Jag gillar inte att vara reaktiv men ibland brinner hjärnan. Så känns det inför den djupt obehagliga stridsskrift som Skolinspektionens direktion har författat i Svd under rubriken ”Vi tvekar inte att straffa skolorna”. Måltavla för deras vrede är några av landets mest utsatta skolor belägna i den svenska nyfattigdomens absoluta epicentrum. De som kritiserar företräder ett statligt verk med privilegier och resurser som de kritiserade skolorna bara kan drömma om. Deras rätt att oemotsagda döma har förlänats av en populistisk utbildningsminister och förstärkts av okritisk massmedia. Gemensamt kramar de det sista av framtidstro ur det svenska skolsystemet och vi ser redan tecknen på hur rädsla för repression och skamstraff lamslår allt större delar av svensk utbildningsverksamheten.
År 2008 lades ”myndigheten för skolutveckling” ned och ”skolinspektionen” inrättades i dess ställe. Skolinspektionen har helt befriats från skolutvecklande ansvar och kan fullt ut fokusera på att söka svagheter hos enskilda skolor. De samverkar i detta uppdrag med massmedia genom total transparens vad gäller inspektionsresultat och täta pressmeddelanden gällande förhållanden vid inspekterade skolor. Det finns redan tecken på att denna nyordning har förändrat den skolreformerande beslutsprocessen i grunden. Skolreformering som traditionellt sett är en trög process blir genom denna konstruktion mycket snabb och effektiv. Landets utbildningsminister kan presentera en idé, exempelvis att det behövs mer kateder, skolinspektionen uppdras att finna stöd för detta, en ny förordning om lärarledd undervisning kan produceras som skolinspektionen med hot om tvingande åtgärder och offentlig exponering kan tillse blir implementerad i den lokala verksamheten. Bilden av skolans kris och misslyckande har konkretiserats till att gälla namngivna skolor, stadsdelar, kommuner och skolformer, i några fall enskilda pedagoger och beslutsfattare. Men blir något bättre?
Skolinspektionen har anammat ett repressivt styrsystem där uppdraget utförs med fluffigt regelverk och ett lyhört öra i maktens korridorer. Systemet är inget nytt. Det har prövats fullskaligt i sovjetunionen och dess lydstater. Det kännetecknade rent allmänt den predemokratiska staten. Skolinspektionen säger sig bygga verksamheten på vetenskap och beprövad erfarenhet. Man undrar i sitt stilla sinne hur mycket mer beprövad den erfarenheten behöver bli. Tecknen på en skola som stelnar ser vi redan.
Just nu ser skolorna om sina hus. Ingen vill ju bli uthängd och bespottad. Man lär sig successivt hur inspektionen klipper och klistrar bland paragrafer och måldokument. Man finner de rutiner som krävs för att rentvå sig, undvika risker och skjuta problem ifrån sig. Att organisationer svarar på ett yttre repressivt hot med dessa strategier lär oss all beprövad erfarenhet. Verksamheten bygger ett skal av skyddande byråkrati, blir bra på juridisk formalia och skapar defensiva kollegiala strukturer. Den verksamhet som har varit dynamisk blir statisk. De relationella förhållningssätten ersätts av instrumentella och meddelarskyddet förvandlas gradvis till institutionaliserat angiveri. Vill vi våra barn denna skola? Tja, den beprövade erfarenheten säger oss att resultaten på de nationella proven nog kan stiga i ett rädslans regemente. Och i Skolinspektionens Sverige väger mätbarhet tyngre än det mesta.
Jag blir gråtfärdig när jag ser kommunala fritidspolitiker stå med skammens rodnad på kinderna och be inspektionen om ursäkt för skolornas resultat. Jag blir förtvivlad när jag ser aningslösa rektorers hurtiga prat om att de kvasijuridiska inspektionsprotokollen kan bli en del i utvecklingsarbetet. Utan självrespekt och eftertanke, utan tillstymmelse till fördjupad analys förmedlar de ängsligt vad de hoppas är rätt svar på en fråga de inte förstår.
Tack och lov lever vi i en demokrati. Allt fler kommer att börja undra och ställa frågor om denna märkliga symbios med såväl makten som massmedia, allt fler kommer att läsa och fundera över den flod av kvasijuridiska hastverk som framställs med klipp-klista-kopiera-metoden och formligen väller ut från myndigheten. Allt fler kommer också att bli förundrade över ett statligt verk som behandlar skolans lagar och planer, normativa som stadgande, som om det gällde åtalspunkter i ett brottsmål. Jag tror att om inte förr, så senare, kommer eftervärldens dom att drabba Skolinspektionen. Och den blir hård. För i demokratin är respekt, lyhördhet och förtroende de bärande elementen i all form av konstruktiv utveckling.
samtider 