Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Skoldebatt’ Category

Återpublicering. Eftersom refereratet från Expressen nedan fyller 20 år i år, återpublicerar jag som en påminnelse om hur det lät i Sverige 1993, då skolan enligt många av dagens debattörer var som bäst. Först en kort intro:

Perpetuum Mobile är en tänkt maskin som skulle gå i all evighet utan tillförsel av energi utifrån. Närmast att uppfylla dessa förutsättningar är nog vår inhemska skolpolitik, om den nu kan kallas maskin. Den svenska skolpolitiken handlar i stor utsträckning om att fly eget ansvar genom att fördela skuldbörda på andra. Om någon dristar sig att antyda en tanke utanför ”boxen”, straffas vederbörande hårt och omedelbart för att återföras till ”ordningen” så som den en gång uttalades av Luther 1517. Debattens mittfåra förändras därför inte över decennierna. Samma argument, bevis och ideér vispas varv efter varv och på varje varv som om de vore nyss utkomna från patentverket. Återpubliceringar kan därför vara nyttiga. Nedan, delar av en tjugo år gammal artikel. Carl Bildt var statsminister och skolan reformerades. Så när som på en och annan tidsmarkör kunde den lika gärna härstammat från senaste numret av Lärarnas Tidning. 

Expressen – 1993-04-28

”Regeringen lovade att skapa Europas bästa skola under 90-talet. Inte Europas mest orättvisa. Expressen avslöjar i dag hur pengabristen slår ut våra barn. Två elever i varje skola är i riskzonen. Det är inte självklart att alla barn får en likvärdig utbildning längre. Det saknas resurser till både böcker och undervisning.

Här avskaffar regeringen den centrala skolbyråkratin, inför skolpengen, planerar en ny läroplan och nya betyg för grundskolan, skapar en ny lärarutbildning och gör om gymnasieutbildningen. Men skolan får inga nya pengar. I årtionden har skolan sparat in på fastighetsunderhåll, läromedel och skolmat. Lärarlösa lektioner har blivit allt vanligare.

I dag minskar skolorna på det stöd och den hjälp som svaga elever behöver. På Bredfjällsskolan i Göteborg saknas pengar till att lära invandrarungdomarna hyfsad svenska. Är det Europas bästa skola? Förr förvandlade Botkyrka framtida värstingar till bästingar. Nu är pengarna till Sveriges skolsvaga slut.

– I dag halkar de svagaste efter och slås ut. Deras missbruk och kriminalitet kostar samhället mycket mer än stödet, säger professor Bengt-Erik Andersson och skolpsykologen Inga Andersson. Skolan är inte till bara för de duktiga och välanpassade. Också svagare elever ska ha stöd och hjälp.

Så är det inte längre, menar Bengt-Erik Andersson, professor i pedagogik och utvecklingspsykologi vid Lärarhögskolan i Stockholm. Hustru Inga, som är skolpsykolog och har jobbat med förebyggande vård av ungdomar i Stockholmsförorten Botkyrka, håller med.

Skolklasserna i Botkyrka har ofta inte mer än en eller två svenska elever. Resten är invandrare. Från 1989 och tre år framåt arbetade Inga Anderson som skolpsykolog i ”Kvar i klassen”, ett samarbetsprojekt mellan socialtjänsten i Botkyrka och flera skolor. Inga och hennes tre medhjälpare hjälpte runt 25 låg- och mellanstadieelever att anpassa sig till ett normalt skolliv. Hälften av deltagarna har svenska föräldrar, resten utländska. Innan de fick hjälp var de aggressiva, stökiga och okoncentrerade elever som skolorna helst ville kasta ut.

– Ju tidigare man kan börja hjälpa en svag elev desto bättre är det, säger Inga Andersson.

– Man måste samarbeta så att barnet inte kan spela ut de vuxna mot varandra. Ingen får tycka för synd om barnet. Lärare och föräldrar måste handledas. Det ska vara klara mål och riktlinjer för barnet. Skolarbete som inte görs i skolan ska föräldern se till att eleven gör hemma, till exempel.

Tack vare det har många av ”Kvar i klassens” 25 bråkstakar i Botkyrka blivit harmoniska i dag. Men hela tiden dyker det upp nya problemungdomar som behöver stöd och hjälp.

– Resurserna till de svaga eleverna skärs ner kraftigt nu, säger Inga Andersson.

Redan i dag syns det i statistiken. 7,8 procent av alla elever som går ut grundskolan i storstäderna saknar *fullständiga betyg.

– Det ska inte kosta något för den enskilda skolan att hjälpa eleven. Annars blir skolan aldrig någonsin rättvis. Många av dem som slås ut i skolan i dag kommer att hamna i missbruk och kriminalitet och kostar på så vis samhället mycket mer. Då är det svårt att vända tillbaka, säger Bengt-Erik Andersson.”...eller Ylva Johansson, eller Jan Björklund, eller Metta Fjelkner, eller Ibrahim Baylan, eller David Ingvar, eller Maciej Zaremba, eller Jag själv, eller…

* Betygssystemet var relativt enligt skala 1-5. Ofullständigt betyg markerades med ett streck. I mina öron låter 7,8% väldigt högt, men det finns kanske någon som vet.

Read Full Post »

Reparation

Stängningen av Lundsberg har delat landet i två läger. Antingen gillar man Skolinspektionens beslut med hänvisning till skollagen, eller så ogillar man beslutet och ser det som ett uttryck för klasshat. Få, om ens några, tycks höja på ögonbrynen åt den egendomliga process som nu pågår inför öppen ridå. En myndighet har stängt en skola som åter öppnats av en annan myndighet, vilket den förra myndigheten har överklagat till nästa myndighet. Vad som framträder är något som kan beskrivas som ett haveri för skolväsendets nationella styrsystem. Betänk, oavsett utgång i den pågående rättsprocessen, hur kommer händelserna vid Lundsberg att förändra huvudmännens, professionens och avnämarnas inställning till den omnipotenta modell för avvikelserapportering och sanktionsutdelning som Skolinspektionen är satt att förvalta? Vad händer nästa gång det bränner till?

förbud_0058Nej, den här texten handlar inte om huruvida man bör bränna varandra med strykjärn eller inte. Det är givetvis förkastligt. Pennalismen vid Lundsberg är dock inget nytt fenomen utan närmast en institutionaliserad del av vårt svenska kulturarv. Den har pågått i över  ett sekel och under all denna tid har staten erbjudit skolan frikostiga särregler som haft en starkt konserverande effekt på skolans traditioner. Vad som framkommit vid Skolinspektionens granskningar gällande Lundsberg är således inte mer förvånande än om det upptäckta hade gällt förekomsten av haschförsäljning på Christiania.

Skolinspektionen har förmodligen gjort sitt bästa för att granska Lundsberg utifrån de, regeringsuppdrag, lagrum och styrdokument som finns tillgängliga. Eftersom myndigheten har blivit hårt marknadsförd som potent och kompromisslös har granskningen av Lundsberg snabbt blivit problematisk. Skolan utgör ett koncentrat av politisk, ekonomisk och juridisk makt vilket avsevärt försvårar Skolinspektionens obsolet oberoende granskning. Förspelet till den nu aktuella rättstvisten inleddes redan för två år sedan. Under resan har Skolinspektionen utdömt vite som Lundsberg sedan sluppit betala med hänvisning till sitt fina värdegrundsarbete. En liknande utdragen process med sådan utgång på en vanlig skola vore givetvis otänkbar. Lundsberg är, hur vi än betraktar saken, inte en ”likvärdig” skola.

Skolinspektionen har sedan den bildades använt medial transparens och exponering som ett viktigt inslag i sin myndighetsutövning. Vi har vant oss vid att de blixtsnabbt reagerar på medieuppgifter. Inom några timmar brukar deras pressmeddelanden ligga ute och inspektionspatrullen vara på väg. Så var det gällande tragiken i Kumla denna vår, så även i fallet Lundsberg. Eftersom Lundsbergs egen mediehantering fallerade fullständigt hade Skolinspektionen egentligen inget val. Den åklagarmyndiga retorik de gjort till sitt signum, medgav inte ett återtåg från Lundsberg i oförättat ärende. Att de lagrum de lutade sig mot var tillräckligt grumliga för att medge inhibition av beslutet var tyvärr, påstår jag, lätt att förutse.

Jag har i flera bloggtexter kritiserat det styrsystem Skolinspektionen är en del av. Ofta har tonen i mina texter blivit onödigt ironisk. Frustration, tror jag, över att driva ett i debatten helt frånvarande perspektiv. För Skolinspektionen har sällan kritiserats offentligt, i synnerhet inte från professionens sida. Några få lysande undantag bekräftar regeln, men våra medier bläckis_0070har i stort sett svalt deras mediestrategi och dag ut, dag in, lydigt avrapporterat de tusentals exempel på problematiska skolinteriörer som väller ut från deras pressavdelning. Professionen har lika lydigt skrapat med foten, bett om ursäkt och lovat bot och bättring.

Betyder det att det saknas synpunkter på Skolinspektionen? Nej, verkligen inte. Kritiken finns, men viskas fram bakom rektorsexpeditionernas stängda dörrar och kring fikaborden i landets alla lärarrum. Den satiriska text om inspektions- och tillsynsmeddelande jag skrev för ett par år sedan har delats tusentals gånger i sociala medier och har ensam fler träffar än alla mina andra bloggtexter tillsammans*. Det är som om den allmänna uppfattningen är att det är farligt eller fel att kritisera Skolinspektionen. Vilket i sig är en befängd och synnerligen olycklig tanke. För man kan säga mycket om denna myndighet, men deras ämbetsmannanit och redighetsambition är inte att ta miste på. Rädslan för att framförd kritik på något sätt skulle slå tillbaks mot den egna verksamheten är totalt ogrundad. Däremot är denna rädsla en direkt konsekvens av den omnipotenta förvaltningsstrategi som Skolinspektionen skriver in sig i, och den är kontraproduktiv för skolväsendets utveckling.

Låt mig vara tydlig med en sak; Skolinspektion behövs för att upprätthålla likvärdigheten i en nationellt utformad skola. Det är inte funktionen som är problemet. Däremot resulterade 2008 års myndighetsreformer i att systemet kantrade. Regeringen lade inte bara ner Myndigheten för skolutveckling. Den skar dessutom hundratalet tjänster från Skolverket samtidigt som den nya Skolinspektionen skapades och tillfördes gigantiska resurser. Rimligen sågs detta som ett sätt från utbildningsdepartementets och skolministerns sida att säkra den förda politikens genomslag på skolnivå. Regeringen försåg färger_0085dem med det ensidiga uppdraget att avvikelserapportera och uppmuntrade till en hårdför linje. Ann-Marie Begler med polisiärt och konfliktfyllt förfluten ansågs som klippt och skuren för uppgiften, Vi tvekar inte att straffa skolorna.

Skolinspektionens approach som skolans riksåklagare är vad jag vill betrakta som det ena problemet. I myndighetens möte med skolans styrdokument och dess bokstavstrogna tolkning av innehållet i dem uppstår det andra.

Den senaste cykeln av skolreformer har skapat lagar och styrdokument som tagits fram under stor brådska. Allt har inte blivit 100%. Den nya skollagen sågades exempelvis av lagrådet och visar sig fortfarande i olika sammanhang vara svårtolkad. Det är dessutom så, inte minst i skollagen, att deskriptiva regler blandas med normativa stadganden, vilket ibland gör bokstavstrogna tolkningar av dess innehåll vanskliga. Möjligen kräver en verksamhet som skolan, lagar och styrdokument av normativ karaktär, möjligen är också en del värdekonflikter och motsägelsefulla regler ofrånkomliga. En skola som försöker leva upp till alla tänkbara tolkningar av verksamhetens lagar och regler ställs förr eller senare inför ”moment 22”. Jag har tidigare visat hur skollagens kapitel 5 kan hamna i konflikt med kapitel 3.

Om skolans lagar och regler är normativa och tolkningsbara krävs också nationella styrprinciper som anpassats till denna omständighet. I sitt enklaste exempel kan det ske genom att en granskande myndighet uppvägs av en stödjande. Men…

Skolinspektionen har valt att i sina granskningar inbegripa och blanda precis allt, från läroplanens luftiga visioner till skolförordningarnas detaljerade föreskrifter och, påstår jag, ofta med försök till en bokstavstrogen tolkning snarare än med verksamhetsperspektivet för ögonen. Resultatet blir att inspektionsförfarandet blir trivialiserat så till vida att kritik gällande högst olika aspekter av verksamheterna riktas ”en masse” mot i stort sett alla skolor utan att bli ordentligt differentierad. Inte sällan innehåller granskningarna oprecisa och dåligt underbyggda påståenden av typen ”rektor brister i sitt pedagogiska ledarskap”. Kritiken förs oreflekterat och i obearbetad form vidare ut i massmediala eländesskildringar, till stor skada för elskåp_0025skolans utveckling. I exemplet Kumla blev en dittills anonym rektor snabbt stämplad som riksbuse innan en annan fruktansvärd sanning uppdagades. Föreställ er för ett ögonblick att de där marsdagarna vara denna rektor barrikaderad av idel fördömande riksmedier anförda av Skolinspektionen. Vad betyder en sådan myndighetskultur för de som arbetar i våra skolor? Jag påstår att det kan vara förlamande.

Den juridiska cirkus som nu pågår kring Lundsbergs vara eller inte vara är både pinsam, olycklig och onödig. Även inom ramen för gällande skolpolitiska agenda hade situationen kunnat undvikas genom ett balanserat och proaktivt nationellt styrsystem. De gynnande särregler som gäller för Lundsberg borde givetvis ha varit borta för länge sedan.

byråkrat_0097

Apropå myndigheter; Så här roliga kunde man vara i DN 1977, en byråkratisk språkmaskin där meningar kombineras från vänster till höger.

* Visade sig vid en sammanräkning vara en lätt överdrift, men motsäger inte det faktum att den var en i sammanhanget synnerligen spridd text.

Read Full Post »

SAMSUNG

Är din människosyn positiv eller negativ? Är den optimistisk eller pessimistisk? Alla jag ställer frågan till säger sig vilja ansluta till en positiv och optimistisk människosyn. Vad jag kan minnas har fortfarande ingen valt det senare alternativet. Det är som om dessa begrepp har tömts på innehåll och blivit till intet förpliktigande normer av det slag som brukar förekomma i platsannonser. Stresstålig, samarbetsinriktad samt har en positiv människosyn. Mission completed.

I Malmö, liksom i andra städer, genomförs regelbundet medarbetarundersökningar. För några år sedan kunde man bland många andra frågor hitta dessa två på olika ställen i formuläret,

          Hur samarbetsinriktad och stöttande anser Du dig vara i arbetsgruppen?

          Hur samarbetsinriktade och stöttande upplever Du dina närmaste kollegor?

Svaret bestod av skattningar på en skala från 1-5. När de så småningom sammanställdes, landade resultatet på den första frågan klart över 4 medan svaret på den andra frågan resulterade i ett snitt under 2. En stor majoritet i personalen hade alltså skattat sig själva som samarbetsinriktade och stöttande bland snåla och egoistiska kollegor.

Här brister logiken. Det kan alla se.  Om en stor majoritet av medarbetarna är samarbetsinriktade kan det inte i arbetsgruppen resultera i motsatsen. Någon ”ljuger”.

Man skulle kunna påstå att medarbetarna i denna undersökning utgör ett exempel på just negativ och pessimistisk människosyn. De betraktar sig själva som hedervärda och dygdiga, men stundom motarbetade medborgare, medan omgivningen är hopplös och inkompetent. Detta sätt att betrakta världen får naturligtvis en rad konsekvenser. De kan avläsas på alla nivåer i samhället.

gataSamtidigt är mitt påstående en förenkling. Det finns psykologiska förklaringar till varför den här situationen uppstår. Enligt teorin om ”det fundamentala attributionsfelet” förklarar vi felaktigt beteenden som resultat av personers egenskaper. Du hinner inte hjälpa din kollega därför att du är förbannat överbelastad. Kollegan som inte hjälper Dig är en gris.

Det goda i sammanhanget är att vi vet att det förhåller sig så här. Lika få som drivs av tron på en negativ människosyn, förnekar existensen av det fundamentala attributionsfelet. Som de kulturvarelser vi är borde vi kunna finna strategier för att överbrygga problemet. Fenomenet är definitivt inte genetiskt. Det tycks också, intressant nog, vara förbundet till just den västerländska livsstilens starka fokus på individen.      

Positiv och optimistisk människosyn kan sägas känneteckna den humanistiska psykologin. Denna har i samspel med filosofins existentialism kommit att utgöra ett svar på behavioristisk såväl som psykodynamisk teori och den determinism som präglar dessa teoriers människosyn. Utgångspunkten för den humanistiska psykologin är att det i varje individ finns en konstruktiv kärna, en grundläggande drivkraft att utvecklas, lära sig, bidraga och skaffa sig mål. Detta är idéer som står tydligt i konflikt med exempelvis pedagogiska ideal som bygger på lydnad eller belöning och bestraffning. Om individen betraktas som i grunden konstruktiv, utvecklas hon genom tillit och förtroende. Utgångspunkten för den pedagogiska relationen är hennes kompetens och att hon kan lyckas.

Idag omfattas de flesta av oss på ett allmänt plan av dessa idéer. Skolans senaste läroplaner bygger genomgående på en människosyn som känns igen från den humanistiska psykologin. I den senaste läroplanen från 2010 heter det exempelvis, Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.

De allra flesta tycks överens om denna grundläggande människosyn. Därför råder också endräkt och harmoni och alla levde lyckliga i alla dagar. Eller? Nej, det är när det kommer till uttolkning och tillämpning som problemen hopar sig (kanske uppmärksammade ni det lilla ordet ”ansvarig” som insmugit sig i vår senaste läroplan). Många tycks betrakta idéer om positiv människosyn som något Weberskt idealt, något som passar i skolans värld samt i våra högtidstal. Andra går längre och vill omdefiniera begreppen i en postmodern tradition som relativiserar våra invanda föreställningar. Till dessa senare hör de som formulerar sig i den populära filosofen Ayn Rands efterföljd. Hör man SAMSUNGtill dessa kan man exempelvis hävda att en positiv människosyn måste utgå från egoismen och att altruism förminskar människor. I sin extremform hamnar dessa i utsagan att ”jag sprider mitt ljus över den dumma massan och de får det bättre”. Känns det igen? Dessa tankekomplex hamnar nära äldre socialdarwinistiska föreställningar samt den kalvinistiska predestinationsläran. George Orwell hade således åtskilliga poänger när han ”hävdade” att krig är fred, frihet är slaveri och okunnighet är styrka.

Så talar vi åter metafysik? Nej, dessbättre inte. De postmoderna tolkningarna av en positiv och optimistisk människosyn kan passera vid en deduktiv granskning, men vederläggs enkelt med empiri.  I själva verket tycks flertalet idéer som vilar på lydnad eller egoism som yttersta positiva drivkraft vara offer för just det fundamentala attributionsfelet.

Enkelt exempel: En familj har en kassa där månatliga individuella bidrag täcker de gemensamma utgifterna. Blir familjen lyckligare av att placera så lite som möjligt i den gemensamma kassan? Bör familjen rentav för att maximera individuell lycka hemlighålla varandras bidrag för varandra och satsa på att placera så lite som möjligt?  I mikroexperimenten är det lätt att se vad som händer.

Jan Björklund är utbildningsminister. Han omfattas som sådan av en positiv människosyn, men vill också privatisera universiteten. Många hävdar nu när skolresultaten rasar att man inte ska kritisera utbildningsministern eftersom han är god. Jag tillåter mig ändå att använda hans exempel. Det är trots allt viktigt att en utbildningsminister omfattas av de teorier han proklamerar, nåväl.

Jan Björklund vill privatisera våra universitet. Han offentliggör detta i mitten på juli, en tid då ALLA har semester och är väldigt lediga. Beslutet träder i kraft nästa sommar, en dryg månad FÖRE nästa val. Beslutet är irreversibelt och kommer för många decennier framöver att påverka svenskt utbildningsväsende. Man kan också, på goda grunder, anta att en majoritet av svenska folket har en annan uppfattning än utbildningsministern.

Fråga: Finns det något utbildningsministern kunde gjort annorlunda för att omfatta idén om en positiv människosyn? Vad i hans hantering vittnar om en positiv människosyn? Nej, en sådan minister hade för det första, lyft en så avgörande fråga vid en tid då den fått maximal uppmärksamhet och för det andra, låtit avgörandet fällas med ett val emellan. En utbildningsminister i demokratins namn, i den positiva människosynens namn, gör inte så.

Om inget annat, närmar vi oss nu kärnan i vad som utgör den reella (inte ”idémässiga”) motsättningen vad gäller svensk utbildningspolitik och skolutveckling. Vill vi reproducera ett system av lydnad och auktoritetstro eller vill vi att skolan ska reproducera och fördjupa vår demokrati?

Är din människosyn positiv eller negativ, optimistisk eller pessimistisk?

SAMSUNG

Read Full Post »

röstånga2Så skönt. Äntligen slipper vi de förbannade åtgärdsprogrammen! Eller? Finns det i sammanhanget plats för mer än två åsikter, för och emot? Jag brukar hävda att svensk nationell skola lider av ett administrativt underskott. Jag tror att just detta underskott till och med kan vara ett av skolans centrala problem. När jag anför dessa argument brukar de jag talar med få något frånvarande i blicken och tycks inte alls förstå vad jag talar om. Och nej, det finns inte mycket forskning att komma med och ja, egna erfarenheter, summerade iakttagelser, kan ibland leda helt fel. Nåväl, jag upprepar min ”tredje” ståndpunkt tills den åtminstone bemöts i sak.

Den typiska svenska skolenheten har generellt sett en svagt utvecklad administrativ kultur. Det finns enkla förklaringar till detta. Kraven på systematiserad dokumentation utöver vad som är direkt relaterat till undervisning och drift, har införts gradvis och har aldrig kompenserats vad gäller resurstilldelning.

Många jämförbara organisationer har genomgått en liknande utveckling. Vi kan se den inom polisen såväl som inom vård och socialtjänst. I dessa organisationer har ökade administrativa krav tillmötesgåtts genom att resurser har hämtats från kärnverksamheten, i klartext minskad produktivitet. I polisens fall betyder det färre timmar i brottsbekämpning / polis, inom socialtjänsten mindre klienttid / socialsekreterare, inom vården mindre patienttid / läkare. Dessa organisationer har över tid utvecklat framtunga byråkratier.

Skolan är i detta hänseende unik. Organisationen är ”platt” och mycket transparent i förhållande till sina avnämare. Dess kärna och legitimitet består av tidssatt och schemalagd undervisning, där varje försök till rationalisering möter hårt motstånd. Fenomenet kan enkelt förklaras med att i stort sett varje omfördelning till administration i skolans fall drabbar undervisningen. Varje försök med större klasser, lärarlösa lektioner eller teoretisk slöjd utlöser nationella ramaskrin. Skolans behov av administrativ utveckling har därmed lösts antingen på förvaltningsnivå hos huvudmannen, eller ”ad hoc” på enheten med de till buds stående medlen. Grundorganisationen har inte förändrats nämnvärt på 150 år. Faktum är nog att lärare idag ägnar mer tid i undervisning än under USK:ens dagar, samtidigt som de administrativa kraven har ökat påtagligt.

röstånga1En mycket stor del av den kritik Skolinspektionen riktar mot enskilda skolenheter berör brister i administrativ hantering. Enligt ett stickprov jag gjort omfattande cirka 100 inspektionsprotokoll (februari-mars 2011) handlar en majoritet av påpekandena om sådant som; brister gällande kvalitetsredovisning, brister i planer mot kränkande behandling, brister i handläggning av åtgärdsprogram, individuella utvecklingsplaner, felaktiga delegationsbeslut samt formaliafel gällande betyg och skriftliga omdömen mm. Sett på detta vis bör det förr eller senare bli uppenbart att det traditionella sättet att organisera skolverksamhet inte kan svara upp mot de lagstiftnings- och administrativa krav som under en rad av år har implementerats i skolan. Den så kallade 3%-regeln, enligt vilken de lokala skolenheternas administrativa kostnad schabloniseras, ger en vink om hur man från centralt håll grovt underskattar den enskilda skolenhetens behov.

Att kompensera skolan fullt ut för den administration de i dag förväntas utföra kan ses som både en ekonomisk och organisatorisk utmaning. Statsmakten och skolans tillsynsmyndigheter har nöjt sig med att ställa krav på ordning och formaliserade rutiner gällande dokumenthantering. Detta låter sig göras, i ett teoretiskt perspektiv, men blir i praktiken en utmaning om det ska ske som en kostnadsneutral åtgärd. Såväl utformning, implementering, som underhåll av administrativa system kräver tid, prioriteringar och kontinuitet, tid som ska avsättas och prioriteringar som ska göras i en verksamhet som blir allt mer händelsestyrd, allt oftare reformerad och där allt mer av den pedagogiska verksamheten ska dokumenteras, följas upp, bedömas och utvärderas. Mina försiktiga uträkningar landar vid att en satsning i storleksordningen ”karriärstjänsterna” nog borde ha satsats på lokal administrativ uppbackning av utbildningsväsendet, en förstärkning motsvarande bortåt 10.000 administrativa heltidstjänster.

Det mesta av skolans byråkratiska tillväxt har hamnat på förvaltningsnivå eller högre upp i skolhierarkin. Enligt Parkinsons kända lag löser detta som bekant inga problem i pyramidens bas. Tvärtom genererar styrnings-, tillsyns- och överklagandenivåerna ännu mer administration i den lokala verksamheten.

Slitningen mellan å ena sidan, den pedagogiska grundverksamheten och, å andra sidan, växande krav på dokumentation och rättsäkerhet, kommer av allt att döma att växa oavsett hur många gånger skolministern möblerar om sin garderob. Jag föreställer mig att beslutsfattare förr eller senare tvingas till begränsningar när det gäller vad som rimligen kan identifieras som skolans uppdrag och skyldigheter. Beroende på politisk inriktning kan det innebära ett fjärmande från skolans likvärdighetskrav, alternativt en tydligare betoning på bildningen som individens rättighet snarare än som skolans skyldighet.

röstånga3Professor Hans Zetterberg har en gång uttryckt följande, För att den lilla världen ska fungera fordras samarbete, lojalitet, solidaritet, osjälviskhet och gemensamma ägodelar. I den stora världen gäller konkurrens, vinstintresse, kompetensgradering, privat äganderätt och ”en smula god byråkrati”. Det illustrerar på ett utmärkt sätt skolutvecklingens institutionella dilemma eftersom skolan alltid förväntats gränsla dessa världar.

Jag har i denna bloggtext ställt frågan om varför skolan sedd som administrativ organisation knappt alls problematiseras av vår samtid annat än i ett antingen-eller-perspektiv. Dess verksamhet i övrigt diskuteras ju ständigt ända ner på molekylnivå. Antagligen är det för att ämnet som sådant är så tråkigt och helt utan glans för avsändaren. Därför förbisett trots att det kanske utgör utbildningsväsendets Akilleshäl.

Read Full Post »

ledare humla

Termodynamikens begrepp exergi har nära samband dels med sin motsats entropi, dels med begreppet information så som det förekommer inom informationsteori. Exergi är ett användbart mått på ordning och struktur och därmed på resurser av varierande slag. Termodynamikens begreppsapparat kan därför vara tillämpbar om vi vill säga något om hur informationens kvalitet bäst tas till vara, samt därmed, hur vi kan undvika informationssamhällets mest uppenbara fallgropar.   

Begreppet exergi har definierats som Exergi (=den nyttiga energin) hos ett system i en viss omgivning är den mängd av extra prima energi som maximalt kan utvinnas ur systemet i denna omgivning. Exergin, uttryckt i procent, är alltså ett kvalitetsindex på energi. Exergibegreppets innebörd för lätt tankarna till informationsteori:

          Ett system som är i fullständig jämvikt med sin omgivning har inte någon exergi. Det driver aldrig några processer. Ett system har mer exergi ju mera det avviker från sin omgivning. Ett isblock har hög exergi på sommaren, men inte på vintern. Exergin är alltså ett mått på kontrasten gentemot omgivningen. Kontrast kan man använda sig av för att lagra och förmedla information (svart på vitt). Det är därför naturligt att exergibegreppet hänger nära samman med begreppet information. Entropin, värmedöden, är den process varigenom kontrasten gentemot omgivningen går förlorad.

För mycket och för standardiserad information kan alltså leda till att dess innehållsliga värde sjunker, att exergin går förlorad. Sociologen Orrin E. Klapp  har konkretiserat vad entropibegreppet kan betyda för kommunicerad information. Dessa egenskaper sammanfattas i figuren här, klapp figur.

klappan

kullen– Informationens entropi förvandlar signal till brus. Orrin E. Klapp har sammanfattat en mängd mönster enligt vilka detta kan ske:

         – Då ett budskap är för högljudande eller gapigt kan själva gapigheten tränga ut det eventuella innehållet. Minnet blir som en soptunna av oombedda budskap.

 –     –  Svårbegriplighet, som vid ett fackspråks jargonger, gör budskapen babbliga och tvetydiga. Om mottagaren av information har bristande förkunskaper eller helt enkelt inte berörs av innehållet kan det uppfattas som osammanhängande och irrelevant.

        – Ett budskaps komplexitet är greppbar om den är intelligibel, annars liknar den mer en hopnystad fiskelina.

 —     –  Tjatter uppstår när för många sändare utnyttjar samma medium så att det blir ockuperat.

        –  Utebliven återkoppling, envägskommunikation eller felaktig återkoppling kan, som i sagan om kejsarens nya kläder, leda till att ett grupptryck etableras för att slippa negativ återkoppling, med ett konformt beteende som resultat.

        –  Det stilistiska bruset återfinner vi t.ex i modets växlingar.

 –      –  Pseudoinformation tillför inte något, eller värre, desinformerar.

      –   När informationstillförseln är större än kanalkapaciteten, kan resultatet bli överhettning. Responser av typen, uteblivet intag, felaktigt intag, bunkring, filtrering, sämre precision i mottagandet, användandet av fler kanaler, flykt, blir alla vanliga.

Informationens värmedöd kan sägas inträda då intrycken banaliseras i massproduktionens spår. En känsla av att det saknas variation i omgivningen gör sig gällande, ”Crowded with people, where voices have multiplied but not ears, such an environment is mass-society at its worse, with all the problems of identity and meaning one could expect”, säger Klapp.

bröllopAtt intryck banaliseras beror enligt Klapp ofta på att det mekaniska får substituera det organiska. Den direkta upplevelsen tar omvägen över ett media eller en maskin. När den direkta upplevelsen sätts på undantag blir gränsen otydlig för vad som är verkligt och vad som är symbol. Penningen är en sådan symbol, som genom sitt otydliga förhållande till verkligheten gör oss osäkra på vad dess värde egentligen representerar.

Det finns, som vi sett, likheter mellan energi- och informationsbegreppet. Men det finns också viktiga skillnader. För energi gäller att, man kan aldrig få mer – man kan bara bättre använda det man redan har (Bodil Jönsson). Denna lagbundenhet blir i informationens fall snarare, Man kan få mer – men då måste man använda det man redan har. Materia – energi och information är alltså skilda från varandra till både art och verklighetsnivå, Materia-energi är verklig och för sin existens inte beroende av att varseblivas av levande varelser eller mänskliga medvetanden eller sinnen. Information kan vara symbolisk, imaginär eller verklig och är för sin existens beroende av att varseblivas av levande varelser eller mänskliga medvetanden eller sinnen, menar Anthony Wildens.

Mängden potentiell information på jorden är i princip obegränsad. Vi måste emellertid om vi ska ha glädje av den, använda oss av de principer enligt vilka informationen blir användbar. I likhet med hur materia-energi blir till värme, degraderas information till brus, om dess kvalitativa egenskaper inte beaktas. Till skillnad från materia-energi, existerar den över huvud taget inte förrän den i organiserad form har nått våra medvetandens smala tillfartsvägar. Vi kommer, så länge information handlar om megabyte och överföringskapacitet, att förbli kvar i elektroniksamhället. Något som skulle kunna kallas informations- eller kunskapssamhälle förutsätter att frågor om mening, värde, estetik och originalitet har ersatt samtidens hårdvarumentalitet.

Read Full Post »

Parken 1a maj

På twitters #skolchatt uppmanades vi för några dagar sedan att formulera vår skoldröm. En hel del förslag kom in. Många av dem har sammanställts på Storify av Anna Kaya, och det är en småtrevlig läsning. En tanke slår mig. Hur såg ”hans” och ”deras” drömskola ut, när visionerna skulle omsättas i reformer och de inte hittade en enda Post-it-lapp i lådorna på utbildningsdepartementet? Vågar jag göra ett försiktigt rekonstruktionsförsök?

– Min #drömskola fungerar på det sätt den ska enligt lagstiftningen.

– I min #drömskola har alla lärare höga förväntningar på varje elev, i synnerhet på bråkstakarna.

– I min #drömskola är alla lärare 1:e lärare och lektorer eftersom vi har höga förväntningar och eftersträvar likvärdighet.

– I min #drömskola är åtgärdsprogrammen välformulerade och korrekt diarieförda.

– I min #drömskola tolkar rektor målen samt beskriver rektor aktiviteter för en god måluppfyllelse i relation till de nationella målen i skolan (alltså, minst ett mål per skoldag).

– I min #drömskola finns det en plan över vilka åtgärder som ska vidtas när kränkningar uppkommer samt åtgärder för hur de ska följas upp.

– På min #drömskola präglas vägledningsinsatserna av ett proaktivt förhållningssätt, rätt elev på rätt utbildning.

– I min #drömskola har man ofta skriftliga faktakunskapsprov.

– I min #drömskola har man många nationella prov i alla möjliga ämnen.

– I min #drömskola skrivs skriftliga omdömen från år 6, såvida det inte utgör en för stor administrativ belastning för lärarna.

– I min #drömskola finns det utförliga kriterier för betygsstegen A, C och E.

– I min #drömskola är alla lärare, utom de obehöriga, behöriga.

– I min #drömskola är katederundervisning en dygd och ett rättesnöre.

– I min #drömskola bedöms och rangordnas barn redan från tidig ålder.

– I min #drömskola kan eleverna både läsa och förstå August Lagerlöf såväl som Selma Strindberg.

– I min #drömskola lär sig eleverna kinesiska eftersom denna kommunistdiktatur har globala imperialistiska anspråk.

– Min #drömskola har statlig huvudman. Åtminstone tills den har det.

– I min #drömskola går eleverna inte omkring i burka.

– I min #drömskola tror inte vem som helst att de kan dansa balett.

– I min #drömskola heter alla slöjdlärare Folke eller Harriet. Men ärligt talat, ska vi ha slöjd?

– I min #drömskola står elevens frånvaro i betyget, gärna i eldskrift.

– I min #drömskola inser eleverna att alla inte kan gå på universitetet.

– I min #drömskola kan alla elever ramsan ”vi ska laga ni ska äta”, och har en godtagbar förståelse för dess betydelse. Åtminstone minns de ”vi ska…” och kan på ett nyanserat sätt koppla detta till en flod, att floden passerar genom orten Skene, samt varför denna ort är berömd.

– I min #drömskola har det fria skolvalet bidragit till att vår egen skola är framgångsrik och har ett homogent elevunderlag.

– I min #drömskola gör eleverna som de blir tillsagda, även när man säger åt dem att utöva demokratiskt inflytande.

– Min #drömskola måste ta en mer aktiv roll för att lyfta resultaten.

– I min #drömskola flyttas de bråkiga pojkarna med bakvänd keps till en annan skola.

– I min #drömskola är IV avskaffat och IA infört, och eleverna framhärdar inte längre i att kalla sitt IA för IV, som visserligen liknar IA, men är avskaffat.

– Min #drömskola inspekteras oavbrutet.

– Min #drömskola har 97 poäng, medan Finlands bara har 96.

 

Nej, det gick så där. Saknas det visionära flowet, tycker jag…vi får väl improvisera helt enkelt.

Read Full Post »

trädI takt med att resultaten uteblir och kurvorna pekar allt brantare nedåt, kritiseras också Jan Björklund allt mer. Det mesta talar för att vi närmar oss slutet på den folkpartistiska eran i svensk skolpolitik. Björklund är nu så desperat att han improviserar fram nya skolreformer under pågående tidningsintervjuer. Han är inmålad i ett hörn. Därför återpublicerar jag åter och ordagrant det manifest han formulerade redan 1996, startskottet och hans skolpolitiska genombrott på riksnivå. Som en inledning dock, ett längre citat av rektor Lars Elam från 1970. Det är ett historiskt intressant vittnesmål som helt tar udden av den Lgr69-demonisering Jan Björklund och andra gärna ägnar sig åt. Håll till godo:

”Jag fann det märkligt, detta. Oron och bekymren över disciplinlösheten, ordningsproblemen och den otillräckliga elevvården, som kommit att inta en alltmer central plats i våra skoldiskussioner under senare delen av 60-talet, har vi denna segdragna vinter lagt åt sidan för att istället oroa oss över de nymodigheter som nya läroplanen skänkt oss. Så upplever åtskilliga av oss hur i synnerhet högstadielärarens tidigare kamp mot håglöshet och brist på intresse hos eleverna nu kommer att kompletteras med en kamp mot egen osäkerhet inför nyheterna i arbetet.

Utgångsläget i våra nybörjarklasser är förvisso ganska gynnsamt. Här har vi något som jag tror man skulle kunna kalla spontan motivation. Så gott som alla små nybörjare är utrustade med denna vidunderliga drivkraft, som gör allt skolarbete roligt, spännande — motiverat. Men hur går det sedan? Jag tror man vågar påstå att den spontana motivationen håller sig ganska hög hela lågstadiet igenom hos flertalet elever. Även under mellanstadieåren för denna positiva form av motivation förmodligen ett ganska rikt liv, även om den så sakteliga börjar avta redan från årskurs 3.

Men så kommer det verkliga raset. Under sjuan och måhända först och främst i åttan sjunker den spontana motivationen nedåt mycket hastigt. Det är bara så, låt oss i ärlighetens namn erkänna det. Kvar blir en liten tapper skara elever, hur stor är väl svårt att ens gissa sig till, som vandrar vidare genom högstadiet och ut i livet med bibehållen spontanmotivation, bibehållen nyfikenhet och aptit på vetande och kunnande för vetandets och kunnandets egen skull.

 Förmodligen kunde man orda åtskilligt om företeelsen med den förlorade motivationen, där man måhända språkade om pubertetskriser, skolleda och allmän ungdomsasocialitet. Men det som är av intresse är trots allt det faktum att motivationen för flertalet elever flytt.”

Så formulerar sig värmländske läraren, sedermera rektor Lars Elam i Lärartidningen 1970, vid tiden för införandet av Lgr 69.  Lgr 69 fick verka under ett decennium, till stor del under borgerlig regering innan Lgr 80 sjösattes under folkpartistisk ministär.  26 år efter Lgr 69, i DN 1996-04-12, formulerar Jan Björklund det skolpolitiska manifest som förlägger skuldbördan för svensk skolas misslyckande till just detta år. 10 år senare blir Björklund skolminister och kan realisera sitt program. Hans manifest återges nedan i sin helhet.

Var fjärde 16-åring saknar i dag grundläggande färdigheter i svenska språket. Det visar att den socialdemokratiska flumskolan har misslyckats. Nu måste vi satsa på att lära eleverna läsa, skriva och hantera datorer i stället för att slå vakt om ämnen som textilslöjd och hemkunskap.

Samtidigt måste undervisningen individualiseras. De elever som behöver mer tid ska få det, medan de snabbare bör få möjlighet att fördjupa sig.

Häromdagen slog språkinstitutionerna vid universiteten larm: de blivande grundskollärarna har inte tillräcklig kompetens i svenska. Enligt läsforskaren Bo Sundblad* har var fjärde sextonårig gymnasist inte  tillräckligt god läsförståelse för att tillgodogöra sig den lättlästa tidningen Metro.

Larmrapporterna duggar numera tätt om kunskapsbristerna i den svenska grundskolan. En annan läsforskare, Birgitta Allard, lät 1995 flera hundra genomsnittliga elever på teoretiska gymnasielinjer skriva var sin  uppsats. Resultatet måste betraktas som skrämmande. Två elever av tre på gymnasiet uppfyller endast mellanstadiets krav i förmåga att använda sig av svenska språket. Var femte elev hanterar sitt modersmål som en åttaåring på lågstadiet.

Samtidigt varnar många gymnasielärare för att gymnasiereformen resulterar i ökad utslagning. De tidigare yrkesinriktade tvååriga utbildningarna har förlängts med ett tredje teoretiskt år. Detta resulterar just nu i att  fler elever än någonsin slås ut från gymnasiet.

Många debattörer hävdar att det redan nu är dags att riva upp gymnasiereformen och att de praktiska linjerna utan teori var bättre för en stor del av eleverna. Jag tror i och för sig att det finns en del önskvärda förändringar kvar att genomföra på gymnasiet. Ändå drar många debattörer fel slutsats. Även ett begränsat teoriblock på ett yrkesinriktat gymnasieprogram skapar utslagning om en fjärdedel av eleverna inte ens kan läsa när de kommer från grundskolan. Men är det då gymnasiet det är fel på? Det vore mer logiskt att söka felet i andra änden.

Den allmänna folkskolan infördes i Sverige 1842. Den viktigaste jämlikhetsskapande faktorn var att alla skulle kunna läsa, skriva och räkna. Motiven för utbyggnaden av den obligatoriska skolan fram till den nioåriga grundskolan 1962 var egentligen hela tiden desamma. Kunskap åt alla var en förutsättning för ekonomisk utveckling, för demokrati och för jämlikhet.

Men så hände något avgörande. I 1969 års läroplan (Lgr 69), som togs fram av dåvarande utbildningsministern Palme, skiftades perspektivet. Tidigare hade kunskap setts som en förutsättning för jämlikhet. Nu kom jämlikhetsmålet att överordnas kunskapen. Det blev viktigare att alla
barn läste samma stoff, i samma takt under lika lång tid än vad de faktiskt lärde sig. Vi fick flumskolan.

Avsikten var att skapa jämlikhet. I själva verket skapades en skola som inte tillfredsställde någon. De snabba eleverna fick inte stimulans. De svaga eleverna sackade efter och tappade till slut fotfästet. Vi fick en skola med minst lika hög utslagning som tidigare skolsystem.Två stora läroplansrevisioner har ägt rum sedan 1969, Lgr 80 och Lpo 94. Det är dock trist att konstatera att många av nackdelarna i 70-talets flumskola trots detta lever kvar och varje år resulterar i att nya ungdomar slås ut.

Hur klarar sig en person som aldrig lärt sig läsa? De 20-30 procent som aldrig ens lär sig förstå texterna i tidningen Metro är naturligtvis de som oftast drar det kortaste strået även senare i livet. Ingen social reform kan vara viktigare än att se till att alla lär sig läsa och skriva.

Hela utgångspunkten för att i dag komma till rätta med skolans problem är att erkänna att olika barn har olika förutsättningar. En del lär sig vissa moment mycket snabbt. Andra behöver längre tid. I själva verket är tiden, vid sidan av läraren, den kanske allra mest avgörande inlärningsfaktorn.

Jämför med en körkortselev. Vissa klarar uppkörningen efter 8 lektioner. Andra kan behöva 25. Men när körkortet är taget uppfyller alla en godtagbar nivå. Om körkortsutbildningen skulle fungera som grundskolan  skulle alla elever ta exakt lika många lektioner och därefter få körkort, oberoende av körskicklighet.

För kvaliteten i hela utbildningsväsendet, och därmed ytterst för Sveriges framtid som tillväxt- och välfärdsnation, är det av helt avgörande betydelse att kvaliteten i den obligatoriska grundskolan höjs kraftigt när det gäller basfärdigheter.

För det första är det nödvändigt att totalt öka undervisningstiden. Ett tionde skolår med skolstart vid sex års ålder ger ett nödvändigt tillskott. Denna ökade tid skall inte, som vid tidigare förlängningar av skolplikten, fyllas ut med nya ämnen. Tvärtom skall den ökade tiden användas för att bättre befästa de basfärdigheter som skolan i dag inte lyckas med.

De pedagogiska inslagen i förskolan måste ytterligare förstärkas. Frågan som bör sysselsätta utbildningspolitikerna är hur den svenska barnomsorgen kan utvecklas till en förskola som, inom lekens och  förskolepedagogikens ram, bättre än i dag tar tillvara barnens inneboende lust att lära i förskoleåldern.

För det andra måste utrymmet för moment som traditionellt tillhört ämnet svenska öka kraftigt. I en alltför bortglömd rapport från 1981 visar professor Urban Dahllöf hur svenskämnet successivt tryckts undan i skolan. I själva verket läste en elev för 100 år sedan mer svenska i den tidens sexåriga folkskola än vad dagens elever hinner med på nio år! Skolan förlängdes ju faktiskt till nio år för att ge arbetarklassens barn mer utbildning i de teoretiska ämnen som gav tillträde till högre utbildningar och en bättre bas att stå på i livet. Men tidsvinsten med ett sjunde skolår under mellankrigstiden och årskurs åtta och nio genom 1962 års grundskolereform motverkades av en kraftig minskning av antalet undervisningsdagar per år, färre undervisningstimmar per dag och minskad läxläsning. Den totala effekten blev att såväl svenskans som orienteringsämnenas tidsutrymme minskades samtidigt som övningsämnen, tillvalsämnen och fritt valt arbete ökades.

Dessutom har vi i dag en växande andel elever med invandrarbakgrund som ofta inte får träning i svenska i hemmet eller ens med sina kamrater. För deras integration i samhället är det helt nödvändigt att mer än i dag prioritera undervisningen i det svenska språket.

Det hävdas att övningsämnena utvecklar andra delar av barnens begåvning och att de därmed också bidrar till att förmågan att läsa och skriva ökar. Det är säkert sant. Men avvägningen mellan träning i basfärdigheter och andra ämnen måste trots allt förändras och moderniseras.

Vilka överväganden om det framtida samhällets och arbetslivets krav ligger bakom timplanens krav att en elev under nio år skall delta i 282 timmar trä- eller syslöjd och lära sig hantera elborr och symaskin medan i princip ingen tid i dag läggs ned på att lära eleverna att hantera en dator?

För det tredje måste läsning och skrivning tränas mer. Att läsa klassiska svenska författare måste åter komma på modet i skolan. Litteratur med hög språklig kvalitet är en viktig grund för skriftspråket. I hem med många böcker och en rik studietradition får barnen ofta en naturlig stimulans att läsa. Det är framför allt för de barn som saknar stimulans i hemmet som skolan behöver ge ökat utrymme att läsa bra böcker. Kulturarvet förs ju också vidare genom att barn och unga läser de stora svenska författarna.

Uppsatsskrivning måste prioriteras högre. Inom ämnet svenska, som ursprungligen var just läsning och skrivning, har många nya moment tillkommit. De har säkert ett berättigande, men har i alltför hög utsträckning tillåtits skymma det viktigaste. Samtidigt borde det vara självklart att träna på att läsa och skriva längre texter inom olika ämnen.

studentenFör det fjärde måste undervisningen individualiseras. Det får inte vara fult att organisera undervisningen så att de elever som behöver mera tid för inlärning får det, medan de snabba kan få stimulans genom att gå vidare eller fördjupa sig. För att undvika att vissa elever blir utpekade måste dock permanent nivågruppering undvikas. Rektorer och lärare måste ha klart för sig vad alla måste kunna och vad som kan prioriteras bort för elever som behöver mer tid för de grundläggande momenten. En del i individualiseringen är att ge läxhjälp åt elever som kommer efter.

Datoriseringen av skolan måste skyndas på. Datorer är inte bara apparater som ungdomarna behöver lära sig att använda. De är i hög grad hjälpmedel för att individualisera undervisningen. Inte minst för barn med läs- och skrivsvårigheter kan datorer underlätta inlärningen. I ett första steg måste lärarna utbildas. På sikt bör alla elever i skolan ha en egen dator.

För det femte måste läraryrkets status uppvärderas och lärarna ges möjlighet till mer organiserad vidareutbildning och karriärstege. En rektor är och skall vara en pedagogisk ledare för sina lärare och elever, inte en kamrer som ägnar sin tid åt skrivbordstjänst.

För det sjätte måste statsmakter och kommuner på allvar övergå från detaljstyrning till målstyrning av skolans verksamhet. Det är dags att avskaffa timplanerna. Det är dags att det politiska systemet talar om att en sextonåring skall både kunna läsa och förstå Selma Lagerlöf och August Strindberg. Hur lärare och skolledare organiserar sin undervisning får de avgöra själva. Det är resultatet som är det viktigaste. Resultatet skall mätas och utvärderas.

Vilka signaler sänder ett samhälle till sin skola när den politiska debatten mer handlar om att slå vakt om ämnena textilslöjd och hemkunskap än om att var fjärde 16-åring saknar elementära färdigheter i att läsa och skriva? Varför blir en rektor som överskrider sin budget med 20 procent tre år i rad avskedad, medan en rektor som tre år i rad släpper ifrån sig 20 procent elever som inte kan läsa inte ens ifrågasätts? Sveriges framtid ligger inte i att konkurrera med låglöneländer. Vi skall konkurrera med kompetens. Därom är de flesta ense. Partier och organisationer tävlar nu med varandra om att föreslå de största utbyggnaderna av högre utbildning. Det är bra. Men kvaliteten på framtidens forskare, studenter och gymnasister avgörs ytterst av kvaliteten på den svenska grundskolan.

Den ”jämlika skolan” blev aldrig särskilt jämlik. I stället skapades ny utslagning genom att kraven på kunskaper tunnades ut. Det är dags att inse att det värderingsskifte som inträffade genom Lgr 69 var ett misstag. Jämlikhet är inte viktigare än kunskap. Kunskap är vägen till social utjämning. Det är dags att överge den socialdemokratiska flumskolan.

JAN BJÖRKLUND i DN 1996-04-12

Länk till Lgr 69

* ”Bo Sundblad har inte undersökt gymnasisters direkta förmåga att läsa Metro och förstå dess innehåll, eller att räkna procent. Men genom att välja ett så pass provokativt exempel vill han visa vad eleverna som lämnar grundskolan med ettor och tvåor i bagaget i realiteten kan.
Enligt det relativa betygssystemet, med betygen 1-5, skulle 7 procent av eleverna få ettor och 24 procent tvåor. Alltså ungefär en tredjedel.” Ur DN 1996-02-15

Read Full Post »

påskstudieI väntan på nästa inspirerade inlägg presenteras här några av de frågor landets högstadieelever förväntas kunna svara på om dom så väcks mitt i natten. Mestadels de oumbärliga faktakunskaper utan vilka individen blir ett stycke viljelös drivved på det globala havet. Testa dig själv! Rätt svar, tja varför då? Det här kan ni redan. Vi pratar grundskola, eyhh…

 

1. Vid vilken temperatur har vatten densiteten 1 kg/dm3?

2. Vad kallades de två förnämsta ämbetsmännen i rom?

3. Vad är egentligen elektrisk ström?

4. Vilka åtta länder passerar Donau?

5. Då vi ansluter ett visst motstånd till ett batteri på 4,5V flyter det en ström på 2,24A genom motståndet. Rita en figur som visar kopplingen och beräkna sedan motståndets resistens.

6. Ange om de markerade orden är attribut eller adverbial i följande mening: ”Äntligen fick John sitt mjölkglas.”

7. Vilket år valdes Gustav Vasa till kung?

8. Vilka är de indo-europeiska språken?

9. Ange tre kännetecken på hackspettens tunga.

10. Hur mycket lutar jordaxeln?

11. Vad betyder ”ahimsa”?

12. Vad är det cortiska organet?

 

Förresten, kom jag plöstligt på. Undertecknad har vid närmare eftertanke en rättningsmall. Vi erbjuder en trygg helhetslösning på dina rättningsproblem där du tryggt kan sitta kvar under flitens lampa, medan vi sköter din rättning. Priset är löjligt överkomligt och berättigar till RUT-bidrag. Vi ser fram mot att få samarbeta med just dig!  

Read Full Post »

senNär Kyrkskolan i Svedala använde kvarsittning som bestraffning fick man bassning av Skolinspektionen.
Det var en engångsföreteelse, säger rektor Marie Lejonklev.

Jisses. Det är något som känns aningen medeltida över denna ordväxling, men nej, det är Sverige 2013. Nomenklaturan bassar sina undersåtar…

Jomen visst kan väl det vara en bra strategi, att man ger elever en rejäl duvning om de kommer för sent? Och alls, vilka andra känslor än snarlika, skulle Jan Björklund någonsin kunnat komma till makten på? Han inrättade ju dessutom Skolinspektionen lite som en av sina stödtrupper. Och nu konstrar de plötsligt?

Det som faktiskt hänt i bl.a Svedala är att man använt formeln T=2t för att åtgärda sena ankomster. En timme sen på morgon får återgälda med två timmar vid annat tillfälle. Så vad är problemet?

 ”Kvarsittning är visserligen tillåtet. Enligt skollagen får en lärare hålla kvar en elev i upp till en timme efter skoldagens slut. Men det är inte tänkt som ett straff utan som en möjlighet att ta igen förlorad studietid”, säger Skolinspektionen…

…som tydligen, hör och häpna, inte läst och begrundat den skollag de ska hålla närmast barmen.

Reglerna gällande kvarsittning återfinns i skollagens kap. 5. Denna benämns ”Trygghet och studiero”, och i dess portalparagraf säger man att,

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om
– tillämpningsområde (2 §),
– arbetsmiljö (3 och 4 §§),
– ordningsregler (5 §),
– disciplinära och andra särskilda åtgärder (6-23 §§), och
– dokumentation (24 §).

Reglerna om just kvarsittning, 8§  finns en bit ner mellan 7§ Utvisning ur undervisningslokalen och 9§ Utredning. Själva kvarsittningsparagrafen lyder;

sen28 § Under samma förutsättningar som i 7 § får en lärare eller rektor i grundskolan, grundsärskolan, specialskolan, sameskolan, gymnasieskolan eller gymnasiesärskolan besluta att en elev ska stanna kvar i skolan under uppsikt högst en timme efter att skoldagens undervisning har avslutats eller infinna sig i skolan högst en timme innan undervisningen börjar.

Någon som så långt associerar till att ta igen förlorad studietid? Nej, naturligtvis inte. Kapitlet handlar om disciplinära åtgärder, det som förr kallades straff.

Rektorn i Svedala handlade redan inledningsvis enligt skollagens uttalade anda, men får löpa medialt gatlopp för detta. Exakt den härskarteknik som en gång gjorde Sovjetunionen till en halvsekellång parantes i mänsklighetens historia.

Mina invändningar har inte med sakfrågan, sena ankomster, att göra. Vi som (faktiskt) jobbar i skolan vet att många lärare får lektionen förstörd av elever som dräller in under större delen av passet. Vissa har hittat strategier; låst dörr, insläpp kvart över osv. Generellt har man kanske rent av hittat fungerande lokala lösningar och ibland rent av attackerat själva grundfrågan. Problemet ”sen ankomst” existerar och kräver sin lösning, men många frågor leder vidare;

Varför tillåter eleverna sig att komma för sent? (slarvigt skrivna ordningsregler?)

Ligger problemet verkligen inom räckhåll för skolan? (ingen som kommunicerat starttiden?)

Är godtycklig inspektion och uppföljning en lösning? (skolinspektionen upptäcker ovanstående brister?)

Behöver jag lasta denna text med fler argument som påvisar det trams som pågår? Säg till i så fall, eller berätta vad som missuppfattats. Denna blogg är både lyhörd och ödmjuk.

Read Full Post »

Inbjudan! Erbjudande!

musik3

Härmed utgår ett mycket attraktivt erbjudande till landets universitet och högskolor att knyta undertecknad till ett mycket angeläget forskningsprojekt gällande läskunnighet hos landets beslutsfattare. Undertecknad har, för uppdraget, relevant forskarbehörighet.

Bakgrund: Vid en genomgång av landets kommuner, visar det sig att så mycket som en tredjedel, d.v.s närmare 100 kommuner, har tolkat skollagen på ett sådant sätt att kulturskolornas aktiviteter inte tillåts inkräkta på den enskilda elevens skolundervisning. Ur detta faktum uppstår således en närmast binärt uppdelad geografi över Sverige fördelad på dem som har förstått, respektive inte förstått, den mycket lättlästa texten i skollagens 7 kap 18§:

En elev i en skolform som avses i 17 § får beviljas kortare ledighet för enskilda angelägenheter. Om det finns synnerliga skäl får längre ledighet beviljas. Rektorn beslutar om ledighet. Rektorn får inte uppdra åt någon annan att fatta beslut om ledighet som avser längre tid än tio dagar.

musik1Frågan om våra barn- och ungdomars musicerande kan förefalla perifer och oviktig. I själva verket är den central. Forskning har visat att deltagande i kulturskolans verksamheter inte bara påverkar hälsa och självkänsla i positiv riktning, utan också förbättrar de generella skolprestationerna. Därutöver förknippas musikskolan av svenskar med viktiga kvalitets- och kulturvärden som också sätter sina nationalekonomiska spår i den unikt starka svenska musikexporten. Hur kommer det sig då att en så stor andel av landets beslutsfattare misslyckas med att läsa, förstå och tolka ovanstående enkla lagtext?

Företrädare vars kommuner agerar i enlighet med denna skrivning har naturligtvis inga problem med att förklara varför de följer lagen. I dessa kommuner uppmuntras samverkan mellan skola och kulturskola och de har goda och självklara argument. Exempelvis hänvisar klartänkte företrädaren för Folkpartiet i Bollnäs, Ingrid Hammarberg, till ”barnens bästa” och att, det som har fött den här oron det är en hörsägen, en skröna. Rektor Susanne Froms i samma kommun tillägger vad forskning tydligt har visat, …så brukar det generellt vara dom barnen som lyckas bättre i skolan för de lägger upp en strategi hur man läser läxor.

musik2Intrycket av bristande läsförståelse stärks när man tar del av de argument som framförs av de kommuner som stängt ute kulturskolorna.  Spelar man fotboll eller ishockey gör man inte det heller på lektionstid. Man har väl åkt lite grann i en gräddfil i musikskolan tidigare. Men vi måste följa skollagen, säger Margareta Jansson, rektor på Gunnarsbyskolan i Charlottenberg.

Eftersom det är en rektor som har fattat beslutet, ligger åtminstone själva mandatet på rätt nivå i organisationen. Altt jämt brister dock läskunnigheten hos denna rektor. Uttrycket ”gräddfil” kan för övrigt vara intressant att skriva in i en diskursanalys (behöver jag påpeka att här inte avses sådan gräddfil som man har till sillen?).

Den smärre fråga som tycks ha gått samtliga kommuner förbi är det faktum att det aktuella tidsutlägget som drabbar den individuella eleven handlar om sammantaget 2-5 skoldagar under ett läsår beroende på hur den aktuella kulturskolan har organiserat sig. Beslutet gällande elevledighet skulle därmed i praktiken kunna ligga redan på lärar- eller mentorsnivå.

Syfte med undersökningen: Om så mycket som en tredjedel av landets skolbeslut bygger på hörsägner och skrönor är det lätt att förstå den negativa utveckling som plågar utbildningsväsendet. Innehållet i olika lagar och reformer spelar mindre roll när våra beslutsfattare saknar verktyg för att uttolka deras innebörder. Andra, mer grundläggande åtgärder, måste i så fall vidtas för att något kvalitetsarbete ska kunna äga rum inom skolväsendet. Det kan också betraktas som en rättvisefråga att ”svaga” beslutsfattare uppmärksammas, utreds och får tillgång till stödfunktioner i en sådan utsträckning att de kan fungera normalt i en medborgerlig och demokratisk kontext.

musik4Frågeställning och hypotes: Den tänkta forskningsansatsen berör frågan om beslutsfattares läskunnighet. En rimlig hypotes är att 30% saknar denna vitala förmåga. Det återstår dock att identifiera var, i en vertikal beslutshierarki, den bristande läsförståelsen kommer till uttryck, och varför i så fall den organisatoriska omgivningen väljer att agera i enlighet med beslut byggda på hörsägner och skrönor. Det senare väcker frågor om auktoritetsbundenhet, organisationens inre kontrollsystem samt huruvida det hos individen existerar en möjlig benägenhet att i vissa situationer ”frånkoppla” den egna tankeverksamheten.

Metod och Teoretisk referensram: Jag kan tänka mig allt från rationalistiskt inriktade surveystudier med kryss-enkätfrågor, till symboliskt interaktionistiska sociogramstudier där beslutsfattarnas rädslor och barndomstrauman penetreras. Mer renodlade förutsättningar än så här får knappast ett forskningsprojekt inom humaniora. Det går knappt att undgå succé oavsett vilken teori och metod man väljer. Så vad säger ni? Visst vattnas det i forskarmunnen?

Hör av er,

Undertecknad

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »