samtider

Vår statminister tycker att landets barn och unga måste skärpa sig. De landar snett i kunskapstävlingarna mellan länder och det duger helt enkelt inte om konkurrenskraft, tillväxt o.s.v. De kan inte glo på Netflix och blippa med sina teknikprylar hela dagarna, utan nu är det lyssna på läraren och göra sina läxor som gäller. Annars… tar vi ifrån dem deras mobiltelefoner på lektionerna. Snacka om ministerstyre. Ridå.

Jo, det är inget uppbyggligt inhopp i skoldebatten han gör, vår statsminister. Skolans ordningsproblem och mobiltelefonerna har Jan Björklund tjatat om i åtta år. Ordningsproblemen var kanske det viktigaste fokusområdet i den skollag han lanserade 2010. Varje läskunnig person kan i Kap.5 innantill läsa vad som gäller för exempelvis mobiltelefoner som stör undervisningen. Lagstiftningen är redan på plats och är i juridisk mening mycket enkel att tillämpa. Om det ändå inte sker är nog problemet mer kulturellt än juridiskt.

Och anledningen till denna Löfvenska björklundare är tydligen en studie gjord vid London School of Economics (av alla ställen) som har forskat fram att elever som ägnar sig åt mobiltelefon istället för undervisning lär sig mindre. Jo, tror f-n det.

Förutom att han efterlyser lagstiftning som redan finns, är det är tråkigt att Stefan Löfvén väljer en mästrande och patriarkal ton när han talar till landets barn, ungdomar och föräldrar. Dessa är hans egentliga uppdragsgivare och de allra flesta av dem har fostrats till kritiska och självständigt tänkande individer som inget hellre vill än att bidra. De vet vad som krävs för att nå framgång i sina studier, men de vet också att ställa krav på den undervisning som utgör en stor del av deras vardag. Det är något Löfvén borde vara stolt över och ödmjuk inför. Vill man nå framgång med sin skolpolitik bör man därför lyssna på dem som befinner sig i eller nära skolans verksamhet hela dagarna. Antagligen hade bilden nyanserats och kommit att handla om viktigare saker än detta mobiltelefonsförbudsältande.

Jag instämmer dock när det gäller själva kärnfrågan. Skolan har ordningsproblem och ja, mobiltelefoner liksom annan tekniks närvaro vid fel tillfälle kan verka störande. Men för att på allvar förstå problemet måste man inse att skolan är en spegel av det samhälle den verkar i. Det finns exempelvis undersökningar som visat att så mycket som en fjärdedel av nationens produktivitet försvinner i privat surfande och mobiltelefonanvändning på våra arbetsplatser.
Högre chefer tycks vara de värsta ”syndarna” Den som ser sig omkring upptäcker också att småbarnsföräldrar inte längre tittar på sina barn. De tittar i sina skärmar. Små barn tillägnar sig tekniken redan innan två års ålder. Sådan är kontexten. Men om allt detta talas det mindre. Skolan får åter axla rollen som projektionsyta för allas våra tillkortakommanden, för ungdomsarbetslösheten, ansvardifussionen och en samtid som är svår att få grepp om.

Således försvinner inte problemet oavsett vilka lagar man inför. Förändringen kräver kulturförändring och nya sätt att tänka. Låt oss återvända till kärnfrågan, skolans ordningsproblem.

I den politiska debatten framkastas genomgående ytliga analyser som oftast inte bottnar i något annat än tro, magkänsla, fördomar eller egna gamla skolerfarenheter. Det kan antydas att landets lärare är så tappade bakom en vagn att de med berått mod skulle tillåta fri användning av ny teknik på ett sätt som står i vägen för elevernas lärande. Det kan påstås att landets lärare och rektorer helt enkelt inte begriper att de kan samla in samt även beslagta störande föremål. Dumheter. Om det för övrigt skulle vara så illa vore det väl än mer meningslöst att skälla på eleverna. Då ligger bollen uppenbart hos huvudmän och myndigheter.

Landets lärare, rektorer och elever har i sin vardag att hantera ett nationellt styrsystem som är inkonsekvent och motsägelsefullt. Verksamheten uppmanas att förena likvärdighet med individualisering, likformighet med valfrihet. De duktiga eleverna ska tillförsäkras sin egen utvecklingstakt utan att de mindre duktiga för den sakens skull halkar efter. Skolan skall vara trovärdiga i sin myndighetsutövning på en kommersialiserad marknad som gjort eleverna till kunder.

I skolans verksamhet vistas de flesta av landets barn och ungdomar. I en ordinär skolklass består majoriteten av vanliga resonabla individer, era söner och döttrar. Om man ber dem lägga undan sina telefoner så gör de i allmänhet detta. Några procent av eleverna blir dock genom sitt problemskapande beteende energitjuvar i verksamheten. Även bland dessa klarar dock skolan att komma till tals med de flesta, även om 2000-talets påtagliga segregering har bidragit till att vissa skolor får dra ett väldigt tungt lass.

Återstår en liten klick elever, kanske en på hundra som är så traumatiserade eller psykiskt labila att ingenting biter. Dessa elever kan ensamma, genom gränslöst beteende, sätta negativa avtryck i en hel skolverksamhet. Inte sällan handlar det om pojkar med en ytterst dysfunktionell självuppfattning. Våld, vandalism, maktspel, döds- och bombhot är vardag där de drar fram. Detta är en grupp elever som skolan har ytterst svårt att härbärgera. De utgör ett problem för rektor, för lärare, för skolkamrater och även för elevhälsan. Behöver det tilläggas att dessa elever inte tillgodogör sig skolans undervisning?

Men i det svenska skolsystemet har ”rätten till utbildning” helt och hållet blivit skolans ansvar in absurdum. Därför är det enda tydliga ansvar som existerar runt dessa destruktiva elever skolans ansvar för deras rätt till utbildning. Det är naturligtvis praktiskt för polis, socialtjänst m.fl, men ytterst opraktiskt för skolan. Om skolan använder någon av de ”konsekvenser” som föreskrivs i skollagens Kap 5, vägs de upp av utredningar och extra stödåtgärder enligt Kap. 3 med vilkas hjälp eleven skall ”komma på banan” igen. I många fall överklagas åtgärder eller brist på åtgärder till någon av alla de juridiska överrockar som Jan Björklund har försett skolan med. Eftersom systemen är komplicerade är risken överhängande för att skolan har begått något formaliafel på vägen och får ”på tafsen” av Skolinspektionen, vilket sedan står att läsa om i den lokala tidningen. Detta är också anledningen till att skolans huvudmän ogärna använder de möjligheter till avstängning som faktiskt finns. En gymnasieelev kan ägna sig åt mordhot och ändå slippa undan med två veckors avstängning. Det är klart att detta sätter viss prägel på skolans ordningsfrågor.

Jag menar att systemet är orimligt och en stor del av anledningen till den svenska skolans ordningsproblem. Dessa elevers ohälsa kan inte först och främst vara skolans problem. Om skolan, så som den ser ut idag, ska fungera, bör den kunna stänga av dessa elever från undervisningen. Efter avstängningen bör det falla på någon annan samhällsinstans att fånga upp problemet och samordna de insatser som behövs för att komma vidare. Jag betraktar detta som en självklarhet, i synnerhet på gymnasiet, som för övrigt är en helt frivillig skolgång (än så länge).

Jag tror att den instans som är mest lämpad för att samordna insatserna runt dessa avstängda elever är den kommunala organisationens kommunstyrelser. Det skulle ge dynamik åt detta arbete och landets skolor arbetsro. Och det är klart att inte heller dessa medborgare ska lämnas i sticket. Tvärtom.

Epilog: När jag skriver detta hör jag Jan Björklund (för vilken gång i ordningen?) prata prat om att införa lärlingsutbildning som fungerar så bra i Tyskland och Danmark. Tänk, dessa utbildningar existerade faktiskt i svensk tappning redan när han blev landets utbildningsminister för nio år sedan. Han har haft nio (!) år på sig och inte ens lyckats kolla upp vad som faktiskt skiljer de tyska och danska systemen från det svenska. Svaret på det svenska lärlingsfiaskot står på sätt och vis inskrivet i texten här ovan, men det får jag utveckla i ett kommande inlägg.