Nu är den bästa tiden. När sommar övergår i höst är vår trädgård som vackrast. När skymningen faller och dimslöjor omsluter all frodig grönska, sänker sig också ett inre lugn i våra stressade kroppar. Naturen är vårt hem, trädgården vårt bo. Vi blir sittande, låter natten komma, låter luften fyllas av tusen dofter, låter sommarens sista mygga sätta sig på vår nakna hud, hör en ko råma på avstånd, ser en paddas ögon glimma i mörkret, tänker, stoppa tiden, livet blir inte vackrare än så här.
Jag mår bra av att vistas i trädgården, av att så, skörda, se grödor växa och odlingar ta form. Jag delar intresset med många, trädgårdsarbete är kanske vår största folkrörelse. Våra band till naturen och grödorna tycks vara djupt rotade.
Mitt odlande är kravlöst. Där ligger kanske en av poängerna. Jag tillåter mig att leka och experimentera med färg och form, jag låter vissa saker gå över styr. Jag vill utforska möjligheter och utmana gränser för vad som över huvudtaget är möjligt. Skapandet är lika viktigt, om inte viktigare än resultatet. För mig representerar trädgården, odlandet, naturen ett hälsosamt förhållningssätt till själva livet.
Jag är som sagt långt ifrån ensam. I generell mening ligger våra, vi människors, estetiska och upplevelsemässiga preferenser nära de ideal man återfinner i en varierad naturmiljö. Vetenskaplig teori beskriver en miljö som tillfredställer våra fysiologiska och psykologiska behov genom att vara utmanande utan att kännas hotfull, vara varierad utan att kännas kaotisk. Motsvarande estetiska idéer finns inom konst- och musikvetenskap. Grovt förenklat kan man säga att de flesta teorierna är variationer på ett tema om balans mellan ordning och kaos.
I mitt eget trädgårdsskapande balanserar jag ständigt på gränsen mellan ordning och kaos. Jag mår bäst när växterna gör jobbet, när den frodiga grönskan spränger gränser och överraskar mig genom att söka nya och oväntade vägar. Då uppstår magi i landskapet. Min trädgård är Chostakovich symfoni No.7, en perfekt balansgång mellan harmoni och atonalt. Jag tänker att det nog inte är en slump att så många impressionister finner sina motiv i natur och i trädgård.
I skymningen tänds de små soldrivna lamporna och det blå skenet glimmar i mörkret.
Bland annat: Rödbeta, gulbeta, vitbeta, krasse, rosenskära, kronärtskocka, palmkål, fikonbladspumpa, nakenfröig pumpa, röd solros, gul solros, jordärtskocka, rosenböna, trädgårdssyren och hallon.
Men jag inser att mitt ideal inte är allas ideal. I villaområdet härskar en annan ordning, i många koloniområden likaså. I ett globalt perspektiv utplånas naturen och mänskligheten tränger sig samman i växande megapoliser. Det ordnade och endimensionella utgör norm, oavsett vad vetenskapen anser oss må bäst av. I villaområdet klandras inte den som förvandlar sin trädgård till golfgreen eller asfaltsöken medan den som låter gräset växa snart stöts ut. Trädens rötter, murgröna, mossa, till och med fåglar utgör hotfulla inslag i en strukturerad miljö och inrutad vardag. Det gäller att hålla sig väldigt mycket på rätt sida om gränsen mellan ordning och kaos. Hur kan det vara så?
Det verkar uppenbart att de teorier som beskriver våra estetiska preferenser inte riktigt lyckas fånga den komplexitet som uppstår i mötet mellan det yttre landskapet och vår inre verklighet, i mötet mellan fysiologiska, psykologiska och sociala behov. Och det har visat sig många gånger att vad som utgör norm i mänskliga sammanhang inte alltid måste sammanfalla med vad vi mår bra av.
Oavsett vilket, jag gillar det jag gör med, och i, vår trädgård. Och det är enkelt. En del jobb med grävning, planering, sådd och plantering på våren, en del rensning, gallring, bevattning och ansning på försommaren. Sedan sköter det mesta sig själv under sommar och semester för att explodera i form, färg, dofter och smaker fram mot hösten.
samtider 