Ibland kunde man önska sig lite konsekvenstänk från de som tar plats i skoldebatten. Den ter sig annars som ett ihoptrasslat garnnystan med många lösa ändar. Som nu, diskussionen om våra överbelastade lärare och vad man skall göra åt saken. Moderaternas landsmöte är tydliga med att lärare bör avlastas så att de kan undervisa mer. Protesterna från lärarhåll kommer omedelbart. Avlastning, ja tack men inte mer undervisning.
Sista ordet är inte sagt och inga beslut är fattade men jag kan redan nu konstatera att devisen, låt lärare vara lärare och ägna sin tid åt undervisning har hörts en hel del det senaste året. Inte minst har devisen ljudit från lärarfacken i samband med kampanjer för statsimplementerade så kallade lärarassistenter. När det i nästa led av konkretion går upp för dem att mer utrymme för undervisning innebär just mer utrymme för undervisning blir de ledsna. Det var liksom inte så det var tänkt?
Skoldebatten hamnar allt för ofta i denna typ av ogenomtänkta vinkelvolter. En högljudd problembeskrivning får fäste i media och landar hos våra politiker som svarar med en storskaligt framhastad reform av något slag. Om vi funderar över operation lärarassistent så bör en verksam sådan handla om minst tiotusen tjänster, om den skall ge märkbar effekt. Det innebär en årlig nettokostnad på 
3,6 miljarder, sannolikt 4,0 miljarder kronor. Vem trodde att det allmänna skulle skjuta till dessa medel ovanpå förstelärarpengar, lönesatsningar och minskade klasstorlekar utan att röra lärartätheten? Det är naivt i så fall. Svensk skola kan inte räkna med några nettotillskott under överskådlig tid. Snarare är det tveksamt om den framgent kan räkna med samma andel av vår BNP. Därför måste skolan reformeras smart och konsekvenserna av varje enskild reform vara ordentligt genomtänkt.
Jag håller i sak med om, om vilket jag har tjatat en hel del, att skolan dras med ett administrativt underskott. Låt mig därför framställa ett par tänkbara nollsumme-scenarion för frågans lösning:
Om vi fullföljer de tankegångar som virvlar runt på M:s landsmöte, i sociala medier och i våra centrala lärarfack så kan vi givetvis välja att ta konsekvenserna av en storskaligt statlig implementering av skräddarsydda lärarassistenter. Dessa tar hand om allt strul som kan störa lärares undervisning och lärare kan dessutom få prov och examina centralt och anonymt rättade. Om lärare avlastas undervisningens fostrande inslag och dessutom avprofessionaliseras i bedömningshänseende, frigörs så klart kapacitet för undervisning. Låt oss säga att denna dessutom inriktas på traditionell katederundervisning, förmedling av centralt formulerat faktainnehåll så som Jan Björklund och hardcore-traditionalister förespråkar, så frigörs ännu mer kapacitet för undervisning. Man skulle, så som görs i vissa skolmodeller, kunna samla lektionsinnehåll med övningar och exempel i mappar, lektion för 
lektion, läsår för läsår och på så sätt frigöra ännu mer kapacitet för undervisning. I detta perspektiv finns det inte några starka argument för en undervisningsskyldighet understigande 30 timmar per vecka. Om svårintegrerade elever samlas i specialklasser kan dessutom klasstorlekarna ökas till minst 40 elever/klass. Ingen lärarutbildning behöver längre överstiga tre år (utom möjligen 1:e-lärarnas om de skall organisera mappsystemet). Motsvarande rationalisering kan naturligtvis göras i rektorsledet. Ett så industriellt, positivistiskt och behavioristiskt sätt att tänka kring skola är ovant för oss i Sverige och har svårt att få fäste i den faktiska verksamheten. Emellertid har idétraditionen ett starkt fäste i skoldebatten, som en abstrakt protest mot en demokratisk, värdegrundsorienterad och progressivistisk skola.
En alternativ utgångspunkt är att fortfarande erkänna skolans administrativa underskott men förlägga ansvaret för att lösa detta på skolans professionella verksamhet. De öronmärkta medel som centraldirigerats för att åtgärda ditt och datt får istället tillfalla skolenheten som en budgetförstärkning och uppdraget att lösa problemet tillerkänns den lokala verksamhetens samdistribuerade ledarskap. Lärares och rektorers professionella ansvar 
betonas mer än idag. Behovet av centrala och kommunala kontrollsystem lättar, vilket verkar administrativt avlastande i alla led. Om skolenheten bäst optimerar sin verksamhet med lärarassistenter, karriärlärare, ekonomer eller skolsekreterare bestäms av skolenheten. Behov och förutsättningar kan som bekant skilja sig en del mellan skolor. I detta scenario säkrar staten den nationella skolans likvärdighet genom att byta fokus från i första hand kontroller och påbud till att arbeta skolutvecklande.
Summa sumarum: Så som jag önskar mig skolan bör lärares undervisningstid absolut inte öka, snarare tvärtom. Därför att, i gengäld måste lärares professionella ansvar främjas och betonas. Som verksam lärare ansvarar man för att planera, genomföra och följa upp lektioner, liksom 
man ansvarar för en samvetsgrann uppföljning och bedömning av varje elev, en kontinuerlig egen fortbildning, liksom man ansvarar inför de politiskt och demokratiskt formulerade mål som finns samlade i skolans läroplan. Om framtidens skola skall ha en chans bör ingen av dessa garanter för yrkets autonomi kompromissas bort, snarare bör de återerövras. Något liknande gäller naturligtvis skolans lokala ledarskap. Inför alla storskaliga implementeringsförslag bör konsekvenstänket därför alltid finnas där, oavsett om det gäller legitimationer, förstelärare, lärarassistenter, ordningsregler, centralt rättade prov eller något annat. Skola är olika och komplex, fungerar allt sämre med storskalighet och likformighet. Skolans avsiktsförklaring är och bör vara demokratiskt beslutad, dessutom respekteras som sådan. Kraften, kunskapen, lärandeorganisationen och framåtrörelsen finns i den lokala skolverksamheten och bör respekteras som sådan.
Vad har allt detta med läraryrket att göra? Forskning och beprövad erfarenhet pekar mot att samarbetsfrämjande inslag och en upplevd känsla av relativ rättvisa främjar utvecklingen i lärandemiljöer. Konkurrenshöjande incitament och upplevt godtycke är ofta direkt kontraproduktivt.
från kärnverksamheten. Efter att nu Chile kastat in handduken står Sverige ensamt kvar i världen med denna marknadsanarkistiska skolmodell. Det bör inte få fortgå.
ligger mellan rådande läge och en återupprättad lärarauktoritet? Om man bortser från i debatten förekommande metafysiska besvärjelser, finner jag i stort sett tre element:
Ett alternativt svar är naturligtvis att öka människors makt, att avlägsna behoven av att anmäla. Det nödvändiggör en kulturförändring i sättet att tänka kring och organisera skolutveckling men en sådan är fullt möjlig att påbörja inom ramen för nuvarande skolsystem. Genom att fokusera på vertikal ömsesidighet, vertikal tillit, vertikala samarbetsfrämjande incitament och en vertikalt ansvarsfull mediapolicy kommer skolutvecklingens horisontella dimension att öka i betydelse. Skolans ledarskap transformeras från att vara atomistiskt, till att vara 
Redan på bokens första rader har man därmed riktat uppmärksamheten mot studiet av diverse sammanhang, låt vara med organisatoriska referensramar. Ett fenomen förklaras emellertid inte av att refereras till. En karta säger något om landskapet men är inte landskapet. Kartan förklarar landskapet lika lite som namnet förklarar det benämnda. I citatet ovan finns implicita referenser till en vertikal beslutshierarki. Frågeställningen insinuerar ett toppskikt som har förlorat kontakten med verkligheten (
Jag börjar dock bena i en innehållsanalys av Skolinspektionens definition. Jag har valt en enkel design för innehållsanalysen där jag vill kunna identifiera vad i definitionen som utgör 
Den avslutande bisatsen, samt skapa förståelse hos medarbetarna för samband mellan insats och resultat, beskriver ett individualistiskt, prestationsinriktat och fostrande chefskap, åter frikopplat från begreppet pedagogik. Dessutom är det möjligt att tolka begreppet insats som syftande på individuella prestationer i en skolmiljö där det ofta är processinriktad samverkan och liknande som avgör resultatet.
Det har förflutit 20 år mellan Bo Nestors definition och Skolinspektionens. Går något att utläsa ur det?
Rektor har fortfarande inte nått fram till positionen som en självklar pedagogisk ledare för skolan – kanske för att 
Vi kan här skönja en motsättning mellan vad som kan betraktas som den ”politisk styrande nivån”, företrädd av Skolinspektionen och den ”förvaltande verksamhetsnivån” företrädd av Skolledarnas riksförbund. Lägger vi därtill skolans egentliga huvudmannanivå, samt hur dessa vill beskriva ledarskapet i skolan, kan vi se tre olika ledningssfärer med tre delvis olika tolkningar, kanske agendor. Ur det senaste avtalet mellan skolans huvudmän och de fackliga organisationerna kan vi läsa följande om det pedagogiska ledarskapet,
Monoismen blev möjligen också Jan Björklunds dilemma när han tillträdde som utbildningsminister och skulle göra praktisk politik av sitt lättsmälta tankegods. Han fungerade praktiskt sett så väldigt mycket bättre i opposition. Som ansvarig, i mötet med en komplex verksamhet och verklighet, uppstod en mängd dilemman som han löpande tvingades korrigera med improviserade ad-hoc-innovationer. Ett av alla problem var just lärlingsutbildningen. ”Alla kan inte bli akademiker”, brukade Björklund säga och hävdade självsäkert att svaret utgjordes av en praktisk arbetsplatsförlagd utgång med begränsad teori. Här såg Björklund den självklara lösningen för skoltrötta och lektionsstörande strulpellar med bakvänd keps, detta trots att upprepade försök allt sedan tidigt 1970-tal gått bet på uppgiften. Efter åtta år som utbildningsminister hade Jan Björklund inte bara misslyckats med lärlingssystemet. Han hade dessutom åstadkommit en generell nedgång i antalet elever vid gymnasiala yrkesutbildningar samt en galopperande ökning av elever inskrivna vid IV (IM), d.v.s ren högstadieterapi. Han gjorde uppenbart ett antal grova missbedömningar, av vilka det grövsta kanske ligger förborgat i hans uttalande, ”alla kan inte bli akademiker”. För hur är det?
En klok politiker kommunicerar möjligheter och framtidsalternativ, snarare än begränsningar och samtidsproblem. Kanske är det först i år, 2016 och fem år efter skolreformernas genomförande, som sanningens minut äntligen orkar infinna sig för en 
För det tredje bedrivs ett omfattande politiskt kampanjande för satsningar på ”enklare arbeten”. I sammanhanget kampanjas även för ”lägre ingångslöner”. Diskussionen handlar förvisso främst om arbeten helt utan krav på utbildning, men pendelrörelsen från ett tidigare starkt fokus på avancerade kvalifikationer och matchning är tydlig.
samtider 