Skoldebatt | samtider

Archive for the ‘Skoldebatt’ Category

Ur lag är specialläraren

Posted in Politik, Skoldebatt, tagged högskoleverket, jan björklund, moment 22, skolinspektionen, skollagen 2010:800, speciallärare, specialpedagogik on juli 24, 2014| 6 Comments »

Specialpedagogexamen och speciallärarexamen har snarlika beskrivningar och det är inte meningen att det bara ska vara några enstaka arbetsuppgifter som skiljer två examina åt, säger Jana Hejzlar, utredare på Högskolverket.

Citatet är hämtat ur en artikel i Lärarnas Tidning som följer upp Högskoleverkets utredning om specialpedagoger.

Specialpedagoger? Det existerar alltså två snarlika lärardiscipliner, speciallärare och specialpedagoger. Detta är något som Jan Björklund aldrig andas en bokstav om. I debatt efter debatt får han oemotsagd göra numret om att regeringen nu infört den speciallärarutbildning som socialdemokraterna en gång avskaffade. Eftersom skolpolitisk spetskompetens saknas i våra partier, oavsett färg, leder diskussionen aldrig förbi detta statement för att utmynna i någon nyansering eller problematisering.

För hur var det? Det fanns en enighet i riksdagen om att den gamla konstruktionen med exkluderande specialklasser hade spelat ut sin roll. Elever skulle så långt som möjligt inkluderas, oavsett de individuella förutsättningarna. För detta behövdes en skräddarsydd specialpedagogisk kompetens. Speciallärarna försvann, specialpedagogerna kom. Så stavas den korrekta bakgrunden och mot den förefaller Jan Björklunds statement en smula kryptisk.

Jan Björklund kritiserar avskaffandet av specialläraren. Retoriskt gör han en figur av att det skulle ha rört sig om s-märkt flum. Det innebär en implicit kritik av den nya lärardisciplinen, specialpedagogen. I grunden måste kritiken uppfattas som att det är svängningen från ett exkluderande synsätt till ett mer inkluderande som utbildningsministern i själva verket vänder sig emot.

På den tiden hette det OBS-klasser och de leddes av speciallärare. Modellen bör rent logiskt ligga nära Björklund som målbild för hans reformer. För hur ska man annars uppfatta hans kritik och idé?

Nu blir det komplicerat. För ute på skolorna finns det sedan en tid alltså både speciallärare och specialpedagoger, två separata men snarlika lärardiscipliner. Hur bygga logistik och organisation med vettiga avgränsningar? Låter man specialläraren ta hand om exkluderingen medan specialpedagogen sköter inkluderingen?

Nej, det kan man inte. Enligt skolans styrdokument är det inkluderande arbetssättet den otvetydiga normen. Vad Jan Björklund än vill påskina i retoriken, gäller inkluderingstanken genomgående även i hans eget reformpaket. Av Skollagen 2010:800 Kap. 3, 7§, framgår att det särskilda stödet, …ska ges inom den elevgrupp som eleven tillhör om inte annat följer av denna lag eller annan författning. Skolinspektionen ser, med hot om vite, till att doktrinen följs. Ur lag är den traditionella specialläraren. Ur skollag.

Vi börjar skönja ännu ett av de nya skolreformernas Moment 22. Bakom Björklunds pampiga retorik döljer sig än en gång ett populistiskt och ogenomtänkt hastverk som vid sin storskaliga implementering ställer de lokala skolenheterna inför svårlösliga dilemman. Som alltid, på ena eller andra sättet, löser skolorna även detta. En vanlig modell är, vad jag förstår, att speciallärarna ambulerar jämte ordinarie lärare i utvalda klasser och att de ofta finns med i ”läxverkstäder” och liknande. Specialpedagoger inriktas mer mot individuella utredningar av behov, lärarhandledning och frågor gällande speciella läromedel. Det haltar men funkar, hjälpligt, för det mesta, om enheten är stor nog att rymma bägge sorter. Ännu en ståltrådsreform som kräver mängder av silvertejp.

Summering: Jan Björklund gör en politisk höna av att han har återinfört de speciallärare ”som socialdemokraterna avskaffade”. Han låtsas inte om att speciallärarna ersattes av de snarlika specialpedagogerna. Speciallärarna undervisade i OBS-klasser. Sådana finns inte längre och Björklunds egna reformer blockerar effektivt deras återinförande. Frågan om hur speciallärarna skall arbeta i stället finns inte i debatten. Inte heller frågan om hur skolan ska hantera det förhållandet att det nu finns två snarlika ”special…” istället för en. Jag citerar ”Team Rocket” i Pokemon,

Bered er på trubbel

Dubbel trubbel

Read Full Post »

Ur lag är läraren

Posted in Skoldebatt, tagged folkskolestadgan 1842, jan björklund, lärare, rektor, skollagen, skollagen 1985:1100, skollagen 2010:800, vårdnadshavare on juni 13, 2014| Leave a Comment »

Vad som anses vara skolans viktigaste resurs varierar över tid. På 90-talet ansågs rektors ledarskap vara av helt avgörande betydelse. Rektorsmakten stärktes i många avseenden, lärarmakten snarare kringskars. Några år in på 2000-talet har dock lärarens betydelse för undervisningens kvalitet kommit att betonas allt mer. Det märks i debatten och i den faktiska politiken. Både reformer som lärarlegitimationen och karriärstjänsterna samt intresset för den klassrumsnära forskningen skvallrar om detta. Intuitivt borde det också märkas i en skollag skriven så sent som 2010. Men är det så?

Jan Björklund brukar hävda att …de reformer som för närvarande genomförs i skolan är de mest genomgripande sedan folkskolestadgan infördes 1842. Om Björklund hade haft kunskap om denna reform hade han också insett att den egentligen aldrig var särskilt genomgripande. Den stadgade en utveckling som i industrialiseringens, urbaniseringens och befolkningstillväxtens spår redan pågick för fullt. Folkskolestadgan utgjorde en välsignelse över ett redan pågående anpassningsarbete.

Folkskolestadgan 1842 hade två dominerande fokusområden. Det ena handlade om undervisningens rent fysiska, lokal- och materialmässiga förutsättningar. Det andra handlade om skolans viktigaste resurs, lärarna. En mängd punkter i stadgan reglerar vad som i olika avseenden kan förväntas av en folkskolelärare. Ett par exempel:

– Varje lärare som är examinerad äger rätt att erhålla lön värd minst 16 tunnor spannmål, bostad med bränsle, samt sommarbete och vinterfoder för en ko.

– För att bli antagen till skollärare krävs av den sökande gudsfruktan och sedlig vandel och att han avlagt lärarexamen. Vissa lärare skall kunna vaccinera och åderlåta.

För att kontrollera hur folkskolestadgan efterlevdes inrättades en tidig form av skolinspektion som först och främst höll folkskolans lärare under uppsikt. Den tidens inspektörer uppträdde också som skolutvecklare och drog sig inte för att helt sonika ”ta över” lärarens undervisning och statuera pedagogiskt exempel.

Det skiljer 168 år mellan 1842 års folkskolestadga och Skollag 2010:800. Vad som hänt på dessa år är att läraren har fått träda tillbaka, från att vara det helt dominerande lagstiftningssubjektet, till att inta en närmast parentetisk funktion som lagstiftningsobjekt när det gäller skollagstiftningen. I Skollag 2010:800 ger en enkel ordsökning att orden rektor och vårdnadshavare förekommer i 114 respektive 107 fall. Ordet lärare (förskolelärare) finner vi endast i 58 fall.

En ordsökning säger inte allt, men granskar vi de närmare sammanhangen ser vi att såväl rektor som vårdnadshavare i stor utsträckning förekommer som subjekt, dvs lagstiftningen formulerar stadganden med dessa som utgångspunkt. I fallet lärare förekommer det motsvarande mycket sparsamt. De är lagstiftningens ”bifigurer”1).

Förutom de regleringar som gäller grundläggande anställningskrav på en lärare, finner jag i Skollag 2010:800 endast läraren som tydligt subjekt i ett enda sammanhang. Det gäller de befogenheter som läraren delar med rektor enligt Kap. 5, rätten att vidta disciplinära åtgärder.

6 § Rektorn eller en lärare får vidta de omedelbara och tillfälliga åtgärder som är befogade för att tillförsäkra eleverna trygghet och studiero eller för att komma till rätta med en elevs ordningsstörande uppträdande.

Men även i Kap. 5 försvinner läraren ur handlingen efter 8 § och kapitlet utmynnar i utredningar och annat som är en affär endast för rektor.

Signifikativ för Skollag 2010:800 är Kap. 5, 5 §. Paragrafen reglerar skolans ordningsregler och är en affär för rektor och elever. Inte lärare. Märkligt.

Mönstret att skollagen bollar skolans inre angelägenheter mellan huvudman, rektor, elever och vårdnadshavare går igen på många ställen. I Kap. 4, som reglerar skolans systematiska kvalitetsarbete, jämställs läraren med övrig personal och dess roll inskränker sig till medverkan under rektors ansvar,

4 § …Kvalitetsarbetet på enhetsnivå ska genomföras under medverkan av lärare, förskollärare, övrig personal och elever. Barn i förskolan, deras vårdnadshavare och elevernas vårdnadshavare ska ges möjlighet att delta i arbetet.

Rektorn och förskolechefen ansvarar för att kvalitetsarbete vid enheten genomförs enligt första och andra styckena.

Vad gäller skolenhetens kvalitetsarbete fyller alltså elever och vårdnadshavare en viktigare funktion än lärarna.

Sammantaget kan man konstatera en sak: När våra nya skolreformatörer satte sig ned för att formulera en ny skollag, var det inte med skolans viktigaste resurs, läraren, för ögonen. Skollag 2010:800 utgör i sig självt ett bevis på läraryrkets avprofessionalisering.

168 år av svensk skolutveckling har resulterat i lärarens professionsavveckling. Man kan fråga sig varför…

…to be continued…

1) En motsvarande ordsökning på 1985 års skollag visar att rektor och lärare är lagstiftningsmässigt mer jämställda, men de förekommer väsentligt mer sällan i lagstiftningstexten. Våra senaste skollagar skiljer sig i att där 1985 års skollag reglerar på strukturnivå (vad ska göras?), reglerar den senaste på detaljnivå (vem ska göra?). Så sett liknar Skollag 2010:800 mer 1842 års folkskolestadga än 1985 års skollag.

Read Full Post »

Lagråd vi glömt

Posted in Politik, Skoldebatt, tagged juridifiering, juridik, lagrådet, skoljuridik, skollagen, skollagen 1985:1100, skollagen 2010:800 on maj 30, 2014| 2 Comments »

Minnet är kort. Lagrådets 77 sidor långa förintande sågning av förslaget till ny skollag, är glömd, men ligger endast fyra år bort. Lagrådets protokoll är daterat 2010-02-24. För att få till stånd ett ikraftträdande före valet, hade regeringen alltså mindre än en månad (2010-03-23) på sig att reda upp i det juridiska moraset. Propositionen kom till stånd i grevens sista minut och den nya skollagen (2010:800) klubbades igenom av riksdagen. Mycket av lagrådets kritik hade åtgärdats, men faktum kvarstår. Vår nya skollag var ett slarvigt genomfört hastverk. Ett riksdagsbeslut förändrar inte den saken. Den är och förblir ett slarvigt genomfört hastverk.

Lagrådet består av jurister och granskar endast de formellt juridiska sidorna av förslag till lagstiftning. Lagrådet kan i mindre utsträckning uttala sig om en lagstiftnings tillämpbarhet i en specifik verksamhet, t.ex skolan. Sant är dock att lagförslag av dålig juridisk, hantverksmässig kvalitet även brukar uppvisa brister i andra avseenden, t.ex brister i tillämpbarhet, täckningsgrad, smidighet eller struktur. Vår nuvarande skollag dras med brister i alla dessa avseenden.

En av mina invändningar mot nuvarande skollag är att den blandar normativa och formaljuridiska stadganden på ett olyckligt sätt. I händerna på skolans tillsynsmyndigheter har detta fått negativa konsekvenser. Vad ska man t.ex säga om följande paragraf?

Kap. 1, 4 § Utbildningen inom skolväsendet syftar till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära…

Innehållet är sympatiskt, ja, men är det juridiskt? Jag menar att detta är typisk ramlagstiftning. Formuleringarna återkommer dessutom i flera av skolans styrdokument, inte minst läroplanen. När denna typ av ramlagar tillämpas strikt juridiskt, som av Skolinspektionen, blir det inte särskilt rättssäkert.

Exempel på denna typ svaghet fanns redan i förra skollagen (1985:1100), men den har förstärkts och förvärrats, snarare än avvecklats, i den nuvarande. Med tanke på en allmän samhällsutveckling sedan 1985 mot ökad juridifiering känns detta otidsenligt och oöverlagt.

Det finns i och för sig inget att invända mot att huvudmän försöker leva upp till följande paragraf,

Kap 2, 23 § Varje huvudman ska sträva efter att för undervisningen anställa lärare
och förskollärare som har forskarutbildning.

Men hur i hela friden skall ansvar utkrävas? Hur många forskarutbildade lärare finns det ö.h.t i omlopp? När såg ni senast en platsannons typ, vi ser gärna att sökande till tjänsten som förskollärare/svetslärare är forskarutbildad? Paragrafen är ett av flera exempel på politiserad juridisk slagg.

Allvarligare än ovanstående är dock de lagmässiga moment 22 som finns inbyggda i nuvarande skollag. Dessa uppstår i förhållande till annan lagstiftning, men också i olika kapitel och paragrafers förhållande till varandra. Jämför exempelvis följande två paragrafer,

Kap. 1, 4 § …I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.
Kap. 3, 3 § Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling.

Hur ska den enskilda pedagogen samtidigt som hon försöker uppväga skillnader i elevernas förutsättningar, lyckas med konststycket att ge de elever som lätt når kunskapskraven ledning och stimulans att nå längre i sin kunskapsutveckling? Är inte det ett indiskt reptrick?

Vidare, i Kap. 5, 6-8 § avhandlas ett antal disciplinära befogenheter som rektorer och lärare kan vidta mot störande elever. I 9-10 § för dock lagen in en hänvisning till Kap. 3, som ju annars avhandlar elevernas utveckling mot målen,

Kap. 5, 9 § Om en elev i förskoleklassen, grundskolan, grundsärskolan, specialskolan, sameskolan, gymnasieskolan eller gymnasiesärskolan vid upprepade tillfällen stört ordningen eller uppträtt olämpligt eller om eleven gjort sig skyldig till en allvarligare förseelse, ska rektorn se till att saken utreds. Samråd ska ske med elevens vårdnadshavare. Om förutsättningarna för en utredning om särskilt stöd enligt 3 kap. 8 § är uppfyllda ska även en sådan utredning inledas.
10 § Med utgångspunkt i vad som har framkommit vid en utredning enligt 9 § första stycket ska rektorn se till att åtgärder genomförs för att få eleven att ändra sitt beteende.

När vi följer hänvisningen till Kap. 3 finner vi att,

Kap. 3, 8 § …Behovet av särskilt stöd ska även utredas om eleven uppvisar andra svårigheter i sin skolsituation.
10 § För en elev i grundskolan, grundsärskolan, specialskolan och sameskolan ska det särskilda stödet ges på det sätt och i den omfattning som behövs för att eleven ska ha möjlighet att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås.

Det krävs ingen raketforskare för att inse att vi talar om ungefär samma elever i Kap. 3 och 5. Den elev som strular och drar på sig disciplinära tillrättavisningar enligt Kap. 5 har utretts eller skall utredas enligt Kap.3 och har befunnits eller kommer att befinnas i behov av särskilt stöd. Kan skolan alls tillämpa Kap. 5 utan att samtidigt dra igång omfattande utredningar? Ur de juridiska cirkelresonemang som följer av tillämpningar står för det mesta rektor eller huvudman med Svarte Petter. Därför tillämpas paragraferna enligt Kap. 5 också i ringa omfattning. Att i något sammanhang åberopa Kap. 6, 20 § utan att skapa en rekyl i Kap. 1 eller Kap. 3 är nära nog omöjligt.

Kap. 6, 20 § Den som har vårdnaden om ett skolpliktigt barn ska se till att barnet
fullgör sin skolplikt.

Nåväl. Allt börjar med en bra lärare. Läraren är skolans viktigaste resurs. Vad säger då den nya skollagen om läraren/pedagogens roll i skolan? Vilket ansvar och inflytande har hon? Vad åligger en lärare, vilka är hennes rättigheter och skyldigheter? Läs gärna skollagen med dessa frågor för ögonen. Du kommer att bli förvånad.

…to be continued.

Read Full Post »

Bekännelser

Posted in Epistemologi, Skoldebatt, tagged #björklundsskola, Aaron antonovsky, andy hargreaves, KASAM, kritisk teori, kunskapsskola, npm, per thullberg, skolan, skolforskningsinstitut, skolinspektionen, skolpolitik on maj 23, 2014| 2 Comments »

Jag gillar inte att vara reaktiv. Ändå blir mina bloggtexter ofta just reaktiva, i synnerhet de som handlar om skolan. På min blogg finner jag 69 texter som avhandlar skolan ur olika synvinklar. 58 av dessa har en mer eller mindre negativ approach. Av dessa riktar den absoluta huvuddelen kritik mot nuvarande utbildningsminister Jan Björklund eller mot någon av alla hans reformer. Av de återstående 11 texterna är 9 av historisk eller kunskapsteoretisk karaktär. Bara två av 69 kan karakteriseras som genuint positiva. Typiskt nog har dessa två ett tydligt elevfokus.

Är det bra att placera sig själv i ett så entydigt gnällfack? Spontant anser nog de flesta att det inte är det och jag kan för egen del med viss avund följa de nätkolleger som i det oändliga kan spruta ur sig entusiastiska texter om allt från ”flippade klassrum” till fantastiskt genomtänkta IKT-satsningar. Men jag är inte där, mentalt. Mellan mig och mina texter lägger sig ett filter av skavande irritation över sakernas tillstånd i dagens skolsverige. Varför?

Den ytliga förklaringen avfärdar mig som inskriven i en kritisk diskurs som hämtar sitt syre ur att peka på brister, felaktigheter och missförhållanden i sin omgivning. För den kritiskt drivne blir koncensus svårt och hotfullt. Detta dock i en ytlig betraktelse som inte skiljer på kritisk teori och ren opportunism. På ett djupare plan sysslar den kritiske teoretikern med att peka på maktrelationer och intressekonflikter. Hos den utpräglade anhängaren av dialektik finns till och med en övertygelse om att det är själva konflikterna som är utvecklingens primus motor. Till dessa senare hör inte jag.

Men visst, jag är uppväxt under 70-talet och har, så att säga, fått samhällskritiken med modersmjölken.

Man skulle kunna tro att jag vantrivs som professionellt verkande i skolans värld sedan mer än 20 år. Jo, jag kommer genast på en hel del som irriterar mig och får anstränga mig för att komma på vad som är bra och värt att sträva vidare för. Men det är en nyttig tankeövning. Vad tycker jag är bra?

När jag tänker efter är de dagar då jag helt kan ägna mig åt skolans huvuduppdrag få, men fantastiskt roliga. Det är dagar där jag möter elever och kollegor i kreativ verksamhet, direkt kopplat till skolans lärande uppdrag eller kopplat till utveckling av detta uppdrag. Detta är sammanhang som bärs upp av vad professor Aaron Antonovsky döpte till KASAM, Känsla Av Sammanhang. I Antonovskys terminologi handlar det om sammanhang som kännetecknas av att de är Begripliga, Hanterbara och Meningsfulla. Allt arbete som ligger inom ramen för själva kunskapandet och lärprocesserna är nästan bara intresseväckande. Att organisera lärandet i meningsfull skolverksamhet är inspirerande och utmanande. Den värdegrund som framträder i skolans läroplaner är också lätt att bära. Det övergripande målet, att låta varje elev utvecklas så långt som möjligt känns näst intill som en självklar utgångspunkt för arbetet. Så vad är problemet? Varför hamnar jag i det kritiska diket?

Låt oss backa till det övergripande målet. Frasen, att låta ”varje elev utvecklas så långt som möjligt…”, har sedan några år försetts med ett litet korrektur, ”…enligt målen”. Det lilla tillägget kan tyckas just litet, men implicerar (tydligen) en exakt definition av vilka mål det är som gäller. I namn av det lilla tillägget fråntas skolenheten mycket av sin autonomi då det gäller vad som ska läras ut och hur detta ska ske. ”…Enligt målen” legitimerar en väldig överbyggnad som detaljreglerar, granskar och utvärderar skolans arbete. Varje avvikelse från fastställt mål betraktas som ett misslyckande i skolans arbete och trumpetas programmatiskt ut i det offentliga rummet. Skolan svartmålas, med de bekant redundanta effekterna som följd. Denna agenda har många namn; New Public Managment, kunskapsskola, förstatligande, mål- och resultatstyrning, ordning och reda… Vad som i grunden döljer sig bakom orden är gammal hierarkiskt ordnad regelstyrning av 1800-talsmodell. Detta sätt att organisera en modern lärandeorganisation anser jag är förödande. En modern lärandeorganisation behöver luft och ljus. Därför vantrivs jag.

Vissa har helt uppenbart förmågan att bortse från allt detta och ”flippar” obekymrat sina klassrum. Den nationella agendan får någon annan sköta. Här spelar kanske personligheten in. Allas vår vardag påverkas av skolpolitiken, men vi reagerar olika och anpassar oss i varierande grad. Där jag ser maktutövning och en agenda ser andra ”bara” en skolinspektion, ett ”ding an sich” att förhålla sig till. Så olika kan det vara.

Flera har påpekat att ett konstruktivt alternativ till att rikta kritik mot hopplösa skolreformer skulle kunna vara att peka ut alternativen. Varför gör jag inte det?

Jag har grubblat en del över det och tror att det beror på att ”alternativen” redan existerar. ”It´s a question of release”, som Andy Hargreaves har uttryckt det. Frånvaron av kontroll och misstro kan ge plats för tillit, liksom frånvaron av negativa förväntningar ger plats för positiva. Eller som när det gäller exempelvis förstelärartjänsterna, frånvaron av incitament för konkurrens kan skapa samarbete.

Låt mig förklara; Skolan genomgår sen ett antal år en stor mängd politiskt initierade förändringar. Det går knappt en vecka utan nya förslag eller reformer. Helheten kan te sig förvirrande och det jag sysslar med, att såga i stort sett alla förslag som kommer kan te sig opportunt och motvalls. Man kan ju inte vara emot allt? Tja, det jag ser är en lång rad förslag som skriver in sig i samma och helt dominerande diskurs, vi kan kalla den ”kunskapsskolan”. Kunskapsskolan äger problemformuleringsinitiativet och är alltings måttstock. Det märkliga är att kunskapsskolan även lägger sig över läroplanernas lovvärda idéer om vad vår skola kan och skall vara. Visionen har formulerats i våra läroplaner allt sedan tidigt 60-tal och har med lättare revideringar förblivit sig tämligen lika genom decennierna. Läroplanerna som är tänkta att utgöra skolsystemets bottenplatta förvandlas enligt denna ordning till ett slags egendomligt annex. ”Demokratiska arbetsformer” blir enligt denna logik något som definieras av Skolinspektionen och sedan kommenderas fram. Jag tänker på George Orwell. ”Tvång är frihet”. Den som i en helt dominerande diskurs försöker föra fram en annan blir sällan förstådd eller lyssnad på. För ett så tufft uppdrag krävs en ordentlig plattform. Eller måste tiden ”mogna”. Mina resurser räcker bara till att invänta det senare.

Mot bakgrund av ovanstående blir väl få förvånade då jag väljer att avfärda även det nya skolforskningsinstitutet. Institutets tilltänkte chef Per Thullberg förklarar med önskvärd tydlighet att forskningen kommer att vara tillämpad och kretsa kring verksamhetsnära metodfrågor med anknytning till klassrummet. Vi skulle kunna tillägga ”…enligt målen”, således ett förprogrammerat skolforskningsinstitut på jättens ena axel.

Ja, jag är negativ. Någon kanske måste vara det också? Så länge…

Read Full Post »

Det inte så nya är #kaosklass

Posted in Politik, Skoldebatt, tagged BRICS, jan björklund, kaosklass, metta fjelkner, multifaktoriella variabler, partiledardebatt, pisa, skolan, skolpolitik, skolverket, supervalåret, Sveriges radio, svt, val2014 on maj 8, 2014| 5 Comments »

Vinterns skolpolitiska fluga var Sveriges radios #kaosklass. Gensvaret blev så stort att granskningen nu har fortsatt. Det började med att SR hade forskat fram varför Sverige sjunker i PISA. Det berodde på att det fanns elever som skrek och kastade möbler genom klassrummets fönster. De gjorde så för att de inte fick det särskilda stöd de hade rätt till.

I toppen av PISA finner vi ställen som Shanghai och Sydkorea. Vi kunde ha dragit slutsatsen att eleverna där får det särskilda stöd de har rätt till och att de därför har de arbetsro i sina klassrum och uppnår fenomenala kunskapsresultat. Men det gjordes inte och förmodligen, om någon skulle granska saken, är nog det ”särskilda stödet” i de framgångsrika BRICS-länderna, synnerligen torftigt och ojämnt fördelat.

Så här finns en egendomlighet i den svenska skoldebatten.

Idén om kaosklassen och det uteblivna särskilda stödet bildade snabbt axiom i den flodvåg av åsikter och debattinlägg som Sveriges Radios forskning utlöste. Alla tycks vara överens om premissen att, ja så är det nog i våra klassrum. Debatten handlar om vad det beror på och den skruvar sig, som alltid, snabbt tillbaka till den primitiva och absoluta nollpunkten. Skoldebattens Perpetuum Mobile. De politiska partierna ger oss sina respektive käpphästar och Jan Björklund höftar fram några på magkänsla improviserade åtgärder. De präglar diskussionen i SVT:s partiledardebatt här om dagen och vi kan dem vid det här laget. I sammanhanget ”kaosklass” delar de upp sig på två centrala perspektiv och åtgärdspaket:

1. Det särskilda stödet når inte eleven. Utöver snålhet och inkompetens hos huvudmän och rektorer anses klasserna vara för stora och speciallärarna för få. De omedelbara åtgärderna handlar förstås om mer av kontroll och politisk styrning. Bland de politiska förslagen märks mindre klasser med arbetsro samt fler och högre lärare.

2. De unga vet inte hut. Orsaken anses vara mesiga lärare, strykrädda rektorer och inkompetenta föräldrar (alltså inte ”vi och våra barn” nu, utan ”de andra och deras ungar”). Här löser Jan Björklunds kunskapsskola problemet, på sikt, väldigt lång sikt. Han har försett svensk skola med ett synnerligen bombastiskt reformpaket (lgr 80 2.0), men tillsätter ändå, för säkerhets skull, en utredning om ordning och reda, ledd av Metta Fjelkner.

Således, man kan uttrycka det som att problemet beror på att eleverna får för lite och för mycket stöd. Det daltas för mycket och för lite. SR:s uppföljande granskning har ”lämnat” det särskilda stödet och handlar mest om klassrummets allmänna kaos.

Skoldiskussionen i SVT:s partiledardebatt lämnar efter sig en olustig känsla av total politisk förvirring. Låt mig summera:

Jan Björklund öppnar med att vi nu har infört kunskapsskolan och att resultaten vänder någon gång 2015-2018. Häpnadsväckande nog verkar partiledarna vara överens om denna premiss. Kunskapstappet mellan 2009 och 2012 är brantare än någonsin och detta tillåts Björklund oemotsagd skylla på den gamla flumskolan. Partiledarna tycks i stort sett köpa Björklunds världsbild, att flumskolan avskaffades i augusti 2011, fem år in på hans ministär. De nickar då han kräver ett tolvårigt mandat för att vända resultaten enligt exakt den formel han slog fast redan i början på 90-talet, då svensk skola för övrigt låg i världstopp. Jag baxnar. ”Patienterna dör, men våra operationer är lyckade”, är vad man låter meddela.

Vidare, Jan Björklunds ”bevis” på vändning är det ”kraftigt” ökade söktrycket till landets lärarutbildningar. Den som är det minsta insatt vet att man kan sätta många parenteser runt detta ”bevis”. I debatten står det oemotsagt.

”Det har gått utför i 20 år!” säger Björklund. Ingen protesterar trots att raset 2009-2012 har varit brett och exempellöst. Att ”raset” skulle ha pågått kontinuerligt sedan 1994 är bara tom populistisk retorik. Exempelvis har andelen obehöriga gymnasieelever fördubblats de senaste åren efter att innan ha legat i stort sett still under 2000-talet.

Vi har genomfört den största omläggningen av skolan sedan 1800-talet, kan Björklund påstå ostört, ett uttalade som är fullständigt ”far-out” i sin grandiositet. De senaste årens reformer är i realiteten inte mer än en klumpigt genomförd re-make av lgr80. Reformcykeln 1994 var betydligt mer genomgripande. Men, ingen protesterar.

Sverige har de minsta skillnaderna mellan skolorna i världen, säger Björklund. Ingen protesterar. Skolverkets larmrapporter liksom PISA-analyser hävdar entydigt att skolsegregationen växer snabbt och påverkar skolans resultat. Detta faktum kan viftas bort likt en irriterande fluga i en partiledardebatt supervalåret 2014.

Enade kring den gemensamma utgångspunkten, att operationen har lyckats, blir själva debatten ett tafatt skuggboxande med de vanliga käpphästarna, kring vilka alla inblandade är nära nog överens. Vi får mindre klasser (vart fjärde år), mindre (men mer) byråkrati, högre (och lägre) löner och (som alltid) hårdare kontroll. Systemfelet står orört och dess skugga blir allt längre. ”Jag inför kunskapsorientering och kunskapsfokus i den svenska skolan”, säger Björklund okommenterad. Resultaten ”skriker” i rakt motsatt riktning. Så långt partiledardebatten.

Faktum är att den svenska skolan, ställt i relation till de förutsättningar den tvingas arbeta under, mår oförskämt bra. Få verksamheter hade överhuvudtaget överlevt det kakafoniska styrsystem man har underkastat landets elever, lärare och rektorer. De är av ett sällsynt segt och tålmodigt släkte.

Jag tror att den politiska styrningen av vårt svenska skolsystem är en formidabel #kaosgenerator. En del av svaret på varför, ser du, som sagt, här ovan. Problem, orsaker och förslag på lösningar kastas upp som enskildheter utan några inbördes samband eller vad som i forskning kallas ”multifaktoriella variabler”. Ena dagen är det ”läsningen” eller ”läxorna” för att nästa vara ”sena ankomster” eller ”högskoleprov”. Med ståltråd och tuggummi lagas och skarvas det i ett lapptäcke av reformer som bildar vårt svenska skolsystem.

Ingen bör bli förvånad om resultatet av detta endimensionella plotter blir #kaosklass. Låt mig presentera delarna, den ”giftiga” treenighet som konstituerar detta destruktiva system.

Det är när vi väljer att se bortom enskildheterna vi får syn på en inkompatibel helhet. Svaret på skolans resultatsmässiga ras är multifaktoriellt. Det ligger i skärningspunkten mellan tre dimensioner, skolans ledarskap, dess styrprincip och dess värdegrund. Triangelns konstituerande hörn är inte bara oförenliga, de kortsluter varandra. I sina möten bildar de en ”giftig brygd” som obevekligen skapar vikande kvalité och sjunkande kunskapsresultat. Och tyvärr, de senaste sju årens skolreformer kommer bara att förstärka dessa tendenser (vilket ju redan har skett 2009-2012). För att resultaten ska vändas måste minst två av triangelns hörn omprövas. I varje lyckat lokalt skolexempel har detta redan skett, men nationellt, vilka hörn som ska bort, det är i hög grad en politisk fråga.

Read Full Post »

Ansvarsdiffusion

Posted in Epistemologi, Politik, Skoldebatt, tagged ansvarsdiffusion, Daniel Kahneman, eu, globalisering, krimkrisen, Tänka snabbt och långsamt, tiggeri on mars 20, 2014| 1 Comment »

Man kan småle en smula åt en insändarskribent som har varit i farten:

”Förutom dåliga studieresultat, dålig mat, dålig skolmiljö i den svenska skolan, finns nu ett ytterligare bevis på fördärvet. Det har framkommit att barnen ser på grova porrfilmer i sina mobiler. På skoltid. ”Skolans porrfilmsinnehavare” kan visa dessa för även de minsta barnen. Små barn kan alltså på skoltid få men för livet. Små barn ska inte se på porr. Barnen kan skadas allvarligt av detta.

Det som sker är inte barnens fel. Det finns ingen ordning och reda i skolan och det misslyckandet är lärarnas och skolledningarnas fel. Och givetvis ytterst Jan Björklunds ansvar.

Föräldrar! Var närvarande i barnens liv och se till att agera för deras trygghet och väl.”

Men leendet fastnar i halsen när man betänker den vanmakt skribenten upplever, en vanmakt hon delar med de flesta. Här finns ett reellt och allvarligt problem anser de flesta, men ingen har redskapen att göra något åt det.

Vad som beskrivs i insändaren är ett av otaliga exempel på ansvarsdiffusion, ett fenomen som är starkt i tilltagande. Med modern teknologi och kapitalmarknadernas globalisering luckras den gamla världens civilisatoriska kitt snabbt upp. Allt mer till var och en, allt mindre till det som binder samman. Vi som individer blir hjälplösa singulariteter i en allt mer förvirrande och svårkontrollerad helhet. Pessimistiskt sett.

Den storslagna idén om en europeisk gemenskap har delvis gått över styr. Hos oss märker vi det bland annat genom att våra städer fylls av fattiga tiggare som bygger eländiga tältläger i våra strövområden. Mekanismerna är de samma som när våra skolbarn ser på porr. Ingen vill detta men det händer ändå. Ansvaret bollas som en het potatis mellan aktörerna i den gamla världens ansvarshierarkier. Inget händer. Vi står hjälplösa och beslutar oss slutligen för något symboliskt slag i luften, som att förbjuda tiggare, eller förbjuda mobiler i skolan. Förbud känns bra för stunden.

Ryssland annekterar Krim. Eller vad gör de? Ingen vet riktigt och ingen har något riktigt ansvar. Världssamfundet kan fäkta lite med sina papperssvärd men annars bara hjälplöst se på. Här finns inte ens något entydigt att förbjuda. Porrfilm i skolan, rumänska tiggare, rysk expansion. Ansvarsdiffusion.

Det är svårt att förbigå professor Daniel Kahneman när man funderar över dessa ting. Han har forskat fram en hel del värdefull kunskap när det gäller ansvarsdiffusion. Hans klokskap anses så omfattande och betydelsefull att han tilldelades Nobels ekonomipris 2002. I sitt livsverk Tänka snabbt och långsamt* lyckas han på ett övertygande sätt visa att människor inte är särskilt rationella. Hans idéer har därefter influerat det nationalekonomiska tänkandet och påverkat de ekonomiska modeller enligt vilka människor, länder och företag antas inrätta sig. Det finns således djupa insikter gällande hur dessa processer fungerar och hur de kan förebyggas. Därför kan man anta att marknadens allvisa hand kommer att lösa problemet med små barns porrfilmstittande på skoltid. Eller, nej. Hur skulle det gå till?

När man tänker efter är det väl snarast så att marknaden faktiskt har skapat problemet. Någonstans har flinka individer gjort sig besväret att såväl spela in, som sprida dessa filmer. På annat håll har människor under stor möda konstruerat och tillverkat de miljontals telefoner som bland mycket annat kan fungera som små porrfilmsbiografer. Vi vuxna har nästan mangrant försett våra telningar med denna monstruösa teknologi och de flesta argumenterar faktiskt högljutt för deras rätt att oinskränkt bära och använda den. Marknadens hand, den långa kedjan av allas våra rationella beslut har i slutänden försett våra barn (nja, kanske inte mina barn, men andras ungar) med porr. Kanske bör denna bieffekt betraktas som det oundvikliga smolket i globaliseringens glädjebägare?

Kanske bör ansvarsdiffusion generellt betraktas som det oundvikliga smolket i globaliseringens glädjebägare? Allt hänger ihop, från porr i skolan till sjunkande skolresultat, förgiftade hav, global uppvärmning, landgrabbing, rumänska tiggare och nynazism. Ingen vill något av detta, men det händer ändå. Det är priset vi får betala?

För min del tror jag inte det. Det finns lösningar. Till och med enkla lösningar, generande enkla. Vi måste bara först komma överens om vad som faktiskt är viktigt här i livet och sedan ta ansvar för, och rätta oss efter det. Det finns framtid.

Jag har fördjupat mig mer i denna typ av problemställning här, se länkar:

Informationens exergi

Det tudelade systemet

Fakta versus förståelse

Abstraktion och avståndsökning

De aggregerade samhällseffekterna

Stress

Den dyrbara tiden

Information, fakta och kunskap

Femtio år av brytningstid

Att bestiga berg

*) Kahnemans bok ”Tänka…”, finns svinbilligt på årets bokrea (2015)

Read Full Post »

Höga förväntningar

Posted in Skoldebatt, tagged andreas schleicher, fredrik bonander, höga förväntningar, metta fjelkner, moderaterna, pygmalion in the classroom, skolan, skolinspektionen, skolpolitik, thomas tobé on februari 27, 2014| 2 Comments »

Så har vi då detta med ”Höga förväntningar”. Läraren måste ha höga förväntningar på varje elev så att de kan utvecklas så långt som möjligt enligt målen. Det är så den säger, Skolinspektionen. Och inte bara den, längre. Nu upprepas det av snart sagt varje politiker, skoltjänsteman, utredare, ledarskribent och senast, av självaste Mr OECD, walldorfskolade Andreas Schleicher. Så vad säger ni, ska vi sätta ett datum? Höga förväntningar är vad som ska gälla från och med Höstterminen 2014? Columbi ägg? Nej, just det. Vad än höga förväntningar är så är det ingen åtgärd som kan kommenderas fram från ett visst datum.

Man kan visst säga att ”resultaten förbättras om skolans lärare har höga förväntningar på varje elev”, men det är närmast som att uttala en besvärjelse. Man skulle lika gärna kunna säga att ”äktenskapen förbättras om make och maka har höga förväntningar på varandra”. Uttalandet i sig innehåller ingen information och förändrar i sig självt inte någonting. Det är de variabler som resulterar i höga förväntningar som är de intressanta och som i sin tur kan rubba förväntningarna som sådana.

Detta är lätt att inse genom en enkel introspektion. Fundera över dina egna förväntningar på julfirandet, tandläkarbesöket, din jobbiga granne eller på chefen inför ett lönesamtal. Förväntningarna finns där, nästan förprogrammerade. Att rubba dem, om det ens är möjligt, kräver en omfattande arbetsinsats. I de fall de förändras åt ena eller andra hållet beror det för det mesta på att ny information har tillförts det ekosystem inom vilket du har kalibrerat dina förväntningar. I skolans fall innebär detta resonemang att höga förväntningar på läraren antagligen leder till höga förväntningar på eleven. Så länge skolan, dess lärare och elever, tillåts vara projektionsyta för samhällets olika tillkortakommande, bör således ingen bli förvånad om lärarens förväntningar på varje elev inte är särskilt hög.

Det jag påstår här är inte egna påfund eller lösa tyckanden, det är vedertagna grundsanningar inom tillgänglig forskning. Betydelsen av begreppet höga förväntningar etablerades genom ett experiment som publicerades under titeln Pygmalion In the Classroom. Professor Robert Rosentahl vid Harvards universitet genomförde på 60-talet tillsammans med rektor Lenore Jacobson från San Franciscos södra skoldistrikt ett experiment där de deltagande lärarna gavs information om att vissa av deras elever genom testning visat sig vara growth spurters, alltså elever som blommar ut sent. I själva verket slumpades dessa growth spurters fram av experimentledarna. Experimentet kunde visa att lärarnas, delvis omedvetet, höga förväntningar på dessa elever, resulterade i kunskapsresultat över de förväntade. Man har därefter benämnt den inverkan som följer av höga förväntningar som Pygmalioneffekten.

Allt detta vet vi. Forskningen finns tillgänglig. Genom en enkel googling hittar jag Fredrik Bonanders utmärkta genomgång i Pedagogiska Magasinet 2013-04-30, med referenslista och allt. Lik förbannat fortsätter Skolinspektionen att använda Höga förväntningar som om det vore en instrumentell didaktisk metod. Lik förbannat publicerar Skolvärlden ett hopkok i ämnet 2014-02-18 där de inte tycks ha förstått någonting.

Det kan göra en lite uppgiven detta. Forskning och kunskap åberopas gärna i de fall den passar den egna magkänslan. I annat fall ignoreras den. Detta präglar både skoldebatt och utveckling. Det får sin senaste dystra illustration i moderaternas huvudlösa utspel gällande TV-spel och läxläsning. Ställd inför att ingen forskning finns som stödjer moderaternas slutsatser svarar Thomas Tobé att han varken tycker TV-spel är dåligt eller att det drabbar skolresultaten utan att det handlar ”om attityder”. Nåväl, det passar in i mönstret. En utredning om ordning och reda är beställd. Metta Fjelkner leder den. Skoldebattens Perpetuum Mobile har startats om från ruta 1. Och snart är det val. Gud hjälpe skolan.

Read Full Post »

Statens kaka

Posted in Politik, Skoldebatt, tagged dubbelkommando, förstatligande, jan björklund, kommunalisering, lärarnas riksförbund, leif lewin, SKL, skolan, Skoldebatt, skolpolitik on februari 20, 2014| 4 Comments »

Leif Lewins utredning gällande kommunaliseringen av skolan offentliggjordes för en tid sedan. Lewin drog de slutsatser alla redan visste att han skulle, eller kunde, dra. Därefter utbröt en lika förutsägbar som programenlig pseudodebatt med förväntade fronter och argument. Jag brukar hävda att frågan om skolans huvudmannaskap är kraftigt överskattad. Att diskutera organisation utan att beröra innehåll är teknokratiskt. I kristider älskas förvisso teknokrater, men i längden är dessa det sista skolan behöver.

Jag tänker nu ägna mig åt något så komplicerat som att problematisera föreställningar om vad en statlig skola kan föra med sig. Det betyder inte med nödvändighet att jag på ett principiellt plan förordar kommunal eller fristående huvudman men att jag ifrågasätter de villkor och kriterier som har formerats runt debatten.

Idén om staten som skolans frälsare har något religiöst över sig. Staten ikläds rollen som den magiska gudom som genom besvärjelser och på något mystiskt sätt kommer att ställa allt dåligt till rätta. Som genom ett trolleri antas skolan bli likvärdig, välfinansierad och högpresterande. Någon konkretion av hur detta går till förekommer överhuvudtaget inte. En stark hand griper in och ställer allt till rätta.

Lärarnas riksförbund har dragit igång en kampanj.Med hjälp av PFM Research har de forskat fram att fyra av fem lärare vill ha staten som huvudman. Detta anser förbundet vara skäl nog. Några ytterligare argument tycks inte behövas. Och det kan man förstå. Ett guds rike mår sällan särskilt väl av konkretion. LR skulle då behöva fundera på bland annat följande:

Hur ska den skatteväxling om 200 miljarder per år som skolan kostar ske från kommun till stat? Med redan beräknade statliga underskott måste statens inkomster ökas med 30-35%. Den statliga skalan skiljer sig från den kommunala genom sin progressivitet. Justeringar och jobbskatteavdrag har under lång tid urholkat den statliga skattebasen och den nödvändiga skatteväxling eller reformering av skattesystemet som följer av statlig skola kommer att, förutom de skattetekniska utmaningarna, att erbjuda politisk dynamit.

Hur ska statens lokala och regionala styrning konstrueras? Jag utgår från att inte ens LR och Jan Björklund tror att rikets alla skolor kan styras från lokaler på Kungsholmen i Stockholm. Något liknande Skolöverstyrelsens länsskolnämnder finns antagligen i åtanke. Den som vill studera en veritabel orgie i byråkratisk formalia, kan gå på upptäcktsfärd i den dokumentation som landets avsomnade länsskolnämnder har lämnat till eftervärlden för beskådan. Systemet försvann under trycket av sin egen tyngd.

Och, detta betyder att en gammal administration ska skrotas samt en ny byggas och tjänstetillsättas. Här blir det intressant. För själva idén bygger ju på att statens stora vishet klarar vad kommuner inte klarar. Var finns rekryteringsbasen till den statliga organisationen? Har staten någonstans ett förråd av kompetenta skoladministratörer som idag sitter sysslolösa? Nej, naturligtvis inte. Den mentala bilden av att en organisations kompetens skulle vara något annat än det man fyller den med är metafysik.

Hur ska även fristående huvudmän förstatligas? Denna fråga lyfts till och från av kritiker, men det är tydligt att ingen vill ta i frågan. Om de fristående huvudmännen blir kvar förändrar ett förstatligande egentligen inte så mycket. Målet gällande likvärdighet kommer att fortsatt hämmas av konkurrenssituationen mellan skolor.

Hur ska det fria skolvalet avskaffas? Samma sak här. Så länge det fria skolvalet, rätt eller fel, existerar, kommer staten att ställas inför exakt samma logistiska dilemma som kommunerna.

När det gäller just likvärdigheten, finns dock en poäng värd att fundera över. Kommunerna satsar uppenbart olika summor på sina skolor. En stat skulle rent hypotetiskt kunna jämna ut dessa skillnader och göra skolan mer likvärdig. Men, för det första, kan vi idag inte se någon avgörande mellankommunal variation gällande resultat och, för det andra, vill vi koppla mellankommunal variation i resultat till ekonomi, då famlar vi i blindo. Här tycks åter andra parametrar än huvudmannafrågan ha stort inflytande.

Eftersom kommunernas skattesatser varierar kan man också rent principiellt fråga sig varför lågskattekommuner ska erbjudas samma förutsättningar som högskattekommuner. Även kommuninvånare gör prioriteringar i fria val.

Så långt kommen hör jag invändningen att det satsas olika (läs, för lite) på barn i behov av särskilt stöd. Jo, det förekommer. Men totalkostnaden för svenskt skolväsende är trots allt jämförelsevis hög, och är det något staten redan idag har full möjlighet att bevaka, så är det just skollagens skrivningar om rätt till särskilt stöd.

Lönerna då? Med gamla tiders tarifflöner fanns det för lärare en förutsägbarhet och möjligen upplevd rättvisa gällande den egna ekonomin. Nu gäller individuell lönesättning och de sifferlösa avtalen breder ut sig. Huruvida centrala förhandlingar förs med stat eller SKL saknar i praktiken betydelse. Statens införande av karriärtjänster har dessutom effektivt blockerat möjligheterna att i avtal åstadkomma generella lyft. Spridning är vad som kommer att gälla.

Arbetstiderna? Tror man för ett ögonblick att USK:ens upphörande har med huvudmannafrågan att göra är minnet kort.

Så det nya är att tala om ”dubbelkommando”. Skolan sägs ha två styrsystem. Jag vill nog tala om tre, och problemet är inte deras antal, utan att de styr åt olika håll. Staten förordar vertikal regelstyrning, kommunerna kör ekonomistyrningens ”just-in-time” och skolenheterna målstyrning enligt läroplanen. Tacka f-n för att det blir problem. Därmed borde debatten inte handla om valet av huvudman utan om vilken styrprincip som egentligen ska gälla för den svenska skolan. Här ställs vi inför ett ideologiskt vägval där allt för få vågar tala ur skäggen.

Den finska skolan, bör den förstatligas? Nej, jag behöver inte åter påpeka att den finska skolan är kommunal. Men dess styrsystem kan omnämnas i singular.

Således, drömmen om en stark statlig hand sjunker samman som en sufflé till vad den egentligen är, just en dröm. Dessutom borde ju LR betänka att deras sakrament och tilltänkte överstepräst, Jan Björklund, är fördriven redan till hösten. Kanske lystrar statens näste allsmäktige till efternamnet Fridolin. Brrr… Den du, Zoran Alagic.

*) Uppdatering 2014-02-26: Läser senare det finstilta gällande LR:s undersökning. Svarsfrekvensen ligger på 66%. Det betyder i klartext att hälften av det totala antalet lärare som ingick i underlaget inte har uttryckt sitt stöd för en statlig huvudman. En öppen och tydlig redovisning av ett så stort bortfall höjer trovärdigheten. Tycker jag.

Read Full Post »

Riskbedömning

Posted in Politik, Skoldebatt, tagged apl, arbetsmiljöverket, bangladesh, granskning, lund, lunds kommun, lunds kommuns skolor, obligatorisk gymnasiepraktik, PRAO, riskbedömning on februari 14, 2014| Leave a Comment »

Med anledning av Lunds kommuns reaktioner på arbetsmiljöverkets granskning av PRAO mm i stadens grundskola, återpubliceras vad jag förutsåg redan då, redan för ett år sedan:

Arbetsmiljöverket har presenterat nya regler för hur barn och unga får arbeta. Det är en omfattande regelsamling. I samband med att reglerna trädde i kraft för ett par veckor sedan, passade moderaterna på att föreslå obligatorisk gymnasiepraktik för alla elever oavsett program. Lite som eld och vatten således. Är ni med?

Nej, kanske inte. Men jag ska förtydliga. Om ni minns förekom i tidningar och TV härom leden ett mindre drev mot olika gymnasieskolor vars elever saknade praktikplatser. Upphovet till skriverierna var kritik som framförts av den så kallade Skolinspektionen (ett då välkänt statligt verk med en medialt slagkraftig kommunikationsstrategi). Vid den tidpunkt då dessa indignationsdrypande skandaler kreverade i våra medier, smattrade bombmattan av improviserade skolreformer signerade Jan Björklund, som tätast över landets lärare och elever. Bristen på praktikplatser dränktes snart av nya och större skolskandaler. En kvardröjande effekt var emellertid att en annan statlig myndighet väcktes ur sin slummer.

Arbetmiljöverket hade avundsjukt följt den massmediala catwalk som Skolinspektionen tillskansat sig i media genom att arbeta enligt en dramaturgi byggd på ”spanska inkvisitionsprinciper”. De drog den logiskt kristallklara slutsatsen att vissa elevers avsaknad av praktikplatser ju innebar att andra faktiskt vistades på olika ställen ute i arbetslivet. I så fall förekom med stor sannolikhet verktyg, maskiner, kemikalier, höjder och andra farligheter i deras omedelbara närhet. Kanske förekom rent av diverse redskap i händerna på dessa ungdomar. Och hade de inte hört någonstans att det även i den gymnasiala skolmiljön förekom utrustade verkstäder ja, rent av fullt utrustade kök med sylvassa knivar och skållhet buljong? Inspektion. Basta!

Arbetsmiljöverket ägnade fjolåret åt sin Eriksgata genom svensk gymnasieskola. Succé? Knappast. Trots mängder av förelägganden blev det sällan mer än enspaltare i lokalpressen. Kanske tog den tilltagande lågkonjunkturen udden av det hela. Verket lyckades dock samla material till sin 32 sidor långa AFS 2012:3, om hur barn och unga får arbeta.

Och nu möter arbetsmiljöverkets nya AFS, moderaternas förslag om gymnasiepraktik för alla elever. Ett intressant faktum är att det idag är ännu färre gymnasieelever som har praktikplats. Färre än vad som var fallet då skriverierna efter Skolinspektionens larm rasade som mest. Konjunktursvackan har säkert sin del i detta, men arbetsmiljöverkets aktiviteter kan ha förstärkt arbetsgivarnas tendens att dra öronen åt sig och vänligt men bestämt tacka nej till allt ansvar för minderårigas närvaro på sina arbetsplatser. Kraven på arbetsgivarna blir allt mer detaljerade och innebär, precis som i skolan, nya dokumentationskrav, utbildningskrav och ständiga arbetsmiljöinventeringar. Uppfylls inte kraven riskerar man att jämte skolan ställas till svars för de skador som kan uppkomma på en ung människa som halkar, ramlar eller skär sig. Det börjar helt enkelt bli allt för besvärligt att ta emot elever.

Inget av det här vet moderaterna. Det är förhållanden som rör den så kallade verkligheten, sådant som inte syns på den politiska generalstabskartan. De flesta som går till ett arbete eller till en skola på dagarna suckar uppgivet åt förslaget. Det finns inte några praktikplatser, lika lite som det fanns några lärlingsplatser när den fixa idén var på varje politikerläpp. Det existerar ingen skyldighet att ta emot några praktikanter, bara en skyldighet för skolorna att fixa fram platserna. Centralstyrningens vanliga moment 22.

Jag kommer att tänka på riskbedömning. Förr i tiden betydde riskbedömning att man bedömde en risk för att undvika den. Numera innebär riskbedömning att man dokumenterar noggrant, gör checklistor och förteckningar så att man i händelse av en olycka kan friskriva sig från juridiskt ansvar. Vid sidan om detta arbetar man med riskeliminering snarare än faktisk riskbedömning.

Inget av det här förekom i Bangladesh. Lilla Resmi, två år, löpte som hon ville bland stentrappor, vattendammar, hundar, köksverktyg och vävstolar. Vid ett tillfälle gastade hon och ville följa med pappa Radja på motorcykel till bymarknaden. Mamma Popji lyfte resolut upp henne på sadeln bakom pappa, hon greppade tag i hans jacka och de försvann i ett dammoln. I Sverige hade sådana föräldrar omedelbart förlorat vårdnaden. En svensk tvååring hade för övrigt trillat av sadeln direkt.

För. Jag föreställer mig att en tvååring i Bangladesh är oerhört mycket mer kompetent än sin svenska motsvarighet när det kommer till sådant som motoriska färdigheter, företagsamhet och riskbedömning. De tvingas tidigare än svenska barn ta ansvar, utsätts för fler risker och även konsekvenserna av dem. Trots detta tycks inte avgjort många fler ”stryka med”. Bangladesh närmar sig snabbt den nordiska medellivslängden.

Det är således inte otänkbart att vår svenska riskelimineringsstrategi, med nollvisioner för alla tänkbara farligheter, börjar bli kontraproduktiv. När vi lotsar våra små genom barndomen försedda med hjälm, sele och sträng övervakning förlorar de kanske något på vägen. Omdömet, eller det sunda förnuftet. Och värre. När vi lotsar våra ungdomar genom gymnasiet utan att de ställs inför en enda kvalificerad utmaning eller riskbedömning, blir livet plötsligt fruktansvärt farligt den dag de lämnar skolan och ställs på egna ben.

Tänk om funktionen för olycksrisker ser ut så här:

Det är inte en omöjlighet, kanske till och med rimligt. Då blir frågan om riskbedömningar kanske ett av de kvistigaste problemen vi som modernt samhälle har att hantera. Få människor förespråkar ju nonchalans och dumdristighet. Varje förolyckat barn väcker förtvivlan, krav på ansvar och åtgärder. Det är naturligt. Men om ingen nollvision någonsin kan förverkligas, ställs vi inför den nästan omänskligt svåra utmaningen att hitta den intrikata balanspunkt där våra förebyggande säkerhetsåtgärder befinner sig på en lagom = optimal nivå.

Read Full Post »

Ungdomskontrakt

Posted in Politik, Skoldebatt, tagged existensminimum, försörjningsstöd, ibrahim baylan, socialbidrag, socialdemokraterna, ungdomsarbetslöshet, ungdomskontrakt on februari 9, 2014| 2 Comments »

Det nya är att den som är ung och arbetslös kan förlora sitt försörjningstöd, det som tidigare hette socialbidrag. Det är socialdemokraterna som lägger förslaget, en del i deras valplattform och man kan onekligen fråga sig ur vilken tankefigur förslaget har växt fram. idén går ut på att den som är ung och arbetslös tvingas in i ett kontrakt gällande praktik eller utbildning. Om den unge vägrar, försvinner försörjningsstödet och således rätten till existensminimum. Systemet ska bidra till att våra unga får en inkomst och ett jobb att gå till. Det kommer det inte att göra och jag ska nu berätta varför.

En skicklig politiker har enligt mig två grundläggande förmågor. Det ena är den inre ideologiska kompassen. Den ska vara stabil och bidrar då med en intuitiv känsla för vilken människosyn som ligger i en åtgärd, en utredning, frågeställning eller i ett förslag. Den vägleder ett koherent ställningstagande.

Det andra är det holistiskt präglade konsekvenstänket. Vilka konsekvenser följer av förslaget Y? Vilka okända X faktorer kan komma att påverka utfallet? Vad sker då i nästa led Z, och hur återverkar det på ursprungliga intentioner med förslag Y.

När det gäller förslaget om att beröva unga människor deras försörjningsstöd bygger det på en svajig kompass. Syftet, att bidra till unga människor försörjningsmöjligheter, kan vara gott och i linje med en sund fördelningspolitisk grundtanke. Men medlet, att med piska och tvång genomföra politiken, går på tvärs med den i grunden positiva människosyn som historiskt har kännetecknat arbetarrörelsens demokratiska gren. Det är en konservativ politik där politikern förlägger problemet till den enskilde medborgaren snarare än till den förda politiken.

Det är inte helt lätt att finna underlag för hur omfattande det problem som socialdemokraterna vill attackera med sina ungdomskontrakt, egentligen är. Ungdomar är överrepresenterade bland dem som uppbär försörjningsstöd. 39% är i åldern 18-29 år. Av dessa uppbär 56% stöd på grund av arbetslöshet. Eftersom 4,3% av befolkningen uppbär försörjningsstöd kan vi sluta oss till att den grupp som omfattas av socialdemokraternas förslag utgörs av (högt räknat) 80000 individer. Inom denna grupp är säkert andelen individer med bristande utbildning kraftigt överrepresenterad. Eftersom statistiska underlag saknas kan vi bara gissa. Ska vi säga 50%?. Därmed återstår i så fall 40000 individer. Det är således 0,4% av befolkningen, eller 140 ungdomar i en medelstor svensk kommun som utgör primär målgrupp för socialdemokraternas ungdomsgaranti.

Eftersom dessa 40000 ungdomar kan förutsättas lyfta runt 7000:- per månad i försörjningsstöd, belastar de årligen statskassan med runt 3,3 miljarder kronor. Om Socialdemokratisk politik lyckas, och dessa ungdomar deltar i seriösa utbildningssatsningar som leder till jobb, kommer utbildningsåret att kosta ungefär 7 miljarder kronor. Därefter kommer de arbetande ungdomarna att leverera runt 3 miljarder årligen till statskassan (förutsatt att jobben finns i det privata näringslivet, alternativt möjliggörs genom tillväxt).

Vi ser redan i ovanstående exempel att reformen har marginell betydelse sett ur ett ekonomiskt perspektiv. Ett fåtal miljarder hit eller dit är felräkningspengar i en statsbudget. Summan 3,3 miljarder motsvarar vad Sveriges åtta mest skuldsatta personer är skyldiga staten. Rikets totala skuldsättning uppgår till snart 1300 miljarder kronor. Att bryta det så kallade utanförskapet kan dock ha stor mänsklig betydelse för dem det berör.

Så låt oss fundera på vilka dessa 40000 individer är. De har misslyckats i grundskolan och straffat ut sig från gymnasiet. De har som unga vuxna hamnat långt från den reguljära arbetsmarknaden. De är i stor utsträckning socialt utsatta och har oftare än andra råkat ut för mobbing och kränkningar i skolmiljön. Psykisk och fysisk ohälsa är kraftigt överrepresenterad. En hög andel har neuropsykiatriska diagnoser. Problem med missbruk och kriminalitet är vanligt förekommande. Det är alltså denna målgrupp det socialdemokratiska förslaget tror sig kunna möta med hot om indraget försörjningsstöd. Det är naivt.

Försörjningsstödet är i den civiliserade världen en yttersta garanti för att individen ska slippa svälta eller hänvisas till ett liv i tiggeri. Om vi nu drar det socialdemokratiska förslaget till sin spets; ett antal ungdomar kommer trots det påtagliga ekonomiska hotet inte att ingå något kontrakt. Vad händer sen? Socialdemokraterna är oss svaret skyldigt på den frågan. Den som lägger förslag måste också kunna svara för konsekvenserna.

För en tid sedan överhörde jag Ibrahim Baylan på ett seminarium i Stockholm. Jag slogs av hur genomtänkt hans argumentation var. Jag vill inte tro att det är han som värker fram den typ av konservativ snömos som idén om ungdomskontrakten utgör. Är det ängsliga spinndoktorer som står i vägen för en framåtsyftande skolpolitik eller har våra proffspolitiker helt tappat kontakten med samhälleliga livsvillkor och realiteter? Som tur är finns det dock gott om kloka människor inom arbetarrörelsen. Socialdemokraternas ungdomsförbund sågar idén om ungdomskontraktet med kristallklara argument.

Jag tror att socialdemokraterna, om inte förr, så senare, kommer att dra tillbaka idén om villkorade ungdomskontrakt.

Tillägg December 2015: Vad som sedermera värktes fram tillsammans med MP och V var förstås ”i sammanhanget” en tummetott. I dagsläget omfattas 147 ungdomar i riket av åtgärden. Det är ungefär det antal som borde omfattas per kommun om täckning på målgruppen var någorlunda god. Regeringens satsning når alltså upp till 1/290-del (ungefär 0,3%) av behovet (se mina uträkningar ovan). Patetiskt.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »