Jag kommer under fem blogginlägg att ställa diagnos på den vetenskapliga disciplinen organisationsteori. Inläggen kommer att utmynna i att jag antingen slutgiltigt dömer ut disciplinen som kvasivetenskap, eller pekar ut några rimliga utgångspunkter för en väg framåt. Vi får se vilket det blir.
Tiden är nu mogen för att begrava organisationsteorin som vetenskaplig disciplin. Ut med dess badvatten bör systemteorin följa, liksom human resources, strukturella och politiska perspektiv. Släng även ut de organisationsteoretiskt anstrukna socialpsykologerna och de symboliska interaktionisterna. Alla har de förväxlat organisationen med ett nära och besläktat, men ändå väsensskilt fenomen, nämligen sammanhanget. Boken Nya perspektiv på organisation och ledarskap, inleds med en fråga,
”Sears var under mer än ett sekel USA:s största och mest framgångsrika detaljhandelskedja innan Wal-Mart tog ledningen på 1980-talet. Hur kom det sig att ledningen för Sears inte insåg det hot som Wal-Mart utgjorde? Blev utsikten otydlig från toppen av Amerikas högsta byggnad, Chicago Sears Tower?” (Bolman & Deal, 1997 sid. 21).
Redan på bokens första rader har man därmed riktat uppmärksamheten mot studiet av diverse sammanhang, låt vara med organisatoriska referensramar. Ett fenomen förklaras emellertid inte av att refereras till. En karta säger något om landskapet men är inte landskapet. Kartan förklarar landskapet lika lite som namnet förklarar det benämnda. I citatet ovan finns implicita referenser till en vertikal beslutshierarki. Frågeställningen insinuerar ett toppskikt som har förlorat kontakten med verkligheten (jfr m. studier av svenska Facit AB). Författarna har därmed valt en, med Paul Moxnes typiska språkbruk, arketypisk karta över våra djuproller, där sonen dödar fadern (Moxnes, 1995 s. 78-79). Emellertid, om organisationer i någon mening representerar ett fenomen öppet för empiriska studier, borde då inte en organisationsteoretisk problemställning ha varit den motsatta? Vilken slags ordning representerar en detaljhandelkedja som kan dominera en kontinent under mer än ett sekel?
Sammanhanget är som fenomen och studieobjekt intressant och det tycks på flera sätt direkt referera till begreppet organisation. Dock är de existerande teoriernas ständiga begreppssammanblandning ett problem. Sammanhang är flyktiga. Som sammanhanget självt förflyktigas även den teori som (i tron att det är en organisation) studerar det. Organisationsteorier får därmed korta bäst-före-datum och dess teoretiker är i bästa fall begåvade samtidsrecensenter. I boken Organisationskultur ställs exempelvis frågan varför 1990-talet har inneburit en explosion i litteratur av detta slag (Bang, 2000 s. 15-16). Av sex förslag på svar berör typiskt nog inget enda det eventuella följa John-beteende som förefaller uppenbart för en utomstående betraktare.
Finns då något barn i badvattnet, existerar organisationen bortom metafysiken? Om frågan kan besvaras jakande kan vi utropa: Organisationsteorin är död! Länge leve organisationsteorin!
To be continued!
Litteratur
Bang, Henning (1994): Organisationskultur. Lund: Studentlitteratur.
Bolman, Lee & Deal, Terrence (1995): Nya perspektiv på organisation och ledarskap. Lund: Studentlitteratur.
Moxnes, Paul (1995): Hjältar Häxor Horor – och andra djuproller i mänskligt samspel. Stockholm: Natur och Kultur.
samtider 