vidare att etnocentrism är ett ”universellt faktum” och en ”mänsklig konstant” i alla typer av samhällen. Jaha, ja men då så? Varför ens läsa hans lååånga artikel om den bara är produkten av ytterligare en etnocentrisk universell mänsklig konstant?

En sanning på strukturnivå är inte nödvändigtvis en sanning på individnivå. Ett sådant synsätt omöjliggör alla former av statistiska sanningar. Strukturella resonemang gäller tendenser som statistiskt kan avläsas i en population, ingenting annat. Om dessa avlästa tendenser bör uppmärksammas och på något sätt åtgärdas kan i nästa led med fördel diskuteras ur ett högst subjektivt värdeperspektiv.

En sanning på individnivå kan inte ifrågasättas med utgångspunkt i strukturen. Det finns ingen anledning att misstro Jasenko Selimovics tacksamhet gentemot sitt nya hemland. Hans personliga erfarenheter utgör ett värdefullt bidrag till tolkningen av det som ligger i strukturen. Det finns heller ingen anledning att misstro honom när han utsträcker sitt resonemang till att gälla exempelsamlingar på ett inkluderande Sverige. Kan ett samhälle vara både inkluderande och rasistiskt? Ja, så verkar det. Kan sådant som ”slump” ha betydelse för det individuella utfallet i en struktur? Ja säkert.

Debattens ideologiska övertoner blir tydliga genom att deskriptiva iakttagelser i hög utsträckning ifrågasätts med normativa argument. Debattörerna etiketterar gärna varandras deskriptiva iakttagelser så som varandes ”vänster” eller ”höger”. I extremfallen bemöts själva det strukturella fenomenet som någonting valbart. Alice Teodorescu utgör i sitt sätt att resonera ett bra exempel på det senare, Om utgångspunkten är att det finns rasistiska strukturer som genomsyrar samhället och som därigenom fasthåller människor i utanförskap försvinner incitamenten att på egen hand arbeta sig ut och bort. Ut och bort? I oförmågan att skilja mellan logik, fakta, norm och allmänt tyckande, faller hela debatten samman i ”strukturell metafysik”.

Ett deskriptivt påstående som fått stor plats i debatten handlar om att individer med arabiska namn tenderar att uteslutas från anställningsintervjuer. Här är det intressant att följa hur diskussionen resulterar i tre positioner. Om man vill se att det existerar strukturell rasism så betraktar man detta fenomen som ett exempel på sådan. Om man inte tror att fenomenet existerar ifrågasätter man dels om det verkligen förhåller sig så som påstås samt hänvisar till en uppsjö alternativa (lika strukturella) förklaringar om det nu skulle vara så. Den tredje positionen förstår inte problemet. Araber, menar man, ska inte kallas till några intervjuer eftersom den som anställer araber bara får problem. Den tredje positionen utgör i sammanhanget den intellektuella utmaningen för ett öppet och demokratiskt samhälle. Den sätter fingret på vad som egentligen utgör kärnfrågan, nämligen frågan om i vilket slags samhälle vi vill leva. För att bemöta ”den tredje positionen” behövs både systemnivåns statistiska fenomen och våra individuella erfarenheter. Deskriptiva iakttagelser kan vara våra ”verktyg” och normativa resonemang kan vara våra ”klubbor”. Men inte tvärtom.

Read Full Post »

Den dan Då skogen brann

Posted in Politik, Satir, tagged svpol on augusti 28, 2015| Leave a Comment »

DEN DAN DÅ SKOGEN BRANN

fritt efter James och Karin

För det var Ivar och Alice, Lillper, Anna Dahlberg,
Gröning och Cwejman
Dom stämde träff klockan nio en söndag
morgon framför grinden hos Cwejman
Dom hade en flaska saft och en flaska
vatten och mat för hela dan
Och i fickan hade Ivar en ask tändstickor

Dom gav sig av klockan tio när alla var där
och solen sken så klart
Dom var på väg till sitt hemliga ställe i
skogen och dom var framme ganska snart
Dom packa’ upp sina grejjor och blandade
saften och Ivar tände en eld
För dom skulle göra kaos och grilla pk

Ivar och Alice, Lillper, Anna Dahlberg, Gröning och
Cwejman
Dom hade bara varit borta i tio veckor
när dom såg att skogen brann
Och där fanns inte något vatten
Och där fanns ingen telefon
Och någon börja’ skrika högt
Och Lillper som var minst sprang därifrån

Jag hämtar hjälp, ropar Ivar,
Försök att släcka om det går!
Jag hämtar hjälp, ropar Ivar,
Jag letar på en telefon!

Alice och Lillper, Anna Dahlberg och Gröning och
Lilla Adam Cwejman
Försökte släcka med mossa och småsten
och grenar men elden bara brann
Och Alice skrek på Ivar
Och Ivar sprang och sprang
Och Lillper tänkte bara på sin pappa

Ivar och Alice, Lillper, Anna Dahlberg, Gröning
Och Cwejmann
Dom kommer hem klockan kvart över elva
på kvällen den dan då skogen brann
Och Lillper hade ont i foten
Och Ivars pappa var arg
Men ändå var dom glada att dom var hemma

Read Full Post »

Den pedagogiska ledaren och auktoritet III

Posted in Epistemologi, Politik, Skoldebatt, tagged auktoritärt ledarskap, demokratiskt ledarskap, doberman, jan björklund, kropp och själ, lisa lindström, pedagogiskt ledarskap, pisa, rektor, roland paulsen, SÖ, skolan, skolinspektionen, skolpolitik, skolreformer on augusti 25, 2015| 1 Comment »

Förenklat går det att urskilja två slags ledare. Den ena sorten hämtar bekräftelsen för sitt ledarskap hos sina överordnade samt hos dem med större inflytande, den andre hämtar den hos sina underordnade samt hos avnämarna. Den förra sorten bär de egenskaper som passar bra i en auktoritär och hierarkisk organisation, den senare får problem i ett sådant sammanhang men kan fungera utmärkt i en demokratisk organisation.
I skuggan av det auktoritära ledarskapets kris har dessa aspekter av ledarskapet på senare tid åter börjat lyftas fram. Radions program Kropp och själ har gjort ett utmärkt inslag om auktoritärt och demokratiskt ledarskap. Sociologen Roland Paulsens avhandling om ledningskulturen hos Arbetsförmedlingen har rönt stor uppmärksamhet och innovativa ledargestalter som Lisa Lindström hos företaget Doberman börjar ta plats i det offentliga samtalet. Än så länge rör det sig bara om krusningar på ytan men ”det rör sig” och i detta landskap hamnar skolans diskussion om det pedagogiska landskapet ”i brygga” mellan de bägge ytterligheterna. Jag har tidigare berört detta i Den pedagogiska ledaren och auktoritet I och Den pedagogiska ledaren och auktoritet II.

Skolans senaste reformcykel har helt igenom tillåtits bära en enda lekmannapolitikers, Jan Björklunds, prägel. Resultatet har blivit därefter. Reformernas enskilda inslag syftar nästan alla till att förstärka skolans auktoritativa inslag. Det gäller skollagen, skolinspektionen, de centrala målen, betygssystemet, differentieringen av teori och praktik, förste-lärarreformen, lärarlegitimationerna och så vidare. Kontroll, kontroll och kontroll.

Vid skolans förra reformcykel 1989-1994 gällde i stort sett motsatsen. Intentionerna handlade om fördjupad demokrati. Skolan decentraliserades, SÖ avskaffades, skolenheternas självstyre förstärktes, betygssystemet blev målrelaterat, skolpeng infördes, friskolor tilläts och så vidare. Samtliga dessa punkter har (med rätta) utstått hård kritik under 2000-talet men om man läser förarbeten till de olika reformerna går det inte, enligt min bedömning, att se annat än ärligt avsedda demokratiska intentioner (Vad som sedan blev utfallet är en annan och mer komplicerad historia).

I det större perspektivet utgjorde skolans reformcykel 1989-1994 således slutpunkten på efterkrigstidens demokratiseringssträvanden. Vid tiden för den senaste reformcykelns inledning 2007 hade pendeln svängt. ”Den starka ledaren” var åter vad som efterfrågades. Även skolans pedagogiska ledare förväntades kunna utöva sitt ledarskap på ett sätt som formade och satte deras (ledares) prägel på den lokala skolverksamheten. Det är nog först under det senaste året som det i offentliga samtal åter börjar antydas att synsättet inte är oproblematiskt. I spåren av PISA-katastrofer, ett hårdnande samhällsklimat med djupnande klyftor och gungande nationalstater börjar åter det auktoritära ledarskapets inbyggda svagheter göra sig påminda.

Egentligen borde allt det jag har skrivit ovan vara självklarheter. Samhällets infrastruktur blir snabbt mer komplicerad och tekniskt oerhört mycket mer sofistikerad. Samhällets sociala struktur går åt motsatt håll och blir, i det längre perspektivet, allt mer primitiv. Makt, kontroll, inflytande och ägande samlas vertikalt och på allt färre händer när den allt mer komplicerade infrastrukturen kräver motsatsen, det vill säga maktspridning, decentralisering, demokratisering och ökad jämlikhet. Självfallet går det då ”troll” i både skola och samhällsmaskineri. Behovet av ett mer demokratiskt ledarskap är skriande och brådskande, men minns vi ens längre hur man gör?

Det demokratiska ledarskapet existerar, frodas och lever i välmåga men endast i begränsade lokala öar. Det gäller vissa arbetsplatser, vissa bostadsområden och inte minst, vissa skolor. På det viset måste det nog vara. Demokratiskt ledarskap är inget som kan storskaligt implementeras uppifrån. Det hör till sakens natur att det måste få växa fram lokalt på de berördas villkor. Detta kräver kunskap, tålamod, kompromissvilja och mängder av tillit. När dessa grundförutsättningar finns blir det oftast någonting mycket bra. En situation där Alla är vinnare.

Skolan som institution samt dess pedagogiska ledarskap har alla förutsättningar att vara föregångare i en riktning mot en fördjupad demokrati som kan svara mot dagens samhälleliga komplexitet. Idag står dock skoldebatten långt i från en sådan målsättning. PISA-resultaten är diskussionens nav och runt dem rör sig olika stereotypa uppfattningar om hur Skolsystemet, i Singular och med stort S, bör formas och implementeras. Ingen kommer att gå segrande ur den tvekampen.
To be continued…

Read Full Post »

Ett samtal om jämställdhet

Posted in Epistemologi, Politik, tagged anna sjögren, jämställdhet, nationalekonomi, roland paulsen, UR-play on augusti 13, 2015| Leave a Comment »

Sociolog Roland Paulsen i en slutreplik, främst riktad till nationalekonom Anna Sjögren:

”Vi fick en svällande föreläsning om hur bra det är med kvinnor som lönearbetar. Tack för det.

Men ingen har ifrågasatt det här. Det är klart att det är bra med lika stor tillgång till det lönearbete som strukturerar samhället, att bli ett eget ekonomiskt subjekt, men det är en fet generalisering att säga, att eftersom det behövs i u-länder som vi faktiskt kan ha exploaterat imperialistiskt, så måste vi värna om det i Sverige också. Vilket tydligen innebär att man absolut inte kan sänka arbetstiden.

Om man tog alla produktivitetsvinster och skeppade i väg dem till länder som behöver dem mer skulle jag så klart vara för att vi fortsatte arbeta lika mycket som idag, men hur i helsike kan man ens låtsas som om det är något vi håller på med?

Det finns ett samband mellan lycka, välstånd och tillväxt. Om man ser på lycka, gäller det sambandet bara fram till en viss gräns, därefter finns det nästan ett negativt samband, när vi får fler och fler psykiska diagnoser och mer psykiskt lidande i samhället. I Sverige nådde vi den gränsen ungefär på 70-talet. Sedan dess är det i princip ett nollsamband mellan tillväxt och lycka. Och där finns det i princip ett egenvärde i att föregå med ett gott exempel. Där kan vi faktiskt visa att allt gott uppstår inte ur att vi producerar mer och mer. Vi kan ta ut det i form av fritid.”

Se gärna hela den intressanta diskussionen på UR-play här:

http://embed.ur.se/embed/189845?cid=44iqli-4tk564

Read Full Post »

Mobbning i skolan igen. Nu med okunniga lärare

Posted in Politik, Skoldebatt, tagged friends, lars arrhenius, mobbing, mobbning, skolan, skolmobbing, skolmobbning, skolpolitik on augusti 12, 2015| 3 Comments »

På DN.se publiceras i dag ett inlägg under rubriken ”Okunskap bland lärare gör att mobbningen inte minskar”. Inlägget har fått viss spridning och har delats och kommenterats i sociala medier. Möjligen kommer det under några dagar, eller veckor, att återigen ligga ett visst fokus på frågan om mobbing i skolan. Inläggets påstående, att mobbingen i skolan inte minskar, bygger på en undersökning av företaget Friends. Slutsatsen, att det beror på lärares bristande kunskaper, skall tillskrivas inläggets författare, Lars Arrhenius och Ditte Karlsson, från Friends respektive Lärarförbundet. Jag har ingen anledning att misstro den refererade undersökningens resultat, däremot förefaller de slutsatser som dras långt ifrån självklara.

Mobbning är en oacceptabel företeelse, i skolan såväl som när det gäller samhället i stort. Tendenser till mobbning skall alltid bekämpas. Friends är ett företag vars affärsidé handlar om att göra detta. Det är naturligtvis sympatiskt. Friends är inte vinstdrivande, men inte heller ideella. De tar betalt för sina tjänster och har i dagsläget drygt 40 anställda medarbetare. De bör ha ett intresse av att ”sälja in” sina tjänster, som i första hand utgörs av utbildnings- och informationsinsatser inom området antimobbning på skolor och i föreningsliv.

I debattinlägget på DN.se pekar författarna entydigt på utbildningsinsatser som mobbningproblemets lösning, utbildningsinsatser som Friends själva tillhandahåller. Friends gör alltså en undersökning, skriver ett debattinlägg om problemet och utropar sig själva som problemets lösning. Jag värjer mig instinktivt mot ett sådant upplägg.

Friendsrapporten utmynnar i att mobbningen inte har minskat under de senaste 20 åren. Av dessa 20 år har Friends funnits med i 15. I deras prospekt kan man läsa att mobbningen på de skolor som deltagit i deras insatser har minskat med 24% redan det första året. Hur skall detta förstås? Är Friends verksamhet inom skolan försumbara sett till hela volymen, eller har mobbningen ökat i motsvarande grad på icke-deltagande skolor? Uppgifterna förefaller motsägelsefulla.

För att återvända till debattartikelns huvudtes, att lärare är okunniga. Om vi betraktar de senaste 20 årens skolutveckling så har mobbning varit ett centralt tema under åtminstone 10 av dem. Jag vill påstå att mobbingstävjande insatser har gjorts i massor. Under denna period har lagar och planer mot diskriminering såväl formulerats som implementeras. Skolans styrdokument har försetts med tydliga skrivningar utmynnande i nolltolerans. En omfattande Skolinspektion har sjösatts och dessutom försetts med Barn- och elevombudet samt Skolväsendets överklagandenämnd. På snart sagt varenda skola i Sverige har ett mer eller mindre omfattande antimobbningsarbete bedrivits. Ofta i ”egen regi” men heller inte sällan i samarbete med Friends eller något liknande företag eller organisation. Inget av detta har rubbat mobbandet som företeelse en millimeter. Man måste verkligen fråga sig, är okunskap verkligen problemet?

Min alternativa hypotes handlar om att samhällsklimatet under 2000-talet successivt har hårdnat. En värderingsförskjutning pågår där den ideologiska essensen tycks vara att var och en, så långt det går, skall klara sig själv. Vi har ännu svårt att acceptera konsekvenserna av en sådan värdeförskjutning när de blir synliga bland barn och resulterar i hackordningar. Barnen finns i skolan. På skolan läggs därför uppgiften att värna de humanistiska värden som utgör förutsättningen för fredlig samexistens. Skolan utför ett uppoffrande arbete för att klara denna uppgift men slåss givetvis mot tidvatten och väderkvarnar. Resultatet blir endast att mobbningen inte ökar, vilket sett ur ett vidare samhällsperspektiv är ett ganska bra betyg på skolans insatser?

Om Friends ändå tror sig äga en mirakelmedicin, då är skolans mobbningsproblem i stort sett lösta och då lovar jag att äta upp alla mina kepsar (mer än 20). För min del är jag säker på att nyckeln inte ligger hos Friends utbildningar i normkritik, utan hos vår riksdag, regering och vårt näringsliv. De har makten att bestämma vilket samhälle vi vill ha. Undertid får skolan kämpa på.

Jag har för övrigt skrivit en dystopi om skolmobbning här: Kamratfostran – utredningens resultat i sammanfattning.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »