Hans Högberg vaknade med ett ryck av den skrällande signalen på sin mobiltelefon. Han ångrade åter att han hade valt den futuristiska ringsignalen med dess enerverande syntetiska flöjtton. Han trevade med handen på nattduksbordet men insåg snabbt att telefonen låg i fickan på de byxor han hade släppt på golvet intill den gamla läderfåtöljen med öronlappar. Han hasade ur sängen, stapplade bort till fåtöljen och sjönk ned i den i en kombinerad rörelse där han samtidigt fiskade upp byxorna från golvet. Han grävde fram telefonen och svarade på sjunde eller åttonde signalen.
– Hallå, Högberg.
– God morgon. Och var fan håller du hus?
Han blev iskall. Det var Reiner Hoffman, Sveakoncernens VD som av personalen fått öknamnet Mister Burns. Han tittade hastigt på klockan. Den var nästan halv tio.
– Jag är hemma, sjukskriven.
– Jag och Bruno befinner oss på skolan, på din expedition. Det är några saker vi skulle behöva diskutera med dig. Du kan inte pallra dig hit?
Bruno Ståhl var ordförande i styrelsen. Hans fasad var solitt formell på ett sätt som gjorde att det omöjligen gick att ana någon människa bakom fasaden.
– Jag är som sagt sjuk, magsjuk.
– Det var inget svar på min fråga.
Hans blundade och masserade sin panna med den lediga handen.
– Nej, stönade han. Jag måste vara hemma idag. Tidigast i morgon är jag i tjänst igen.
– Synd. Jag och Bruno har nämligen ett antal frågor vi skulle behöva få klarhet i.
– Kan det vänta till i morgon?
– Nej, vi får ta det nu över telefon. Häng kvar ett ögonblick så ska jag slå på högtalartelefonen.
Hans Högberg suckade djupt och sänkte telefonen mot skuldran. Han hörde hur det sprakade och blippade och hur Reiner fick ur sig någon svordom innan hans röst återkom i en något mer ekande version.
– Hör du mig Hans?
Han satte luren mot örat igen och grimaserade.
– Jag hör dig.
– Jo, i går kväll blev jag uppringd av en advokat Pedersen. Hon företräder tydligen den där eleven på din skola som gav sig på Kenneth Paulsson i våras. Hon sa att hon hade varit i kontakt med dig. Är det korrekt?
– Ja, det stämmer. Hon var på skolan i går.
– Hade ni bestämt träff?
– Eh, nej. Hon bara dök upp.
– Hur kom hon in?
Hans körde in naglarna i sitt nakna lår. Det fanns få saker som irriterade honom mer än Reiner Hoffmans totalt tondöva sätt att hålla korsförhör kring allt och inget. Var ville han komma nu?
– Genom dörren förstås, svarade han.
– Släpper ni in vem som helst på skolan? Ni har ju blivit ålagda att förse skolorna med ordentliga skalskydd.
Hans suckade igen, såg för sitt inre Reiner Hoffman golvas med en välriktad karatespark.
– Jag har utrett och lagt fram flera offerter på kortläsare men styrelsen tyckte som bekant att de var för dyra.
– Det styrelsen har sagt är att skolorna tills vidare måste försäkra sig om att det finns en plan för visuellt skalskydd och att den fungerar under kontorstid. Aina sitter ju tre meter från dörren. Hon får ha koll på vilka som går in och ut.
Hon är inte anställd som väktare din idiot, tänkte Hans och sa: – Okey. Var det något mer?
– Ja, jag har inte kommit till själva saken ännu. Advokat Pedersen sa att du hade sagt att du skulle kontakta mig. Varför har du inte gjort det?
– Jag är som sagt sjuk. Jag åkte hem direkt efter det där mötet i går eftermiddags. Därefter har jag sovit och spytt fram till nu.
– Advokat Pedersen sa också att hon hade varit i kontakt med ett antal medarbetare på skolan. Har hon berättat det?
– Svar, ja.
– Milde himmel. Har er personal alls tagit del av koncernens Code of Coduct, eller pratar de om vad som helst med precis vem som helst?
Hans drog i sömmarna på sin t-tröja. Den stramade.
– De har tagit del av koncernens Code of Conduct, svarade han. Jag har gått igenom den på medarbetarsamtalen och de har kvitterat den.
– Det är förbannat illa att vi har medarbetare som pratar bredvid mun. Jag vill att du tar reda på vilka de är.
Hans himlade med ögonen.
– Är det verkligen lämpligt, att jag försöker efterforska källor?
– Hur så, vi är väl ingen kommunal myndighet heller. Vad?
Det blev tyst i luren. Han hörde Brunos röst men så svagt att bara var tredje ord gick fram. Han anade att Bruno förklarade något om friskolornas lagmässiga ställning. Reiners röst kom tillbaks.
– Hallå? Ja, nu är skadan i alla fall skedd. Hon känner till incidentrapporten från den här Hernandez. Va? Rodriguez, ja. Tänker du lämna ut den? Hallå!
Hans suckade igen.
– Ja, jag är här. Jag har funderat mycket på om vi bör lämna ut den.
– Blanda inte in oss i dina beslut. Har du kommit fram till något?
– Mitt förslag är att vi, jag, inte gör det.
– Och vilket resonemang ligger bakom det?
Hans tog ett djupt andetag.
– Om incidentrapporten ingår i utredningsmaterialet så blir den väl antagligen tillgänglig offentligt. Jag tror, om media börjar citera långa stycken i texten och publicera faximiler, ja ni vet hur det brukar bli. Då kan det se ganska illa ut. Det kan ge skolan dålig publicitet, tror jag.
– Sämre. Inte dålig, sämre.
– Jag tror att det blir bäst gentemot våra kunder också, om vi visar att skolan håller hårt på sekretessen.
– Då säger vi så. Sedan inser du säkert att du har en del arbete med Code of Conduct framför dig. Det är helt vitalt att vi kan lita på skolans personal och det är du som är deras chef. Du ser till att det fungerar. Den där Hernandez, Rodriguez, se för guds skull till att hon håller sig på mattan. Vi vill inte ha några fler överraskningar, varken jag, Bruno eller någon annan i styrelsen. Vi vill kunna ägna koncernens dyrbara tid åt att utveckla verksamheten, inte en massa kludd. Lyssnar du?
Hans hade åter sänkt luren mot skuldran och blivit varse sin alldeles för höga puls.
– Jag lyssnar, svarade han.
– Då säger vi så. Håll mig underrättad.
– Jag tänker, började Hans, men märkte att Reiner redan hade lagt på luren. Han kände illamåendet återkomma och tryckte instinktivt på mobilens avstängningsknapp men insåg omedelbart hur riskabelt det skulle vara att göra sig helt oanträffbar. Han satte igång den igen och slog pinkoden. Det ringde direkt, Ainas nummer. Han lät det ringa ut och gick till badrummet. Han behövde en dusch.
De satt samlade kring köksbordet. Även Rebecka satt med på hörnet intill hundskålen. Lena hade dukat med kaffekoppar och små assietter. I en skål mitt på bordet låg de tinade bullarna men Vibeke hade ännu inte tagit någon. Hon hade satt sig vid bordets ena kortsida och bläddrade bland de handlingar som låg utspridda framför henne. Lena såg på, i tur och ordning, Anders, Rebecka och Anna.
– Vad säger ni?
Anna ryckte på axlarna. Rebecka såg ointresserad ut. Anders slog handflatan i bordet.
– Vi kör.
Lena kände sig lättad över att Anders för en gångs skull lät så bestämd. Hon hade själv under de senaste dagarna blivit allt mer tveksam när det gällde överklagandet. Från början hade hon bara sett möjligheten till upprättelse, men tankarna på allt jobbigt som skulle väckas till liv igen kom när stunden närmade sig att dominera hennes medvetande. Kanske hängde det också ihop med att hon inte kände sig riktigt frisk eller så var det helt enkelt en vanlig mänsklig reaktion. Tänk om de förlorade igen. Hon slog bort tanken och såg på Vibeke Pedersen. Hennes eleganta gestalt kändes främmande i deras slitna radhuskök.
– Vad händer om du inte får ut incidentrapporten, frågade hon.
Vibeke sträckte på sig.
– Egentligen gör det nog ingen stor skillnad. Lärarens, Maria Rodriguez vittnesmål är det centrala. Jag utgår från att hon står fast vid sin version av händelsen.
– Så då överklagar vi väl då, sa Lena och tittade på Anna. Eller vad säger du?
Anna lutade sig bakåt i stolen och ryckte på axlarna. Lena suckade.
– Anna, du måste åtminstone försöka få ur dig ett ja eller nej.
– Ja. Vad fan, fräste Anna.
Vibeke log och började plocka ner sina handlingar i sin oxblodsröda portfölj som hon hade stående på golvet bredvid sig.
– Då återkommer jag till er när beslutet är meddelat.
Lena reste sig, visslade på Viggen, familjens hund och vände sig mot Vibeke.
– Jag följer dig ut, tänker ta en runda med hunden.
De blev stående vid Vibekes svarta Audi. Viggen sniffade förstrött på dess bakhjul. Lena drog i kopplet.
– Finns det något vi kan göra, frågade hon.
Vibeke öppnade bildörren, lade ner sin portfölj på passagerarsätet, rätade upp sig och såg eftertänksamt på Lena.
– Det jag möjligen tänker på är Anna. Det vore ju helt fantastiskt om hon kunde vara lite mer mångordig i rätten.
Lena skakade på huvudet.
– Jag vet verkligen inte. Hon har alltid varit väldigt blyg och fåordig.
– Tänk på det, sa Vibeke och tog plats bakom ratten.
Lena tog ett par steg åt sidan och följde den svarta bilen med blicken då den backade ut från deras garageuppfart och snabbt försvann längs Hindvägen i riktning mot Stallgatan och Oxboleden. Den var låg och sportig, antagligen dyr. Hon drog till sig Viggen och började gå den vanliga rundan, löparspåret till sjukhusparken och Stallgatan på vägen tillbaka. Hon tänkte på Anna. Hennes blyghet hade alltid funnits där. Lena tyckte att hon hade kunnat se det redan då Anna var bebis, på den öppna förskolan till exempel. När andra barn kom för nära var det som om Anna stelnade till och fick något glasartat, lite frånvarande i blicken. Lena tänkte på sin pappas 70-årskalas. Det hade varit mycket folk och hon och Anders hade bearbetat Anna i flera veckor för att hon skulle läsa upp en kort dikt under middagen. När tillfället närmade sig och desserten var serverad, insåg de att Anna var försvunnen. Rebecka hittade henne på källartrappan bakom huset men hon vägrade följa med in igen innan middagen var garanterat avslutad. Lena log vemodigt åt minnet och lossade Viggen från kopplet. Hon försökte öka takten men blev omedelbart andfådd. Det samma tycktes gälla Viggen. Vad var det med dem? Ingen av dem hade längre kvar sina gamla takter. Hon kände allt oftare att hon behövde sträcka ut och vila. Smärtan i vänster sida kom också allt tätare. Lena hade på jobbet hört talas om sjukdomen ME, kroniskt trötthetssyndrom. Var det vad hon led av?
När Lena återkom till huset efter rundan lyfte hon vanemässigt på locket till brevlådan. Tydligen hade de glömt att tömma den för där låg tre brev och en broschyr om sopsortering. Hon tog dem under armen och gick in med hunden.
Anders satt kvar vid köksbordet och knappade på sin mobil. Lena släppte ett brev på bordet framför honom.
– Post till dig, sa hon, gick ut i vardagsrummet och sjönk ner i deras gråmelerade nappasoffa framför TV:n. Anna halvlåg redan i den tillhörande fåtöljen med en ipad i händerna. Lena försjönk i tv-programmet, något slags reportage om svenska medelålders kvinnor som levde lyxliv i Hollywood.
– Hellre fattig med förståndet i behåll än att vara som dem, började hon halvhögt resonera med sig själv men avbröts av Anders vrål utifrån köket.
– Men herre gud!
Sekunden senare stod han frustande i vardagsrummet framför Lena och viftade med ett papper.
– Den där jävla Flodin. Han tänker göra något slags flyktingboende av Conny och Rose-Maries. Det är ju inte klokt. Det verkar helt vanvettigt.
Han sträckte med darrande hand fram pappret till Lena. Det var ett samrådsutskick från kommunens fastighetsförvaltning gällande detaljplan, ändrad användning för fastighet 20:12 i kvarteret Travaren.
– Det var ju det jag sa, sa Lena och räckte tillbaks pappret; – att det var något skumt.
– Men varför, sa Anders, tog pappret ur Lenas hand och stirrade uppgivet på det.
– Det handlar i alla fall inte om välgörenhet, svarade Lena med blicken riktad mot den stora platta TV-skärmen.
Anders satte sig vid hennes fotända.
– Vad handlar det om då?
– Att han vill tjäna pengar förstås. Om han hyr ut det där till Migrationsverket eller socialförvaltningen så kan han säkert ta minst ett par tusen om dagen i hyra. Kan du fatta att det blir mycket pengar?
– Men det är ju helt galet uppåt väggarna. Flodin är en av stans högsta politiker. Han måste väl ändå ha någon slags känsla för moral?
Lena ryckte på axlarna.
– Kanske det. Men det är väl vad politik handlar om nu för tiden, att tjäna pengar.
– Kan ni prata lite tystare, sa Anna och såg upp från sin ipad. Jag försöker faktiskt koncentrera mig.
– Det låter nästan kriminellt, sa Anders och viftade med pappret från kommunen. Det här måste vi stoppa. Våra kåkar kommer att bli helt värdelösa om det blir verklighet. Och den där Flodin kan dra åt helvete. Om de så erbjuder en miljon skattefritt och två veckor på Teneriffa så kommer jag aldrig att rösta på hans parti.
– Det är nog inte bara vi som är förbannade. Varenda granne sitter väl och svär över Flodin nu. Jag tror att kommunen kommer att få ganska många klagomål.
– Föreningen, sa Anders. Grannföreningen borde kunna göra en skrivelse som är gemensam för området. Jag ringer Rune.
Rektor Högberg satt apatisk och glodde på sin whiteboardtavla. Han suckade uppgivet inför sin att-göra-lista och visste att vad han än företog sig så skulle kontorsdörren ofelbart strax därpå öppnas och någon ny akut katastrof skulle gå före allt annat. Denna dag var det Maria Rodriguez lilla supporterarmé av misantropiska kollegor som hade idkat skytteltrafik på expeditionen redan sedan halvåtta. De ville samfällt veta av vilken anledning Maria skulle sitta ensam längst in i den administrativa korridoren och Hans hade, som han upplevde det, envetet hållit emot och hävdat sin rätt att leda och fördela arbetet. De bakomliggande personfrågorna hade inga andra än han, Paulsson och Rodriguez något med att göra.
– Detta gäller individuella personalärenden. Som rektor är jag även personalchef och det vore tjänstefel av mig att diskutera detta med andra än de berörda, hade han sagt och sedan kategoriskt lagt sina kort längs denna demarkationslinje. Han hoppades innerligt att det skulle sjunka undan. Eller satt de nu och kucklade inne på Marias rum? Han bestämde sig motvilligt för att göra en lov neråt korridoren.
Marias nya rum var tomt på folk men synen av det fick pulsen att stiga i bröstet på rektor Högberg. Förutom skrivbordet med tillhörande stol, hurts och bokhylla stod nu där en bänk med kaffebryggare och ett runt matbord med tillhörande fyra stolar. Fönstret ut mot skolgården hade försetts med röda storblommiga gardiner och på långväggen hängde en gigantisk inramad bild av fotografen William Egglestone. Hans svalde ett antal könsord och betraktade bilden; en hand som greppade ett sugrör nedsänkt i en drink med isbitar, allt i effektfullt motljus från ett charterplansfönster. Han blev stående i dörröppningen med uppdragna axlar och kände vågor av dåligt humör blandat med stress skölja över honom.
– Ursäkta.
Han vände sig om. Marias blick var riktad mot hans bröst. I famnen hade hon en laserskrivare och en liten radioapparat. Han tog ett steg åt sidan och hon gled förbi.
– Jaha, sa Hans.
Maria ställde ner sakerna på skrivbordet och sjönk ner i sin kontorsstol. Hon såg på honom.
– Det ser ut som att du tänker bosätta dig här, fortsatte Hans.
– Vad menar du?
Han pekade.
– Gardiner, kaffebryggare, köksbord. Tänker du ställa in en säng också?
Maria ryckte på axlarna.
– Nej.
– Men köksbordet då, varför ska du ha det här?
– Det är ett konferensbord.
– Var kommer det ifrån?
– Källaren, vaktmästeriförrådet. Jag fick hjälp av Gunnar.
Hans suckade.
– Och varför ska det stå här?
Maria lutade sig bakåt och drog ut en pärm ur bokhyllan bredvid skrivbordet. Hon öppnade den, bläddrade fram det hon sökte och höll det synligt för Hans.
– Här är samverkansprotokollet från april. Punkt nio, det saknas grupprum och mötesrum på skolan. Rektor föreslår att rum C 107 frigörs för ändamålet.
Hans tryckte undan en impuls att välta bordet.
– Men nu blev det som bekant inte så.
Maria höjde ögonbrynen.
– Så det saknas inte längre grupprum?
Rektor Högberg tänkte men kom inte på något att säga. Hans mobil ringde i fickan.
– Glöm inte att boka tid för medarbetardialog, sa han, drog upp mobilen, tryckte den mot örat och avlägsnade sig. Maria drog in luft och blev sittande i flera sekunder med lungorna fulla. Hon lät sedan luften sippra ut, långsamt, mycket långsamt.
Rektor Högberg hann inte mer än avsluta telefonsamtalet och sätta sig vid sitt skrivbord då Aina Svenssons nypermanentade huvud stack in genom dörren. Aina var skolsekreterare, över sextio och hade funnits på expeditionen sedan skolan startade.
– Det är en dam här ute som frågar efter dig. Är du ledig?
Hans suckade.
– Vem är det?
– Hon heter Pedersen, vill träffa rektorn.
Hans stålsatte sig för att inte börja hyperventilera och ångrade bittert att han hade återvänt till kontoret. Han visste mycket väl vilken Pedersen det handlade om. Det fanns inga flyktvägar.
– Visa henne in, sa han spänt.
Vibeke Pedersen stod redan bakom Aina då hon vände sig om.
– Åh, du är här redan. Var så god.
Med ett förvirrat leende sköt hon upp kontorsdörren på vid gavel och gjorde en välkomnande gest med vänsterhanden. Vibeke gick in och Aina stängde om henne. Hans reste sig ur kontorsstolen, lutade sig över skrivbordet och sträckte fram sin högernäve.
– Hans Högberg, rektor.
En elegant, blommig doft slog emot honom. Han noterade i förbigående den tunga silverrosen hon bar runt halsen och hur den lyftes fram av en kolsvart ulltröja, säkert av exklusivt märke.
– Vibeke Pedersen, advokat. Jag företräder…
– Tack, avbröt Hans. Jag vet naturligtvis vem du är. Var så god och sitt.
Han gjorde en gest med vänsterhanden mot besöksstolen.
– Vad kan jag hjälpa dig med?
Vibeke ställde ned sin oxblodsfärgade portfölj på golvet och hängde den gulbruna boucléjacka hon haft i handen över ryggstödet på en av stolarna vid konferensbordet. Hon satte sig i besöksstolen, böjde sig ned och öppnade sin portfölj. Hon fiskade upp en ipad, placerade den i sitt knä och loggade in. Därefter såg hon upp på rektor Högberg.
– Så där.
Hans log osäkert.
– Som bekant har ju domen avkunnats i målet mellan Kenneth Paulsson, tjänstgörande lärare på er skola och Anna Svärd, elev på er skola. Eftersom domen i stort sett föll till min klients nackdel ställs jag, vilket ni säkert känner till, i egenskap av advokat och naturligtvis i samråd med min klient inför frågan om domen bör överklagas till högre instans.
Hon tystnade. Hans hade korsat sina ben och trummade med vänsterhandens fingrar på sitt knä. Han hade egentligen inte reflekterat över möjligheten att domen skulle kunna bli överklagad. Det hade förmodligen inte Kenneth heller.
– Ja.
– För att det skall vara meningsfullt att överklaga bör man givetvis kunna påvisa brister i den utredning eller de sakskäl som ligger till grund för själva domslutet.
Hon tystnade igen och såg ner i sin ipad. Hans skruvade på sig och lutade huvudet för att mota den huvudvärk som rullade fram bakom ena tinningen.
– Jo, jag känner till det.
– De senaste dagarna har jag ställt en del upplysningsvisa frågor till personer som arbetar på er skola och det verkar som att en lärare…
Hon såg ner på sin ipad; – en Maria Rodriguez, skulle ha lämnat en skriftlig vittnesuppgift till er gällande händelsen mellan Kenneth Paulsson och Anna Svärd. Stämmer det?
Hans kände huvudvärken sprida sig som en kasteld från ena tinningen till den andra. Han kvävde en impuls att skrika och svarade: – En incidentrapport. Det kan stämma.
– Kan stämma. Är ni osäker?
– Nej, den finns.
– Var?
– Den finns i ett låst arkiv här på skolan, precis som alla andra incidentrapporter. Sådana skrivs i parti och minut om allt möjligt. Och omöjligt.
– Diarieförs de?
– Va?
– Diarieförs de?
Hans kände hur huvudvärken snabbt närmade sig en nivå där det var svårt att sitta upprätt. Han kunde inte längre låtsas som om det regnade.
– Ursäkta mig ett ögonblick. Jag har sådan förbannad huvudvärk.
Han drog ut en skrivbordslåda och rotade fram en tummad ask med Ipren: – Jag måste ta ett pulver.
Med asken i handen reste han sig och försvann ut i korridoren. Vibeke satt storögd kvar i sin besöksstol och övervägde om hon skulle erbjuda sig att skjuta på samtalet till en lämpligare tidpunkt. Hon slog bort tanken. Hennes schema var pressat och hon ville inte förlora någon tid i onödan. Det fick komma från honom i så fall. Hon öppnade sin mailbox och blev sittande med den i gott och väl fem minuter innan rektor Högberg återvände och tog plats i sin kontorsstol. Han hade sköljt sitt ansikte i kallt vatten. Det syntes.
– Ursäkta mig. Nå, var var vi, sa han.
Vibeke loggade ut från sin mail.
– Diarieförs de?
– Va? Jo, de förses med ankomstdatum och rubrik, om det är det du menar.
Vibeke snörpte på munnen.
– Nåväl. Maria Rodriguez vittnesuppgifter, hennes incidentrapport, ingår inte i det material som ligger till grund för domen. Hur kommer det sig?
– Det kan du inte fråga mig. Du borde som advokat snarare fråga dig själv.
– Men varför har du inte lämnat in den till utredningen?
– Ingen har frågat efter den.
Vibeke såg bekymrad ut.
– Men du måste väl ha förstått att den kunde ha betydelse för målet?
Hans suckade och rullade ett varv med huvudet. Värken blev i vart fall inte värre längre. Han rätade på sig.
– Ärligt talat. Den här typen av handlingar är sekretesstämplade av skolan och vi har ingen skyldighet att lämna ut dem så länge det inte rör sig om grova brottsmisstankar. Om polisen hade efterfrågat handlingen hade vi antagligen samarbetat.
– Då ber jag dig nu om en kopia av incidentrapporten.
Hans drog i sina fingerleder men slutade igen när han blev varse det knastrande ljudet.
– Jag skall höra med min huvudman och ber om att få återkomma.
Vibeke Pedersen knattrade ner något på sin ipad, slog ihop locket och lade den i sin portfölj. Hon reste sig, lyfte upp sin boucléjacka och hängde den över sin ena underarm, greppade portföljen och nickade med ett uttryckslöst leende mot Hans.
– Tack då.
– Ingen orsak.
Hon blev stående med handen på dörrhandtaget ett par sekunder och iakttog honom, öppnade sedan dörren och stängde den igen efter sig. Hans kunde höra hennes ekande steg tona bort i korridoren. Han kände illamåendet växa i buken. Han behövde kräkas.
Anna hade sjunkit ner i en nött gammal saccosäck som låg inslängd i ett hörn av Faribas trånga vindskupa. Rummets enda fönster erbjöd en magnifik utsikt över hustaken i innerstadens södra del. Under fönstret stod en obäddad säng i furustomme. Där halvlåg Fariba med sin laptop och bredvid henne satt Vanja med ryggen mot rummets yttervägg. Längs rummets långsida stod en garderob vars dörr inte gick att stänga helt. Under en stor färgsprakande bollywoodplansch fylld med dansare stod ett litet brunbetsat skrivbord med två omaka stolar. I den ena satt Alva med fötterna vilande mot sängens gavel. Hon fnissade fortfarande efter att utförligt ha berättat om hur hon lurade Stallhageskolans dumma lärare att skriva hennes kemiprov. Anna betraktade henne. Hon såg ut som vanligt med sitt korta korpsvarta hår men lite friskare, lite rundare och kanske starkare på något vis.
– Men Alva, hur har du det då? Du har inte berättat något om hur det är där borta.
Alva såg sig omkring. All uppmärksamhet i rummet var riktad mot henne.
– Bra, faktiskt. Bra.
– Men vad händer liksom? Du var ju inlåst sa du.
Alva suckade.
– Det var skitjobbigt i början. Då kände man sig verkligen inlåst.
Alva såg sig omkring. Nu lyssnade alla andäktigt.
– Vi stack efter några dagar, jag och två andra tjejer. Det var mitt i natten. Vi hann inte gå ens ut till stora vägen innan de hann ikapp oss och tvingade oss att följa med tillbaka.
– Herre gud, sa Vanja.
– Men det är lättare nu, fortsatte Alva. Man vänjer sig och de som jobbar där är faktiskt schyssta. De flesta i alla fall.
– Vad gör ni då, på dagarna, frågade Anna?
– Vi lär oss bädda sängen, sa Alva och skrattade. De andra föll in i skrattet.
– Seriöst, sa Anna.
– Men det är sant. I början var det ett jävla bråkande om täcken och överkast varenda morgon. Så nu kan jag bädda sängen.
– Det låter ju knäppt, sa Fariba.
– Det tyckte jag också, svarade Alva. Men jag börjar nog fatta mer nu, av vad det går ut på. Det heter rutiner. En gubbe som jobbar där, Ica-Stig, förklarade det bra. Han sa att när man ser sig omkring och ser alla hus och vägar och bilar och skolor och restauranger så måste man tänka att inget av det där finns av sig självt. Allt finns tack vare att människor har gjort det och jobbar med det hela dagarna. Om alla sket i allt och gav varandra fingret så skulle det inte finnas ett piss, inte ens mat att äta. När man tänker på det viset så stämmer det ju faktiskt.
– Vadå, för att man inte bäddar sängen, sa Vanja och såg tvivlande ut.
– Äh, sängen är bara ett exempel. Nu när allt annat fungerar bättre så är de inte så noga med sängen längre.
– Allt annat?
– Laga frukost, mata djuren, gå i skolan, göra läxor, träna innebandy. Om man inte tjafsar är det faktiskt lite som att bo på hotell.
Anna tog sats och sa: – Du har aldrig sagt något om varför du hamnade där från början.
– Nej och det är… Jag vill inte prata om det. Inte än i alla fall.
Det blev tyst i rummet. Bara det lågfrekventa surrandet från Faribas laptop hördes.
– Men, började Anna och funderade på hur hon skulle fortsätta meningen. Hur lång tid ska du vara där?
– Kanske några veckor, kanske några månader. Det bestäms av domstolen.
– Vad sjukt, sa Vanja.
– Kanske det, svarade Alva. Man vänjer sig.
Det plingade till i Faribas laptop. Hon drog upp locket och läste på skärmen.
– Men gud. Danne är inne. Han är så jävla pinsam.
Anna krånglade sig upp från saccosäcken och satte sig på sängen bredvid Fariba.
– Vad säger han?
– Titta där, svarade Fariba, pekade på skärmen och läste högt. E säger att hon inte kan träffa mig på grund av läxor. Spännande då att hon chattar, ledsen smiley.
– E, Emelie. De är tillsammans. Kolla hennes konto.
Fariba knappade vant på tangentbordet och Emelies sida blev synlig. Nu trängdes alla fyra i sängen runt Faribas dator. Fariba skumläste innehållet.
– Vem är Konstapel, frågade Anna.
– Någon hon är kär i verkar det som, svarade Fariba.
– Varför tror du det?
– Men läs.
– Du menar ”om du var här”.
– Ja, bland annat.
Vanja suckade och satte pekfingret i skärmens överkant.
– Deras problem. Vad är det där?
Fariba klickade och ett ungt blont mansansikte under signaturen Soccer Petter blev synligt.
– Snygg, sa Fariba och läste i hans tidslinje. Verkar trevlig, eller?
– Fejk, sa Alva.
– Varför tror du det?
– Jag vet bara.
– Har du chattat med honom, frågade Anna.
– Inte jag men på boendet hör man en del. Han byter identitet stup i ett.
– Vet du vem det är egentligen, undrade Fariba.
– Inte mer än att han är jävligt mycket äldre än oss och att han jobbar som lärare här i stan.
– Lägg av, sa Vanja och gjorde en grimas. Så jävla creepy.
– Vilken skola, frågade Anna.
– Vet inte.
– Vi kollar, sa Anna. Ge mig datorn.
Hon satte pekaren i meddelandefältet, skrev ”så du är förstechattare oxå”, och slog sedan enter. De väntade spänt i några sekunder. Soccer Petter försvann från sidan.
– Ha, den jäveln. Han loggade ut, sa Fariba. Varför gjorde du så?
– Fick lust, svarade Anna.
– Jag vet vad du tänkte, sa Fariba. Om det stämmer kunde vi ju ha gjort världens fälla.
Alva slog till locket.
– Ge fan i dem. Det är det enklaste. Och det säkraste.
Anna blundade och såg av någon anledning åter Gotland för sitt inre. En liten gård söder om Klintehamn. Där skulle hon bo när hon blev stor. Hon skulle ha får som betade på strandängarna och kanske ett par kaninburar.
Brevet från vårdcentralen låg fortfarande oöppnat på köksbordet. Lena hade gått tidigare från sin kanslitjänst på pastorsexpeditionen. Hon hade känt sig trött och hängig. Dessutom hade det inte funnits mycket att göra. Det fanns det förresten sällan. Hon kunde knappt själv fatta att hon blivit kvar i alla år. Hon hade hamnat där redan som tonåring strax innan uppdraget med folkbokföringen flyttades till staten. Av någon anledning fortsatte det sedan. Hon jobbade på olika projekttjänster och handledde alla de församlingsmedlemmar som kom och gick i diverse arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Med tiden lärde hon sig allt om församlingarnas verksamheter och fick så småningom en fast anställning som expeditionens enda kanslist, trots att hon inte var ett dugg kyrklig. Det var över femton år sedan nu.
Det högg till under armhålan och hon kände åter den molande smärtan. Lena lossade Viggens koppel och han vaggade fram till sin vattenskål intill väggen bakom köksbordet. Hon svalde, tog ett djupt andetag. Brevet från vårdcentralen brände i hennes medvetande. Naturligtvis borde hon ha öppnat det direkt när hon kom hem, innan hon gick rundan med hunden. Där fanns hennes provsvar och enda sättet att få visshet var genom att öppna det. Hon lyfte upp det, vägde det i handen och lade ner det igen. Hon behövde en kopp kaffe först.
Ytterdörren öppnades och stängdes igen med en smäll som fick porslinet i köksskåpen att skallra. Utan att vända sig om visste Lena att det var Anna.
– Hej, Anna. Vad gör du hemma så här tidigt?
Anna sparkade av sig skorna.
– Håltimme. Eller, engelskan var inställd.
– Varför då.
– Jag vet väl inte. Hon var sjuk kanske.
Lena hörde att Anna inte pratade sanning men orkade inte pressa henne.
– Så vad ska du göra nu?
Anna kom in i köket och släppte sin kanvasväska på köksbordet.
– Vet inte.
Hon lyfte upp brevet från vårdcentralen och granskade det. Lena tog några snabba steg över köksgolvet och ryckte det ur händerna på henne.
– Det är till mig.
– Jaha, och.
Anna blev stående med uppsträckta händer och såg förvånad ut.
– Inget. Bara det, att det var till mig.
– Fan vad du är konstig ibland.
– Inte så konstig att jag skolkar och skyller på läraren i alla fall, fräste Lena och återvände till kaffebryggaren.
– Vi har håltimme sa jag ju, skrek Anna.
– Tror jag inte på, svarade Lena och slog igen locket till kaffebryggaren.
– Du får tro vad du vill. Så är det i alla fall.
Lena kände smärtan under armhålan komma tillbaka. Hon vände sig om, rynkade pannan och såg på Anna som fortfarande stod upp vid köksbordet.
– Lektionen är inställd alltså? Vi kanske ska ringa din fröken och få det bekräftat? Numret står ju på anslagstavlan.
Anna lyfte upp sin kanvasväska, slängde den över axeln och började gå mot hallen.
– Ring vart fan du vill. Jag tänker ändå inte stanna i det här dårhuset.
Hon trädde in fötterna i sina svarta sneakers. Lena blev stående med armarna i kors, förvånad över sin egen ilska. Anders öppnade ytterdörren och var nära att krocka med sin dotter som trängde sig förbi och slog igen dörren med en smäll som fick kökets porslin att skallra i sina skåp. Anders såg efter den stängda dörren och tittade sedan uppgivet på sin fru.
– Jaha. Vad är det nu då?
Lena vek ihop brevet från vårdcentralen och sjönk ner vid köksbordet.
– Inget. Det var mitt fel. Jag var på dåligt humör.
Hon suckade ljudligt. Anders drog av sig sin gula reflexjacka från Björnkläder.
– Det är full fart borta vid Conny och Rose-Maries.
– Flodins. Vi kanske ska sluta kalla det för Conny och Rose-Maries. Jag såg det när jag var ute med hunden. Han satsar visst ordentligt.
– Där finns det pengar. Fint ska det vara.
Lena reste sig igen, tog fram en kopp ur köksskåpet och började hälla upp kaffe från bryggaren.
– Du är tidigt hemma. Det finns kaffe.
– Jag drack precis, svarade Anders som hade hällt ut resterna av dagens matlåda i köksvasken och börjat skölja av det som skulle ställas i diskmaskinen, innan han fortsatte: – Det fanns inte mycket att göra efter lunch. Materialbrist, försenade leveranser, torktider och så vidare.
Lena sjönk åter ned vid köksbordet.
– Pedersen ringde.
– Pedersen?
– Advokaten, Vibeke. Hon sa att hon jobbar på det.
Anders slog igen luckan till diskmaskinen.
– Jobbar på vadå?
– Överklagandet. Hon vet inte än om det är meningsfullt. Hon säger bara att det börjar bli bråttom. Tiden går ut om en vecka.
– Kan vi göra något?
– Det verkar inte så, avvakta och se. Hon skulle hålla tät kontakt.
Lena tog upp sin mobil och slog numret till Anna. Efter tre signaler gick den automatiska telefonsvararen på. Hon knäppte av, tog brevet från vårdcentralen och gick till badrummet.
Hennes magra kropp darrade fortfarande. Brevet från vårdcentralen låg på golvet och hon läste det gång på gång. Negativt resultat. Hon rev av en bit toalettpapper och torkade sig, kände tårarna som kom längs hennes kinder. Skulle det betyda att hon var frisk? Varför hade hon då värken och varför kände hon sig så orkeslös? Hon bestämde sig för att känna sig lättad, reste sig, drog upp byxorna och spolade. Hon sköljde huvudet i kallt vatten, betraktade sitt ansikte och alla tecken på åldrande. Den raka näsan, den faraoniska, var det enda som med åren förblivit sig lik. Hon sköljde mer. Så blev hon stående, länge.
Maria Rodriguez hade satt sig vid det brunbetsade konferensbordet för att få plats med alla sina papper. Det långa hennafärgade håret var uppsatt i en tjock hästsvans. Hans Högberg satt bakom sitt väl tilltagna skrivbord och kisade in i sin omfångsrika datorskärm. Han scrollade med musen och mumlade något ohörbart. Maria djupandades med en illa dold aversion mot hela situationen. Syret på rektorsexpeditionen började ta slut och det skarpa ljuset från den infällda takarmaturen fladdrade en aning. Mötet hade varat i mer än en halv timme och ungefär samma frågor hade vispats runt ett antal varv.
– Han fiskar efter något, tänkte Maria men höll god min och försökte besvara hans frågor så gott hon kunde.
Hans Högberg rätade upp sig och såg på henne utan att släppa datormusen.
– Och du kan alltså inte se något som är avvikande någonstans i hennes samlade omdömen?
Maria bläddrade för minst femte gången i pappershögen på konferensbordet och svarade,
– Nej, det är genomgående minst godkänd nivå på Annas prestationer. Även om hon sällan gör mer än vad som är absolut nödvändigt så kommer hon att klara minst E om inget väldigt konstigt händer. Hon utmärker sig inte i något avseende.
– Ingen systematik i frånvaron?
– Nej, spridda skurar. Totalt knappt femton procent av vilka hälften är oanmäld.
Hans Högberg tystnade igen och knappade några nedslag på sitt tangentbord. Maria lutade huvudet bakåt och gjorde några rullande rörelser för att mjuka upp sina halsmuskler.
– Och alltså inget utagerande i klassrummet, fortsatte Hans Högberg med blicken fäst i sin datorskärm. Maria drog upp axlarna, släppte sina anteckningar på bordet och lade sina händer ovanpå.
– Alltså, det börjar kännas som att vi har gått igenom det här ett antal gånger nu. Nej, det finns absolut inget särskilt att säga om Anna Svärd. Hon är som vilken elev som helst. Om jag får tro någonting så är det att hon förmodligen är betydligt skarpare i skallen än vad hon vill visa upp i skolan.
– Varför tror du det?
Maria ryckte på axlarna.
– Sådant märks bara. Hon fattar snabbt.
Rektor Högberg lutade sig bakåt i stolen och korsade sina ben.
– Okej. Jag förstår. Jag ber om ursäkt om jag tröttar ut dig med en massa detaljer. Jag vill bara vara noggrann, så att vi inte förbiser någon viktig detalj inför elevvårdssamtalet. Jag hoppas du förstår det.
Maria rätade på sig och började samla ihop sina anteckningar.
– Så, då är vi färdiga då?
– Jo, vi är färdiga men jag har en annan fråga.
Maria såg upp på Hans. Han kliade sig i det grånande håret och fortsatte trevande: – Jo, alltså. Gamla kopieringsrummet här längst ned, det som, assistenternas utrymme, du vet vilket?
Maria nickade utan att säga något.
– Det står snart tomt. Vad skulle du säga om att få ett eget kontor?
Maria såg på honom utan att röra en min och utan att göra någon ansats att svara. Hans Högberg skruvade på sig.
– Du kan naturligtvis tänka på saken…
– Är det här Kenneths idé?
Maria frågade utan att släppa honom med blicken. Hans Högberg knäppte händerna över magen och försökte möta hennes blick.
– Jag kan inte gå in på enskilda medarbetare, men efter allt som har hänt vore det kanske en bra idé med skilda arbetsrum.
– Allt som har hänt?
– Du skrev som bekant en incidentrapport.
Maria lade armarna i kors över bröstet.
– Jag gjorde det jag är ålagd enligt våra styrdokument. Hade inte du gjort samma i min situation?
– Det är en hypotetisk fråga eftersom jag inte såg händelsen.
– Du tänker alltså att jag kan ha hittat på, eller överdrivit saken?
Hans Högberg lade händerna i knäet och drog i sina fingerleder. Ventilationssystemet slogs ifrån och tystnaden i rummet blev plötsligt hörbar. Han såg på klockan och insåg att han redan var sen till nästa möte. Han rätade på sig och sa: – Jag har inga synpunkter på din incidentrapport men som chef och ansvarig måste jag förhålla mig till tingsrättens friande dom. Om jag har förstått dig rätt så är du inte intresserad av något eget kontor?
– Nej, det är jag inte.
– Och om en flytt ändå skulle bli aktuell?
Maria ryckte på axlarna och samlade ihop sina papper.
– Du bestämmer, du är rektor.
Rektor Högberg reste sig, lösgjorde sin laptop från dockningsstationen och såg på Maria.
– Okej, jag återkommer.
Maria släppte ner sina papper i en sliten axelväska av jeanstyg, gav honom en trött blick och svarade kort: – Adjö.
Hon sköt in stolen med sin högra höft samtidigt som hon rättade till väskan och försvann, utan att stänga dörren efter sig.
Skolans mötesrum var inte mycket större än dess vitlaminerade konferensbord från Ikea. Mitt på bordet vilade tre ledsna äpplen i en grön plastskål på en liten damasttablett. Nio av de ursprungliga tolv stolarna fanns kvar, av vilka en för det mesta tjänstgjorde som dörrstopp eftersom dörrlåset sedan länge var ur funktion. Rummets bortre kortända dominerades av ett stort fönster som vette mot vad som tidigare varit ett varuintag på skolgårdens baksida. I rummets andra ände, bredvid dörren, satt en anslagstavla av kork med några nödtorftigt uppnålade meddelanden av vilka det mest aktuella bjöd in till en fotbollsturnering som gått av stapeln ett år tidigare. Klassmentor Jeanette Lysander satt vid konferensbordets bortre långsida. Hon såg på klockan i sin mobil och höll sedan upp den för sina kollegor, kurator Bodil Kjellén samt studie- och yrkesvägledaren Rita Haglund.
– Klockan är sju över. Han är sen. Ska någon gå och kolla?
Kurator Kjellén korsade sina armar över bröstet.
– Han är inte precis någon vän till fröken Ur. Vi kan avvakta, tänker jag.
Studie- och yrkesvägledaren, Rita Haglund såg på sitt armbandsur och gjorde en ansats att resa sig.
– Jag kan gå bort och kolla?
Bodil Kjellén lade en hand på hennes arm.
– Lugn. Du kommer att vänja dig. Han kommer.
Rita Haglund hade påbörjat sin halvtidstjänst föregående vinter. Bodil hade funnits på skolan sedan starten sju år tidigare. Bodil var årsbarn med Jeanette, decenniet äldre än Rita. Jeanette bläddrade bland sina papper och sa, mest för sig själv: – Det börjar bli ont om tid nu. Familjen kommer halv. Då måste allt vara…
Dörren slogs upp och Hans Högberg kom in. Han släppte en trave mappar på skrivbordet och satte sig vid kortändan närmast dörren.
– Ursäkta att jag är lite sen. Det har gått i ett hela dagen, mumlade han och såg upp på dem; – men nu är jag här och vi har en stund på oss, som vi får använda effektivt. Ja, Jeanette…
Han drog ett djupt andetag, vek upp skärmen på sin laptop och gjorde sig skrivberedd.
– Vad har vi?
Jeanette gjorde en svepande rörelse med sina armar.
– Jag känner nog inte riktigt att jag har fått information om vad det här mötet går ut på. Vad är det som ska diskuteras?
Hans Högberg svalde en förolämpning om formaliaknarkande adjunkter, släppte tangentbordet och lät händerna sjunka ner i knäet.
– Om tjugo minuter anländer förhoppningsvis familjen Svärd. De är kallade till ett elevvårdsmöte med anledning av att målet mellan elev Anna Svärd och skolans lärare Kenneth Paulsson nu är avgjort. Vad ett sådant möte utmynnar i har jag ingen aning om. Jag betraktar det som en rent preventiv åtgärd. Så, se det bara som ett vanligt elevvårdsmöte. Det jag vill veta nu är hur det går för Anna Svärd. Hur ligger hon till i olika ämnen, frånvaro, incidenter och så vidare?
Jeanette sneglade på sina kollegor och såg sedan på Hans.
– Alltså, som jag ser det, så har vi ändå en ganska känslig situation här. Då tycker jag att det är viktigt att vi har någon slags plan, så att vi är samstämda. Varför har vi mötet, vart vill vi komma? Vad förväntas av oss som närvarar?
Hans svalde och ryckte på axlarna.
– Inget annat än det vanliga. Jag inleder och skapar kontakt, sedan ger jag er ordet på era punkter. Därefter löper väl mötet på som det brukar och ni kan känna er fria att göra vilka inlägg eller frågor ni finner relevanta.
Jeanette såg åter på sina kollegor, sedan på Hans.
– Men, okej. Oavsett vilket. Är det inte viktigt att vi är samstämda?
Hans Högberg såg frågande ut och Jeanette fortsatte.
– Att vi har en gemensam agenda, att vi vet vad vi vill åstadkomma. Lena Svärd är ju lite speciell.
Hans slog ut med armarna.
– Som sagt. Jag betraktar detta som ett ordinärt elevvårdsmöte utan någon särskild agenda. Nu börjar tiden bli knapp. Kan vi gå igenom ditt material nu, Jeanette?
Jeanette knyckte på nacken, sträckte på sig och bläddrade bland sina papper.
– Så, vad vill du veta?
Rektor Högberg svalde ännu en otrevlig tirad och sa: – Hur går det för Anna Svärd? Finns det något jag bör känna till, några icke godkända resultat eller incidenter där hon har varit inblandad?
Jeanette höll ett papper framför sig, skummade kisande innehållet och svarade: – Över lag minst godkända prestationer. En del ströfrånvaro, men ingenting anmärkningsvärt. Vad jag kan se utmärker hon sig inte överhuvudtaget. Frånvaron är högst på idrotten, men inte exceptionell där heller.
– Hur hög är en inte exceptionell frånvaro?
– Totalt tjugo procent, knappt hälften verkar vara skolk, alltså oanmäld. Hon är tydligen ganska duktig när hon är med.
– Och incidenter eller andra noteringar?
– Nej, inget som har kommit till min kännedom, förutom det där i våras förstås.
Hans såg upp från sin laptop.
– I Svenska?
– Minst godkänd prestation.
Högberg lyfte sin bläckpenna och knäppte med den i luften.
– Ovanligt, om ni frågar mig. Normalbegåvad, balanserad elev. Löper plötsligt amok vid ett tillfälle och hamnar i allmän domstol. Jag har aldrig varit med om något liknande.
Jeanette svalde.
– Så är det i alla fall, utifrån den information jag har. Är det vad jag ska framföra på mötet?
Hans vände sig direkt till Bodil.
– Okej, Bodil. Jag vet allt det där med tystnadsplikten och sådant, men har du träffat Anna?
Bodil svarade: – Jo det har jag ju.
– Och?
Bodil lutade sig bakåt och lät blicken vila på lysrörsarmaturens upphängningsanordning.
– Hon har hållit väldig distans, har knappt svarat på de frågor jag har ställt. Jag har naturligtvis erbjudit henne samtalskontakt, men hon har varit demonstrativt ointresserad när det gäller alla former av stöd.
– Varför då?
Hans Högberg såg upp från sin laptop.
– Bra fråga. Det kan givetvis finnas naturliga skäl, att hon helt enkelt anser att hon inte har behov av det. Sen kan väl jag, just i detta fall uppleva att det möjligen skulle kunna ha andra orsaker.
– Vad menar du?
– Genom åren har jag träffat hundratals klienter. Det finns en speciell kategori som kännetecknas av att de ihärdigt förnekar sina problem och som ser på oss som är, tja samhällsföreträdare, som hotfulla varelser man inte bör prata med. Lite så kan det nog kännas med Anna. Hon har, som sagt, varit väldigt avstängd och avvisande som person och händelsen före sommaren visar ju svart på vitt att hon trots allt är en liten tryckkokare och borde ha en hel del att prata om.
– Hennes familj?
– Jo, det är ju just det. Jag har ju träffat hennes mamma, lite vibbar av rättshaverist där. Men jag har inte sett skymten av hennes pappa. Finns han på riktigt?
Hans tittade i sina anteckningar.
– Anders. Jo, det ska han väl göra. Han är kallad till detta möte.
– Där kan en hund ligga begravd om du frågar mig.
Bodil sökte rektor Högbergs blick över sina terminalglasögon och bläddrade ett par sidor i sina anteckningar. Hans såg åter in i skärmen på sin laptop och frågade: – Varför då?
– Jag bara antar, men plausibelt antar. Dysfunktionella föräldrar spelar ofta en roll i sådant här.
Hans tittade på Rita och frågade, Har du något? Har Anna varit i kontakt med dig?
Rita svarade direkt.
– Vid de olika valen ja, inget anmärkningsvärt där. Utifrån vad Bodil har berättat kan man ju kanske ändå fundera på själva familjebilden.
– Men inte alls utifrån dina möten med Anna?
Nu återtog Bodil ordet.
– Alltså, det är klart att när man har mött ett antal hundra elever så kan man kanske tycka att man lär sig känna igen en del mönster. Det finns en del familjer som jag kan uppleva, att de sluter sig, som om de vill hindra omvärlden från insyn. Ibland handlar det om familjer som har väldigt speciella ideal, Jehovas vittnen och liknande. Men det kan också handla om att det finns kriminalitet, missbruk eller övergrepp med i bilden, som präglar familjen. I nio fall av tio brukar det då också finnas en problematisk fadersgestalt. Jag vill verkligen inte säga att det är så i detta fall. Det jag redogör för är mer allmänna iakttagelser.
– Men du menar att dina iakttagelser kan ha bäring på det här fallet?
Hans såg intresserad ut. Bodil ryckte på axlarna.
– Det går i alla fall inte att utesluta, utifrån vad jag har sett.
Hans greppade sin datormus, såg in i skärmen och sa: – Okey. Vi får se vilka som dyker upp på det här mötet. Det ger lite förutsättningarna för det fortsatta upplägget.
Jeanette såg skeptisk ut.
– Hur då? Någon kan väl ändå ha förhinder eller så?
– Visst, men det visar sig. Din uppgift Jeanette, blir att redogöra för elevens kunskapsstatus i nuläget. Bodil, och Rita, ni behöver egentligen bara meddela att det inte finns något särskilt anmärkningsvärt, men du Bodil, kan gärna ställa frågan direkt till Anna, varför hon inte vill ha något kuratorsstöd. Jag kommer därefter att dra lite i frågorna om hur det känns och om vad vi som skola kan göra och om det möjligen är läge för ett skolbyte. Om det blir aktuellt kan du, Rita, dra själva formalian.
Jeanette rätade på sig,
– Skolbyte. Varför då?
– Om! Jag sa om det finns läge för, inte att…
– Men är det något som har diskuterats. Av vilka, i så fall?
Hans hade svårt att dölja sin irritation. Han samlade sig för att finna orden.
– Jag betraktar det som ett fullt rimligt scenario att diskutera utifrån det som har hänt.
– Skolan förlorar ju bara pengar på det.
– Men elevansvaret går väl ändå före?
Jeanette drog fingrarna genom sitt långa kanelbruna hår och såg sig omkring.
– Jag förstår ändå inte. Om elever vill byta skola så gör de väl det. Det finns ju ingen anledning för oss att uppmuntra det. Då är det ju dessutom vi som måste administrera själva bytet, anvisa ny skola och…
Hans avbröt henne
– Det där blir helt och fullt mitt bekymmer. Ingen av er behöver yttra sig om skolbytet. Jag tar fullt ansvar för den punkten.
– Men…
– Om det finns fler frågetecken kring detta så får vi räta ut dem efter mötet, för nu ska de komma när som helst. Jeanette, går du bort till entrén och tar emot?
Anders Svärd hade parkerat familjens stålgrå Volvo 850 på en av taxiplatserna precis vid entrén till Vintertorgets vårdcentral. Han trummade på ratten, medveten om att marginalen till elevvårdsmötets utsatta starttid började bli knapp. Anna satt hopsjunken på passageraresidan. Hon tuggade frenetiskt på ett tuggummi och lyssnade på musik i stora lackröda lurar. Ett rytmiskt pulserande ljud läckte ut i den silikondoftande kupéluften. Anders knackade på hennes axel och hon sänkte sina hörlurar mot halsen.
– Spotta ut det där tuggummit innan vi går in på skolan.
Anna himlade med ögonen.
– Det var nåt nytt. Har Svea College förbjudit tuggummin? Då vet du mer än mig.
– Du smaskar som fan. Det ger ett dåligt intryck.
– Om inte mamma kommer nu blir vi sena till mötet. Det om något ger dåligt intryck.
Anders tittade på klockan igen.
– Den där rektorn, hur är han?
– Bögberg? Antagligen dum i huvudet.
– Bögberg. Vad menar du, är han homo?
– Han heter Högberg. Bara ett öknamn, antar jag.
– Han hade nog hetat Trögberg på vår tid. Det är roligare.
Dörren på passagerarsidan slogs upp. Lena Svärd tittade in med rynkad panna, mumlade något ohörbart och stängde åter igen dörren. Hon gick runt bilen och hoppade in i baksätet bakom Anders, lutade sig fram mellan sätena och sa: – Kör nu. Vi har bråttom.
Anders hade redan startat och lagt i en växel. Han såg över axeln på Lena.
– Hur gick det?
– Bra, antar jag.
Anna smällde en tuggummibubbla.
– Vad har du gjort?
– Rutin bara. Provtagning.
– Varför. Är du sjuk?
– Rutin, sa jag.
Lena såg ut genom bilfönstret.
– Varför tar du den här vägen? Över bron är närmare.
Anders ökade farten.
– Men fler rödljus. Det är lugnt. Vi hinner.
Någon ryckte i ytterdörren och klassmentor Jeanette Lysander tittade på klockan. Nästan fem över.
– Fint folk kommer sent, tänkte hon, vände om och gick åter till ytterdörren. Hon såg familjen Svärd genom den aluminiumfärgade metalldörrens dubbelglas och petade upp låstungan med sin vänstertumme, öppnade och log ett väl inövat leende.
– Hej, välkomna. Följ bara efter mig så ska jag visa var vi ska vara.
Hon började gå men vände sig samtidigt mot Anders.
– Och du är Annas pappa, antar jag?
– Stämmer bra, svarade Anders.
Hon granskade honom i förbigående.
– Det har ju varit en fantastisk sommar ändå. Har det inte?
– Juni var väl kall och blöt?
– Åh, det var så länge sen. Det minns man knappt efter all denna värme.
– Jo, jag hade mina två veckors semester då, sa Anders.
De anlände till mötesrummet där Hans Högberg hade rest sig och stod vid den öppna dörren för att handhälsa.
– Hej, välkomna, var så goda och sitt. Det är valfri placering, som det heter i kyrkan.
Anna gick utan att se sig omkring rakt genom rummet, smällde en tuggummibubbla och satte sig vid konferensbordets bortre kortända. Lena och Anders följde tvekande efter och satte sig på var sin sida om henne. Hans Högberg övervägde tyst det lämpliga i sin placering mitt emot Anna men insåg att det var för sent att börja flytta på pärmar, papper och dator. Det fick vara som det var. Han satte sig till rätta.
– Välkomna som sagt. Bra att ni kunde komma, alla tre. Jag tror att vi för sakens skull skall börja med en kort presentationsrunda eftersom alla kanske inte har träffat varandra. Jag heter som sagt Hans Högberg och är rektor här på Svea College.
Han gjorde en gest med sin högra hand som visade att Jeanette skulle ta vid.
– Ja, jag heter Jeanette Lysander och är Annas klassmentor. Jag har henne i engelska och SO också.
Bodil Kjellén sträckte på sig och sköt upp glasögonen till hårfästet
– Och jag heter Bodil Kjellén och är kurator. Alltså, man kan säga att jag finns till hands när eleverna får problem som inte direkt har med studierna att göra. Det kan vara allt från att en pojkvän har gjort slut, till att man har hamnat på kant med en lärare.
– Eller att man har utsatts för övergrepp, sa Lena samtidigt som hon hängde sin handväska på stolens ryggstöd; – att man kommer från en trasig familj, att man missbrukar eller funderar på att ta livet av sig?
Rektor Högbergs blick borrade sig rakt ner i bordet. Kurator Kjellén log snett och svarade: – Jo, sådant också. Men det utgör inte direkt vardagslunken om man säger så.
Lena betraktade henne avmätt och fortsatte: – Du är väl utbildad socionom?
– Naturligtvis.
Bodil Kjellén tog av sina glasögon och såg en aning osäker ut. Lena betraktade henne och teg. Rita Haglund såg sig omkring.
– Rita Haglund, studie- och yrkesvägledare. Har jobbat här bara ett kort tag.
Anders, som satt till höger om Anna grep ordet direkt.
– Anders, Annas pappa.
Hans Höglund såg upp.
– Välkommen. Vi har ju inte träffats tidigare vad jag kan minnas. Och vad gör du annars?
Anders sneglade mot sin familj och svarade kort: – Bygg, mest tak.
Rektor Högberg lade upp händerna på skrivbordet och såg på Anna Svärd.
– Och Anna känner vi ju alla sedan tidigare. Välkommen du med.
Han riktade sedan blicken mot Lena.
– Så har vi Annas mamma och vi har ju träffats tidigare…
– Lena.
Lena nickade och försökte le.
– Ja, det var alla, sa Rektor Högberg och såg sig omkring. Han hade lärt sig vid en av de otaliga kurser han bevistat att man inledningsvis skulle vända sig till eleven, själva föremålet för mötet. Han vände sig mot Anna.
– Så, Anna. Hur känns det?
– Vadå känns, svarade Anna utan att titta på honom.
– Ja, hur går det?
– Med vad?
– Med studierna, lärarna. Trivs du på skolan?
Anna ryckte på axlarna
– Inga problem.
– Upplever du att det finns något skolan kan göra för dig?
Anna ryckte åter på axlarna.
– Vad går det här mötet ut på?
Jeanette gav sin rektor en mörk blick som sade att mötet borde ha förberetts bättre. Han lade armbågarna på bordet och flätade sina fingrar.
– Det är ett elevvårdsmöte. Vi håller det för att tillvarata dina intressen som studerande på den här skolan. Du har ju enligt en dom i tingsrätten gjort dig skyldig till, ja ofredande låter ju hemskt men, ohörsamhet mot en lärare här på skolan. Då vill vi veta att allt är okej med dig efter händelsen och om skolan behöver hjälpa till för att du ska kunna ta dig vidare. Finns det något skolan kan göra för dig?
– Nej.
Hans antecknade något i sin dator och vände sig till Jeanette.
– Jeanette. Du har ju koll på hur det går för Anna i de olika ämnena. Hur går det?
Jeanette sträckte sig efter sina anteckningar.
– I mina ämnen ser det ut som att Anna når ett godkänt resultat, varken mer eller mindre. Sedan i övriga ämnen, Svenska samma, Idrott viss frånvaro men resultatmässigt godkänd, Matte och NO något liknande. Nej, inget som sticker ut. Godkänd, varken mer eller mindre.
Hans vände sig mot Anna.
– Vad säger du Anna. Tycker du att det verkar stämma?
– Antagligen. Det är ju inte jag som är lärare.
– Anna, inflikade Bodil, sträckte på sig och rättade till sina glasögon: – Vi har ju träffats och samtalat ett par gånger.
– Kanske det.
– Jo, det har vi. Vid dessa tillfällen har jag erbjudit dig ett vidare samtalsstöd, men du har tackat nej. Med tanke på vad du har behövt uppleva när det gäller, ja situationen som uppstod vid lärarrummet i våras och följderna som det fick, så förstår inte jag, varför du är så kategoriskt avvisande till stödjande samtal. Jag menar, det skulle ju kunna hjälpa dig, vara ett stöd i vardagen. Vet dina föräldrar om att du har tackat nej till dessa samtal?
Anna tryckte ner händerna i sina byxfickor.
– Varför skulle de?
Lena lade en hand på Annas axel och lutade sig framåt.
– Ursäkta. Jag måste säga att inte heller jag förstår riktigt vad det här mötet går ut på. Har Anna problem i skolan, bortsett från den här incidenten som vi redan är allt för väl medvetna om, eller?
Rektor Högberg lutade sig bakåt i stolen och knäppte händerna över bröstet.
– Det är som sagt därför vi har det här mötet, för att utreda hur det är med den saken. Och det är vår skyldighet enligt både skollag och grundskoleförordning att skapa oss kännedom om eventuella behov hos en elev som har problem av disciplinär karaktär. Vi vill helt enkelt veta om vi som skola kan, eller bör göra något, hjälpa till för att göra det så bra som möjligt för Anna.
Lena petade undan en hårslinga som fallit ned framför ögonen.
– Och vad skulle det kunna vara?
– Vi har redan pratat om det kuratorsstöd man kan få. Skolsköterska finns också kopplat till elevvården, studie- och yrkesvägledare finns.
Hans Högberg gjorde en gest mot Rita, som nickade. Han fortsatte: – Redan under Annas första termin hjälpte vi ju henne att byta lärare, eftersom hon inte ansåg att hon kunde ha Kenneth Paulsson i Svenska. Ja, att incidenten i våras uppstod ändå är ju oturligt och väldigt förargligt men likväl ett faktum.
– Anna.
Det var Bodil som återtog ordet.
– Jag kan få intrycket av att du är ganska ensam i din klass. Har du några vänner på den här skolan?
– Jag klarar mig.
Anders harklade sig.
– Hon har många vänner, men de flesta kommer från hennes gamla skola.
Hans Högberg såg in i sin dator.
– Vilken skola var det nu igen?
– Stallhageskolan, sa Lena. Har det någon betydelse?
– Inte nödvändigtvis, men om Anna har sitt umgänge där så kanske hon är intresserad av att återvända dit. Vi hjälper naturligtvis till i så fall.
Sex par blickar riktades mot Anna. Hon teg och såg rakt ner i bordsskivan utan att röra en min.
– Vad säger du om det Anna, frågade rektor Högberg.
Anna fortsatte tiga. Lena såg sig omkring och flätade sina fingrar.
– Det verkar, tycker jag, som att hela utgångspunkten för det här mötet är att Anna är ett problem, att hon skulle vara någon slags våldsverkare, sa hon trevande. Jag minns när jag kom hem från jobbet den där dagen i våras och mötte Anna i köket. Hon var, hon var helt uppriven och hade så ont i ryggen att hon knappt kunde gå. Jag måste säga att jag då inte tvekade en sekund att polisanmäla händelsen.
Det var knäpp tyst kring bordet och Lena fortsatte: – Sedan är det klart, att med rättegången och allting så har väl även jag tvivlat ibland och tänkt att Anna kanske faktiskt har betett sig väldigt illa här på skolan. Men när jag tänker tillbaka på hela hennes uppväxt så verkar det ändå så konstigt. Jag menar, jag har följt henne nära ända från dagis och, visst, hon kan vara kaxig, jobbig och ganska uppkäftig. Men jag har aldrig, aldrig i något sammanhang under alla dessa år varit med om att hon skulle ha uppträtt våldsamt, eller ens hotfullt mot andra människor.
Bodil Kjellen harklade sig men hann inte ta ordet innan Lena fortsatte: – Er lärare, den här Paulsson. Vet ni varför Anna ville byta klass?
– Mamma.
Anna lät besvärad och drog i hennes tröjärm.
– Det spelar ingen roll, viskade hon.
– Vi ska nog inte prata om personer som inte är närvarande, sa Hans Högberg.
Lena såg på Hans.
– Har du själv ställt frågan, till honom eller till Anna?
Bodil Kjellen lutade sig framåt och lade bägge armbågarna på bordet.
– När det gäller våldsamma individer så debuterar generellt sett själva våldsanvändandet inte förrän under högstadietiden. Innan dess ser man oftast bara det utagerande beteendet. I mina ögon är det inget konstigt med att Anna…
– Vad säger du nu, avbröt Lena och skakade på huvudet. Ungar som blir våldsamma i högstadiet slåss med käppar redan på dagis. Det står ju i varenda föräldrabok och det bör väl för fan en behörig kurator känna till?
– Verkligheten är inte så svartvit.
– Och ändå sitter du här och försöker låtsas som att den är just svartvit.
Lena blängde ilsket på kurator Kjellén som fingrade på sina glasögon.
– Jag påstår över huvudtaget ingenting som det inte finns vetenskaplig evidens eller beprövad erfarenhet runt.
Lena slog handflatan i bordet.
– Du sitter och insinuerar att Anna är våldsbenägen. Hur fan kan det vara vetenskapligt?
– Det har jag inte gjort. Det är något du läser in i så fall. Vi vill bara Anna hennes bästa.
– I så fall är det enkelt. Det bästa för Anna är att slippa bli inkastad i väggar av era lärare. Men det är kanske inte vetenskapligt nog?
Rektor Höglund lyfte sin penna och knackade den hårt i bordet.
– Nu får vi återgå till ordningen, sa han med hög sprucken röst och harklade sig.
Det blev tyst och blickarna riktades mot honom. Han blundade som om han sökte efter orden och öppnade sedan munnen.
– Vi kan konstatera att Anna uppnår godkända resultat i de ämnen som är aktuella. Vi kan också konstatera att hon inte är intresserad av något extra stöd utöver vad som erbjuds inom ramen för den reguljära undervisningen. Hon har varken svarat ja eller nej på ett erbjudande om att byta skola. Har jag uppfattat saker och ting korrekt så långt?
Anna smällde en tuggummibubbla och sa: – Jag vill inte byta skola.
Hans suckade.
– Okey, Anna vill inte byta skola.
Han antecknade i sin dator.
– Då tror jag inte att det här mötet kan komma så mycket längre. Någon som vill säga något ytterligare?
Det var tyst kring bordet. Endast prasslet från Jeanettes bläddrande bland sina papper hördes. Hans återtog ordet.
– Jag renskriver och skickar hem ett protokoll för påseende och underskrift. Mötet är avslutat. Jeanette, du kanske kan hjälpa familjen Svärd ut?
Jeanette gav honom en mörk blick när han reste sig och öppnade konferensrummets dörr. När Anders och Lena passerade handhälsade han tafatt. Anna hade sina händer i fickorna och blicken i golvet. Snart hörde han deras fotsteg försvinna, anförda av Jeanettes avmätta småprat. Han tänkte på Kenneth Paulsson.
– Kenneth Adrian Paulsson, denne gigant, mumlade han tyst för sig själv.
För en gångs skull hade Anders Svärd tagit bussen. Arenabygget, där han hoppades få nytt jobb efter att hans nuvarande arbetsgivare gått i likvidation, låg i andra änden av den busslinje som passerade Hästvägen utanför deras Hindgata innan den cirklade sig upp mot Oxbo. På bussresan hem hade han ändå varit nedstämd och irriterad över dagens händelser. Arenan var ett gigantiskt bygge. Det borde kunna ge honom jobb för ett par år framöver och det var också vad som erbjöds honom, dock under vissa särskilda förutsättningar. En platschef som knappt kunde svenska hade mött honom och visat in honom till ett platskontor som inte var större än en toalett och mer primitivt än en städskrubb. Platschefen bredde på bruten svengelska ut texten om vad som var viktigt i den bransch där han arbetat i över tjugo år och han orkade inget annat än att umma, humma och le. Under rundvandringen på arbetsplatsen hade han inte mött mer än någon enstaka gammal bekant, resten var polacker eller från baltstaterna. Jobbigast blev det när de skulle diskutera lönen. Budet låg flera tusenlappar under vad han tänkt sig och platschefen gjorde tydligt att det inte fanns något utrymme för förhandlingar. Det slutade med att de kommit överens om att han skulle använda sin gamla firma och jobba som inhyrd egen. Under bussresan hem hade han räknat på det hela och bittert insett att nettosumman inte blev mycket högre än vad han skulle ha fått om han blivit sittande på lådan.
– Förbannade EU, sade han högt till sig själv och var nära att sparka till den med småmynt halvfulla kaffemugg som en rödögd romsk tiggare råkat ställa provocerande nära entrén till kebabstället intill busshållplatsen.
När han rundade garagelängan på Hindgatan och kunde se uppfarten till sin egen entré var fortfarande inte mer än halva kebabrullen uppäten. Hemma skulle de snart äta middag. Kebaben var ett idiotiskt infall som han själv hade svårt att förstå. I höjd med Hindgatan nummer två blev han stående och såg bort mot femman. Den låg endast ett par dörrhål från deras uppfart. Det hade stått tomt i mer än två månader, men nu verkade det som om folk rörde sig där. Var det äntligen sålt? Sedan området var nytt hade Conny och Rose-Marie Wallin bott där med fem, eller var det till och med sex barn. De var om sig, kring sig, och hade nästan alltid ett finger med när något hände i kvarteret. Conny var nog, sett över tid, grannföreningens mesta styrelseledamot och hade under ett par perioder även varit dess ordförande. När det skvallrades kunde det heta att de var påflugna och dominanta, men de var ändå omtyckta och respekterade i kvarteret. Conny hade diabetes. Ingen hade tänkt särskilt på den saken innan det blev allt mer påtagligt hur illa han for av sjukdomen. För ett par år sedan blev han helt sjukskriven från sitt jobb på en privat bilprovning och orkade sedan inte komma tillbaka som anställd. Han försökte få förtidspension men nekades. Så småningom hamnade han i fas tre och familjens ekonomi var uppenbart körd i botten. En tidig måndag morgon för drygt två månader sedan kom kronofogden och bar ut alla möbler. Huset lades på exekutiv auktion. Nu var den tydligen genomförd och någon var i färd med att flytta in.
Ett antal lådor låg staplade på uppfarten. Anders var så pass nära att han kunde urskilja klädsel och anletsdrag på den man som tycktes övervaka vad som verkade vara flyttgubbar i arbete. Han stannade upp vid en papperskorg och försökte tugga i sig det sista av kebaben samtidigt som han kisade in mot den lilla trädgården. Mannen var välklädd, ganska lång och tunnhårig. Antagligen var han betydligt äldre än honom själv. Han hade något bekant över sig, någon slags kändis? Anders bestämde sig för att gå fram och heja, vek ner den folie som omslöt kebaben för att tugga i sig bottenskrapet. Han tryckte in det i munnen och en rännil av blandad sås rann mellan fingrarna på honom, landade på hans skjorta och på byxorna, nära grenen. Han grinade illa, torkade av det värsta, och slängde de kladdiga resterna innan han lyfte upp sin arbetsbag i famnen för att dölja fläckarna och stegade fram mot Hindgatan fem. Han hade kommit på vem mannen var.
Lena satt vid köksbordet med dagens post uppsorterad i ett antal prydliga högar. Hon hade satt ett par enkla spännen i sin kastanjebruna lugg för att den inte skulle falla ner i ögonen. Överst i högen låg ett kuvert från Svea College. Hon sprättade det med en slö sax och vecklade ut brevet. Det var en kallelse till elevvårdkonferens. Informationen var knapphändig. Anna Svärd med vårdnadshavare kallades av rektor Hans Högberg. Med på mötet skulle även klassmentor Jeanette Lysander vara samt studie- och yrkesvägledare Rita Haglund och kurator Bodil Kjellén. Vid frågor kunde man ringa rektor Hans Högberg på ett nummer som Lena visste gick till en värdelös telefonväxel eftersom hon försökt ringa det tidigare i ett par andra sammanhang. Hon tittade på tid och datum för mötet och svor tyst för sig själv. Det låg på samma dag och bara en halvtimme efter den tid hon fått av vårdcentralen för provtagning. Det skulle aldrig fungera. Nu skulle hon bli tvungen att strula med att omboka någon av tiderna.
Det rasslade till utanför entrédörren. Genom köksfönstrets fördragna bomullsgardin såg hon en skugga röra sig och strax därpå stod Anders i hallen.
– Hej. Skönt att vara hemma. Vilka finns i huset?
Han såg upprymd ut och hade bråttom med att få av sig skorna.
– Bara jag. Ja, Viggen förstås.
Hunden slog några slag med svansen, utan att resa sig ur sin korg. Anders klev in i köket och slog sig ner vid köksbordet mitt emot Lena.
– Post?
– Jo. Post.
– Något till mig?
Lena räckte över kallelsen som kommit från Svea College. Han tittade flyktigt på den, lade ner den på köksbordet och sa: – Conny och Rose-Maries är äntligen bebott igen. Och vet du vem som har flyttat in?
Lena tittade upp utan att visa något större engagemang. Hon skakade på huvudet och Anders fortsatte: – Lennart Flodin, kommunalrådet. Jag mötte honom själv på vägen hit.
Lenas blick sjönk ner på hans skjorta.
– Men vad du ser ut. Har du gått omkring så där idag?
Anders såg ner på sitt bröst.
– Äh, jag har spillt bara. Hände nyss. Jag ska byta.
Han började långsamt knäppa upp knapparna i sin skjorta.
– Men det är väl en intressant nyhet att ett av stans kommunalråd flyttar in i vårt område. Han sitter i kommunstyrelsen. Fattar du vilken nytta vi kan få av det?
Lena började sprätta ett av fönsterkuverten. Hon hade burit på en molande grundirritation redan innan Anders dök upp och nu späddes den på. Först av att han inte läst kallelsen från Svea College, sedan av hans flottiga kläder. Hon vecklade ut en faktura från Bredbandsbolaget och svarade stramt: – Alltså, jag har svårt att tro på det. Varför skulle en sådan höjdare flytta in här? Har han inte köpt till sina barn, eller något i den stilen?
– Nej. Här var fint, tyckte han och varför skulle han inte kunna tycka det. Du har väl också sagt att du gillar det här området och att du inte vill flytta?
– Jodå. Men det är ändå inte Sigridsdal. Varför någon skulle sälja en flott kåk där uppe för att flytta in här, konstigt om du frågar mig. Han är ju moderat dessutom.
Anders hade fått av sig sin skjorta och stod åter i hallen, på väg in i den anslutande tvättstugan.
– Vad pratar du om? Det finns väl många moderater här.
– Anders, se dig omkring. Vilka är det som bor här? Rune Bolunds byggfirma är kanske halvkänd i stan. Häftigare än så blir det inte.
Anders kom ut från tvättstugan och trädde en vit pikétröja över huvudet.
– Jo, nu flyttar Lennart Flodin in. Det blir kanonbra. Han sätter sig i vår styrelse, värdet på kåkarna ökar, fler flyttar hit som har gott om pengar. Alla blir nöjda och glada.
– Ja, om du säger det så. Det är skönt att det inte står tomt längre hos Conny och Rose-Marie. Kan du läsa brevet jag gav dig nu?
Anders satte sig åter vid köksbordet och skummade brevet från Svea College. Han skakade på huvudet och lade det åt sidan.
– Elevvårdskonferens. Varför då?
– Vet inte. Antagligen för att domen i tingrätten har kommit.
– Ja, och? Tror de inte att vi känner till det?
– Anders, jag vet inte. Men du får banne mig följa med på mötet. Jag vägrar att gå utan dig.
– Men om jag inte kan?
– Anders, du måste lova att du följer med. Jag sitter inte där ensam med Anna en gång till.
– Om det är så viktigt så, svarade Anders och reste sig igen.
– Tack. Men vänta med att anteckna tiden. Jag ska försöka boka om den.
– Varför då?
– Äh, jag har en tid på vårdcentralen.
– Varför då?
– Rutin bara. Provtagningar.
Lena blev medveten om den molande smärtan under armhålan. Hon reste sig, gick genom hallen och vardagsrummet, öppnade altandörren och drog in ett djupt andetag. Luften var hög och klar. Hösten var påtagligt på väg nu.
Hans Högberg, rektor, hade det största av rummen i den korta administrativa korridoren. Trots det kändes det dammigt och instängt, kanske för att det saknade fönster, kanske för att det, förutom ett stort skrivbord, var belamrat med tre överfyllda bokhyllor, ett stort värdeskåp samt ett litet brunt konferensbord med fyra stolar. Rektor Högberg satt apatisk och glodde på sin whiteboardtavla. Han tänkte på sin övermäktiga att-göra-lista och vad han borde ta tag i. Brandskyddsplanen borde sedan länge uppdateras, liksom likabehandlingsplanen och planen för det systematiska arbetsmiljöarbetet. Han borde börja planera för alla medarbetarsamtal och reservera datum och tider för dem i sin redan överfyllda kalender. Årets incidentrapporter, åtgärdsplaner och andra elevutredningar låg fortfarande i en hög i säkerhetsskåpet. De borde systematiseras och arkiveras. Han borde analysera och utvärdera årets tredje omgång av arbetsmiljöenkäter som fortfarande låg orörda i hans dator och utifrån sin analys ”skapa en genomtänkt strategi för skolutveckling” som det så tjusigt hette med Skolinspektionens språkbruk. Framför allt borde han vara synlig och röra sig ute i verksamheten. Kanske borde han äntligen göra en plan för de lektionsbesök han sedan länge föresatt sig att genomföra. Hans dörr stod på glänt och ett dämpat sorl, då och då stegrat till dunsar, smällar, ett rop eller skratt påminde honom om den verksamhet som bedrevs där ute. Han suckade uppgivet inför sin att-göra-lista, visste att vad han än företog sig så skulle kontorsdörren ofelbart strax därpå öppnas och någon ny akut katastrof skulle gå före allt annat. Det kunde vara en lärare som förlorat kontrollen över en lektion, en stöld ur något elevskåp, en rasande förälder som krävde förklaringar på sonen eller dottern dåliga betyg, en journalist som ville undersöka skolbibliotekets standard. Det kunde vara snart sagt vara vad som helst. Nu var det Kenneth Paulsson som knackade försiktigt på den halvöppna dörrens insida. Rektor Högberg såg upp och svalde en svordom. Paulsson harklade sig,
– Kan jag komma in?
– Visst.
Hans slog igen sitt anteckningsblock medan Kenneth Paulsson drog fram en besöksstol och satte sig på andra sidan det väldiga skrivbordet.
– Jo, alltså, hur blir det nu, med saker och ting?
Hans Högbergs axlar åkte upp en aning. Han hatade den typen av trevande och intetsägande inledningar som krävde direkta motfrågor. Han replikerade: – Med saker och ting?
– Ja, alltså, det här har vi ju redan diskuterat. Efter det som har hänt verkar det väl ändå lite ohållbart att Anna Svärd ska gå kvar på den här skolan. Jag och antagligen inte bara jag, upplever att hon är en tickande bomb och jag känner faktiskt inte riktigt att jag kan ta ansvar för att hon finns på skolan. Jag uppfattade det som att vi var överens om det här men som det är nu är hon ju inte ens tillfälligt avstängd, om jag har förstått saker och ting rätt?
Hans skruvade på sig.
– Själva händelsen ägde ju faktiskt rum före sommarlovet och eftersom det hela hamnade i tingsrätten har vi ju blivit tvungna att avvakta domstolens utslag.
– Som har kommit nu, fyllde Paulsson i.
– Jo, som har kommit nu och därför planerar vi att snarast kalla elev med vårdnadshavare till ett elevvårdssamtal, om en vecka ungefär. Sedan får vi se vad som kommer upp där och fatta vidare beslut utifrån det. Vad jag kan bedöma är det väl inte uteslutet att det blir aktuellt med ett skolbyte.
Paulsson fnyste.
– Inte uteslutet. Hon måste bort helt enkelt. Jag kan som sagt omöjligt ta ansvar för någon säkerhet med henne vandrande i skolans lokaler.
– Det behöver du i och för sig inte heller.
– Vad menar du?
– Det är ytterst mitt ansvar. Jag är rektor.
– Formellt ja, men i praktiken gör ju inte det att vi känner oss tryggare ute i verksamheten.
Paulsson lät påstridig nu och Hans Högberg kände ilningar av intensiv olust ansätta sina skuldror. Han ville få slut på samtalet.
– För övrigt är det inte jag som fattar beslut om avstängningar eller skolförflyttning.
– Nej, det är skolans huvudman men det sker väl ändå på din inrådan?
– För huvudmannen är en elevflytt i första hand etthundrasjuttiofem tusen kronor i förlorad intäkt. Men oavsett vilket måste saker ske i rätt ordning och nästa punkt är alltså ett elevvårdssamtal.
Paulsson reste sig.
– Nåja, jag ska höra vad facket säger.
– Gör du det, sa Hans Högberg samtidigt som han böjde sig ner mot en skrivbordslåda, en signal på att annat arbete vidtog.
– Förresten.
Kenneth Paulsson stannade halvvägs mot dörren.
– Det var en sak till.
Rektor Högberg frös fast i sin rörelse med handen på skrivbordslådan. Han log ansträngt.
– Vadå?
– Maria Rodriguez.
Högberg svalde ett antal otidigheter och svarade tappert: – Vad är det med henne?
– Det känns helt enkelt ohållbart att vi delar arbetsrum och det antar jag att du förstår.
Högberg lutade sig bakåt i den mjuka kontorsstolen och drog i sina fingerleder på ett sätt som alstrade ett knastrande ljud.
– Men ni är ju fem personer där?
Kenneth Paulsson hade nu återvänt till sin stol på andra sidan skrivbordet.
– Det handlar inte om huruvida vi är två eller fem eller tio personer. Situationen är ohållbar. Idag kom hon intravande på tjänsterummet med tre elever i släptåg när jag satt och förberedde prov. Du måste flytta på henne.
Hans insåg att Paulsson inte skulle släppa frågan, att den skulle förfölja honom och utgöra ett psykosocialt arbetsmiljöproblem tills dess han vidtagit någon typ av potent åtgärd. Han sökte efter ett slagkraftigt men intetsägande svar när en snilleblixt landade välkommet i hans prövade huvud.
– Eller så flyttar du, hörde han sig själv säga.
– Jag?
Kenneth Paulssons ögon var uppspärrade och klotrunda. Han såg nollställt förvånad, nästan ugglelik ut.
– Vad menar du?
Högberg samlade sig och sa: – Kopieringsrummet har ju flyttat ut i vinkeln längst ner i korridoren. Elevassistenterna som flyttade in försvinner vid månadsskiftet. Då kan du ta det.
– Varför då?
– Tja, för att du är förstelärare till exempel och har uppgifter utöver den rena undervisningen.
Paulsson fnyste.
– Desto viktigare att jag finns i ett kollegialt sammanhang. Men nu har du ju en bra lösning åt Maria Rodriguez. Flytta dit henne. Det är mitt förslag.
Han reste sig åter för att gå men stannade i dörröppningen och vände sig om.
– Då kan hon ju ha hur mycket elever hon vill på sitt tjänsterum.
Rektor Högberg suckade djupt och återgick till sin strängt upptagna apati.
Kenneth Adrian Paulsson satt vid ett av fem skrivbord i det arbetsrum som avdelats för vad som blivit i första hand språklärare. Han hade sin vana trogen sträckt ut de långa benen och lät fötterna vila mot det lägsta planet i bokhyllan bakom skrivbordet samtidigt som han lutade sig över en komplicerad korsordskonstruktion som skulle mäta elevernas kunskaper i svenskans ordklasser. Det hade från början verkat enkelt men ju mer han arbetade med det desto mer osäker blev han på om det verkligen gick att göra som han hade tänkt från början. Saker och ting skulle bli substantiv, hade han tänkt sig men sedan kommit på att saker och ting ju faktiskt i sig själva inte var några substantiv. Det var först när de placerades i någon typ av grammatiskt sammanhang, en meningsbyggnad, som de blev substantiv. Han mindes vad hans gamle mentor på universitetet sagt: – Substantiven finns inte där ute. De går inte att sälja, köpa eller äga. Substantiven finns i språket och endast där.
En introvert irritation var under uppseglande hos Kenneth när dörren till arbetsrummet slogs upp och Maria Rodriguez kom in, tätt följd av tre elever. Hon skrattade gällt åt något som hade sagts på vägen och började bläddra i de väldiga högar som alltid låg upptravade på hennes skrivbord. Hon rotade fram några häften och vände sig mot eleverna.
– Här, sa hon. Här är något som jag tror är lämpligt för er att börja med. Det är en artikel som beskriver de sista timmarna i Jim Jones läger innan giftet börjar delas ut.
Eleverna tog emot, tackade och försvann slamrande ur rummet. Maria sjönk ner i rummets enda fåtölj och började knappa på sin mobiltelefon. Kenneth följde henne med blicken. Hans mun och ögon bildade tre raka streck i det bleka ansiktet.
– Och vad har Jim Jones självmordssekt med svenskämnets centrala innehåll att göra, om jag får fråga?
Maria lyfte blicken från sin mobil och såg på honom med öppen mun.
– Va? Nej, det handlar om gestaltning. Där är det väl egalt vad det är som gestaltas?
Hon återgick till telefonen men Kenneth fortsatte.
– Egalt. Och då tycker du att en självmordssekt är ett lämpligt tema för fjortonåringar?
Maria svarade utan att se på honom.
– Det var deras idé, inte min. Och, nej, jag har i och för sig inget problem med att mina elever får närma sig ett svårt ämne. Jag kan ta ansvar för det.
Kenneth trummade med fingrarna mot skrivbordsskivan.
– För övrigt borde väl gestaltning ligga redan under våren i sjuan?
Maria lade ner telefonen, knöt sina händer i knäet och såg nu stint på honom.
– Varför då Kenneth. Varför borde den det?
– Därför att det rimligtvis blir så om man följer de råd och anvisningar från Skolverket som vi gemensamt har bestämt oss för att vi ska utgå ifrån. För övrigt tycker jag att det är ytterst olämpligt att komma inramlande i arbetsrummet med elever i släptåg. Här kan ju ligga provmaterial, elevomdömen och allt möjligt helt öppet.
Maria skruvade på sig och höjde rösten en aning.
– Alltså, vad är det med dig egentligen. Varför är du på mig precis hela tiden? Är det för att jag lämnade in en incidentrapport?
Kenneth drog ut benen under skrivbordet och rätade på sig i stolen.
– Verkligen inte. Tingsrätten har ju som bekant fastslagit att det inte var någon incident.
– Det jag blev vittne till var en incident, oavsett vad tingsrätten kommit fram till och det hade varit tjänstefel av mig att inte rapportera.
Nu höjde även Kenneth rösten
– Det var nödvärn. Hon var ju bindgalen.
– Du, var bindgalen Kenneth. Du brast i omdöme. Det var vad jag såg med mina ögon.
Kenneth försökte le.
– Verkligen inte. Jag bara ingrep i situationen.
– Ingrep. Jo, tack.
Maria reste sig ur stolen och gick till sitt skrivbord samtidigt som hon fortsatte: – Du skrek, skitunge, tror jag faktiskt och du vräkte henne med full kraft in i väggen. Lilla Anna…
Hon blev stående framför sitt skrivbord.
– Hon skrek allt möjligt och hon vevade med armarna, fräste Kenneth och reste sig även han. Han var ett huvud längre än Maria.
– Jodå, fortsatte Maria med matt stämma. Anna skrek och hon kastade även den där lådan med tavelsudd tvärs genom lärarrummet. Jag såg det. Men det motiverar inte ditt våld.
– Nej du, jag har inte tid med det här längre.
Kenneth rafsade ihop några papper och tog ett par steg mot dörren.
– Om du vill envisas med att tingsrätten fabulerar i sin friande dom så är det inte mitt problem men jag tycker att det är oprofessionellt agerat av dig.
Maria sjönk ner i stolen vid sitt skrivbord utan att se åt hans håll. Han blev stående med handen på dörrhandtaget.
– Vet du vad jag tror?
Han fortsatte utan att invänta hennes reaktion: – Jag tror att det här bottnar i en ilska över att jag fick tjänsten som förstelärare.
Maria reagerade fortfarande inte. Kenneth tryckte ner dörrhandtaget och öppnade dröjande dörren några centimeter.
– Sedan inser du säkert att jag måste lämna en incidentrapport till rektor Högberg om den här ovanan att ha elever bland sekretessmaterialet på våra tjänsterum.
Kenneth drog upp dörren och försvann med taktfasta klapprande steg. Maria drog in luft och blev sittande i flera sekunder med lungorna fulla. Hon lät sedan luften sippra ut, långsamt, mycket långsamt.
En populär ståndpunkt är att en skola byggd på vetenskap och beprövad erfarenhet borde kunna postuleras ur resultaten av evidensbaserade experiment och undersökningar. Ur denna förhoppning uppstår också starka önskemål om att det akademiska ämnet pedagogik borde skifta fokus, från kvalitativa frågeställningar och studier, till randomiserat kvantifierade jämförelser av olika undervisningsmetoders utfall, så kallade effektstudier.
När pedagogisk forskning skall kritiseras framhålls ofta den medicinska forskningens kliniska design, samt det ackumulerade vetandet inom angränsande fält så som differentialpsykologi och kognitionsvetenskap som föredömen. Pedagogikämnet får i de jämförelser som görs, ofta spela rollen av akademisk slagpåse. Namnkunniga forskare från angränsande fält uttalar sig genomgående, med referenser till den egna disciplinen, tvärsäkert om hur ämnet borde se ut, verka och beforskas medan ämnets försvarslinje begränsar sig till något dussin verksamma inom den pedagogiska akademien. I det följande kommer jag, att med visst eftertryck, argumentera för att kritiken mot pedagogikämnet till stora delar är osaklig och animerad, att den ofta bedrivs oreflekterat samt att den, dessvärre och till stora delar, kan infogas i en auktoritär och illiberal samtidsdiskurs som verkar systematiskt och förvånansvärt synkront, i Sverige men även internationellt. En så kategorisk slutsats kan nog uppfattas som en överdrift, dock, om man betraktar den pedagogik-kritiska debattens sociogram, så är det tydligt hur konservativa, konservativt finansierade eller hos näringslivet närstående tankesmedjor, agerar som debattens motor, och det är tydligt i alternativmedia samt hos olika internetforas kommentarsfält hur högernationalistiskt präglade miljöer viftar som debattens svans. Försöken till kvalificerad och berättigad kritik av pedagogikämnet blir i denna systematiska kontext uppmärksammad och uttolkad på ett polariserande sätt, som endast vill förstärka bilden av en hopplöst förlorad akademisk disciplin. Dessa förhållanden återspeglas tyvärr också i att realpolitiken i stor utsträckning vänder den pedagogiska akademien ryggen. Utbildningsexpertis och utredningsväsende rekryteras i allt högre utsträckning från andra akademiska discipliner, så som nationalekonomi, statsvetenskap, kognitionsvetenskap med flera. Den senaste SOU:n på skolans område (SOU 2019:40) ”Jämlikhet i möjligheter och utfall i den svenska skolan” är, inte nödvändigtvis symptomatiskt, författad av två ekonomer och en socionom.
Hjulsta-gate, som blossade upp under mars 2019, är ett genretypiskt exempel på hur den pedagogiska debatten numera förs. Den började med larmrapporter om stök och våld på en grundskola utanför Stockholm. Våldet tillskrevs metoden ”lågaffektivt lärande” och huvudskyddsombudet för LR, Irene Ziverts, gick så långt som till att kräva ett föreläggande om förbud för metoden. Inom loppet av ett dygn var drevet igång. Liberalernas Roger Haddad poserade med krav om att BEO borde läggas ned och moderaternas Kristina Axén Olin krävde en omedelbar ”redovisning av arbetsmetoden”. Debattörer som Isak Skogstad vidgade diskussionen till att gälla ”progressiv pedagogik” generellt och det hävdades som en vedertagen sanning att metoden saknade vetenskaplig evidens för det sammanhang i vilken den tillämpades. Vinkeln i nationalistisk alternativmedia blev varianter på ”Ny rektor införde flumpedagogik på förortsskola” och debatten singlade snabbt mot sin logiska nollpunkt med Hanif Balis flitigt delade twitter-analys, citat: Bara 10% av svensk pedagogisk forskning handlar om metoder. 80% av forskningen är skriven på svenska så den ej kan granskas internationellt. 70% av forskningen citeras aldrig internationellt. Endast 6% av avhandlingar hade effektutvärderingar, endast 2% av hög kvalitet…För att beskriva det kort, svensk pedagogisk forskning är en intern circlejerk och svenska folket får äta kanelbullen på slutet av dagen. Utbildningschef Hamid Zafar svarade instämmande på Balis ”circlejerk-analys” genom att slå fast, citat: Intressant med tanke på att det tydligt framgår av skollagen att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Tydligen är det ok att göra undantag för vissa metoder.
Så sent som för ett par veckor sedan påstår Erik Helmersson i DN att försvararna av lågaffektivt bemötande ”uppträder sektbetonat”. Givet det autentiska koncentrat av debatten, så som jag har återgett det ovan, vill jag nog vända på det perspektivet. Eftersom även jag har uttryckt viss skepsis till inslag i metoden är mitt ärende här inte att dra en lans för Bo Hejlskov, däremot kan jag tveklöst konstatera att det i detta sammanhang är fanatismen hos motståndare till metoden som lever upp till sektformulärets kriterium 1A. Det framträder ett tydligt mönster där metodens kritiker binds samman av en gemensam idé om att ”svensk pedagogisk forskning är intern circlejerk”. Man kan dock omedelbart, och helt objektivt, slå fast att metoden ”lågaffektivt bemötande”, som ju denna debatt handlar om, inte har det bittersta med pedagogisk forskning att göra. Bo Hejlskov är legitimerad psykolog och verkar helt inom psykologförbundet. Han har i sin tur hämtat sina idéer från britten Andrew McDonnell, professor i psykologi som har forskat på metoden sedan 1980-talet och i sin tur hämtat metodens teori från psykologisk affektteori. Det generaliserade påståendet om ”bristande evidens” är hämtat ur luften. Inom området förekommer rent av upprepade ”effektstudier” som har uppvisat tydliga exempel på att antalet incidenter har minskat när bemötandet i en given verksamhet skett enligt lågaffektiva principer. I svensk kontext har den omfattande kritiska debatten som förts inte haft något ”pedagogiskt etablissemang” som motpart, utan i princip en enda person, Bo Hejlskov. För att återknyta till mitt inledande påstående, berättelsen om det lågaffektiva bemötandet är inte en berättelse om ”postmodernt pedagogiskt flum”, utan först och främst berättelsen om ett politiskt reaktivt drev, därutöver möjligen en berättelse om vilka svagheter som ligger i att bygga skolverksamhet runt enskilda effektstuderade metoder. Det som nämligen kännetecknar sociala verksamheter, i synnerhet skolan, är hur en mängd enskilda, erfarenhetsbaserade metoder hela tiden samspelar med mångfacetterade sammanhang och situationer, som de inte enkelt kan separeras från.
Hur illa vald den medicinskt tillämpade effektstudien kan vara i pedagogiska sammanhang, går också att illustrera med utgångspunkt i den debatt som för några dagar sedan anordnades av SVT i svallvågorna av Erik Helmerssons inlägg om ”den lågaffektiva sekten”. Som kombattanter ställdes i varsin ringhörna psykolog Bo Hejlskov och liberalernas skolpolitiske expert Isak Skogstad. Debatten kom ironiskt nog inte att handla om ”lågaffektivt bemötande”, utan om vilken metod som borde väljas i de fall en elev plötsligt ”kastar möbler eller spottar på sin lärare”. De i debatten föreslagna alternativen är antagligen fullt möjliga att undersöka metodiskt enligt designen för en randomiserad effektstudie av medicinskt snitt. Om vi i sammanhanget betraktar den ”obstruerande eleven/störningen” som symptomet så kan, enligt TV-debatten, potentiellt verksam behandling vara, A) Tillkalla rektor, eller B) Tömma klassrummet på övriga elever. Resultatet av ena eller andra interventionen skulle kunna avläsas i en oberoende variabel bestående av exempelvis ett antal kalibrerade och ”kontrollerade” mätpunkter avseende variansen i klassrummens relativa arbetsro över tid. I bästa fall, skulle studien kunna påvisa en systematisk skillnad i effekt mellan A och B. För att dra jämförelsen med medicinen ytterligare ett varv, är det dock tänkbart att det, liksom när det gäller läkemedel, skulle kunna gå att identifiera en lång rad bieffekter av respektive metod. Bieffekterna utgör ett omfattande problem (inte minst inom psykiatrin) för medicinen, men något säger mig att, om skolverksamhet i hög utsträckning skall utformas evidensbaserat, kommer bedömningen av diverse metoders effekter kontra deras biverkningar, att bli en mer tillspetsad syssla inom det pedagogiska fältet än någonsin inom medicinen. Jag är tämligen övertygad om att ”sysslan” skulle föra hela det evidensbaserade projektet tillbaka till den skolpolitiska ”tyckonomins” ruta 1. Det betyder inte på något sätt att pedagogik är meningslöst, eller att skola inte kan beforskas. Det betyder däremot, antagligen, att den randomiserade och kvantifierade, prydligt avgränsade effektstudien, är en illa vald vetenskaplig design när det kommer till att besvara många av de fundamentala frågorna som skolan söker svar på.
Pedagogisk forskning bör, som all forskning, utsättas för granskning och kritik. Svensk pedagogisk forskning är dock varken särskilt mycket sämre eller bättre än vad svensk forskning är i generell bemärkelse. Min huvudtes är att det omfattande drevet mot pedagogisk forskning i första hand är politiskt motiverad. Attackerna på ämnets metodval består i stor utsträckning av illa underbyggda svepargument. Diskussionens egentliga föremål är, som alltid, synen på skolans kunskapsuppdrag i relation till föreställningar om auktoritet kontra autonomi.
”Någonstans i följden av handlingar och föreställningar kan vi vänta oss finna en klass som behandlas som om den var en av sina medlemmar; eller att en medlem behandlas som om den var identisk med klassen; eller att ett unikt drag behandlas som ett allmänt eller tvärtom” (Gregory Bateson)
akademien ryggen. Utbildningsexpertis och utredningsväsende rekryteras i allt högre utsträckning från andra akademiska discipliner, så som nationalekonomi, statsvetenskap, kognitionsvetenskap med flera. Den senaste SOU:n på skolans område 
svagheter som ligger i att bygga skolverksamhet runt enskilda effektstuderade metoder. Det som nämligen kännetecknar sociala verksamheter, i synnerhet skolan, är hur en mängd enskilda, erfarenhetsbaserade metoder hela tiden samspelar med mångfacetterade sammanhang och situationer, som de inte enkelt kan separeras från.
samtider 