Med anledning av Lunds kommuns reaktioner på arbetsmiljöverkets granskning av PRAO mm i stadens grundskola, återpubliceras vad jag förutsåg redan då, redan för ett år sedan:
Arbetsmiljöverket har presenterat nya regler för hur barn och unga får arbeta. Det är en omfattande regelsamling. I samband med att reglerna trädde i kraft för ett par veckor sedan, passade moderaterna på att föreslå obligatorisk gymnasiepraktik för alla elever oavsett program. Lite som eld och vatten således. Är ni med?
Nej, kanske inte. Men jag ska förtydliga. Om ni minns förekom i tidningar och TV härom leden ett mindre drev mot olika gymnasieskolor vars elever saknade praktikplatser. Upphovet till skriverierna var kritik som framförts av den så kallade Skolinspektionen (ett då välkänt statligt verk med en medialt slagkraftig kommunikationsstrategi). Vid den tidpunkt då dessa indignationsdrypande skandaler kreverade i våra medier, smattrade bombmattan av improviserade skolreformer signerade Jan Björklund, som tätast över landets lärare och elever. Bristen på praktikplatser dränktes snart av nya och större skolskandaler. En kvardröjande effekt var emellertid att en annan statlig myndighet väcktes ur sin slummer.
Arbetmiljöverket hade avundsjukt följt den massmediala catwalk som Skolinspektionen tillskansat sig i media genom att arbeta enligt en dramaturgi byggd på ”spanska inkvisitionsprinciper”. De drog den logiskt kristallklara slutsatsen att vissa elevers avsaknad av praktikplatser ju innebar att andra faktiskt vistades på olika ställen ute i arbetslivet. I så fall förekom med stor sannolikhet verktyg, maskiner, kemikalier, höjder och andra farligheter i deras omedelbara närhet. Kanske förekom rent av diverse redskap i händerna på dessa ungdomar. Och hade de inte hört någonstans att det även i den gymnasiala skolmiljön förekom utrustade verkstäder ja, rent av fullt utrustade kök med sylvassa knivar och skållhet buljong? Inspektion. Basta!
Arbetsmiljöverket ägnade fjolåret åt sin Eriksgata genom svensk gymnasieskola. Succé? Knappast. Trots mängder av förelägganden blev det sällan mer än enspaltare i lokalpressen. Kanske tog den tilltagande lågkonjunkturen udden av det hela. Verket lyckades dock samla material till sin 32 sidor långa AFS 2012:3, om hur barn och unga får arbeta.
Och nu möter arbetsmiljöverkets nya AFS, moderaternas förslag om gymnasiepraktik för alla elever. Ett intressant faktum är att det idag är ännu färre gymnasieelever som har praktikplats. Färre än vad som var fallet då skriverierna efter Skolinspektionens larm rasade som mest. Konjunktursvackan har säkert sin del i detta, men arbetsmiljöverkets aktiviteter kan ha förstärkt arbetsgivarnas tendens att dra öronen åt sig och vänligt men bestämt tacka nej till allt ansvar för minderårigas närvaro på sina arbetsplatser. Kraven på arbetsgivarna blir allt mer detaljerade och innebär, precis som i skolan, nya dokumentationskrav, utbildningskrav och ständiga arbetsmiljöinventeringar. Uppfylls inte kraven riskerar man att jämte skolan ställas till svars för de skador som kan uppkomma på en ung människa som halkar, ramlar eller skär sig. Det börjar helt enkelt bli allt för besvärligt att ta emot elever.
Inget av det här vet moderaterna. Det är förhållanden som rör den så kallade verkligheten, sådant som inte syns på den politiska generalstabskartan. De flesta som går till ett arbete eller till en skola på dagarna suckar uppgivet åt förslaget. Det finns inte några praktikplatser, lika lite som det fanns några lärlingsplatser när den fixa idén var på varje politikerläpp. Det existerar ingen skyldighet att ta emot några praktikanter, bara en skyldighet för skolorna att fixa fram platserna. Centralstyrningens vanliga moment 22.
Jag kommer att tänka på riskbedömning. Förr i tiden betydde riskbedömning att man bedömde en risk för att undvika den. Numera innebär riskbedömning att man dokumenterar noggrant, gör checklistor och förteckningar så att man i händelse av en olycka kan friskriva sig från juridiskt ansvar. Vid sidan om detta arbetar man med riskeliminering snarare än faktisk riskbedömning.
Inget av det här förekom i Bangladesh. Lilla Resmi, två år, löpte som hon ville bland stentrappor, vattendammar, hundar, köksverktyg och vävstolar. Vid ett tillfälle gastade hon och ville följa med pappa Radja på motorcykel till bymarknaden. Mamma Popji lyfte resolut upp henne på sadeln bakom pappa, hon greppade tag i hans jacka och de försvann i ett dammoln. I Sverige hade sådana föräldrar omedelbart förlorat vårdnaden. En svensk tvååring hade för övrigt trillat av sadeln direkt.
För. Jag föreställer mig att en tvååring i Bangladesh är oerhört mycket mer kompetent än sin svenska motsvarighet när det kommer till sådant som motoriska färdigheter, företagsamhet och riskbedömning. De tvingas tidigare än svenska barn ta ansvar, utsätts för fler risker och även konsekvenserna av dem. Trots detta tycks inte avgjort många fler ”stryka med”. Bangladesh närmar sig snabbt den nordiska medellivslängden.
Det är således inte otänkbart att vår svenska riskelimineringsstrategi, med nollvisioner för alla tänkbara farligheter, börjar bli kontraproduktiv. När vi lotsar våra små genom barndomen försedda med hjälm, sele och sträng övervakning förlorar de kanske något på vägen. Omdömet, eller det sunda förnuftet. Och värre. När vi lotsar våra ungdomar genom gymnasiet utan att de ställs inför en enda kvalificerad utmaning eller riskbedömning, blir livet plötsligt fruktansvärt farligt den dag de lämnar skolan och ställs på egna ben.
Tänk om funktionen för olycksrisker ser ut så här:
Det är inte en omöjlighet, kanske till och med rimligt. Då blir frågan om riskbedömningar kanske ett av de kvistigaste problemen vi som modernt samhälle har att hantera. Få människor förespråkar ju nonchalans och dumdristighet. Varje förolyckat barn väcker förtvivlan, krav på ansvar och åtgärder. Det är naturligt. Men om ingen nollvision någonsin kan förverkligas, ställs vi inför den nästan omänskligt svåra utmaningen att hitta den intrikata balanspunkt där våra förebyggande säkerhetsåtgärder befinner sig på en lagom = optimal nivå.
samtider 