Som inte undgått någon skolintresserad medborgare, pågår sedan dryga decenniet en debatt gällande skolans kunskapssyn. Det är i sig inget konstigt med det. Problemet anses vara konstruktivismen. Om man får bort den, kommer skolresultaten att raka i höjden, i synnerhet när det gäller pojkar från arbetarklassen. Vän av ordning (en sällsynt fågel) frågar sig kanske vad som blir kvar av kunskapssyn, om man tar bort konstruktivismen. Den frågan ”hänger” liksom i luften, vilket blottar en grundläggande obalans i hela denna diskussion. Kritiken mot konstruktivismen har ju inte gällt enstaka fotnötter, eller spetsfundigheter i dess teorimassa. Snarare måste kritiken karakteriseras som en oresonlig totalsågning längs med fotknölarna, där målet tycks vara att perspektivet bör utraderas, begravas och glömmas. Så vad är det nya friska som skall växa? Vad är skolans kunskapssyn minus konstruktivismen?
Position 1.
Skolan behöver ingen kunskapssyn. Den skall förmedla kunskap. Punkt.
Denna position är inte att betrakta som intellektuellt hederlig. Vad vi avser med det lite slarviga uttrycket ”kunskapssyn”, är egentligen kunskapsteori (epistemologi). En teori om vad kunskap är och hur kunskapsprocessen fungerar, är ett ofrånkomligt inslag i en verksamhet som vill förvalta, systematisera, förmedla och reproducera kunskap, vilket ju är vad en skola gör. Om den inte uttrycks explicit, existerar den garanterat implicit.
Position 2.
Det finns konstruktivism och traditionalism. Traditionalism är beprövat.
Denna position är att beteckna som ett blindskott, då traditionalism knappast kan betraktas som en giltig kunskapsteori. Utifrån frågor om vad kunskap är och hur kunskapsprocessen ser ut, kan traditionalism inte ge några andra svar än att kunskap ”är vad det alltid har varit”. Eftersom detta är uppenbart osant, bör begrepp som ”traditionalism”, snarare ställas mot begrepp som ”förnyelse”, vilket för övrigt är det brukliga i alla andra sammanhang där begreppet förekommer. Konstruktivism bör hellre jämföras med andra kunskapsteorier.
Position 3.
Istället för konstruktivism, kan vi återgå till katederundervisning.
Se Position 2. Att ställa en kunskapsteori mot en klassrumsposition är lite som att ställa ett vädersystem mot en frukt.
Position 4.
1+1=2. Punkt. Varför diskutera en sådan sak?
Huruvida 1+1=2 är snarast en fråga för ontologin. Kunskapsteorier ifrågasätter normalt sett inte fakta som sådana, utan är sysselsatta med att förstå mer om hur kunskapen som sådan är beskaffad, samt hur vi kan veta, och lära oss, att 1+1=2. Just 1+1=2 används ofta som ett beskäftigt exempel på axiomatisk kunskap därför att det verkar så uppenbart bortom all tvivel. Så är det i allmänhet också. Att 1+1=2 är inget att bråka om, men att erövra insikten om att 1+1=2, det är en stor sak (se för övrigt satsens komplexa bevis, om ni inte tror mig). Vi lär oss räkna antal redan i 2-3 årsåldern. Något år därefter börjar vi ana att tal också går att addera. På denna grundval vilar sedan resten av vårt matematiska kunnande. Härvidlag erbjuder konstruktivismen ett intressant perspektiv genom att betrakta den ”lärande individen” som ett aktivt subjekt. Det räcker inte med att informera individen om att 1+1=2, utan individen måste aktivt relatera informationen till sin referensram och utföra ett mentalt arbete som så småningom kan utmynna i en personlig aha-upplevelse. Om 1+1=2 sedan har lärts in som en induktiv utsaga, eller som en deduktiv, är oerhört betydelsefullt för den fortsatta inlärningen, eller om man så vill, för hur individen fortsatt kommer att konstruera sina matematiska kunskaper. Det är utifrån en sådan typ av frågeställningar konstruktivister relativiserar kunskap, inte utifrån att 1+1=valfritt.
Position 5.
Elever skall inte lämnas ensamma åt eget kunskapssökande.
Detta är ett rimligt konstaterande, även ur ett konstruktivistiskt perspektiv. Däremot är det elevaktiva lärandet en idé om undervisning, som har postulerats ur konstruktivistisk teori. Det finns mycket som kan diskuteras när det gäller olika tillämpningar i detta sammanhang, men att lärande inbegriper aktivitet från den lärandes sida, är det få som förnekar numera.
Position 6.
Skolan måste upphöra med konstruktivism och fokusera på att förmedla fakta.
Se position 1. Inom kunskapsteori är man inte för eller emot fakta. Snarare intresserar sig teorierna för den process, enligt vilken olika typer av fakta kan relateras till förvärvandet av en mer övergripande förståelse för olika fenomen i omvärlden. I sig självt, är faktabegreppet tomt. Ingen menar på allvar att det ”viktiga” är att skolan skall förmedla fakta, vilka som helst. Utmaningen består i att, i en social process, välja och välja bort fakta, samt relatera dem till varandra på ett sätt som gynnar kunskapsprogression och en växande omvärldsförståelse (med mera). Vi kan för tydlighetens skull ta det ikoniska ”Hallands floder” som faktaexempel. Det anses allmänt vara oundgänglig faktakunskap som alla landets skolbarn bör upplysas om och känna till. Vad säger vi då om ”Härjedalens floder”, eller ”Västerbottens”? Bör barnen memorera Blädjan, Fjätan, Hoan och Ljungarn? Bör de kunna väckas på natten för att rabbla Flarkbäcken, Krycklan, Slössbäcken och Sörmjöleån? Nej, det hävdas aldrig. Faktum är att ytterst få svenskar överhuvud taget har hört talas om dessa norrländska vatten. De halländska vattendragens särställning när det gäller vad skolan bör förmedla, och historiskt har förmedlat, är intressant. Den som har passerat Ätran på väg mellan Göteborg och Malmö inser snabbt att det rör sig om ett, i sammanhanget, betydelselöst surdike. Få kan antagligen heller inte relatera till denna flod närmare än som något de en gång hört talas om i skolan. En förklaring till de halländska flodernas status skulle kunna vara att de har tillägnats den i en annan tid, då dessa vattendrag hade en större geopolitisk betydelse. En alternativ förklaring skulle kunna vara att ramsan ”Vi ska äta, ni ska laga”, lever kvar som något slags artefaktiskt kunskaps-slagg, starkare än själva det lärostoff det en gång har konstruerats för.
Lägg märke till att vi här har inlett en kunskapsteoretisk diskussion. Vi relativiserar inte fakta som sådan, däremot det aktuella faktaklustrets relevans för ett större kunskapssammanhang hos individen. Den som är lagd åt ”kunskapsrealism” eller åt behavioristiska förklaringar, lutar rimligen mot den geopolitiska förklaringen av Hallands floders popularitet, medan den konstruktivistiskt anstrukna rams-förklaringen nog bör betraktas med viss misstro, om man skall vara sin realism trogen.
Position 7.
Man måste lära in en faktagrund, innan man kan tänka abstrakt, resonera och ställa kritiska frågor.
Nu närmar vi oss i vart fall ett kunskapsteoretiskt statement. Idén antyder en atomistisk syn på kunskap. Enligt en sådan tänker man sig fakta som urskiljbara fristående enheter som tillsammans kan bilda färdiga mentala ”kunskapsbyggen” genom att delarna förmedlas till den lärande enligt en genomtänkt systematik. Först när man har tillgång till ett antal ”färdiga” kunskapsbyggen, kan man delta i en meningsfull reflekterande diskussion. Konstruktivister ser annorlunda på det hela. Förutom att synen på kunskap är mer konceptuell, än atomistisk, betraktar man i lärandeprocessen den lärande individen som aktivt förvärvande, snarare än passivt mottagande. Den lärande individen prövar oupphörligt hypoteser i det att hon ständigt jämför och gör antaganden utifrån nytillkommen, tillgänglig och inlärd information. Betrakta exempelvis en fyraårings pseudo-skrivande. Fyraåringen fyller pappret med krumelurer i förvissning om att något viktigt händer. Hon har utvecklat en ”övergripande konceptuell förståelse” och en idé om tingens relationer, innan hon har lyckats fästa sin första egentliga bokstav på papper. En observation så god som någon för att atomismen nog bör betraktas som förlegad.
Position 8.
Istället för konstruktivism, bör skolan syssla med sanna, rena och beständiga kunskapsvärden.
Det förvånar mig att denna typ av plattityder fortfarande förekommer år 2018. Betraktat som kunskapsteoretiskt grundantagande ligger det nära objektivismen, så som den har formulerats av den rysk-amerikanska filosofen Ayn Rand. Hennes kunskapsteori utgör en så klibbig metafysisk röra att den har avfärdats till och med av Jordan B. Peterson.
Position 9.
Istället för konstruktivism skulle man kunna ha ekologisk psykologi.
Detta är en intressant tanke. Förslaget framfördes i, och upptog en tredjedel, av något så ovanligt som en bästsäljande skolpolitisk diskussionsbok. Boken blev nära nog ihjälkramad av landets lärarkår och bidrog till att korståget mot konstruktivismen intensifierades. I den pågående debatten om kunskapssyn har jag dock, varken före eller efter denna bokrelease, hört eller läst en enda debattör andas ens enstaka bokstäver om den ekologiska psykologin. Så konstigt kan det vara.
Kanske är det just en projektionsyta för frustration landets alla skolexperter behöver, och som sådan erbjuder konstruktivismen, ensam spelare på den explicita planen, ett smörgåsbord av tänkbara angreppspunkter. I synnerhet om man vill medvetet missförstå saker.
Position 10.
En kunskapsteori är inte rätt eller fel. Det handlar om att välja en man gillar.
Jag har svårt för den här positionen, trots att den ibland även hävdas inom våra akademier. Jag menar att man måste skilja på teori och perspektiv, även om ett perspektiv ibland kan utgöras av en teori. En teoris värde avgörs av i vilken utsträckning den har överlevt vetenskaplig granskning. Exempelvis är inte valet mellan konstruktivistisk och behavioristisk kunskapsteori en fråga om tycke och smak, utan i hög grad en empirisk fråga. Förvisso kan inte någon av teorierna göra universella anspråk, men de bygger på en gedigen grund av forskning inom bland annat utvecklingspsykologi, lingvistik och kognitionsvetenskap. I det sammanhanget verkar det som att behaviorismens enkla stimulus-respons/belöning-bestraffning-modeller och teorins grundläggande black-box-idéer har blivit, om inte falsifierade, så grundligt tillbakavisade när det gäller deras universella giltighet. Det har varit svårare att på samma sätt punktera konstruktivismens grundläggande antaganden. Det pågår ännu forskning och en levande diskussion om konstruktivismens grundsatser, exempelvis frågan om huruvida individen har en medfödd drivkraft till lärande. Dessa har dock inte in till dags datum, på ett övertygande sätt, kunnat tillbakavisas.
En kunskapsteori utgör bara ena sidan av myntet. De tillämpningarna som sedan kommer i dess följe är nödvändigtvis varken önskvärda eller lyckade, även om teorin som sådan har ett starkt bevisvärde. Kritiken mot konstruktivismen handlar sällan om dess grundantaganden utan skjuter oftast in sig på formuleringar i skolans styrdokument, eller på tillämpningar i skolan. Antagligen är det även därför hela den kunskapsteoretiska diskussionen blir endimensionell och undanglidande. När forskare inom pedagogik ställs till svars för vad lärare gör i klassrummet, eller vad Skolverket skriver i olika dokument, och det hela kopplas till fallande skolresultat, så har konstruktivismen redan placerats på den anklagades bänk och kommer att uttolkas i ljuset av en anklagande diskurs.
De senaste åren har konstruktivismens många kritiker kunnat nöja sig med att påvisa existensen av konstruktivistiska element i skolans verksamhet och dokumentation. Blotta förekomsten har då betraktats som illa nog. De som utpekas som konstruktivister har hamnat i den defensiva rollen av att förneka konstruktivismens inflytande. Om man backar ett par steg och betraktar denna tavla så är den inte särskilt vacker. Så som jag har påvisat här ovan, missar det mesta av kritiken målet. Skall man dessutom vara noggrann, verkar konstruktivismens ”defensiva försvarare” faktiskt ha rätt. Konstruktivismen må ha omfamnats av medlemmar i olika läroplanskommitéer, men dess faktiska inflytande över skolans struktur, organisation, utveckling och innehåll är högst begränsat. Betygssystemet är bara ett av många exempel på den saken.
Resultat.
Den kritik som riktas mot konstruktivismen är omfattande, massiv och frekvent. Kritikerna utgör ingen överväldigande numerär, men tidsandan, starkt präglad av konservativa magkänslor, erbjuder mäktiga plattformar och leder till genomslag i politiken. Det leder sannolikt till att de återstående resterna av konstruktivism försvinner ur vårt skolsystem och ersätts av någon mindre uttalad ”som om”-kunskapsteori. Denna ”som om”-kunskapsteori främjar ett auktoritärt system inriktat på förmedlandet av ”beständiga fakta” och ”fasta värden”. Skolkulturen kommer troligen att påminna om den som råder kring ”engelska skolan”. Exkluderingsideologin kommer att få genomslag, liksom olika typer av nivågruppering. Med ”som om” menar jag att denna kunskapsteori, av nödvändighet kommer att vara något som närmast kan betraktas som en webersk idealmodell. Den kan aldrig förvänta sig något reellt empiriskt* stöd, utan är vad magkänslan hos våra nya skolideologer ”vill” skall utgöra det empiriska alternativet. Vad de än påstår, kommer den att kunna identifieras som någon typ av objektivistisk kunskapsteori med små möjligheter att hävda sig vetenskapligt.
*Med ”empiriskt” avses i detta sammanhang den typ av oberoende variabler som har styrt västerländsk forskning på området under större delen av efterkrigstiden, som till exempel ”förmåga till självständigt tänkande”.
normalfördelningskurva förhåller sig till objektsnivån ungefär på samma sätt som en karta förhåller sig till ett landskap. Om en karta utgör en exakt avbildning av landskapet, är den ingen karta, utan själva landskapet. En normalfördelningskurva säger mycket om hur en given population är beskaffad i ett visst avseende. Du kan dock inte omvänt, från enstaka individer i en population, härleda någon normalfördelning. Detta betyder inte att strukturnivån är mer sann än objektsnivån eller vice versa. Snarare utgör de, precis som kartan och landskapet, olika ”logiska nivåer” av samma verklighet. Jag har i 
Poängen med målrelaterade betyg anses vara att dess skala relaterar direkt till en uppsättning definierade kunskaper och förmågor. I och med detta anses de också kunna ge information till en elev om dess kunskapsprogression, samt vad som krävs för att förbättra sina resultat. Kritiken mot systemet har främst handlat om den betygsinflation systemet har genererat samt svårigheterna med att uttolka oprecisa betygskriterier. På senare tid har kritiken dock börjat föras på ett mer principiellt plan. Det ifrågasätts på kunskapsteoretiska grunder om elever kan relatera till uppnåendemål som de ännu inte har tillgodogjort sig samt om doktrinen gällande elevers ”rätt” att nå så långt som möjligt verkligen utgör en realistisk utgångspunkt för ett betygssystem. I denna kritik ligger även ett ifrågasättande av den ”absoluta godkänt-gräns” som följde med de målrelaterade betygen.
1889 bildades Sveriges första fackliga centralorganisation, Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti. I organisationen samsades parlamentarisk och facklig kamp fram till 1898, då det Socialdemokratiska partiet renodlades för parlamentariska ändamål, medan Landsorganisationen (LO) bildades för att bedriva partiets fackliga kamp. Det socialdemokraterna partiets ändamål kan således sedan begynnelsen sägas vara att tillvarata LO-kollektivets intressen i riksdagen. Framförhandlade tarifflöner, kollektivistisk lönebildning, förekommer ännu fram i våra dagar inom många av de yrken och arbetsplatser som organiseras genom LO.
Läget för dagens fackföreningsrörelse är att de står organisatoriskt och ekonomiskt väl rustade, men att deras förhandlingsutrymme har krympt väsentligt under de 30 senaste åren. De har, i varierande grad, inkorporerat en del av det nyliberala tankegods, med vilket de tvingades kompromissa under krisåren. Det har skett ett värderingsskifte i hela samhällsdiskursen, vilken också märks inom partipolitiken. Den som idag vill rösta politiskt för solidarisk lönepolitik (tariffer), har egentligen bara att välja på Vänsterpartiet.
För det andra; måste en fruktbar diskussion intressera sig för relationen mellan karta och landskap. De mest frekventa argumenten för såväl inkludering, som exkludering, handlar om att det blir bäst ”så”, för alla inblandade parter. För att bli ett argument, måste ett sådan statement ledas i bevis. Med ”bäst” åsyftas i skolans värld kunskapsresultat. När det gäller inomvariationen i sådana resultat för svensk skola, är differenserna stora mellan olika klassrum/lärare. Det förhållandet borde, sett mot ovanstående statement, implicera att graden av inkludering skiljer sig som mest åt på klassrums-/lärarnivå. Är det verkligen rimligt att tro? Med tanke på hur lag- och förordningsstyrda de olika rutinerna för formellt exkluderande/inkluderande åtgärder är inom skolsystemet förefaller det osannolikt. Däremot har svenska lärare stor frihet att sätta en egen approach på sina lektioner. Sådant som metodval och ämnesupplägg är i stort sett oreglerat. Även om en del styrmekanismer, så som lektionsbesök och kollegial samverkan, har utvecklats under senare år, är inslagen av autonomt ensamarbete fortfarande påfallande inom svensk skola. Graden av formell inkludering/exkludering har nog viss betydelse för utfallet, men utgör knappast den enskilt viktigaste faktorn. Däremot kan man på goda grunder anta en samvariation mellan den påfallande spridningen i resultat på klassrumsnivån och skillnader mellan olika lärares lektionsapproach.
den enskilda eleven med vårt kunnande, är antagligen den viktigaste didaktiska frågan vi kan ställa oss. Hit hör förstås också den intrikata frågan om vilket ansvar som rimligtvis faller på elever att, efter förmåga, ”inkludera sig”.
En av mångaskoldebattörer, outtröttlig anhängare av faktaperspektivet, postar på sociala medier en bild på en Koltrast. Vederbörande ber sina följare om hjälp med artbestämning. Själv blir jag provocerad. Människan vet inte hur en koltrast ser ut och skäms inte för att kokettera med sin okunskap. Personen har inte vett att göra en enkel googling, ”svart fågel gul näbb”. Det hade omedelbart givit svaret. Detta är en person som stundligen, med adress till svensk skola, ondgör sig över bristen på ”grundläggande allmänbildning” och gärna ironiserar över svenska ungdomars generella oduglighet. Jag vet, det är småaktigt att låta sig provoceras av sådana bagateller, men det är samtidigt min åsikt att den som propagerar för faktainlärning, själv skall kunna uppvisa en nöjbar allmänbildning. Dit hör definitivt Koltrasten. Och inte bara den, åtminstone femtiotalet nordiska fåglar borde ingå i vår gemensamma referensram, liksom femtiotalet exempel ur vår vilda flora, något tjog träd, skogens marklager och så vidare. Visst, Hallands floder hör också dit, men faktademagogernas föreställningsförmåga måste sträcka sig längre än till dessa fyra halländska vattendrag. Jan Björklund är i sammanhanget ett typexempel. När han skall ge exempel på oundgänglig basfakta, nämner han alltid något basalt fenomen som har funnits med i lågstadiets kursplaner sedan tidernas begynnelse. Ställd inför att definiera begreppen arkaisk, letargi och aritmetik blir samme Björklund totalt ställd. Det håller inte, om man vill vara trovärdig.
För övrigt är det lite egendomligt hur faktademagoger, som till exempel Björklund, blixtsnabbt säger, ”läsning, skrivning, räkning”, när de skall svara på vad som är viktigt i skolan; för läsning, skrivning och räkning handlar ju egentligen inte alls om fakta. Det är definitionsmässiga förmågor och de kan inte ”bankas” in; för inte menar man väl att benämnandet av ordklasser och satsdelar är vad som skall vara avgörande för bedömningen av någons läsförmåga, eller att en definition av begreppen algebra och aritmetik skulle vara det avgörande i ”räkning”? Nej, naturligtvis är målet att någon skall kunna tillgodogöra sig en läsupplevelse och att någon skall kunna lösa ett uppställt matematiskt problem. Läsning, skrivning, räkning kan därmed sägas vara konstruktivistiska påfund, det vill säga, de fyller ingen större funktion vid sidan om att individen själv skall kunna nyttja dem som redskap i sitt kunskapssökande. De, kan också användas som avkoppling eller i rent hedonistiska syften, men att skolan kan vara lustbetonad brukar inte föresväva vän av faktakunskap.
Om detta bör vi inte berätta, har jag lärt mig. 
andra sidan använder individen det sociala samspelet för att reglera sina egna intressen, och ofta för att uppnå fördelar. Detta måste betraktas som en grundläggande psykologisk premiss och själva premissen förändras inte av några politiska, eller organisatoriska beslut. Däremot har premissen stor betydelse för utfallet av politiska och organisatoriska beslut. Låt mig kortfattat redogöra för vad vetenskapen har kommit fram till.
sanktionstänkandet. Att paradigmet under större delen av 1900-talet kom att få prägla de nordiska samhällsmodellerna är sociologiskt sett sensationellt. Troligen möjliggjordes det av periodens höga tillväxt i kombination med en snabbt expanderande välfärdssektor. Det fanns helt enkelt framtidstro och mycket att fördela, vilket i sin tur resulterade i en hög systemisk tillitsgrad. Den solidariska politiken genererade upplevda fördelar i tillräcklig omfattning för att den inte skulle upplevas som hotfull av priviligierade grupper. Många av modellens förutsättningar försvann dock med det sena 1980-talets finanspolitiska reformer. Sedan dess har det relationella paradigmet tappat det mesta av sin historiska relevans. Samtiden har blivit sådan att klassiska liberala ståndpunkter allmänt betraktas som vänsterextremism.
Mönstret är det samma. Från 1980-talet och framåt, har en äldre politisk ämbetsmannatradition fått ge vika för en politisk managmenttradition som, enligt anhängarnas vanligaste argument, har ansetts bättre motsvara ett postindustriellt samhälles krav på effektivitet och flexibilitet. Den mest påtagliga effekten är att tidsrymden från förslag till implementering har krympt avsevärt.
Mot inkluderingstanken ställer en allt starkare opinion idéer som bygger på exkludering i varierande grad. Inför årets riksdagsval lägger 
förutsättningarna för lugn och ro i klassrummet. Ur ett avnämarperspektiv, främst föräldrar, har intresset för exkluderande lösningar kommit att flyta samman med kundperspektivet på skola. Det finns helt enkelt en förväntan på att skolan skall kunna erbjuda ett smörgåsbord av pedagogiska lösningar som svarar mot olika typer av inlärningsproblem. De mest attraktiva har allt oftare kommit att bestå av ”skräddarsydda” friskolor med väl tilltagen elevpeng.
Ett huvudmotiv för exkluderingsideologin anhängare utgörs av en önskan om arbetsro i skolans ordinarie klassrum. Man önskar att elever som förstör lektioner skall hänvisas till en verksamhet, bättre anpassad för deras behov. Brist på social anpassningsförmåga var också det viktigaste urvalskriteriet till äldre tiders specialklasser. Bråkiga elever hamnade i OBS-klass. I dagens kontext, samexisterar dock exkluderingsideologin i hög grad med det neuropsykiatriska paradigmet. NPF-samhällets önskan om att utbudet av specialklasser skall svara mot behoven hos olika typer av neuropsykiatriska diagnoser, har även blivit den bredare exkluderingsrörelsens viktigaste argument. Fortfarande, vågar jag dock påstå, består kärnan i det starka stödet för exkluderingsideologin, av en förhoppning om arbetsro i skolan. Detta nuläge väcker svåra frågor om på vilka premisser elever skall placeras i specialklasser. Skall det vara valbart eller skall det vara tvingande? Skall det kunna ske som ”en konsekvens” av det egna beteendet eller som ett resultat av en utredning, eller som ett aktivt val? Skall man på skolvalsvis kunna välja sin specialklass? Vilket svar man väljer att ge dessa frågor kommer att ha avgörande betydelse för systemets fortsatta utformning. Utan några tvångsmedel, kommer antagligen många elever med problemskapande beteenden, att vägra specialklass. Därmed kommer många att bli besvikna på systemet. Med tvångsmedel, kommer lösningarna att, som ett brev på posten, åter upplevas som stigmatiserande och kränkande.
Något som inte alls berörs i inkluderingsdebatten, är vilken verksam pedagogik man egentligen föreställer sig inom ramen för ett specialklassystem. Vad är det i specialklasspedagogiken som anses omöjligt att arbeta med inkluderat? Jag har ställt frågan i många sammanhang, men egentligen aldrig fått några svar. De svar jag får, gäller aspekter som är uppenbart möjliga att inkludera, men där det inte blivit gjort. Oftast gäller det kompetens och resurser. Kanske är exkluderingsideologin bara ännu ett exempel på samtidens segregeringsvurm i stort. Lika barn, leka bäst.
Frågan man kan ställa sig så här, ett decennium senare är; hade situationen på vår gymnasieskola sett annorlunda ut om det där och då hade funnits ett mobiltelefonförbud? Spontant är mitt svar på den frågan, nej. På vår enhet fanns det en samsyn kring hur en god ordning kunde definieras och till en sådan ordning hörde definitivt inte några störande mobiltelefoner. I praktisk juridisk mening hade ett mobiltelefonförbud inte förändrat någonting. Det går dock att betrakta den tänkta lagstiftningen ur ett annat perspektiv.
Jag blev vid ett tillfälle mordhotad av en gymnasieelev. Det började med att dennes explosiva beteendeproblem utgjorde en omöjlighet för vederbörandes närvaro på skolenheten. Jag försåg huvudmannen med underlag och de stängde av eleven en vecka (Skollagen 2010:800). Efter avstängning återkom inte eleven till skolan utan valde istället att mordhota undertecknad via sms, vilket omedelbart, i elevens frånvaro, resulterade i en ny avstängning. Sammanfattningsvis eskalerade situationen snabbt till ett läge där huvudmannen stängde av eleven för resterande läsår. Den myndiga elevens ”vårdnadshavare” överklagade till Skolinspektionen, som i en utförlig inlaga ställde ett drygt tjugotal komplicerade kontrollfrågor till vår enhet. Många av frågorna, i ett ärende där vi ansåg oss ha mycket bra på fötterna, emanerade ur rena påhitt från ”motpartens” sida. Jag behöver knappast tillägga att ärendet renderade en stor mängd arbete och att handläggningen ställde minutiösa krav på skolans dokumentation. När Skolinspektionen efter några veckors handläggning överlämnade sin dom, fann man att eleven i samband med en av avstängningssituationerna inte tillräckligt tydligt hade beretts möjligheter att yttra sig angående beslutet före dess verkställighet. Därmed skulle vederbörande med omedelbar verkan meddelas välkommen till enheten igen. Ridå.
samtider 