Eget arbete, kravlöshet och värde-, snarare än faktafokus, så såg den socialdemokratiska skolpolitiken ut före omläggningen. Detta om man skall tro auktoriteter som Anna Ekström och Karl-Petter Thorwaldsson. Således en flummig skolpolitik som dessutom ”missgynnade pojkar från arbetarklassen”. Var det verkligen så? Den som söker i arkiven kan nog finna ett och annat skumt s-märkt uttalande, oftast som uppenbara tidsmarkörer snarare än som idépolitiska utgångspunkter. På det hela taget förefaller dock historieskrivningen vara en praktfull halmdocka. Möjligen kan självspäkningen utgöra en fungerande retorisk figur, men i så fall en trött figur som för länge sedan har passerat sitt bäst-före-datum. Skolpolitiken lider av syrebrist. Den förtjänar åtminstone en adekvat historieskrivning som förser dåtidens begrepp och vägval med begripliga referensramar.
Eget arbete
Idag förekommer två positioner gällande eget elevarbete, 1. Skolan skall inte syssla med sånt., 2. Utan eget arbete går det inte att uppnå resultat. Inte sällan hävdas dessa två positioner samtidigt och av samma personer. Sällan förekommer några följdfrågor på detta trots att satsernas inre logik är motstridig och uppenbart bristfällig. Vad förordar dess debattörer, och vad vänder de sig emot? De svar man får, slår oftast in öppna dörrar. Att slå in öppna dörrar, betraktas för övrigt numera som ”intressant”.
Sant är att ”eget arbete” har diskuterats genom skolhistorien, dock i en annan kontext än där vi möter diskussionen idag. Diskussionen har då varit kopplad till insikten om att inlärning är en aktiv handling och att vissa förmågor måste tränas på samma sätt som faktakunskaper. Det gäller sådant som initiativ-, organisations- och samarbetsförmåga. Dessa insikter har i sin tur uppstått ur en samhällsutveckling, vars institutioner gradvis har övergett monotona arbeten och ”enkel ordergivning” till förmån för mer komplexa och självständiga roller även i samhällets breda lager. Lägg där till forskning som visat på hur val och bemästrande av studieteknik (eget arbete) i hög grad påverkar inlärningsresultatet. Sådant måste givetvis instrueras i, och tränas inom skolans ram. Hur kunde det offentliga samtalet gå från dessa viktiga slutsatser till att gälla en historieskrivning som om det någonsin funnits en opinion eller politisk position för att lämna elever ensamma med sitt lärande?
Kravlöshet
Socialdemokraterna har aldrig, vad jag vet, drivit på för en kravlös skola. Detta är ett påstående som kan härledas till lösa anklagelser och till idéer om att sådant som en jämlik och inkluderande skola i förlängningen föder kravlöshet. Det kan härledas till idéer om att demokrati och elevinflytande föder kravlöshet. I grunden har dock socialdemokratin historiskt utgjort en drivande kraft för allas rätt till likvärdig utbildning oavsett någons medfödda förköpsrätter. Vad av detta skall socialdemokratin göra avbön på, och till förmån för vad?
Få idag beklagar sig över skolagans avskaffande eller Du-reformens genomslag. Bägge utgjorde tidstypiska reformer i en allmän optimistisk samhällsutveckling där nya grupper försågs med rättigheter och kunde göra sina röster hörda. En ”frigörelsens vind” svepte genom ungdomskulturen och fick enorma konsekvenser för vad som skedde i landets alla klassrum och skolkorridorer. Vuxenvärlden kunde på den tiden bara med förfäran se på när modernitetens ”kravlösa” attityder fick fäste hos ungdomen. Inget av detta hade det bittersta med skolpolitik att göra. I socialdemokratins intresse låg dock att tämja detta ”lejon” genom konstruktiva reformer, så som exempelvis enhetsskolan. Har vi glömt vår moderna historia?
Faktafokus
Kunskap och fostran har allt sedan folkskolans tillblivelse (och även innan dess) varit de två ben på vilka den allmänna utbildningen har vilat. Genom åren har dessa ”ben” kontinuerligt uppdaterats och omformulerats för att svara mot den allmänna samhällsutvecklingens krav. Under det senaste decenniet har den ”auktoritära konservatismen” fått vind i seglen och det är denna rörelses världsbild som vinner insteg i folkopinionen och som bestämmer målbilden för sådant som vad vi menar med ”kunskap och fostran”. Det är främst hos dessa man möter narrativet om en socialdemokratisk flumskola, men deras egen målbild omgärdas av ett stort antal oklarheter.
Ingen menar att slumpmässig fakta, vilken som helst, är viktig. Som viktig fakta, avses däremot ofta sådan vi mött under vår egen skoltid, oavsett när den inföll. Vad ”fokus på annat än fakta” egentligen skulle innebära, förblir gåtfullt. Däremot har det under lång tid förts en intressant diskussion om kunskapssyn, där bl.a annat Socialdemokraterna har anammat ett kunskapsbegrepp som ifrågasätter äldre tiders atomistiska och positivistiska syn på fakta. Man har hävdat sådant som att fakta bör ”sättas i sammanhang” och att vad som betecknas som fakta kan förändras från en tid till annan eller bero på val av perspektiv. Man har, på goda grunder, vänt sig mot den institutionella indoktrinering som i det predemokratiska Sverige har bedrivits av kyrkan och rikets priviligierade elit.
Den stora ironin är dock, att den auktoritära konservatismens förespråkare, som genomgående förfäktar varje tanke på att skolan skall syssla med fostran, själva tycks närmast besatta av det samma. Nästan utan undantag handlar deras inspel om vilka regler som skall/inte skall gälla i skolan eller vilka elevbeteenden som är/inte är okey. En namnkunnig debattör koketterar med att vederbörandes elever får stå på led för att marschera in i klassrummet och samfällt säga ”god morgon magistern”. Skolverkets GD hävdar att skolans viktigaste utmaning handlar om att ”lära eleverna underordning”. Ett stort konservativt riksdagsparti anser att skolan måste förmedla ”svenska traditioner och värderingar”. Svaret på frågan om vad som ligger i ”fokus på fakta”, eller hur detta skall gå till, klingar dock obesvarad. Där stannar det vid vurmen för prov och betyg, vilket egentligen är en helt annan diskussion än den om faktafokus.
För min del betraktar jag dagens skolpolitiska hegemoni som en kombination av historieförfalskning och väloljad illiberal propaganda.Vad gäller Socialdemokraternas omläggning har jag överhuvud taget svårt att förstå ”från vad, till vad”?
Om detta bör vi inte berätta, har jag lärt mig. 
andra sidan använder individen det sociala samspelet för att reglera sina egna intressen, och ofta för att uppnå fördelar. Detta måste betraktas som en grundläggande psykologisk premiss och själva premissen förändras inte av några politiska, eller organisatoriska beslut. Däremot har premissen stor betydelse för utfallet av politiska och organisatoriska beslut. Låt mig kortfattat redogöra för vad vetenskapen har kommit fram till.
sanktionstänkandet. Att paradigmet under större delen av 1900-talet kom att få prägla de nordiska samhällsmodellerna är sociologiskt sett sensationellt. Troligen möjliggjordes det av periodens höga tillväxt i kombination med en snabbt expanderande välfärdssektor. Det fanns helt enkelt framtidstro och mycket att fördela, vilket i sin tur resulterade i en hög systemisk tillitsgrad. Den solidariska politiken genererade upplevda fördelar i tillräcklig omfattning för att den inte skulle upplevas som hotfull av priviligierade grupper. Många av modellens förutsättningar försvann dock med det sena 1980-talets finanspolitiska reformer. Sedan dess har det relationella paradigmet tappat det mesta av sin historiska relevans. Samtiden har blivit sådan att klassiska liberala ståndpunkter allmänt betraktas som vänsterextremism.
egentligen bara är en detalj i sammanhanget. Vidare låter såväl Ekström, som rapporterande media, påskina att frågan aldrig har utretts ordentligt. Sanningen är att den har utretts nästan oavbrutet ända sedan tidigt 90-tal.
Förebilden tycks alltså närmast ha varit en ”collegeidé” av amerikansk modell, och en del av intentionerna hade antagligen kunnat förverkligas, om reformen 1994 faktiskt hade implementerats ute på skolorna. För, och detta är den aldrig diskuterade elefanten i rummet, det skedde aldrig. Vid reformeringen följde landets gymnasieskolor minsta motståndets lag och behöll så långt det var möjligt både sin gamla organisation och sitt inarbetade organisationstänk. Även om det i kölvattnet av reformen uppstod en del egendomliga kurser och programinriktningar, inskränkte sig de gängse gymnasieelevernas ”fria val” till ett par tungrodda och logistiskt svårmanövrerade tillfällen då de från ett budgetansträngande smörgåsbord (med viss tur) kunde välja något ”fritt valt”. Den ”flexibilitet” man efterlyst i förarbetena till reformen, lyste med sin frånvaro och våra gymnasieskolor tuffade vidare med ungefär den organisation man lutat sig mot under närmast föregående decennier. Min slutsats är således att det kursutformade gymnasiet egentligen aldrig genomfördes, aldrig har genomförts. Vi har i Sverige alltjämt ett ämnesutformat gymnasium, men med kursbetyg. Landets gymnasieskolor gavs aldrig någon rimlig förutsättning att sjösätta ett kursutformat system, eftersom ett sådant hade krävt en helt annan typ av logistisk och administrativ förvaltning, en ”liten detalj” som glömdes bort av dåtidens reformatörer.
Jag tror för min del att kursutformning är en potentiellt bra idé, men att svensk skolkultur är långt ifrån mogen för den kulturförändring som ett sådant system kräver för att dess fördelar skall bli synliga. Sverige är dessutom ett litet glesbefolkat land som kan ha svårt att härbärgera den flexibilitet och stordrift systemet kräver. Ämnesutformning ligger i tangentens riktning och är därför antagligen vad som bör förordas även om det försvårar gymnasiesystemets möjlighet att vara relevant för sina avnämare. Även om systemet blir mer statiskt, kan det dock gynna ämnesfördjupning och motverka trivialisering av skolans kunskapsinnehåll. Att det i ett ämnesutformat gymnasium bör sättas ämnesbetyg skall väl inte ens behöva diskuteras?
samtider 