samtider

Jag vill inledningsvis varna för att här följer ett lååångt inlägg. Om du finner innehållet intressant kan ett bra sätt att läsa ett stycke då och då. Nåväl…

De obehöriga eleverna som grupp, tillskapades som en konsekvens av skolans och betygssystemets reformering 1989-1994. Gymnasiets IV-program infördes som ett sätt att hantera en ny situation. Från slutet av 90-talet fram till regeringsskiftet 2006 låg andelen elever på IV runt 9%. Den regering som då tillträdde gick till val på att systemet skulle avskaffas. Idag, åtta år senare, är andelen elever på IV (IM efter 2011) dubbelt så hög, 18,2%. Ett misslyckande? Jo, men om detta råder en kompakt tystnad i skoldebatten. Man kan fråga sig varför.  

Blogginlägget nedan tar sin utgångspunkt i den politiska process som ledde fram till riksdagsbeslut 1994 och redogör sedan för på vilket sätt frågan om obehöriga elever har kommit att i förlängningen påverka den skolpolitiska debatten. Avslutningsvis redogör jag för hur frågan har kommit att påverka genomförandet av skolans senaste reformcykel 2006-2011.

En ögonblicksbild från tidigt 90-tal.

Inledningsvis kan det vara värdefullt att ge en interiör från den svenska gymnasieskolan åren närmast efter det att skolreformerna 1989-1994 börjat sjösättas. En omedelbar konsekvens var att det på många gymnasieskolor samlades små grupper av lärare och skolpersonal till seminarier och rådslag för att söka riktlinjer i en nystartad verksamhet som fått namnet IV. IV-programmets tilltänkta målgrupp var de elever som hamnade vid sidan om gymnasiets nationella program. En klok lärare någonstans i mellansverige slog fast vad som med tiden skulle bli variationer på en devis för många IV-program, Vår skola skall vara en rörlig skola, inte en rörig skola. (Lindelöf, 1997)

Devisen kan tyckas enkel och självklar, men visade sig i verksamheten vara en hårfin balansgång. De flesta inser det nödvändiga i förhållningssättet, men gång efter annan leder det in i konflikter, återvändsgränder och förvirrade grubblerier. Frågan när gör vi skola? ställs otaliga gånger och i olika sammanhang (ibid, 1997). Det kan belysas med några exempel:

– En elev tycks ha kaotiska hemförhållanden och mycket tyder även på missbruksproblem. Lärarna hävdar på goda grunder att elevens problem inte är skolrelaterade. Skolan tar kontakter med socialförvaltning, BUP och hemmet som alla hävdar att om skolan inte är problemet kan den genom samverkan ändå vara en del av lösningen. Ett nätverk har uppstått kring eleven.

– En elev betraktas av lärarna som strulig och ointresserad. Han ägnar dagarna åt lek vid datorn och snack i uppehållsrummet. Lärarna slår vi ett möte fast att eleven inget lär sig. Specialpedagogen protesterar och pekar på att samma elev under perioden lärt sig att ta emot tillsägelser utan att gå sin väg, att han börjat delta i idrottslektionerna och är ombytt. Hon pekar vidare på att hans närvaro liksom hans tidhållning blir allt bättre. Eleven börjar bli trygg och är stadd i progression.

– Bakandet av det egna brödet har blivit en självklar ingrediens i skolans elevcafé. Vid ett möte noterar någon att denna verksamhet har sin motsvarighet i en av det nya gymnasiets kurser. Detta utlöser en febril aktivitet i undersökandet av vad i verksamheten som kan betraktas som gymnasiekurser, och vad som i så fall skulle kunna tänkas höra till ett program.

– Revyn är en bärande och populär del av elevernas gemensamma examensarbete. Veckorna före premiär är fulla av förberedelser och tvingar fram näst intill dygnet runtarbete. Klagande röster höjs från kärnämnesrepresentanter. Ni stjäl tid från svenskan, matten, samhällskunskapen… Kursplanerna hinns inte färdigt!. Estet och medielärarna kontrar, revyn är svenska, är matte, är samhällskunskap. Ta vara på chansen.

De fyra exemplen har det gemensamt att de skildrar samma kulturkrock. Gymnasieskolan hade länge varit en institution med givna spelregler. Decenniers verksamhet hade format en tydlig kultur som gjort verksamheten funktionell, men som begränsat utrymmet för nytänkande och flexibilitet. Å ena sidan gjorde invanda sätt att tänka att formen blev viktigare än innehållet för skolans representanter. Å andra sidan, hade samhället utanför skolan givna förväntningar på vad skola innebar, förväntningar som formats ur egna erfarenheter av möten med skolan. När denna skola mötte IV inom ramen för en gymnasieskola ställdes gamla invanda tankesätt på prov.

De elever som skrevs in vid IV hade för det mesta negativa erfarenheter av skolan (se t.ex Lindelöf, 1997). Skolan hade ofta misslyckats i sitt kunskapsförmedlande uppdrag och behovet av nytänkande fanns således inbyggt i själva situationen. Skolan måste överbevisa eleven om att den innebar något gott, eleven måste ompröva gamla förhållningssätt till utbildningsväsendet. IV-systemets samlade erfarenheter pekade snart mot att det, för att förverkliga detta mål, krävdes en skola, och för all del ett socialt inriktat relationsbyggande, som vågade vara gränsöverskridande. Devisen en rörlig, inte rörig skola, hjälpte lärare och personal inom IV att finna konstruktiva lösningar på problem liknande dem i exemplen ovan. Vid en särskådning visade sig problemen sällan vara ”problem”, snarare tecken på att IV-programmens verksamhet var stadda i utveckling. Arbetet med obehöriga gymnasieelever började finna sin form, och var stadd i förvandling från idé till praktik (Skott, 2009).

Reformvägen till de obehöriga eleverna på IV

Reformcykeln 1989-1994 var på många sätt omvälvande för skolväsendet och komplicerades av två regeringsskiften från start till mål. Arbetet initierades under skolminister Göran Persson (S) men många av dess bärande inslag utformades under borgerlig regering och Beatrice Ask (M) som skolminister, för att i slutändan sjösättas av en nytillträdd socialdemokratisk regering 1994. Man kan i sammanhanget konstatera att ”…det är många skolpolitiska beslut som förblir oförändrade mellan regeringsbyten.” (Jarl och Rönnberg, 2010).

Enligt Bo Lindensjö och Ulf P. Lundgren var 1990-talets två stora teman decentralisering och därmed målstyrning och valfrihet (Lindensjö och Lundgren, 2000). De betygsberedningar som arbetade från 1990 och framåt hade därför som gemensam utgångspunkt att det relativa betygssystem som gällt från 1962 var omodernt. Betygen, om de alls skulle finnas, skulle passa ett målstyrt system och vara relaterade till fasta kunskapskriterier (Jarl och Rönnberg, 2010). Som en konsekvens av denna princip definierades vad som kunde anses som godtagbara kunskaper i ett ämne. Detta innebar indirekt att man samtidigt hade fastställt en definition på vad som kunde betraktas som icke godkända kunskaper. ”Uppdraget enligt dir.1990:62: ”Av ett målrelaterat betygssystem följer således att tydliga kravgränser måste ställas upp. Särskilt viktig är härvid definitionen av en gräns som kan anses som godkänt. ” Därav följer att det också bör finnas betygssteg under godkänt.”  (SOU 1992:86).

I regeringens proposition ”Växa med kunskaper” (Prop. 1990/91:85) saknas en explicit diskussion gällande ”obehöriga”, eller ”icke godkända” elever. Parallellt med denna proposition arbetade dock 1990-års betygsutredning (Lindensjö och Lundgren, 2000) enligt direktiv 1990:62 vars slutbetänkande kom 1992, ”Ett nytt betygssystem” (SOU 1992:86). Den diskussion gällande behörighet till gymnasieskolan som återfinns i betygsutredningen, finns inte i propositionen gällande en ny gymnasieskola. Propositionens tydliga huvudinriktning är en gymnasieskola för alla. ”Den helt övervägande andelen av de elever som går ut grundskolan fortsätter numera i gymnasieskolan. Mot den bakgrunden ser jag det nu som ett naturligt steg att ge lagstadgad rätt till utbildning i gymnasieskolan för alla de ungdomar som har slutfört sista årskursen i grundskolan eller en motsvarande utbildning.” (Prop. 1990/91:85, sid.56). För att fånga upp de ungdomar som av en eller annan anledning inte kan hänföras till utbudet av ”nationella program” föreslår propositionen att ”individuella program” inrättas. ”Varje kommun skall vara skyldig att erbjuda ett individuellt program till de ungdomar i kommunen som har avslutat sin grundskoleutbildning men inte sökt eller inte har tagits in på något nationellt program. Omfattningen av de individuella programmen regleras inte i skollagen, eftersom de skall kunna fylla många olika syften. Däremot föreskrivs i lagen att utbildningen på ett individuellt program skall följa en plan.” (Ibid, sid.64).  

I sin precisering av motiven till inrättande av individuellt program, antyds i Prop. 1990/91:85 som en av flera anledningar, att modellen skulle beröra elever som ej inhämtat tillräckliga kunskaper i grundskolan. ”Ett motiv är det kompensatoriska, dvs elever, som saknar tillräckliga kunskaper för att kunna tillgodogöra sig en gymnasieutbildning, ges möjlighet att få motsvarande grundläggande kunskap. Ett annat motiv är att verka motivationsskapande och vägledande för omotiverade och studieobestämda elever. Ett ytterligare motiv ligger i att på olika sätt stödja de ungdomar som inte kommit in på sitt val till gymnasieskolan och elever som avbrutit sin gymnasieutbildning. Ett fjärde motiv är att tillmötesgå önskemålen hos de mycket målinriktade ungdomar som vill ha en individuell utbildning av ett slag som inte ryms inom de nationella programmen.” (Ibid, sid.89).

I en delvis annan anda än ovan fastslår betygsutredningen i sitt slutbetänkande att kravet, ”…för godkänd, som i princip skall kunna nås av alla elever, samt betoningen av skolans ansvar för att föra fram alla elever till godtagbara kunskaper är utgångspunkterna för behörigheten för de nationella programmen på gymnasieskolan. Det innebär att eleven för att vara behörig för de nationella programmen måste vara godkänd i alla ämnen.” (SOU 1992:86, sid. 90). Eftersom utredningen inser att alla elever inte kommer att uppfylla dessa kriterier föreslår man ett antal undantag från huvudregeln. ”För att inte hamna i en återvändsgränd bör dock eleverna ha möjlighet att tas in på ett sökt nationellt program med betyget Icke godkänd i ett par ämnen, som är av mindre vikt för det aktuella programmets inriktning. Då ställs emellertid ett allmänt krav på komplettering…” (Ibid, sid.91).

I förslaget till ”En ny läroplan” för gymnasiet (Prop. 1992/93:250), slår man i princip fast betygsberedningens tankegångar. I propositionen nämns den kritik som förekommit i remissyttranden från bl.a Elevorganisationen och Svenska kommunförbundet. Propositionen slår dock fast att elever ”…som i den nya grundskolan inte når godkänd nivå i något av de grundläggande ämnena svenska, matematik och engelska bör…hänvisas till studier på ett individuellt program i gymnasieskolan.” (Prop. 1992/93:250, sid.61).

Kontentan av skolans reformcykel 1989-1994 är att den socialdemokratiska regeringen, med smärre justeringar, fastställer det målrelaterade betyg enligt en fyrgradig skala som betygsutredningen (SOU 1992:86) har föreslagit i sitt slutbetänkande, IG-G-VG-MVG. Det individuella programmet rörs inte av den borgerliga regeringen och blir en av hörnstenarna i Lpf-94 (Lpf 94, 1994). Gymnasieskolans nya behörighetsregler träder i kraft 1998.

De obehöriga eleverna blir politiskt slagträ

I mitten av 90-talet finns en folkpartistisk politiker i Stockholm som snabbt etablerar sig som ett riksbekant namn i skoldebatten, Jan Björklund. I sin retorik under tioårsperioden från 1996-2006 har fallande ”kunskapsresultat” och ”obehöriga elever” varit hans frekvent återkommande teman. I en debattartikel som liknar en programförklaring (Dagens nyheter, 1996) tar Björklund stöd mot forskaren Bo Sundblad och hävdar att en fjärdedel av landets 15-åringar inte kan läsa Metro. ”Var fjärde 16-åring saknar i dag grundläggande färdigheter i svenska språket. Det visar att den socialdemokratiska flumskolan har misslyckats. Nu måste vi satsa på att lära eleverna läsa, skriva och hantera datorer i stället för att slå vakt om ämnen som textilslöjd och hemkunskap.” (ibid, 1996). Redan i denna ”tidiga” debattartikel skjuter Björklund in sig på behörighetsfrågan och hävdar att många gymnasielärare varnar ”…för att gymnasiereformen resulterar i ökad utslagning. De tidigare yrkesinriktade tvååriga utbildningarna har förlängts med ett tredje teoretiskt år. Detta resulterar just nu i att fler elever än någonsin slås ut från gymnasiet.” och vidare, ”Ändå drar många debattörer fel slutsats. Även ett begränsat teoriblock på ett yrkesinriktat gymnasieprogram skapar utslagning om en fjärdedel av eleverna inte ens kan läsa när de kommer från grundskolan.” (ibid, 1996).    

Under perioden fram till 2006 befinner sig Jan Björklund i opposition på riksplanet, men kan som skolborgarråd i Stockholm utveckla en utbildningspolitik som ofta går på tvärs med regeringens intentioner. I den rikspolitiska debatten blir IV-programmen Björklunds återkommande måltavla. Ett axplock,

”För de elever som har det allra svårast på gymnasiet inrättades det så kallade individuella programmet (IV-programmet) i den nya gymnasieskolan. IV-programmet skulle bli ett undantag i gymnasiets totala organisation, enligt dåvarande skolministern Göran Persson. Men i dag är IV-programmet gymnasiets tredje största program.” (Dagens Nyheter, 1998).

Förslag gällande Stockholm: ”Huvuddelen av de elever som i årskurs nio inte är godkända i något eller några av ämnena svenska, engelska och matematik slussas inte som i dag vidare till gymnasiets individuella program. Dessa elever får i stället gå ett extra år i grundskolan.” (Dagens Nyheter, 2002)

”IV-programmet är skolväsendets största fiasko. Huvuddelen av IV-programmet borde flyttas till lågstadiet.” (Svenska Dagbladet, 2004).

”I dag är det individuella programmet det största utbildningsprogrammet för pojkar i årskurs ett på gymnasiet. Trots att det programmet är gymnasiets dyraste utbildning slås 80 procent av eleverna ut.” (Dagens nyheter, 2005)

”Många av eleverna som idag går på individuella programmet skulle mycket väl kunna gå en praktisk utbildning, med lägre teoretiska krav” (Svenska Dagbladet, 2007)

Thomas Östros, S-märkt utbildningsminister 1998-2004 fick ägna åtskillig politisk energi åt att manövrera i den återkommande kritiken gällande IV-programmen och de obehöriga eleverna. Redan år 2000 (SOU, 2002) inleddes arbetet med en gymnasieproposition (Prop. 2003/04:140) vars lagförslag var tänkta att träda i kraft från 2007. Frågan om de obehöriga eleverna visade sig bli propositionens stötesten (Lärarnas Nyheter, 2004). I arbetet med propositionen låg en intention om att avskaffa IV och ersätta det med en successiv inslussning i gymnasiet. Östros svängde dock i frågan, så pass sent att hela propositionen fick skjutas upp. I den proposition som senare antogs av riksdagen fanns IV-programmen kvar i reformerat skick. ”Elever på individuella program skall enligt regeringens mening ges utbildning på heltid och som i sin omfattning är likvärdig med den utbildning som erbjuds på nationellt program. Lagregleringen av detta bör träda i kraft den 1 juli 2006” (Prop. 2003/04:140, sid. 50). Det är således detta IV Jan Björklund tar över som utbildningsminister 2006.    

Under 90-talet växte andelen IV- elever i den svenska gymnasieskolan för att innan millennieskiftet nå en nivå på 8-9% av gymnasieeleverna. Andelen har sedan legat konstant runt denna nivå fram tills dess Jan Björklund började sjösätta sina reformer. Från 2008 syns ett trendbrott där andelen IV-elever (efter 2011 benämnda IM) börjat stiga. 

Som jag antytt inledningsvis fanns det i de lokala skolverksamheterna inte någon kunskap om hur verksamheten skulle bedrivas när IV introducerades. På många skolor avdelade ledningen ett lärarlag som fick fria händer att skapa ”något” som fungerande utan att störa den allmänna ordningen (Skott, 2009). IV kom mestadels att verka i det tysta, ofta mer eller mindre exkluderad från en större skolgemenskap. I det tysta uträttades dock storverk av modiga lärarlag som växte med svårigheterna och över tid förvärvade en rik bank av erfarenheter. Denna del av vår svenska samtidshistoria är fördold för de flesta. Dels utgör andelen lärare med erfarenhet från IV inte mer än enstaka procent av den totala lärarkåren, dels har verksamheten varit stigmatiserad såväl som exkluderad. Denna exkludering i kombination med den utsatthet själva verksamheten innebar, gjorde att IV-lärare försökte samverka med sina motsvarigheter på andra skolor. Nätverk uppstod som till en början var mestadels stödjande, men som blev stabila utvecklingsmotorer då myndigheten för skolutveckling skapades och bidrog med överblick, kunnande och resurser (Myndigheten för Skolutveckling, 2006). Ur denna process uppstod under 2000-talets första år vad man kan kalla för en nationell IV-modell där fem verksamhetsmässiga huvudspår gradvis växte fram som lösningar på lokala problem, och i växelverkan med centralt fattade politiska beslut;

–PRIV Det programinriktade IV riktade sig till elever som endast saknade något enstaka behörighetsgivande ämne. I princip integrerades dessa elever i ett nationellt gymnasieprogram men fick parallellt undervisning i det saknade grundskoleämnet.

–IV-grund Vände sig till elever som saknade fler grundskoleämnen och sågs vara i behov av något som kunde liknas vid ett tionde skolår.

–IVIK Vände sig till elever av utländsk härkomst som vistats en kort tid i Sverige och av den anledningen behövde kompletterande studier.

–Yrkes-IV Vände sig till vad som kan kallas skoltrötta, eller svårmotiverade elever, där anställningsbarhet genom något år av yrkespraktik varvat med teori kunde ses som en framkomlig väg.

–Förstärkt IV Var en starkt individualiserad studieform som främst vände sig till elever med påtagliga funktionshinder

Ny reformcykel 2006-2011

2006 blev Jan Björklund utbildningsminister. Med tunga förväntningar på sina axlar skulle han nu omsätta sitt tankegods i praktisk skolpolitik och inledde med att omedelbart blåsa av pågående reformarbetet (Utbildnings- och kulturdepartementet, 2006).

I direktiven till utredningen om en ny gymnasieskola, Gy09 (Utbildningsdepartementet, 2007), var IV avskaffat. Enmansutredare Anita Färm skulle presentera det nya gymnasiets tre huvudinriktningar nämligen, gymnasieexamen med högskolebehörighet, yrkesexamen samt lärlingsexamen. De första eleverna skulle kunna söka in till det nya gymnasiet hösten 2009 och de elever som inte uppnådde behörighet för något av dess tre spår antogs kunna gå ett extra år i årskurs 9 (Folkpartiet, 2005).

Anita Färms arbete resulterade i ”Framtidsvägen – en reformerad gymnasieskola” (SOU 2008:27). Utredningen föreslår mycket riktigt att IV avskaffas, men noterar samtidigt att det under utredningstiden har vuxit fram en bild ”…av att många ungdomar trivs och är nöjda med de individuella programmen. Den generellt negativa bilden av de individuella programmen är inte rättvisande.” (SOU 2008:27, sid. 259-260). Utredningen konstaterar vidare, ”Trots att personalen vid de individuella programmen lyckas få dessa ungdomar att efter sin förmåga fungera i samhället, så ses det inte som ett lyckat resultat i statistiken.” (ibid, sid. 259).

Enligt utredningen avskaffas IV genom att man istället inför ”preparandåret”, ”de individuella alternativen” samt en ”programintroduktion”. Preparandåret innebär att elever ”…som bedöms ha förutsättningar att inom maximalt ett års kompletterande utbildning bli behöriga, erbjuds ett preparandår inom grundskolans ram.” (ibid, sid. 570). Inom de individuella alternativen kommer ”…främst obehöriga elever i behov av särskilt stöd att finnas. ” (ibid, sid.573). Preparandåret skapas som ett alternativ för de ”…ungdomar som invandrat till Sverige under gymnasieåldern eller i slutet av grundskoleåldern…” (ibid, sid. 575).

Gällande de obehöriga eleverna kan SOU 2008:27 ge intrycket av att man ersätter ett fungerande system med något nytt oprövat. Sara Carlbaum har i sin avhandling ”Blir du anställningsbar lille/a vän?” ur en diskursanalys studerat hur utredningen kopplar vissa begrepp som ”obehöriga”, ”väntare”, ”bytare” och ”avbytare” till otydlighet som ”…orsakar  problem med måluppfyllelse och genomströmning” (Carlbaum, 2012). Hon hävdar att vissa ”…subjekt positioneras ständigt som avvikare, de på yrkesprogram, de på individuella program eller i uppföljning, men också de med ”utländsk bakgrund” eller de från ”arbetarklassen”, här under benämningen de med lågutbildade föräldrar. I positioneringen av de som ”misslyckas”, de som är ”obehöriga”, ”byter” eller ”avbryter” utgör både klass, kön och etnicitet strukturerande faktorer. IV anges ha en ”överrepresentation av elever med utländsk bakgrund och män som avbryter mer frekvent än kvinnor” (ibid, sid. 185). Carlbaums analys utmynnar i att den tidigare visionen om en gymnasieskola för alla, i utsagorna om IV, marginaliseras och bryts upp. ”Jag menar att det kan tolkas som att gymnasieskolan i meningen nationella program inte ska vara till för alla.” (ibid, sid. 187).

Under alla omständigheter fanns utredningens förslag gällande behörighetsregler och alternativ för obehöriga elever inte med i den proposition (Prop. 2008/09:199) som i maj 2009 överlämnades till riksdagen. ”Det måste utredas vidare…Det är kanske den mest strategiska frågan och en utmaning att lösa”, menade Bertil Östberg, statssekreterare på utbildningsdepartementet (Smålandsposten, 2009).   

Förslaget gällande de obehöriga eleverna behandlades så småningom separat i en promemoria (Departementspromemoria, 2009) och inarbetades sedan i propositionen gällande skollag (Prop. 2009/10:165). Enligt förslaget skulle IV-programmen ersättas med;  

–Programinriktat individuellt val; En programinriktad variant som riktade sig till elever som endast saknade något enstaka behörighetsgivande ämne. I princip integrerades dessa elever i ett nationellt gymnasieprogram men fick parallellt undervisning i det saknade grundskoleämnet.

–Preparand; Vände sig till elever som saknade fler grundskoleämnen och sågs vara i behov av något som kunde liknas vid ett tionde skolår.

–Språkintroduktion; Vände sig till elever av utländsk härkomst som vistats en kort tid i Sverige och av den anledningen behövde kompletterande studier.

–Yrkesintroduktion; Vände sig till vad som kan kallas skoltrötta, eller svårmotiverade elever, där anställningsbarhet genom något år av yrkespraktik varvat med teori kunde ses som en framkomlig väg.

–Individuellt alternativ; Var en starkt individualiserad studieform som främst vände sig till elever med påtagliga funktionshinder.

Den som nu tycker sig drabbad av en ”deja vu” kan återvända i texten och jämföra vad som skapades inom ramen för Gy11 med det IV-system som växte fram genom lokala tillämpningar under några år på 2000-talet.  IV avskaffades främst genom att själva ordet ersattes med andra beteckningar.

”Men vad gäller en utbildningsväg istället för IV-programmet, så är jag övertygad om att dagens IV-elever skulle kunna gå färdigt skolan med goda resultat om de fick en mer individuellt anpassad utbildning”, kommenterar Jan Björklund i ett pressmeddelande (Folkpartiet, 2009). Idag vet vi att den obehöriga gruppen, som inte längre får kallas IV-elever, vuxit rekordartat de senaste åren. Från 11,3% 2006, uppgår andelen 2012 till 18,2% av gymnasiets elever (Skolverket, 2013).

Efterskrift

I skolpolitiken har de obehöriga eleverna använts som politiskt slagträ, vilket har fått konsekvenser. Jan Björklund tycks med sin retorik ha underblåst vad som skulle kunna kallas ett nationellt IV-trauma genom att beskriva IV i termer av misslyckanden och dyster statistik. Genom de senaste årens gymnasiereformer har man lyckats avskaffa ordet, men inte systemet. Inget tyder ännu på att det nya IM leder till ett minskat behov av alternativ vid sidan om de nationella programmen. Regeringens intention, att frigöra medel för grundskolans lägre stadier, klingar så långt obesvarad. Det finns en viktig skillnad mellan nya IM och gamla IV. Gamla IV växte fram organiskt genom att lokala problem fick lokala lösningar och att dessa lösningar i växelverkan med centralpolitiska beslut spreds inom professionen. Vid en viss tidpunkt har systemet kopierats av utbildningsdepartementet, reglerats och försetts med lagskrivningar för att därefter implementeras i det nationella gymnasiesystemet. Man har därigenom skapat ett statiskt system för ett dynamiskt sammanhang. Eftersom arbetet med obehöriga elever kräver flexibilitet och är omvärldsberoende, talar det mesta för att det nya systemet kommer att kräva täta revisioner.

När Björklund säger att 21793 elever studerade på IV 2006 (SvD, 2008), kan det låta svåröverblickbart om man valt att betrakta IV som något hotfullt, negativt och icke önskvärt. Men vad innebär 21793 elever?

I en mellanstor stad motsvaras statistiken av ungefär 75 individer. Det är en grupp på 15 elever i vart och ett av de spår som gymnasiet tillhandahåller för obehöriga elever. Utgör dessa fem grupper om femton elever en möjlig och lösbar utmaning för Sveriges skolsystem? Sett i detta mikroperspektiv svarar jag tveklöst ja på den frågan. Jan Björklund har i många sammanhang upprepat att endast 20% av dessa elever klarar sig genom gymnasiet. I en mellanstor stad återstår 60 individuella öden att följa. Ett antal, kanske 20%, av dessa förlorar sig tragiskt nog i missbruk, psykisk sjukdom och kriminalitet. Denna kategori räddas å andra sidan inte med några skolreformer. Av återstående 48 vet vi att några fortsätter via folkhögskola, komvux eller andra utbildningsalternativ. En handfull börjar arbeta, några ”flyter” och några flyttar utomlands. På mikroplanet kan ett ”annat sätt” att betrakta de obehöriga eleverna, förvandla frågan till något ganska hanterbart.

IV kostar många miljarder, brukade Jan Björklund säga. Sanningen har legat runt två miljarder per år. Det låter som mycket pengar men beror också på vad man jämför med. Det alternativ till IV som infördes 2011bör redan närma sig fyra miljarder. En annan och intressantare alternativ jämförelse skulle kunna vara att det antagligen hade varit betydligt mer kostsamt att inte erbjuda några IV-program. I en mellanstor svensk stad motsvaras kostnaden för hela IV av fem ungdomars heldygnsvård inom socialtjänsten. Det är en typ av alternativ sanning som landets kommuner länge har varit plågsamt medvetna om.

Referenser

Carlbaum Sara (2012) Blir du anställningsbar lille/a vän? Diskursiva konstruktioner av framtida medborgare i gymnasiereformer 1971-2011. Umeå: Statsvetenskapliga institutionen, Umeå universitet.

Dagens Nyheter (1996)  Den socialdemokratiska flumskolan har misslyckats. 12 april.

Dagens Nyheter (1998) Tre av tio hoppar av gymnasiet. 25 maj.

Dagens Nyheter (2002) Vi avskaffar nioåriga grundskolan. 17 januari.

Dagens Nyheter (2005) Vi ställer hårdare krav för plats i gymnasiet. 28 december.

Departementsmomemoria (2009) U2009/5552/G. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Folkpartiet (2005) Pressmeddelande 30 juni.

Folkpartiet (2009) Pressmeddelande 28 september.

Gy 2000:21 (2000) Individuella programmet. Stockholm: Skolverket.

Jarl Maria, Rönnberg Linda (2010) Skolpolitik från riksdaghus till klassrum. Stockholm: Liber.

Lpf 94 (1994) Läroplan för de frivilla skolformerna Lpf 94. Stockholm: Skolverket.

Lindelöf, Klas (1997) När gör vi skola? Kulturpedagogik i praktiken. Falköping: Vestr Gothia.

Lindensjö Bo, Lundgren Ulf P. (2000) Utbildningsreformer och politisk styrning. Stockholm: HLS Förlag.

Lärarnas Nyheter (2004) Kovändning om IV kan stjälpa gymnasiereformen. 25 mars.

Myndigheten för skolutveckling (2006) Kvalitet inom IV – hela skolans ansvar. Stockholm: Liber

Prop. 1990/91:85 (1991) Växa med kunskaper – om gymnasieskolan och vuxenutbildningen. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Prop. 1992/93:250 (1993) En ny läroplan. En ny läroplan och ett nytt betygssystem för gymnasieskolan, komvux, gymnasiesärskolan och särvux. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Prop. 2003/04:140 (2004) Kunskap och kvalitet – elva steg för utvecklingen av gymnasieskolan. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Prop. 2008/09:199 (2009) Högre krav och kvalitet i den nya gymnasieskolan. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Prop. 2009/10:165 (2010) Den nya skollagen – för kunskap, valfrihet och trygghet. Stockholm: Utbildningdepartementet.

Skolverket (2013) Rapport 395. Elever per programtyp och program. Stockholm: Skolverket.

Skott Pia (2009) Läroplan i rörelse. Det individuella programmet i möte mellan nationell utbildningspolitik och kommunal genomförandepraktik. Uppsala: Pedagogiska institutionen, Uppsala universitet.

Smålandsposten (2009) Utmaning skapa nytt IV-program. 22 januari.

SOU 1992:86 (1992) Ett nytt betygssystem. Stockholm: Allmänna förlaget.

SOU 2002:120 (2002) Åtta vägar till kunskap – en ny struktur för gymnasieskolan. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

SOU 2008:27 (2008) Framtidsvägen – en reformerad gymnasieskola. Stockholm: Fritzes.

Svenska Dagbladet (2004) Nio av tio saknar slutbetyg. 19 november.

Svenska Dagbladet (2007) Björklund sågar IV-program. 31 mars.

Utbildnings- och kulturdepartementet (2006) Pressmeddelande 11 oktober.

Utbildningsdepartementet (2007) Pressmeddelande 5 februari.

Read Full Post »