Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Skoldebatt’ Category

XXIII

Lena Svärd släppte Viggens koppel och drog sulorna mot hallmattan innan hon snörade av sig skorna och gick in i köket. En känsla av tillfredsställelse strömmade genom hennes kropp. Hon hade lyckats kliva ur sängen och hon hade klarat hela rundan med hunden. Hon var lite starkare, mådde inte lika illa och kände över huvudtaget inte av någon värk. Det kunde förstås handla om de smärtstillande medicinerna, tänkte hon och sjönk ner vid köksbordet. Framför henne låg högen med månadens räkningar bredvid den bärbara datorn, som inte var så ny längre. Hon loggade in på banken med sitt bank-id och kollade saldot. Endast niotusen återstod efter att automatdragningarna var gjorda. Känslan av tillfredsställelse klingade av och förbyttes i en gnagande oro över deras pengar. Den buffert de hade haft före sommaren hade snabbt krympt ihop och var nu i princip borta. Hon suckade, reste sig mödosamt och gick till kaffebryggaren. När hon lyfte på locket till kaffeburken och kände den välbekanta doften insåg hon att hon faktiskt inte var det minsta sugen. Hon slog på radion i stället.

– Är du uppe?

Anna hade tassat ner för trappen och stod i öppningen till köket. Lena satte sig vid köksbordet igen.

– Jag känner mig lite piggare. Det finns havregrynsgröt på spisen om du vill ha.

– Finns det ingen fil?

Anna öppnade kylskåpsdörren.

– Prova gröt, Anna. Det är inte så dumt.

– Säkert, sa Anna men svalde resten av sin påbörjade harang. Mamma var sjuk. Hon skulle inte tjafsa.

– Okej. Jag testar.

Anna öppnade skafferiet och sträckte sig efter sirapen samtidigt som Lena började knappa in OCR-nummer på sin dator. Ur radion strömmade nyheter. En riksdagsman berättade entusiastiskt från den pågående moderatstämman hur det nya utanförskapet minskade och allt fler kom i arbete samtidigt som hushållens ekonomi hade stärkts genom olika skattesänkningar.

– Man får väl anta att Lennart Flodin är på plats och bevakar sina intressen, kommenterade Lena.

– Lennart Flodin, upprepade Anna.

– Jag bara tänker högt, sa Lena. Är du på väg till skolan?

Anna satte sig vid bordet med sin gröttallrik. En stor mängd sirap toppade anrättningen.

– Ja, men jag börjar senare i dag.

– Varför då?

– Jag ska bli intervjuad av skol, nånting.

– Av skol, nånting?

Lena kunde inte låta bli att le.

– Ja, jag vet inte. Skolkontroll, blabla nånting.

– Vadå. Är det något som finns på skolan?

– Nej, det skulle komma, typ några från det där skolkontroll och se hur skolan fungerar.

– Pratar du om Skolinspektionen?

– Exakt. Den ja.

Lena suckade.

– Alltså, det går ju inte en dag utan att det står om någon skolinspektion i tidningen. Gör man inget annat än inspekterar i skolan nu för tiden? Varför ska de prata med just dig?

– Jag vet väl inte. De ska inte prata bara med mig, förresten. Det är andra elever också, sa Anna och silade gröt från sirapen med hjälp av sin sked.

Lena ryckte på axlarna.

– Jaha. Hälsa från mig då och be dem sparka den där Bodil Kjellén dit pepparn växer. Kenneth Paulsson med, för den delen.

Anna fnissade.

– Mamma. Jag tycker om dig.

Hans Högberg tittade på sitt armbandsur. Inspektörerna skulle sitta med Bruno Ståhl i ytterligare ungefär en kvart. Därefter skulle de träffa Maria Rodriguez. Han ryste när han tänkte på morgonens korta hearing med de två inspektörerna. Den ena hade mittbena, en liten fjunig mustasch och skröt om att han var lektor i både historia och religionskunskap. Den andra var en äldre kvinna i brun polotröja och ursprungligen från Bosnien. Hon talade kanslisvenska med tydlig brytning. Inkvoterade bägge två, tänkte Hans. Inspektörerna hade omedelbart mulnat då de började bläddra i alla de dokument och handlingsplaner han försåg dem med. Lektorn hade sagt att språket i dem var mekaniskt och att mycket av det inte kunde kopplas till skolans verksamhetsmål. Den bosniska kvinnan hade sagt att det verkade saknas systematiskt kvalitetstänkande. Hans Högberg tittade på armbandsuret igen. Han skulle kunna hinna till företagsposten och vända. Avin för banderollen hade tack och lov anlänt med morgonposten och stod i hans namn. Han drog fram broschyren med deras öppettider som låg i ett av dokumentfacken på skrivbordet, Torsdagar 14.00-15.45.

– Postnord alltså. Vad de nu sysslar med fram till två, stönade Hans samtidigt som dörren till expeditionen sköts upp och Maria Rodriguez stack in huvudet. Hon höll upp en bunt laminerade A4-ark.

– Det handlar verkligen inte om att jag vill bråka med Kenneth men alltså, dessa tipsfrågor. Är de verkligen förenliga med skolans värdegrund?

Hon lade dem framför Hans på skrivbordet.

– Du ska strax träffa Skolinspektionen.

– Om tio minuter. Läs frågan som ligger överst.

Hans läste

– Vad garanteras du som elev om din undervisning utförs av en förstelärare? Ett, att läraren ger fler läxor och tillämpar högre studietakt. Kryss, att läraren sätter högre betyg. Två, att läraren är behörig, dokumenterat yrkesskicklig och väl meriterad.

– Vad tycker du, frågade Maria.

– Tja, jag hade själv inte formulerat en sådan fråga men den är ju i och för sig inte felaktig. Vi hinner för övrigt inte ändra någonting nu. De ska snart sättas upp.

– Titta på nästa fråga.

Hans bläddrade irriterat och läste.

– Hur många procent högre är avgångsbetygen från årskurs nio på fristående Svea College jämfört med kommunala Oxboskolan?

Oxboskolan bestod till sjuttio procent av elever med utländsk bakgrund och hade under en rad år haft de sämsta resultaten i kommunen.

– Är en sådan fråga förenlig med vår skolas värdegrund, frågade Maria.

Hans tog sig för pannan och suckade.

– Inte helt lyckad kanske men vi hinner som sagt inte ändra någon tipspromenad nu.

Maria slog ut med händerna.

– Men nästan varenda fråga har ju någon konstig ideologisk twist.

– Det är femte året i rad Kenneth gör en tipspromenad och det har aldrig varit något bråk om dem.

– Vad jag minns har han nöjt sig med rena kunskapsfrågor tidigare. Nu försöker han sig på någon slags politisk markering, eller vad det skall föreställa.

– Men be Jeanette titta på frågorna då.

– Gör det själv. Jag tänker inte sätta upp den där tipspromenaden.

Hans Högberg såg över axeln på Maria. Hon vände sig om. Bruno stod i dörröppningen med de två inspektörerna. Hans reste sig och visade med handen.

– Det här är Maria Rodriguez som ni ska träffa nu. Hon har redan anlänt.

Maria handhälsade och försvann till konferensrummet med inspektörerna. Bruno stod kvar i dörröppningen och strykte sig över flinten med sin vänsterhand.

– Vad talade ni om, du och Maria, frågade han Hans.

Hans ryckte med spelad nonchalans på axlarna.

– Vardagens små förtretligheter. Gick mötet bra?

– Man kan säga att jag har gjort min del av jobbet, svarade Bruno och släppte dokumentbunten på Hans skrivbord. Jag måste sticka direkt, har möte med en belgisk delegation om en halvtimme. Adjö.

– Håll mig underrättad, sa Hans tyst för sig själv och drog ut sin nedersta byrålåda. Han grävde fram ett kuvert och kikade i det. Jo, han mindes rätt. Frågorna till en av Kenneths gamla tipspromenader låg av någon outgrundlig anledning sparad där. 

Anna satte sig på samma plats där hon suttit vid elevvårdsmötet för några veckor sedan. Hon såg på skolinspektörerna och smällde ett par tuggummibubblor medan de presenterade sig och förklarade sitt ärende. Kvinnan lutade sig framåt och tittade i de papper som låg utspridda framför henne på bordet.

– Anna Svärd. Före sommaren var du med om en händelse här på skolan som blev polisanmäld. Berätta med egna ord vad det var som hände.

– Jag blev inkastad i en vägg av en lärare.

Kvinnan tittade i sina papper igen.

– Är det Kenneth Paulsson du pratar om?

Anna nickade.

– Men berätta från början. Hur började det hela?

– Jag har ju berättat alltihop på rättegången och innan dess för polisen. Varför ska jag berätta det igen?

Inspektörerna tittade på varandra. Mannen harklade sig.

– Om vi säger så här då. Håller du fast vid det du sa under de andra förhören, att läraren var våldsam mot dig?

– Ja.

– Var du våldsam?

Anna ruskade på huvudet.

– Du var helt lugn?

Anna suckade.

– Det är väl för fan olika saker. Jag skrek säkert en del saker och jag slängde i väg den där lådan men det betyder fortfarande inte att lärare har rätt att slå elever.

– Vad för låda, frågade kvinnan.

– Med tavelsudd. Det var ju för fan han som hade ställt den på golvet i korridoren precis där man skulle gå. Det var knappast mitt fel att den välte.

Mannen skrev febrilt. Han tittade upp.

– Handlade alltså bråket om lådan?

Anna körde ner händerna i fickorna på sin munkjacka.

– Ja, jag tycker det.

– Hur då?

– Okej om jag råkade sparka till lådan. Han sa att jag skulle resa upp den igen och lägga tillbaks tavelsuddarna. Det gjorde jag bara för att slippa bråk.

Kvinnan tittade upp.

– Men det blev ju bråk?

– Han sa att jag skulle ställa in lådan på lärarrummet. Jag sa typ glöm och dröm. Han började prata något i stil med att man inte bara kunde ha rättigheter utan skyldigheter. Jag blev förbannad och slängde in lådan. Han blev tokig.

Inspektörerna tittade på varandra. Mannen harklade sig.

– Efteråt, var det någon på skolan som pratade med dig om händelsen då?

– Jag gick direkt hem, sa Anna.

– Jo, men sedan, när du kom tillbaks. Har skolan försökt hjälpa dig på något vis?

Anna hasade ner en aning på stolen.

– Inte hjälpa precis. Men jag och mamma var på ett möte med rektorn. Sen har kuratorn tjatat en del. Efter rättegången var vi på ett möte till med rektorn och kuratorn och Jeanette och kanske någon mer.

– Jeanette, undrade mannen.

– Lysander, det är hennes mentor, förtydligade kvinnan och pekade i sina papper.

– Får jag gå nu, frågade Anna.

– Snart, sa mannen. Upplever du att Svea College har tillräckliga rutiner för att möta den här typen av händelser?

– Jag tycker att Svea College har jävligt dåliga förstelärare.

– Det var inget bra svar på min fråga.

– Men svara på den själv då, sa Anna.

Kenneth Paulsson kokade.

– Det är ju helt fel tipspromenad som sitter uppe.

– Ja, jag är ledsen sa Hans Högberg. Jag måste ha blandat ihop dem på min expedition. Men det spelar väl ingen roll?

– Jag har lagt en hel förmiddag på de där frågorna. Och vad gjorde de på ditt kontor? Jag lade dem i Marias postfack.

– Hon lämnade dem där när hon gick på intervjun med Skolinspektionen. Aina satte upp dem. Nu börjar det nog komma folk när som helst. Det är bäst att du går bort och tar plats.

Read Full Post »

XXII

Rektor Högberg satt bakom skrivbordet på sin expedition och glodde på whiteboardtavlan. Hans strängt upptagna apati kändes förlamande. Klockan hade sedan länge passerat tolv och han befann sig i ett plågsamt beslutsvakuum. Skulle han kunna unna sig en halvtimmes lunch ute eller skulle han nöja sig med den halva baugetten med rostbiff och potatissallad som fanns kvar i kylskåpet uppe på lärarrummet. Hur han än vägde alternativen mot varandra tycktes de ta ut varandra med millimeterprecision. Han öppnade åter datorn och ögnade checklistan för torsdagskvällens öppna hus. Skolans Öppet Hus brukade vara en säker värdemätare på hur deras verksamhet stod sig i jämförelse med konkurrenterna. Om många intresserade femte och sjätteklassare besökte skolan på Öppet Huskvällen kunde man vara förvissad om att en stor del av dem också sökte sig till Svea College för att gå högstadiet läsåret därpå. Från att ha varit ett givet första val i närområdet, hade de under ett par tre år märkt av en svagt vikande trend. Även om det ännu inte innebar något minskande elevantal så bidrog det till en viss nervositet och naturligtvis även till att skolans resultat på de nationella proven hade sjunkit en aning eftersom elever som var något mindre resursstarka nu kunde ta sig in på skolan.

De första punkterna på checklistan var sannolikt under kontroll. All annonsering var klar. Nya skolbroschyrer var upptryckta. Reklampennor, ballonger, klistermärken och kolor låg och väntade i förrådet. Guidande elever hade utsetts och Kenneth Paulssons traditionella tipspromenad var säkert förberedd sedan veckor. Likaså tekniklärare Viktorssons vetenskapslek med flytande kväve. Det såg bra ut ända till punkt femton, banderoll. Hans Högberg svor för sig själv. Han hade glömt att den stora banderollen vid entrén blåste sönder vid förra höstens Öppet Hus. Skulle han hinna beställa en ny till på torsdag och hade de råd?

Dörren till expeditionen slogs upp och Reiner Hoffman klev in. Hans rätade upp sig så snabbt att han slog knäet i skrivbordsskivan.

– God middag, sa Reiner med hög röst. Så trevligt att du är hemma för en gångs skull.

– Jag är inte hemma, jag är här, sa Hans och masserade sitt knä.

– Detta är ditt hem i min värld.

Reiner slängde fram ett papper på skrivbordet.

– Du har fått post, rena högvinsten. Stort grattis.

Hans lyfte upp det och började läsa. Huvudvärken återkom direkt när han insåg att brevet var från Skolinspektionen. Reiner drog fram en stol från konferensbordet och satte sig med korslagda ben.

– Det blir inget problem antar jag?

– Vad, undrade Hans.

– Inspektionen naturligtvis. Den utgör inget problem väl?

Hans ryckte på axlarna.

– Troligen inte. När är den?

Reiner lutade sig framåt, granskade honom och pekade på brevet.

– Allt står i brevet jag precis gav dig. Du är väl läskunnig?

Hans läste och försökte ta in vad som stod. Ju längre han läste desto mer kännbar blev värken i tinningarna. Han lade ner brevet på skrivbordet och blundade.

– Helvete, var allt han fick ur sig.

– Vadå helvete, sa Reiner och såg forskande på honom.

– Redan på torsdag.

– De gör så ibland, flygande inspektion. Det har du väl ändå hört talas om.

– Jo naturligtvis, men vi har Öppet Hus på torsdag.

– Inte på förmiddagen väl?

Hans masserade sina tinningar.

– Nej, inte på förmiddagen men det blir en förbannat körig planering fram till torsdag.

– Lite splitvision kan man väl begära av någon med din lön, sa Reiner och skrattade ett torrt skratt.

Hans ville slå sin laptop i huvudet på honom.

– Det är inte optimalt i alla fall.

– Jag antar att deras besök är en följd av händelsen med Kenneth Paulsson.

– Det verkar så, svarade Hans och tittade i brevet. Redogöra för skolans värdegrundsarbete, likabehandlingsplanen, rutiner för incident- och tillbudsrapportering, riskbedömning, konfliktlösning, skollagens kapitel tre och fem, herre gud, det bara fortsätter med punkter.

– Men de där sakerna har vi väl ordning på?

Vi, tänkte Hans och sa: – Jag hoppas det. Det blir en hel del att gå igenom.

– De vill träffa skolans huvudman klockan 08.30. Jag har bett Bruno Ståhl att ta det. Ser du till att han får det han behöver för att kunna läsa in sig?

Hans drog upp axlarna. Det ilade i dem.

– Till när då?

– Inspektionen är ju redan på torsdag så han måste nog ha dem som senast före lunch i morgon.

Ett snabbt överslag i huvudet resulterade i minst trettio olika dokument som Hans skulle leta fram, kontrollera, kopiera och sortera. Säkert saknades något och säkert behövde vissa saker uppdateras eller omformuleras. Det betydde att han i bästa fall kunde räkna med att vara hemma vid tiotiden. Att han skulle hinna till någon badminton var uteslutet. Han suckade och slog ut med händerna.

– Visst.

– De vill intervjua elever och lärarrepresentanter också. Det blir inga konstigheter med det nu då? Vi har varken tid eller råd med några förelägganden eller någon kritik alls från Skolinspektionen. Det ger så förbannat dålig media.

Hans kände huvudvärken sprida sig ner mot nackkotan. Han längtade efter asken i sin byrålåda.

– Jag tror inte det.

Reiner reste på sig.

– Tro får man göra i kyrkan. Nej, nu har jag inte tid med det här längre. Andra plikter kallar. Sköt det här snyggt nu så hörs vi. Adjö.

Han öppnade dörren lika hastigt som han gjort när han kom, stannade till i steget och vände sig om.

– Håll mig underrättad, sa han och stängde dörren.

Det där ”håll mig underrättad” som Reiner alltid avslutade sina kommenderingar med hade Hans Högberg grubblat mycket över. Underrättad om vadå? Han drog ut sin översta skrivbordslåda och rotade efter asken. 

Read Full Post »

XXI

När Lena Svärd kom hem från sjukhuset kramade hon om sina döttrar och gick sedan direkt upp och lade sig trots att klockan inte ens hade hunnit bli sex.

– Hon var väldigt blek, sa Rebecka.

Anders slängde dagens post på köksbordet och slog ut med händerna.

– Det är cellgifterna och en hel rad med andra läkemedel.

Han hade tillbringat hela eftermiddagen på sjukhuset och ville egentligen gå och lägga sig han också. Lenas ouppackade väska stod kvar i hallen. Han ställde den nedanför trappen, gick sedan ut i köket och öppnade kylskåpsdörren.

– Har ni ätit något, frågade han sina döttrar och granskade hyllorna med kylvaror.

– Inte efter skolan, svarade Rebecka.

– Det är ganska tomt i kylen, fortsatte Anders.

– Det finns pizza från IKEA i frysen, sa Anna och drog i ärmarna på sin gula munkjacka.

Anders drog fram ett pizzapack ur frysen och satte på ugnen. Han ställde sig vid matbordet och började öppna de kuvert som låg i posthögen.

– Hur länge ska mamma få cellgifter, frågade Anna.

– Jag vet inte, svarade Anders utan att se upp från posten. Man får det i omgångar.

– Ska hon jobba?

– Knappast. Hon kommer nog att vara sjukskriven ett tag.

 – Men blir hon piggare?

– Ja, jag tror det, svarade Anders och såg på Anna.

Rebecka reste sig hastigt och skrek.

– Pappa, akta.

Hon pekade på matbordet. Ur kuvertet som Anders precis hade sprättat rasade något som liknade konfetti. Anders släppte det och tittade storögt.

– Vad i helvete?

Rebecka lutade sig över bordet för att se bättre.

– Det är sådana där som blir när man gör hål i papper med en, en…

– En håltagare, fyllde Anders i.

– Moget, sa Anna.

Anders lyfte försiktigt upp kuvertet igen och tittade i det. Han drog ut ett vitt A4-ark, vek försiktigt ut det och läste.

– Vissa svenska skolor förtänar bättre rykte än andra skolor.

Någon hade klippt bokstäver ur en dagstidning och klistrat upp dem så att det bildade meningen. Anders såg på Anna. Hon hade dragit upp benen på stolen och lagt armarna om dem som om hon frös.

– Det här kommer från din skola va, sa Anders och höll upp brevet.

– Det är säkert Victor, sa Anna med blicken fäst i köksbordet.

– Du borde nog inte hålla i det, sa Rebecka. Det är bevismaterial.

Anders lade ner pappret på köksbordet.

– Sa inte Lena att advokaten hade fått något liknande?

– De hade hällt skit i hennes brevlåda, sa Rebecka.

Anders gick bort till köksbänken, drog ut en låda och började rota.

– Det måste polisanmälas. Helvete.

Han rev av en fryspåse från en rulle och kom tillbaks till köksbordet.

– Vad helvete, frågade Anna samtidigt som Anders försiktigt stoppade ner pappret och kuvertet.

– Jag får ju åka in till den förbannade polisstationen nu på en gång.

Han samlade ihop konfettin som låg på bordet med hjälp av ett tomt kuvert från Radiotjänst och föste försiktigt ner det i påsen.

– Ni får äta de där pizzorna själva. Det brukar ta en jävla tid hos polisen. Jag tar något på vägen.

– Tur att det inte var vitt pulver, sa Anna.

– Vad menar du?

– Jag vet inte, sa Anna och ryckte på axlarna. De brukar säga så i skolan.

– Vilka brukar vadå?

– Jag vet inte. Folk. De säger att man borde skicka vitt pulver till den och den. Man dör av det.

Lenas bag stod kvar nedanför trappen. Anna lyfte den och tassade försiktigt upp för trappan. Dörren till sovrummet stod på glänt. Hon smög fram och tittade in. Mamma Lena låg på rygg med huvudet uppallat mot ett par kuddar. Hon var vaken och stirrade ut mot mörkret på andra sidan fönstret.

– Dina grejer, sa Anna och höll upp bagen.

Lena gav henne en matt blick och log.

– Kom.

Anna tassade in, ställde bagen vid sängkanten och satte sig försiktigt på sängkanten. Lena lade sin hand på hennes lår.

– Hur mår du, frågade Anna.

– Förfärligt. Men nu vet jag åtminstone varför. Det känns enklare på sätt och vis.

– Tänker du bli frisk?

– Jag…

Lenas svar övergick i en hostning

– Lova att du blir frisk mamma, sa Anna.

– Ja, jag ska bli frisk, svarade Lena.

– I sommar åker vi till Gotland.

Read Full Post »

XIX

Anna släppte sin canvasväska på golvet i hallen. Hon kände redan när hon klev in genom dörren att någonting var annorlunda. Pappas stora trunk låg där den brukade, slängd innanför dörren till tvättstugan och Rebeckas bag balanserade ovanpå hatthyllan. Hon kunde inte riktigt sätta fingret på vad som var fel men det var någonting med stillheten. Med försiktiga rörelser, som om hon inte vågade bryta tystnaden, drog hon av sig jackan och hängde upp den på en av krokarna. Den åkte omedelbart i golvet när hon släppte greppet. Hon sparkade av sig skorna och konstaterade i förbifarten att jackans hängare var trasig. Med en trött rörelse fiskade hon upp den från golvet och kastade upp den på hatthyllan bredvid Rebeckas träningsbag. Hon tassade ut i köket. Vid köksbordets kortända satt Rebecka med Viggen i famnen. Det såg ut som om hon hade gråtit nyligen.

– Har det hänt något, frågade Anna nästan viskande.

– Mamma är sjuk, svarade Rebecka.

Det svindlade till inuti Anna och ett myller av små ljusprickar började dansa i utkanten av hennes synfält. Hon ville skrika rakt ut men drog istället ett djupt andetag.

– Vadå sjuk?

– Pappa ringde från sjukhuset. Han är där med henne och vet inte när de kommer hem igen.

Frånvarande öppnade Anna kylskåpsdörren och stängde den igen.

– Men vad är det som har hänt, frågade hon och lutade sig mot köksbänken.

– Jag vet inte riktigt. Pappa sa bara att de hade ringt från sjukhuset och sagt åt henne att komma in omedelbart. Det var någonting med mammas blodvärden eller, typ något sådant.

Anna bet sig hårt i underläppen. Hon ville att mamma Lena skulle vara hemma och sitta vid köksbordet med sin kaffekopp. Hon fick inte vara sjuk.

– Kommer de hem igen idag?

– Pappa skulle ringa lite senare, när han visste lite mer.

– Kan inte vi ringa till honom?

– Han sa att han inte kunde ha telefonen på. Han lovade att ringa igen innan sex om de inte var hemma då.

Anna tittade på köksklockan. Den var nästan fem. Hon tog ett äpple ur en korg på köksbänken, tog en tugga och slängde det sedan hårt i köksgolvet.

– Fan, skrek hon. Jag pallar inte att mamma ska vara sjuk. Hon får komma hem nu.

– Det där tänker inte jag torka upp, sa Rebecka och tittade slött mot köksgolvet.

Anna gick med bestämda steg ut i vardagsrummet och slängde sig i den grå fåtöljen. Hon hamnade halvliggande med ena benet över ett armstöd och en underarm vilande över pannan. Det kändes som om hon bara ville somna ifrån alltsammans för att sedan vakna igen i den vanliga världen där mamma kom in och frågade om hon hade några läxor.

– Har du ätit något, ropade Rebecka utifrån köket.

Anna halvlåg med blicken fäst i taket. Tankarna snubblade omkring i hennes huvud utan att någon av dem lyckades få riktigt fäste.

– Anna. Har du ätit?

Visst hade hon märkt att mamma verkade annorlunda den senaste tiden. Hon hade ofta klagat på att hon var trött och hon blev irriterad på en massa konstiga småsaker.

– Du kan väl åtminstone svara, sa Rebecka. Hon stod på tröskeln till vardagsrummet, fortfarande med Viggen i famnen.

– Vad, undrade Anna.

– Jag frågade om du är hungrig.

Anna såg uttryckslöst på sin storasyster. Rebecka ryckte uppgivet på axlarna.

– I så fall ligger det hundra spänn i kopparkitteln ovanpå skafferiet. Pappa sa att vi kunde köpa något nere vid grillen. Jag går ut med hunden.

Rebecka gick ut i hallen och började snöra på sig skorna. Anna låg orörlig kvar i fåtöljen. Rebecka tog ner Viggens koppel från dess hängare. Anna reste sig tvärt, som om en förlamning plötsligt hade brutits.

– Vänta Rebecka. Jag följer med.

Rebecka hade köpt varsin kebabrulle samt en portion med pommes frites. De hade dukat framför TV:n i vardagsrummet och såg ett tävlingsprogram för blivande stjärnmodeller när Rebeckas telefon ringde.

– Hej pappa. Hur är det med mamma?

Anna lyssnade spänt på deras samtal. Hennes händer darrade en aning när hon lyfte sin kebabrulle för att ta en tugga. Det var ett kort samtal, några få ordväxlingar bara, sedan hejade Rebecka och lade sin telefon på soffbordet.

– Vad sa han, frågade Anna omedelbart.

– Han sa att han kommer hem snart men att mamma måste vara kvar över natten.

– Varför då?

– De måste ha henne under observation.

– Varför?

Rebecka tog en tugga av kebaben och svarade med munnen full av mat.

– Anna, jag vet inte. Pappa skulle berätta mer när han kommer hem.

– Men är hon sjuk?

– Vad fan tror du? De håller väl inte någon kvar över natten om de inte är sjuka.

Anna släppte sin kebab på tallriken, reste sig och gick upp för trappan till sitt rum. Hon blev stående i dörren och såg apatiskt på sin obäddade säng. Mamma var sjuk.

Pappa Anders hade kommit hem lite senare än vad han hade lovat.

– Mamma har nog cancer, hade han sagt.

Anna och Rebecka satt orörliga på var sin stol i köket. Anders gnuggade sina ögon. Han var trött, både i kroppen och på alltihop. Spänningen efter dagens alla turer ville inte släppa. Lena var allvarligt sjuk. De skulle få leva med det en lång tid framöver. Han sneglade på Anna. Hon satt med uttryckslös min och petade med en nagel i det stearinljus som han hade tänt och ställt på bordet. För sitt inre hade han spelat upp en scen där Anna skrek och kastade saker när hon fick beskedet. Istället hade hon bara blundat och knäppt sina händer. Ingen av döttrarna hade ställt några frågor. De hade lyssnat på honom och därefter blivit sittande, som i meditation, eller som om de inte riktigt kunde ta in det han berättade.

– Även om mamma kommer hem i morgon så betyder det inte att hon är frisk, sa han. Hon kommer antagligen mest att ligga i sin säng.

– När blir hon frisk, frågade Anna.

Anders suckade.

– Det tar lång tid, flera månader.

– Om hon blir frisk, sa Rebecka.

Annas ögon smalnade. Hon såg på sin syster.

– Vi får se till att hon blir det. Jag kommer aldrig mer att käfta med henne.

– Lova inte för mycket, sa Anders.

– Jo jag lovar, sa Anna. Min mamma ska fan inte dö.

Read Full Post »

XVIII

Hans Högberg satt på sin rektorsexpedition och ögnade med matt blick det uppkopierade häfte som utgjorde Svea Colleges Code of Conduct. På ett eller annat sätt skulle han komprimera den stereotypa företagsprosan till en slagfärdig presentation i Powerpoint, ett antal välformulerade punkter som även skolfolk kunde ta till sig. Han stönade och kände hur ryggvärken blev värre då han lutade sig fram. Det var svårt att avgöra om det var värken i ryggen eller den trista texten med uppförandekoden som var värst. Helst hade han stannat hemma och tillbringat dagen i sängen. Vid den tredje och sista snooze-signalen hade han dock trotsat den intensiva känslan av olust och begett sig till skolan. Eftersom han hade kallat all personal till ett möte i matsalen skulle det se illa ut och väcka frågor om han inte dök upp. Han läste texten som låg framför honom: Riktlinjer för förväntat agerande gällande för personal vid Svea College i händelse av marknadsstörande extern informationsspridning. Vem hade formulerat detta språkliga missfoster? Hans försökte massera sina egna axlar med vänsterhanden samtidigt som han strök under några nyckelord med en blyertspenna. Det knackade på dörren.

– Kom in, ropade Hans.

Dörren öppnades och Kenneth Paulsson stack in huvudet.

– Har du tid?

– Det beror på. Vad gäller det, svarade Hans med illa dold irritation.

Kenneth gled in och satte sig i besöksstolen framför skrivbordet.

– Du har ju varit borta ett par dagar och under tiden har det utbrutit en ren huggsexa om arbetsrummen här på skolan.

– Du syftar på att Cecilia och Klara har flyttat in till Maria Rodriguez?

– Bland annat, ja.

– Finns det mer.

Kenneth drog på svaret, knäppte sina händer och lät pekfingrarna vila mot hakan.

– Jag kan nog säga att det inte ses med så blida ögon bland väsentliga delar av personalen och att det finns fler som gärna skulle byta rum.

– Vad menar du?

– Jag menar att det börjar bli ganska irriterat, att man kanske efterlyser någon typ av plan, eller centralt beslut om vad det egentligen är som gäller.

– På grund av att Cecilia och Klara sitter hos Maria?

– Men vad är nästa steg? Är det fritt fram för vem som helst att ockupera vilket utrymme man vill? Jag trodde vi strävade efter att det skulle finnas en bra mix av olika ämneslärare i varje arbetsrum.

Hans slog ut med händerna och skrattade till.

– Det målet har vi ju aldrig varit i närheten av. Snarare får vi väl en bättre fördelning när tre lärare nu sitter i det gamla kopieringsrummet.

– Som sagt, det råder väldigt delade meningar om den saken. Din personal närmar sig kokpunkten.

– I så fall borde jag ha hört något om det från facket.

– Just Jeanette hör kanske inte till dem som har så mycket synpunkter.

– Du har missförstått det där med facket Kenneth. Jeanette är alltså inte själva facket, hon representerar facket. Hon är vald för att tillvarata sina medlemmars intressen. Om skolans personal är väldigt upprörd så kan de lyfta saker och ting med henne, så framförs det missnöjet till mig eller huvudmannen i något som kallas samverkansgrupp. Där har jag inte hört ett ljud om det du framför nu.

Kenneth satt med öppen mun och med blicken spelande över högarna av papper på Hans Högbergs skrivbord.

– Det vore kanske bättre om du fattade ett beslut, så att vi vet vad vi har att hålla oss till.

– Tack Kenneth. Jag ska först tala med facket, därefter meddela mitt beslut på mötet i eftermiddag. Var det något mer du ville?

– Ja, att jag inte kan komma på mötet i eftermiddag.

– Varför inte?

– Därför att Gleerups förlag har ett event för förstelärare på Medborgarhuset.

Hans fick en obehaglig förnimmelse av att hans hjärta under några ögonblick tompumpade utan att blodet cirkulerade.

– Du skämtar.

– Nej.

– Nu förstår jag inte. Jag har ställt in de sena lektionerna i dag för att samtliga lärare skall kunna närvara på mötet. Jag har inte hört talas om något event för förstelärare.

Kenneth ryckte på axlarna.

– Så är det i alla fall.

Hans blundade och kände blodet återkomma. Det rusade i tinningarna. Kenneth hade en nästan osannolik förmåga att försätta honom i konstiga beslutssituationer.

– Om det inte hade varit för mötet skulle ju du ha haft lektion i Svenska med klass 9B. Var hade du tänkt göra av eleverna under ditt event?

– Inställd lektion naturligtvis. Du har ju själv ställt in alla lektioner efter klockan tre.

Hans Högberg tänkte på företagets Code of Conduct och på telefonsamtalet med Reiner Hoffman. Huvudvärken kom smygande. Kenneths självsvåldiga agerande var ett solklart brott mot uppförandekoden, just det som han skulle informera om på eftermiddagens möte. Det var helt nödvändigt att han satte klackarna i backen och markerade, oavsett vilka konsekvenser det kunde få. Han ruskade på sig.

– Du får avboka eventet. Punkt slut. Samtliga skall närvara på mötet i eftermiddag.

Kenneth såg på honom med uppspärrade ögon, som om han inte trodde vad han hörde.

– Det går inte. Det blir en saftig avbokningsavgift på det.

– Du får diskutera det med Reiner Hoffman i så fall. Mötet i eftermiddag är obligatoriskt för samtliga, inklusive dig.

Kenneth skakade långsamt på huvudet och fick ur sig ett mellanting mellan harkling och ett kvävt stönande.

– Om du kallar till möten som är av en sådan dignitet så bör det väl ändå ske med betydligt bättre framförhållning?

– Kenneth, nu räcker det, sa Hans och lutade sig fram över skrivbordet så hastigt att Kenneth hoppade till. Han lyfte upp ett häfte från skrivbordet och bläddrade fram ett antal sidor.

– Detta är alltså företagets Code of Conduct, föremålet för eftermiddagens möte. På sidan tolv hittar du rubriken Regler och rutiner gällande nyttjande av lärarpersonals individuella fortbildningsresurs.  Första punkten efter den inledande brödtexten lyder, nu läser jag innantill, för äskande om nyttjande av individuell fortbildningsresurs skall där för avsedd blankett användas och inlämnas till rektor. Av ansökan skall framgå tidpunkt och kostnad för aktuell fortbildning. Det skall dessutom framgå vilket av skolans fortbildningsmål den individuella fortbildningsinsatsen knyter an till samt preciseras det vikariebehov som eventuellt uppstår som en konsekvens av fortbildningens genomförande.

– Men snälla Hans, tror du att någon på skolan har hört talas om det där?

Hans Högberg reste sig hastigt och tog några distinkta kliv till sitt säkerhetsskåp. Han drog upp den tunga dörren som redan stod på glänt, lyfte ut en pärm och återvände till sin kontorsstol. Han bläddrade frenetisk tills han fann det han sökte, höll upp det vänt mot Kenneth och läste.

– Jag har bla bla bla, tagit del av innehållet i Svea Colleges Code of Conduct. Signerat av Kenneth Paulsson.

Hans slog ihop pärmen.

– Det där signerade jag innan jag blev förstelärare, försökte Kenneth.

Hans satte demonstrativt fingrarna på tangentbordet och började skriva.

– Vi ses klockan tre. Nu har jag mycket att göra.

Hans klev in i matsalen prick tre nöjd med att han efter lunch fått idén att krydda de negativa förmaningar han skulle leverera med ett köttben i form av en kommande teambuilding för hela personalen. Fjolårets pott användes aldrig och kunde därför nyttjas ihop med årets. Han hade bokat Solhammars slott och ändå haft råd att lämna själva det teambuildande arrangemanget åt Äventyrsgruppen, ett professionellt företag. Han lät blicken glida över lokalen. Skolans personal hade i stort sett grupperat sig enligt ett förutsägbart mönster och det intensiva sorlet tog ingen notis om att rektor Högberg nu stod vid det hopfällbara bord som precis rymde hans laptop och en storbildsprojektor. Han noterade Kenneth Paulssons närvaro vid ett av de runda borden längst bort, nära fönsterraden. Han hade fantiserat om att Kenneth kanske ändå skulle bege sig till Medborgarhuset efter deras samtal på förmiddagen, men så var tydligen inte fallet. Direkt framför honom bildade Maria Rodriguez jämte Jeanette Lysander, Cecilia Swedin, Klara Edelman och skolsekreteraren Aina Svensson, det han skämtsamt brukade omnämna som Ladies Circle vid olika rektorsträffar. De var i intensivt samspråk med varandra när han klappade i händerna. Rummets ljudvolym sjönk en aning, men inte tillräckligt för att börja mötet. Han klappade igen.

– Hallå, hallå. Kan vi börja mötet. Sorlet avtog samtidigt som han satte sin medhavda minnessticka i datorn och sökte ögonkontakt med Aina.

– Aina. Går närvarolistan runt?

Aina nickade bekräftande och han såg ut över sin församlade personal. Nu var det i stort sett tyst.

– Då hälsar jag samtliga välkomna till denna extrainsatta arbetsplatsträff. Jag har tre informationspunkter som behöver lyftas. Därefter finns det möjlighet att dryfta övriga frågor.

Jeanette viftade med handen.

 – Varför har vi ett extrainsatt möte? Den ordinarie träffen är ju redan om drygt en vecka.

– Av två skäl. Det första är att delar av informationen inte kan vänta så länge. Det andra är att dagordningen till nästa ordinarie träff redan är mer än fulltecknad.

Hans tände projektorlampan och mötets dagordning blev synlig på väggen till höger om entrédörrarna.

– Punkt ett handlar om lokalfrågor. Som ni vet har det gamla kopieringsrummet hyst ett antal elevassistenter under våren. Eftersom de har slutat är rummet sedan förra veckan arbetsrum åt lärarna Maria Rodriguez, Cecilia Swedin och Klara Edelman. På förekommen anledning kan jag meddela att inga ytterligare omdisponeringar av lärararbetsrum eller andra lokaler finns planerade. Om någon händelsevis skulle ha synpunkter på sammansättningen i våra lärararbetsrum, eller för den delen, andra lokalfrågor, så är det undertecknad som skall kontaktas. Jag har det yttersta arbetsmiljöansvaret och därmed måste jag finnas med vid beslut som påverkar hur våra lokaler används.

Jeanette viftade med handen.

– På förekommen anledning sa du. Vad menar du med det.

Hans ryckte på axlarna.

– Jag fick en hel del frågor i samband med förändringen av gamla kopieringsrummet. Därefter har vissa på skolan tydligen fortsatt att diskutera och haft synpunkter på lokalfrågor.

– Det har jag inte hört något om, sa Jeanette. Vilka har diskuterat och vad?

Hans såg på Kenneth. Han satt helt orörlig med blicken fäst vid bordskivan framför sig. Ett malplacerat leende lekte i hans mungipor och Hans tyckte sig se att kinderna var rödare än vanligt.

– Vi behöver inte gå in på det, sa Hans. Det viktiga är att jag får kännedom om eventuella synpunkter som fortfarande kvarstår.

Jeanette viftade igen men Hans låtsades inte se henne, utan öppnade istället den Powerpoint som han hade tillbringat en stor del av dagen med.

– Nästa punkt handlar om skolans uppförandekod. Även denna dragning gör jag på förekommen anledning och, nej, jag tänker inte gå in på vilka händelser och enskilda medarbetare som utgör den förekomna anledningen. Det viktiga är att samtliga förhåller sig till det som jag går igenom nu och att det sedan är vad som gäller framåt och i fortsättningen.

Ingrid Jansson, den gamla engelskaläraren, stack försiktigt upp handen.

– Jag vill minnas att vi alla signerade att vi tagit del av det där i samband med utvecklingssamtalen för bara ett par år sedan.

– Det är korrekt. Men för tydlighetens skull ska jag på ett pedagogiskt sätt gå igenom de viktigaste delarna så att ingen behöver tvivla på vad det är som gäller i olika situationer.

– Apropå pedagogik, avbröt Jeanette honom. Jag minns när den här skolan var ny. Då hände det faktiskt att vi ibland diskuterade pedagogik på den här typen av möten.

En våg av lågmält fnissande drog genom lokalen.

– Nåja, sa Hans. Det gör vi väl fortfarande.

– När då Hans Högberg, fortsatte Jeanette. När diskuterar vi pedagogik?

– Det var väl inte så länge sedan vi diskuterade tolkningsfrågor kring de olika betygskriterierna.

– Det var ju rena formaliafrågor. Och det är precis det jag menar. Vi pratar inte om vår egen kärnverksamhet längre utan det är bara formalia, rutiner, checklistor och planer för ditten och datten och riskbedömningar och, och…

Nu hade fnissandet övergått i skratt. Skolans kurator, Bodil Kjellén viftade.

– Jeanette pratar om tiden innan skolan Svea College blev företaget Svea Incorporated.

– För att återgå till Code of Conduct, hojtade Hans.

– Precis just det, ropade Gunnar Ask, skolans vaktmästare. Code of Conduct. Vad fan menas med det?

– Det betyder uppförandekod.

– Varför skriver ni inte det då?

Hans Högberg suckade. Han kände att mötet började rinna honom ur händerna och sökte i huvudet efter en formel som kunde återställa ordningen.

Code of Conduct är ett mycket vedertaget begrepp, försökte han.

– Inom businessvärlden ja, sa Jeanette och såg sig omkring. Jag vet nog ingen annan skola som har ens en uppförandekod.

Hans Högberg kände de välbekanta krypningarna i sina skuldror. Dags för plan X, tänkte han och höjde sin röst.

– Okey allihop!

Sorlet i lokalen lade sig.

– Jag tror att vi behöver bli lite mer effektiva nu. Det är skolans huvudman, alltså styrelsen för Svea College som har gett mig uppdraget att förtydliga vad som gäller enligt verksamhetens uppförandekod. Eftersom det verkar finnas en hel del frågor och synpunkter föreslår jag att dessa framförs en i taget så att jag kan anteckna dem och föra dem vidare till Reiner Hoffman. Möjligen kan ni då få era frågeställningar besvarade direkt av honom. Vem vill börja?

Det blev helt tyst. Jeanette harklade sig.

– Jag föreslår att du visar dina bilder, så kan vi se efteråt vilka frågor som återstår då.

Hans Högberg var helt utmattad när han nästan två timmar senare sjönk ner på kontorsstolen bakom skrivbordet på sin rektorsexpedition. Han drog omedelbart ut den översta skrivbordslådan och plockade fram asken med Ipren. Han svalde två piller och sköljde ner dem med en slatt Loka som fanns kvar efter lunchen. Kolsyran hade för länge sedan lämnat drycken och den var ljummen. Han lutade sig bakåt och masserade sina tinningar. Plan X hade inte bitit så som han hade hoppats. När diskussionen kom in på frågan om externa kontakter och meddelandeskydd brakade helvetet lös.

– Jag struntar i vad Reiner Hoffman anser, hade Maria Rodriguez sagt. Jag vill ha ett svar av dig. Varför skall jag hänvisa till skolans rektor om det är jag, läraren Maria Rodriguez, som får en fråga av rättsvårdande myndighet? Jag förstår verkligen inte poängen. Utgår Svea College från att deras anställda saknar omdöme helt och hållet?

Flera ur personalen hakade på med Jeanette Lysander i spetsen och en intensiv diskussion utbröt om huruvida Code of Conduct kunde tolkas som en misstroendeförklaring och ett underkännande av hela lärarprofessionen. Illa skriven var den dessutom, ansåg Jeanette. Hans Högberg hade i längden haft svårt att hålla stånd mot personalgruppens argumentation. Han var i ärlighetens namn förbannat trött på de nya ägarnas alla rutiner och handlingsplaner. Reiner Hoffman visste absolut ingenting om skolverksamhet. Han hade förmodligen aldrig satt sin fot i ett klassrum. Hans enda mission var att ständigt söka nya vägar för att tillförsäkra skolans ägare, Life Spring Capital, en något ytterligare höjd avkastning. När han tänkte efter uppfyllde väl Reiner Hoffman samtliga kriterier för en sociopat så som han sett sådana beskrivas i Kunskapskanalen på TV. Möjligen anade hans personal intuitivt att han aldrig skulle störa Reiner Hoffman i onödan, för kritiken planade mot slutet av mötet ut i det sedvanliga omfamnandet av de första åren med Svea College, då verksamheten drevs av kreativitet och skaparlust.

Hans Högberg vägde det kopierade häftet med skolans Code of Conduct i handen. Han lyfte upp det och måttade mot papperskorgen i rummets ena hörn. Häftet flög i en perfekt båge genom rummet och landade med en lätt smäll i papperskorgen. Han suckade. Inte ens hans inbjudan till teambuilding på Solhammars slott hade blivit den försonande succé han hoppats på. Idén att lägga det under måndag och tisdag på höstlovet hade ifrågasatts eftersom många ville ta ut komp, tjänstledigheter, fortbildningsdagar och allt möjligt annat. Många var även kritiska mot att behöva sova borta ett dygn. Det hjälpte inte att ”borta” var ett spa i slottsmiljö där de bäst rabatterade dubbelrummen kostade 795 kronor per dygn. Hans Högberg lade handen på storbildsprojektorn. Den hade svalnat. Han ställde in den i värdeskåpet och låste den tunga dörren, släppte ner datorn i sin väska och släckte på sin rektorsexpedition. Hans rygg värkte och huvudvärken var på väg.  Otack var världens lön.

Read Full Post »

XVII

När de skulle ha friidrott försökte Anna i normala fall undvika gymnastiklektionerna, i synnerhet om de låg på måndagsmorgnar och inledde skolveckan. Nu hade hon missat den information de fick innan helgen och tvingats ut bland hoppgropar och löparbanor. Fröken Inez Strand hade delat upp dem i grupper enligt ett cirkulationsschema och förklarat ingående vilka höjder och längder som behövdes för olika betyg. Anna hatade det. Ett evigt väntande för att då och då kliva fram och göra ett meningslöst hopp eller ett pinsamt sprintlopp.

– Anna.

Hon satt vid höjdhoppet och väntade på sin tur. Det var hennes klasskompis Lovisa som tilltalade henne. Lovisa var lång, rågblond och klädd i rosa från topp till tå. Hon brukade föra tjejgängets talan när något rykte eller någon intrig skulle hanteras. Anna såg upp.

– Vad vill du?

– Det där med Kenneth och allt. Vad handlar det om egentligen?

Hela gruppens blickar var nu riktad mot henne. Hon var i centrum.

– Skit du i det.

– Men ärligt? Vad var det som hände egentligen?

Anna ryckte några strån ur gräsmattan och började plocka med dem.

– Jag har redan sagt det tusen gånger. Han knuffade mig rakt över korridoren så att jag skadade ryggen. Nöjd?

– Victor säger att det tidningarna skriver skadar skolans rykte.

– Victor säger så jävla mycket.

Victor gick i parallellklassen. Han var ordförande i elevrådet och brukade glo konstigt på henne varje gång de stötte ihop någonstans på skolan.

– Men ärligt. Vill du skada skolans rykte?

– Är du dum i huvudet eller?

– Anna Svärdh. Din tur.

Inez Strand stod vid höjdhoppsribban med sin visselpipa i mungipan. Ribban låg på en och tjugo. Det hade hon klarat lätt om höjdhoppsställningen hade varit den som stod i en glänta nära havet på Gotland. Nu kunde hon inte mer än försöka. Anna kände alla blickar i ryggen.

– Tänk nu på ansatsen, ropade Inez.

– Kunde inte bry mig mindre, sa Anna tyst till sig själv och koncentrerade sig halvhjärtat.

Hennes ansats blev snabb, alldeles för snabb. Hon kastade sig framåt, dök över ribban och landade med en kullerbytta på mattan. Hon reste sig och såg bakåt. Ribban låg kvar. Minst betyg B enligt vad Inez Strand hade sagt vid genomgången. Hon visste att hennes hoppstil var åt skogen fel och att Inez nu bara väntade på att hon skulle riva på en och tjugofem. Anna gick tillbaks och satte sig i den väntande gruppen.

– Du hoppar väldigt konstigt, sa Lovisa.

– Men mycket högre än dig, svarade Anna.

Lovisa hade konstigt nog rivit ut sig redan på en meter. Inez hade frågat om det var under hennes värdighet att anstränga sig lite och det såg onekligen ut som om det var viktigare för henne att se obesvärat nonchalant ut i upphoppet än att faktiskt nå någon höjd.

– Jag trodde att du redan hade förlorat rättegången, Anna.

– Det är överklagat, svarade Anna.

– Varför då?

Anna följde sin klasskompis Andreas med blicken, hur han nästan studsade fram till ribban i en bågformad ansats och enkelt gled över 1.25.

– Varför då, Anna?

– Fan vad du tjatar, snäste Anna och såg på Lovisa.

– Men du svarar ju inte. Varför är det överklagat?

– Det vet väl för helvete inte jag. Det är advokater som bestämmer över sådant. Nöjd?

– Anna! Din tur, ropade Inez.

Utan någon betänketid satte Anna full fart mot höjdhoppsställningen, gjorde samma dykning över ribban som slutade i en kullerbytta på mattan. Hon var över 1.25 och hade inte ens snuddat vid ribban. Inez såg missnöjd ut.

– Okej, ropade hon. Nu hinner vi inte mer idag. Dags att plocka ihop.

Maria Rodriguez hade som hon ibland gjorde, delat in klassen i grupper. Nu satt Anna tillsammans med tre klasskamrater i ett litet rum som kallades för studion. Deras uppgift var att finna argument mot invandring som de senare skulle använda när det blev redovisning och debatt i helklass. Eftersom Sixten fanns i gruppen kunde de andra luta sig tillbaks medan han dammsög internet på invandringskritik. Förutom att han var en plugghäst spred han gärna negativa nyheter om invandrare omkring sig.

– Invandringen kostar alltså 118 miljarder om året, sa Sixten.

– Vem säger det, undrade Anna.

– Sverigedemokraterna, svarade Sixten.

– 118 miljarder, upprepade Anna. Det säger mig ingenting.

– Det är en otrolig massa pengar, sa Sixten. Det betyder att invandringen till Sverige kostar väldigt, väldigt mycket.

– Så du menar att jag kostar väldigt, väldigt mycket?

Det var Rana som frågade. Hon hade kommit till Sverige från Libanon redan som liten.

– Ja, det är klart att du gör, svarade Sixten. Du går ju i skolan. Tror du att den är gratis?

– Den betalas med skatt, svarade Rana.

– Precis. Av svenskar som jobbar.

– Mina föräldrar jobbar ju.

– Då ska någon betala lön till dem. Där har du ytterligare en kostnad.

Gruppens fjärde medlem, Roy, tittade med ett misstroget leende på Sixten.

– Fungerar det verkligen så?

– Ja det är klart, sa Sixten självsäkert. Om vi blir fler invånare så kostar det mer pengar. Det är helt självklart.

Anna skrattade till.

– Då måste Indien och Kina vara väldigt dyra länder.

– Nej, det måste de inte för där har de mycket lägre löner och knappt någon välfärd heller.

– Skolor har de i alla fall, sa Rana.

Dörren till studion öppnades och Victor Cronstrand, elevrådets ordförande, stack in huvudet flankerad av två killar från årskurs nio.

– Anna.

Anna såg upp.

– Har du bestämt dig för att den här skolan skall få ett riktigt dåligt rykte?

– Hur så?

– Kenneth Paulsson. Behöver jag säga mer?

– Vad pratar ni om, frågade Maria Rodriguez som obemärkt hade dykt upp bakom Victor och knackade honom på axeln.

– Jag bara frågar Anna en grej, sa Victor.

– Jag hörde Kenneth Paulssons namn, sa Maria.

Victor teg och Maria fortsatte: – Om detta handlar om det som hände i våras så ber jag er vänligt men bestämt att bara låta det vara. Vi har domstolar i landet Sverige som tar hand om sådant där. Så går det till i en rättsstat. Ganska bra uttänkt, eller?

– Vi har yttrandefrihet också, sa Victor.

– Den betyder inte att man kan säga vad som helst, när som helst, var som helst. Här pågår en lektion nu. Ni ska inte störa den. Gå dit ni ska vara.

Maria trängde sig förbi gruppen och stängde dörren till studion.

– Hur går det? Kommer ni någonstans. Vi måste samlas igen om fem minuter.

Anna kände sig illa till mods. Hon ville helst bara samla ihop sina saker och gå hem. När hon tänkte på hemmet kom även oron för mamma Lena tillbaks. Mådde mamma bättre?

När lektionen var över och eleverna strömmade ut ur klassrummet kallade Maria Rodriguez på Anna. Hon lutade sig dröjande mot en bänk nära dörren. Maria samlade ihop sitt lektionsmaterial och gick fram till henne.

– Är allt bra med dig Anna?

Anna ryckte på axlarna.

– Jag hörde att de pratade om det där som hände i våras. De är väl inte taskiga mot dig, fortsatte Maria.

– Inte vad jag har märkt.

– Du måste säga till i så fall, prata med mig eller Jeanette, för så får det inte vara.

– Victors pappa äger väl typ skolan?

– Han sitter i styrelsen. Det är inte riktigt samma sak och det betyder absolut inte att han har någon rätt att vara taskig mot dig. Har han varit det?

– Inte direkt. Han pratar om att skolan får dåligt rykte.

– Struntprat. Det är precis tvärt om.  

– Kanske det. Jag skiter egentligen i vilket.

– Lova mig att du säger till om de bråkar med dig. Lova det.

Anna ryckte åter på axlarna och nickade.

– Får jag gå nu?

Read Full Post »

XVI

Anders Svärd noterade rökpelaren bakom Rune Bolunds hus redan när han svängde in sin Volvo på Hindvägen. Luften var hög och klar. Dessutom var det fredag. Det brukade betyda att Runes påkostade Webergrill var laddad med marinerat kött och olika grönsaker. Rune Bolund var nog kvarterets mesta grillare. Anders krypkörde förbi hans uppfart och fortsatte fram till deras eget hus, backade in på sin uppfart och slog av tändningen. Han borde gå dit, till Rune, direkt och förhöra sig om kommunens samrådsutskick. En blick på klockan sade honom att han kunde göra det utan att först gå in till sitt och riskera att fastna i något som Lena ansåg måste ske omedelbart. Trunken med jobbprylar fick ligga kvar i Volvons baklucka när han låste bilen och promenerade den korta biten bort till Rune.

Doften av grillat kändes redan vid uppfarten till Runes entré. Anders gick runt huset och såg precis som han räknat med Rune med grillspade och ölburk på andra sidan det låga staketet. Rune var i sextioårsåldern, kraftigt byggd men något överviktig. Det sades att hans byggfirma gick bra och att han hade gott om pengar men Anders hade aldrig sett honom bära något annat än chinos och kortärmade rutiga skjortor. Han gjorde en gest med handen och hejade. Rune Bolund såg upp.

– Tjenare Anders. Kom över. Vill du ha en öl?

Rune grävde redan i en kylväska och kom emot honom med en immig burk. Det var svårt att tacka nej.

– Tack, svarade han, tog emot burken och klev över staketet. Han öppnade sin öl och konstaterade i förbigående att burken var giraffmönstrad och att ölsorten hette Giraf. Alkoholstyrkan var över sju procent. Han satte sig på en pall till en av solstolarna på Runes veranda. Rune hade återvänt till sin Webergrill och vände vant på vad som föreföll vara rejält tilltagna oxfiléer.

– Det är dansk öl, sa Rune och såg upp från grillen. Jag var i Köpenhamn häromdagen. Hur är det med familjen, med Lena och tjejerna?

– Bra, bara bra, svarade Anders. Vi har överklagat domen som Anna fick emot sig.

– Där ser man. Då antar jag att ni har på fötterna. När går det målet upp i så fall?

– Ingen aning. Om några månader antar jag.

Rune plockade upp några marinerade majskolvar och slängde dem på grillen och tog därefter en djup klunk öl.

– Jag fick tag i Lennart Flodin.

– Åh bra, sa Anders. Så då har du pratat med honom?

– Pratat och pratat, fnyste Rune. En jävla typ, det är vad han är om du frågar mig. Han måste väl för fan tjäna tillräckligt med pengar som det är, utan att behöva hålla på med sådan här skit?

– Vad säger han då?

– Ja, vad säger han. Han påstår att det inte alls handlar om någon flyktingförläggning utan att det är ett HVB som kan användas till många olika saker.

– HVB, upprepade Anders och drack en till klunk av ölet. Han kände redan hur alkoholen från ölen hettade i kinderna.

– Hem för vård och boende. Jag menar, det hörs väl på namnet vad fan det handlar om.

– Är det inte flyktingar då?

– Jo antagligen. Men det kan kanske också handla om socialfall eller handikappade människor. Egentligen är det väl i slutänden samma sak. Värdet på våra fastigheter kommer att sjunka oavsett vad som flyttar in där.

– Det är det som gör mig mest förbannad.

– Nåja, just i vårt fall drabbar det kanske ingen fattig. Däremot hade vi nog sett fram mot en lugn tillvaro som pensionärer, inte att hamna i något litet svenskt jävla Bagdad eller Beckomberga. Som byggare har man ju även sett ett och annat, hur de där muslimerna kan bete sig. De är fan inte kloka.

Rune vände åter på köttet och tog en till klunk av ölet.

– Vad har du sett, frågade Anders.

– Allt. Det värsta var nog när vi byggde sanitetsanläggningar åt en stugby uppåt landet. Där pågick något slags sommarläger för, assyriska förbundet tror jag att det hette. Helvete vilken röra.

Anders hällde i sig det sista av ölen. Omedelbart räckte Rune honom en ny och fortsatte att berätta.

– Våra verktyg försvann i parti och minut till och med mitt på ljusan dag. Så fort vi vände ryggen till saknades något. Till slut började vi låsa fast verktygen med slanglås. Vi hade till exempel ganska mycket elektriska handverktyg som fortfarande var ganska dyra på den tiden. Dem låste vi fast och lät ligga när vi tog lunch. Och vad tror du händer?

– Låsen klipptes upp, föreslog Anders.

– De stjäl batterierna! Fattar du så jävla dumt. Bara batterierna. Inte ens batteriladdarna, för dem hade vi också låst fast.

Anders skrattade, öppnade sin nya öl och tog en stor klunk.

– Inte nog med det. När vi kommer dit morgonen efter så hittar vi skit i de handfat vi precis har monterat på plats. Några har alltså klättrat upp och bajsat i handfaten trots att de inte ens är inkopplade.

– Är det sant, frågade Anders misstroget och gjorde en grimas.

– Klart det är sant. Det slutade med att vi fick ägna en hel dag åt att bygga staket runt hela bygget och ha bevakning på nätterna. Rena rama Fort Knox.

Altandörren sköts upp och Astrid Bolund, Runes fru, kom ut med en tom bricka i händerna. Hon blev varse Anders och log brett.

– Hej Anders. Hur står det till med Lena och tjejerna?

– Bra tack. Jag bara tittar förbi som hastigast och växlar några ord med Rune.

Hon vände sig halvt mot sin make.

– Gratängen är snart klar. Vi sitter inomhus väl? Kan jag ta de här faten som ser färdiga ut?

– Jajaja. Rune viftade avmätt med sin grillgaffel som om han föste bort en irriterande fluga. Han vände sig åter mot Anders.

– Så att om nu kvarteret Travaren skall hysa en arabisk koloni då tackar Rune Bolund för sig. Det är ett som är säkert.

– Jag tycker…

Anders kände hur det svajade till i huvudet. Han tog ett djupt andetag och ytterligare en klunk öl: – Jag tycker att vi måste göra en samlad protestskrivelse från föreningens sida.

– Jag har redan påbörjat den, sa Rune och lyfte över de sista grönsakerna från grillen till ett blåmönstrat porslinsfat: – Jag kan skicka det till dig på mail när det börjar bli färdigt.

– Bra. Nämner du risken för värdeminskningar?

– Nej för fan. Sådant vill de inte höra. Jag drar på med den sociala riskbilden och de stadsplanemässiga nackdelarna. Sedan föreslår jag ett antal alternativ som är bättre och billigare. Jag känner en planarkitekt som hjälper mig. Han vet hur de tänker.

Anders reste sig och svepte det sista av ölen. Berusningen ingav en känsla av lätt upprymdhet i det soliga höstvädret.

– Det blir nog bra. Tack för ölen. Jag får gå hem till Lena och ungarna nu. Vi ska väl äta någonting vi med.

Anders släppte sin arbetsväska på golvet i hallen och ropade inåt huset.

– Hallå. Jag är hemma nu.

Ingen svarade. Han tittade på klockan. Den var nästan halv sex. Vid den tiden en fredag brukade det vara full fart i köket. Han ropade igen men fick fortfarande inget svar. Lena hade kanske gått ut med hunden eller så hade även hon fastnat hos någon granne. Han drog av sig skorna, slängde in sin arbetsväska i tvättstugan och gick upp för trapporna till övervåningen. Dörren till deras sovrum stod på glänt.

– Hej Anders, hörde han Lena säga med matt röst där inifrån.

Han sköt upp dörren. Hon låg på den bäddade sängen med en filt över sig och betraktade honom.

– Jag är sjuk.

Anders satte sig vid fotändan och lade en hand på hennes smalben.

– Vad är det för fel.

Hon slöt ögonen och bet sig i underläppen som om hon kämpade mot gråten.

– Jag vet inte. Jag är bara så trött. Jag orkar ingenting.

– Då borde du bli undersökt.

– Jag var på vårdcentralen i morse. Jag väntar på provsvar.

Anders kände ett sting av oro tränga undan en del av berusningen.

– Vad tror du då?

Lena såg ut genom fönstret. Hennes blick var frånvarande.

– Jag vet verkligen inte. Jag hoppas att det är ME. Jag har läst om det.

– ME?

– Kroniskt trötthetssyndrom. Det stämmer med symptomen men jag vet inte.

Hon pressade luft ur lungorna och blundade igen. Hennes underläpp darrade en aning. Anders kände sig illa till mods.

– Då har du inte varit på jobbet idag?

Hon skakade lätt på huvudet.

– När får du provsvaren?

– Om ett par dagar kanske.

Han strök med handen över hennes ben.

– Vill du ha någonting?

– Det är bra tack.

– Vatten?

Lena skakade åter på huvudet.

– Var är barnen?

– Rebecka är på fotbollscup och Anna sover hos Fariba. Jag måste vila nu.

Anders reste sig.

– Säg till om du behöver något.

Han gick dröjande ner för trapporna och ut i köket. Han öppnade kylskåpsdörren och lyfte ut boxen med rosévin och ställde den på diskbänken. Han kände inte alls för att äta något. Ett glas kallt vin räckte gott.

Read Full Post »

XV

Kenneth Paulsson såg ut över sin klass. Eleverna satt böjda över sina bänkar och det var tyst sånär som på de arbetande pennornas raspande samt en och annan hostning. Eleverna hade lärt sig att använda lekionstiden fullt ut. Om de blev färdiga med sina uppgifter skulle de använda tiden för att kolla, dubbelkolla och göra förbättringar. Det hade han präntat in i dem och det fungerade. Utom på Omar förstås. Han hade lämnat efter knappt tio minuter och hans eviga följeslagare Hanif kort därefter. Kenneth hade redan ögnat deras svar och de skulle förmodligen bli underkända. Men som skolministern brukade säga, alla kan inte bli akademiker. Tjugosju elever av tjugonio satt kvar och det var hans förtjänst. Hans sätt att förena höga krav med höga förväntningar fungerade. Han tittade på klockan, fem minuter kvar. I vanliga fall brukade han njuta av de kravlösa provlektionerna. Nu lurade en dålig känsla i hans bröstkorg. Han kunde inte riktigt avgöra om det var irritation eller ledsenhet men den gnagde. Mötet med Hans Högberg hade stört honom. Rektorns attityd kändes förändrad, som om något hade hänt eller skulle hända och de beskyllningar han kommit dragandes med kändes orättvisa. Han var förstelärare Kenneth Paulsson. Vilka han talade med och om vad han talade kunde rimligen inte rektor Högberg lägga sig i. Snarare borde Högberg vara tacksam för att han modererade i skolans spretiga lärarkollektiv så att jobbet blev gjort och onödiga konflikter kvävdes i sin linda. Vad som hände ute i skolans verklighet hade Hans inte en aning om där han satt förankrad bakom sitt skrivbord på rektorsexpeditionen, tänkte Kenneth och suckade irriterat. Han tittade på klockan igen, två minuter kvar. Det där med att endast två personer skulle ha sökt förstelärartjänsten var antagligen en lögn, en ren härskarteknik från Hans sida. Han skulle kunna ta kontakt med Jeanette. Hon var skolans fackombud och borde veta hur det låg till med rekryteringen av förstelärare. Nej, det skulle bli lite pinsamt om det nu faktiskt förhöll sig på det sättet som Hans påstod. Han kliade sig tankspritt i pannan, tittade på klockan igen och påbörjade nedräkningen.

– En minut kvar.

Eleverna började röra sig i bänkarna. De lade samman papper och sopade undan spill från suddgummin som samlats på bänkskivorna. Någon enstaka elev fick panikartad blick och började skriva forcerat som om resten av deras liv hängde på den återstående minuten av provtiden.

– Trettio sekunder.

Det bildades kö av elever vid hans kateder. De lämnade ifrån sig sina papper och försvann en efter en ut ur klassrummet. Tjuten och slamrandet från korridoren strömmade in genom den öppna klassrumsdörren och fick de sista tappra eleverna att ge upp och samla ihop sina saker.

 – Där är tiden ute.

Karen reste sig som vanligt sist av alla, gick fram till katedern och rodnade när hon lämnade fram sitt prov. Kenneth försökte undvika att se mot hennes byst men följde henne med blicken när hon lämnade klassrummet. Hon var inte bäst i klassen men en idog och sympatisk elev som han tyckte sig känna något slags frändskap med. Kenneth rättade till sin slips, sedan högen med inlämnade prov. Därefter blev han sittande med blicken tomt riktad framför sig. Han var en skicklig lärare, om han fick säga det själv. Skicklighet och kompetens skapade avundsjuka.

Kenneth sköt upp dörren till sitt arbetsrum och var nära att knuffa omkull Klara Edelman som stod på andra sidan.

– Ursäkta, sa hon och flyttade sig en meter in mot rummet.

 Kenneth blev stående i dörröppningen med provbunten under armen och såg på medan hon lindade samman strömkablar och lade dem i skrynklig papperskasse från någon stormarknad. Där hennes skrivbord stått precis innanför dörren stod nu bara en hurts och några staplade lådor. Kenneth stängde om dem, lade proven i en hög på sitt skrivbord och betraktade hennes förehavanden med händerna i sidorna.

– Vad står på, frågade han.

Klara rätade på sig och gav honom en flyktig blick.

– Jag flyttar min arbetsplats. Det fanns plats för ett skrivbord till inne hos Maria.

Kenneth sjönk ner i sin kontorsstol.

– Plats finns det väl här också.

– Jag har som bekant aldrig riktigt gillat att sitta precis innanför dörren. Nu slipper jag det, sa Klara och släppte ner ett par hopvirade kablar i kassen på golvet.

– Du kunde ha ställt ditt skrivbord på Marias gamla plats, sa Kenneth och pekade.

– Där står det ju en bokhylla. Du monterade upp den samma dag som hon flyttade.

Klara lyfte upp papperskassen och tog den under armen som om hon inte riktigt litade på dess bärhandtag. Hon öppnade sedan dörren och försvann ut ur rummet utan att stänga dörren efter sig. Kenneth suckade, rullade sittande fram sin kontorsstol och petade till dörren med sin vänsterfot så att den gick i lås. Vad var nu detta? Klara Edelman hade aldrig gjort något väsen av sig. Hon var inte mer än kring trettio och hade kommit till skolan för ett par år sedan. Förutom svenska och engelska undervisade hon också i tyska. Kenneth hade upplevt henne som socialt smidig och samarbetsvillig. Nu skulle hon plötsligt, utan förvarning eller någon närmare förklaring byta arbetsrum. Det hela föreföll egendomligt.

En nyckel sattes i dörrlåset. Det var Klara som kom tillbaks igen. Hon vecklade ut samma papperskasse som hon burit ut kablarna i och ställde den på golvet. Därefter började hon plocka böcker ur den bokhylla som stod uppställd på andra sidan dörren. Kenneth såg med smala ögon på hennes förehavanden.

– Vet Hans Högberg om att du flyttar, frågade han.

– Nej det tror jag inte. Han är väl sjuk idag?

– Vem har sanktionerat flytten då?

Klara såg undrande på honom och ryckte på axlarna.

– Det var Maria som erbjöd. Cecilia flyttade in i går, från rummet bredvid matsalen.

– Jo tack jag vet, sa Kenneth irriterat, men det vore väl bra om lärarflyttandet följde någon slags beslutad planering så att det inte uppstår kaos och allmän huggsexa om lokalerna.

Klara ryckte på axlarna igen.

– Kanske det. Men nu är ni ju tre lärare här och vi är tre lärare borta på Marias rum. Det blir väl en ganska bra fördelning?

En nyckel sattes i låset och Ingrid Jansson öppnade dörren. Hon var skolans äldsta lärare och hade skrivbordet bredvid Kenneth.

– Oj, vad händer här, frågade Ingrid samtidigt som hon rullade in den bokvagn hon alltid sköt framför sig när hon rörde sig mellan klassrummen.

– Jag flyttar in till Cecilia och Maria, sa Klara, så får både ni och jag bättre plats.

– Så bra, utbrast Ingrid. Då behöver jag inte längre sitta och skava med knäna mot bokvagnen. Dessutom får vi ju plats med en till fåtölj, eller vad säger du Kenneth?

Kenneth snurrade ett halvt varv på sin kontorsstol och började plocka i sin hög med färska svenskaprov.

– Jag anser att saker och ting bör förankras hos rektorn, sade han med ryggen mot Klara och Ingrid.

 – Är inte han sjuk, undrade Ingrid. Jag går och hör med Gunnar om det inte råkar finnas en fåtölj stående någonstans.

Kenneth reste sig hastigt och såg på dem med öppen mun som om han tänkte börja svära.

– Jag behöver en kopp kaffe, sa han och stegade fram till dörren, drog upp den på vid gavel för att sedan försvinna i riktning mot lärarrummet.

Read Full Post »

XIV

Högst upp på fjärdesidan fanns en tvåspaltare om målet. Under rubriken ”Friande dom för lärare överklagas” låg en arkivbild på en asfalterad skolgård och en kort text om målet. Vibeke Pedersen sippade på sitt nyponte och ögnade innehållet. Det var mest återvunnet material från tingsrättsförhandlingarna, konstaterade hon och slog ihop tidningen. Hon lutade sig bakåt och såg ut genom det stora lågt placerade fönstret. Den vilsamma utsikten över Sigridsdals lummigare delar var en av anledningarna till att hon gillade de förmiddagar då hon kunde sitta hemma och arbeta. När det stora huset var tomt och det inte fanns något som distraherade kunde hon vara mycket effektiv utan att känna sig stressad. Hon drack ur det sista av teet, drog en stickad tröja över huvudet och reste sig för att gå ned efter dagens post.

En kylig höstvind slog emot henne när hon sköt upp ytterdörren och gick ut på farstubron. Vibeke betraktade ett antal gäss som i plogformation passerade snett ovanför deras tomt. Det kändes lika vemodigt varje år. Hon drog in händerna i tröjärmarna och började gå längs grusgången till grinden vid vägen där brevlådan stod. Gräsmattan var fortfarande grön och den oklippta ligusterhäcken såg likadan ut året om, men de flesta andra växterna började skifta i gult och rött. Några tappade redan sina blad. Hennes näsborrar vädrade en unken odör när hon drog upp haspen och öppnade grinden. Hon såg omedelbart att det var något fel med deras ljusblå brevlåda. En mörk sörja bildade en sträng från locket ner mot det stansade posthornet på lådans framsida. Vibeke svor tyst för sig själv. Hon insåg direkt att de blivit utsatta för ett hyss eller sabotage av något slag och kände reflexmässigt efter om mobiltelefonen låg i fickan för att hon skulle kunna ringa polisen och göra en anmälan. Hon betraktade brevlådan igen och nyfikenhet tog överhanden. Innan hon ringde någonstans ville hon veta vad det handlade om. Vibeke återvände till trädgården och hittade en lämplig pinne under ett av äppleträden. Hon bröt den i lämplig längd och återvände till brevlådan. Med pinnen lyfte hon försiktigt på locket och böjde sig fram men drog omedelbart tillbaks huvudet och svalde en kräkreflex. Det var bajs, kanske människobajs. På insidan av brevlådans lock satt en handtextad lapp upptejpad. Det stod VISSA SVENSKA SKOLOR FÖRTÄNAR BÄTTRE RYKTE ÄN VISSA ANDRA SKOLOR. Vibeke släppte ner locket och slog polisens nummer redan när hon i rask takt gick grusgången på väg tillbaks in i huset.

Lena satt i väntrummet på vårdcentralen vid Vintertorget när mobilen ringde. Hon hade utmattad blivit liggande kvar i sängen på morgonen och slagit bort alla tankar på att gå till jobbet. Hon hade senare orkat resa sig och suttit i köket med tidning och kaffekopp men värken under vänster armhåla var emellanåt så intensiv att hon knappt kunde lyfta armen. I panik hade hon till slut ringt vårdcentralen och bråkat till sig en tid för undersökning. Hon lyfte luren och svarade. Det var Vibeke Pedersen.

– Hej Lena. Stör jag dig.

Lena övervägde om hon skulle avslöja något om sin belägenhet men beslutade sig för att låtsas som om det regnade.

– Hej. Nej, du stör inte.

– Jag vill bara meddela, så att ni vet om det, att någon har saboterat brevlådan på min hemadress och att det verkar hänga samman med överklagandet i din dotters mål.

– Oj. Vad hade de gjort?

– Hällt skit i den. Riktig skit alltså, bajs.

Lena drog efter andan.

– Men herre gud. Och varför tror du att det har med överklagandet att göra?

– Det fanns ett skrivet meddelande, någonting om att jag skulle lämna skolan i fred.

– Men vem…

– Jag tänker så här Lena, antagligen är det bara fråga om en enskild rättshaverist med någon slags anknytning till skolan. Jag har varit med om sådant här förr, i andra sammanhang. Men eftersom det nu drabbar mig så kan man inte utesluta att även ni, er familj, är i riskzonen i och med att ni är målsägande.

– Men varför…

– Man kan naturligtvis inte veta men var försiktiga och se er för. Kolla brevlådan innan ni öppnar den, kolla displayen innan ni svarar i mobil. Se till att dörrar och fönster är låsta och håll koll på obekanta som rör sig i närheten av ert hus. Om ni skulle märka att ni är utsatta för någon form av förföljelser eller trakasserier så kan det finnas en del skyddsåtgärder vid ämbetet som man kan använda sig av. Det är viktigt att ni omedelbart anmäler om ni märker något sådant.

Lena kände sig yr. Hon hade tusen frågor men fick bara ur sig: – Okej.

– Jag återkommer så snart jag kan igen med en uppdatering, fortsatte Vibeke.

– Det…

– Jag är ledsen över att behöva störa er med den här typen av tråkigheter men jag tyckte att det var viktigt att ni fick informationen.

– Visst, tack.

– Vi hörs Lena. Hej.

Vibeke lade på. Lena kände sig vimmelkantig. Hon drog till sig ett tummat nummer av Hemmets Journal och började bläddra planlöst.

Sköterskan som visade Lena vägen in till doktor Richardson gav ett forcerat och stressat intryck. Doktor Richardson, en tunn kvinna i sextioårsåldern med grått rakt hår, satt vid sin dator när Lena kom in och satte sig på en stol intill den sjukhusbrits som stod mitt i rummet. Utan någon ansats att hälsa, snurrade doktorn ett halvt varv på sin kontorsstol och såg på Lena.

– Lena Svärd. Tyvärr måste vi nog göra en ny provtagning på dig. Det verkar dessvärre som att de provresultat vi sände hem till dig inte är de riktiga.

En stöt gick genom kroppen på Lena och hon blev varse hur hennes händer tog ett krampaktigt tag runt stolens armstöd.

– Verkligen, var det enda hon fick ur sig.

– Jo, det verkar tyvärr som att ett antal prover har blandats ihop. Vi upptäckte det när vi läste din journal, efter att du ringde i morse.

Lena kände något svart växa i bröstet. Hon ville bara gråta.

– Blandat ihop?

– Arbetsbelastningen är extrem här och har varit under lång tid. Jag är verkligen ledsen.

Read Full Post »

XIII

Anna strosade längs med gågatan i centrum. Lunch och håltimme gjorde att hon hade två timmar att fördriva. Hon var ensam. Hennes vänner på Stallhageskolan hade någon slags temadag och åt sin lunch på ett museum. Att strosa längs gågatan kunde, när man hade tur, innebära att något oväntat roligt dök upp. Hon lät förstrött blicken svepa över ett skyltfönster med ouppnåeliga läderjackor då hon anade en bekant gestalt i det solbelysta gatuparti som avspeglade sig i fönstrets glas. Hon vände på huvudet och blev alldeles kall då hon insåg att det var Kenneth Paulsson och att han var på väg nästan rakt åt hennes håll. Hon drog upp huvan på sin gula munktröja och gick snabbt i riktning bort från Paulsson. Hon vek av från gågatan in på den första tvärgatan som dök upp och halvsprang en bit innan hon åter saktade ner stegen och promenerade i rask takt fram till tvärgatans slut där den mötte Rostocksgatan som ledde upp mot innerstadens övre delar. Hon vände sig om och svor för sig själv när hon såg att Paulsson valt samma väg. Han verkade dock inte ha sett henne. Hans tempo var lågt och blicken var riktad ner i trottoarens stenbeläggning. Anna svor igen. Nu skulle hon bli tvungen att runda ett helt kvarter för att komma tillbaks till gågatan igen. Hon bestämde sig snabbt för att den övre vägen var närmast och började gå raskt längs med Rostocksgatans lätta uppförsbacke.

Vid Rostocksgatans slut öppnade sig ett litet torg och fyra vägar strålade samman. Anna betraktade femvåningshuset i gult tegel som låg rakt över torget och insåg att hon befann sig på en plats som hon normalt sett tog långa omvägar runt. Där var det. Hon blundade och träffades av en iskall vind som drog rakt genom hennes tunna kropp. Huset fanns alltså på riktigt. Men de andra sakerna som fanns i hennes huvud, var det bara en otäck dröm, någon slags jobbig fantasi?

Hon hade vaknat fullt påklädd i en främmande säng i ett rum som hon aldrig hade sett förut. Bredvid henne låg två lika främmande tjejer, jämnåriga eller något äldre. Hon hade känt sig yr och hennes huvud hade gjort ont. Bestört hade hon rest sig och tassat fram till lägenhetens ytterdörr. Den hade varit olåst och hon hade sprungit ner för trapporna utan att bry sig om sina skor som fanns kvar någonstans där uppe.

Anna tvingade sin blick längs fasaden upp till fönstret på fjärde våningen. Persiennerna var nerdragna. Där var det. Det hade fortfarande varit mörkt ute då hon barfota gick hela vägen hem. Hon hade aldrig berättat för någon. Kanske hade hon bara inbillat sig alltihop, kanske var det bara en dröm. Hon ryste, vände om och halvsprang in i Cottbusgränden som ledde tillbaks till gågatan.

Kenneth Paulsson var tillbaks på skolan efter sin långlunch med ärenden. Han hälsade avmätt på Aina Svensson och drog upp dörren till den administrativa korridoren. En gnagande oro ansatte honom men han försökte skjuta undan den genom att fylla sitt huvud med lektionsupplägg och elevuppgifter. Väl framme vid Hans Högbergs expedition knackade han på den halvöppna dörrens insida och stack in huvudet. Högberg satt bakom sitt skrivbord. Han såg tärd och blek ut.

– Jag trodde att du var sjuk, sa Kenneth.

Hans Högberg suckade.

– Det är jag också. Jag tog mig in till skolan bara för att ordna några saker. Och jag behöver växla ett ord med dig. Sätt dig.

Kenneth såg en aning orolig ut men satte sig ytterst på besöksstolen mitt emot Hans.

– Vad gäller saken?

– Ja, vad gäller saken? Historien med Anna Svärd kommer tydligen att överklagas till hovrätten.

– Jo, jag vet det. Låt dem hålla på.

– Vad menar du?

– Jag menar att det väl knappast förändrar någonting. Utslaget i tingsrätten tycker jag var solklart och i grunden är det väl exakt samma händelse som ska prövas i hovrätten?

– Med den skillnaden att Maria Rodriguez vittnesmål möjligen får ett visst utrymme.

– Den satmaran, fräste Kenneth.

– Förlåt?

– Det hon ägnar sig åt är ett förbannat hämndbeteende, tycker jag.

Hans tog sig för pannan och stönade.

– Ja, du brukar säga ungefär så. Vad menar du egentligen med det. Vad har Maria för anledning att hämnas på dig?

– Jag vet inte, men gissningsvis avundsjuka för att jag fick förstelärartjänsten.

Hans såg uppriktigt förvånad ut. Han knäppte sina händer över magen och snurrade ett kvarts varv på stolen.

– Kenneth. Det här borde jag egentligen inte berätta för dig men faktum är att Maria aldrig har sökt någon förstelärartjänst.

Kenneths ansikte blossade upp och antog en blekt rödrosa nyans.

– Då är det väl kanske min löneutveckling som stör henne?

– En löneutveckling som ligger helt och hållet i ditt försteläraruppdrag.

Hans lutade sig framåt och såg nu stint på Kenneth Paulsson.

– Sanningen är att ni var två som sökte tjänsten Kenneth, bara två på hela förbannade skolan. Fråga mig inte varför, men så var det. Och den som konkurrerade med dig var inte Maria Rodriguez.

Kenneth satt med halvöppen mun och blicken riktad ner i skrivbordsskivan snett framför sig. Kring ögonen lekte ett malplacerat leende. Han var tyst.

– Nu vill jag be dig om en sak Kenneth, fortsatte Hans. Jag vill inte höra ett ord till från dig när det gäller Maria och jag vill inte höra ett ord till när det gäller Anna heller. Släpp alla tankar på dem.

– Vad menar du?

– Jag menar exakt det jag säger. Du diskuterar inte heller de här sakerna med någon. Och om någon journalist eller annan utomstående hör av sig till dig så säger du ingenting, utan hänvisar bara vidare till mig. Har du förstått?

Kenneth satt fortfarande orörlig.

– Har du förstått, upprepade Hans.

Kenneth ryckte till och såg sig omkring lite förvirrat, som om han undrade vart han var.

– Ja, sa han med lätt sprucken röst.

– Bra, det var allt, sa Hans Högberg och reste sig. Då åker jag hem och fortsätter att kurera mig.

Kenneth Paulsson satt kvar i besöksstolen medan Hans krokade av sin kavaj från klädhängaren, stängde portföljen och släckte takbelysningen.

– Ska vi gå då, frågade Hans när han stod vid dörren och var redo att stänga expeditionen. Kenneth reste sig långsamt, öppnade munnen som för att säga något men stängde den igen och lommade i väg. Hans såg efter honom och suckade.

– Primadonna, mumlade han tyst för sig själv samtidigt som han hörde ett gapskratt från korridorens andra ände. Dörren till Marias rumstod öppen. Han gick dit och tittade in. I rummet stod nu två skrivbord istället för ett. Vid skrivbordet bredvid Maria satt Cecilia Swedin, en ung lärare med geografi, religion och samhällskunskap i sin tjänst. Hon såg upp på Hans och log förläget.

– Maria sa att det fanns plats här och det var ju så trångt inne på vårt lärarrum, så jag har flyttat hit, sa Cecilia förklarande.

Hans Högberg suckade djupt, slängde kavajen över axeln och gick.

– Suffragetter, mumlade han tyst för sig själv.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »