Någonting har hänt i skoldebatten. Det har börjat talas om Jan Björklund i imperfektum. ”Vår skola faller samman, men Björklunds politik var ändå den rätta”. Operationen lyckades, men patienten dog. Jan Björklund själv har dragit sig tillbaks till sin håla och begrundar storögt förödelsen. Hans förvåning är fullkomligt oförställd. Så in i märgen övertygad om de egna idéernas förträfflighet har ingen politiker varit före honom. Den gamla byskolan i Skene fungerade ju. Han blev inte bara befäl. Han blev till och med minister, skolminister. Vad saknades? Tramporgeln? Borde han ha lagt även det lagförslaget?
Nu öppnar sig åter skolan som politiskt slagfält. Nytänkandet står som spön i backen. Mer pengar och mindre byråkrati. Högre lärare och större läxor. Nej, det här var inte lätt. Jan Björklund har dominerat debatten i två decennier, och han hade ju rätt, även om det mesta verkar gå åt h-e. Förslagen blir prydligt avgränsade och perifera. En liten prioritering här, en liten återställare där. Nej, själva den rådande skolpolitiska tankehegemonin vågar vi inte röra. Den som försöker straffas med döden, den politiska.
Läsförståelse är viktigt. Det är svårt att säga emot, men skolresultaten rasar även här. Det har KD upptäckt. Det jobbiga är att svenska elever tappar tabellplaceringar i tävlingen mellan länder, och KD har forskat fram varför. De tränar för lite! Mängden träning har minskat från 1800 till 1500 timmar. Det är hela 300 timmar, vilket torde motsvara läsningen av samtliga volymer i Jules Vernes produktion, från Voyage en Angleterre et en Écosse 1859 till Les Naufragés du « Jonathan » 1909. Vi talar alltså om 50 års produktion av odödliga verk som våra svenska elever går miste om. Fruktansvärt. Men möjligt att förändra.
KD ger oss timmarna tillbaka. Det kan ske genom att korta sommarlovet. Det är också viktigt att läraren leder dessa timmar så att läsförståelsen verkligen ökar. Så att vi får valuta för pengarna, för detta kostar. Jag får det till cirka 1,5 miljard. Välinvesterade pengar, om analysen stämmer. Kan vi vara säkra på det?
KD säger att läsförståelse är viktig även för att förstå andra ämnen, som exempelvis samhällskunskap. Oj. Förekommer det även i andra ämnen än svenska att eleverna läser och skriver? Men läser och skriver de då utan att öva sin läsförståelse? Det verkar i så fall märkligt. Kan det rent av vara så att 50 år av skolutveckling inneburit en breddning, modernisering och omvärldsanpassning av skolans ämnesstruktur, där man ansett det nödvändigt att integrera läsandet och skrivandet i andra sammanhang än själva svenskämnet? Nu blev det komplicerat.
Bunkefloprojektets resultat är entydiga. Jo, jag vet att ni inte vill höra detta, att ni håller för öronen och skriker. För det är verkligen underligt, men inte desto mindre sant. Genom att eleverna fick motion och idrott varje dag förbättrade de sina skolresultat, inte bara sin läsförståelse, utan allt! Det är som ett trolleri, omöjligt att ta till sig. Dessutom mycket billigare än att läsa svenska på sommarlovet. Liknande resultat har redovisats inom arbetslivet när anställda har beviljats friskvård på arbetstid. Produktionen har gått upp. Obegripligt! Så svårt att fatta, att arbetsgivarna sparat in förmånen vid första bästa tillfälle trots att de haft resultaten framför ögonen i sin bokföring. Friskvård och motion är ju dessutom roligt. Hur ska det kunna gynna så allvarliga saker som produktion och läsförståelse? Flumm!
Hoppsan. Nu råkade jag utmana den rådande skolpolitiska tankehegemonin. Min text straffas med döden, den politiska. Samma öde som Bunkefloprojektet. Reaktionen är irrationell men en realitet. Är det en liten kvarleva av en Luther som viskar i vårt öra? ”Livet ska inte vara enkelt, allt kan inte vara roligt”.
Engelska är viktigt. Här är våra elever duktiga. Jo, men är engelska så viktigt, egentligen? Borde eleverna inte hellre lära sig kinesiska? Alltså, det här är så typiskt. Så fort svenska barn- och ungdomar är bra på något, så ska det dissas. Så var det även med pekplattorna. Debatten handlar 99 gånger av 100 om alla fel och brister och utmynnar i eländesskildringar om psykisk ohälsa, kompetensbrist eller ungdomsarbetslöshet. Den politiska lösningen heter pluggskola och lågbetalda instegsjobb. Och tvång, för dem som vägrar. Så otroligt fantasilöst. Sveriges barn- och ungdomar måste vara de mest odugligförklarade i hela världen (nej, inte dina barn, andras ungar). Vad kan de någonsin hoppas på att få ut av framtiden, annat än ett andrahandskontrakt till marknadsmässig fantasihyra och ett lågbetalt instegsjobb där arbetsgivaren subventioneras för att han har den stora godheten att ta emot dem?
Är jag orättvis? Möjligen, men jag tycker verkligen att svenska barn- och ungdomar är fantastiskt kompententa. De är utan tvivel landets mest värdefulla naturresurs, det sista vi har råd att spara på. Uppmuntrade, inbjudna, efterfrågade och vänligt bemötta, kommer de att uträtta storverk och ge allas vår framtid en ordentlig guldkant. Kan inte skoldebatten börja precis där?
samtider 