I den tryckande högsommarvärmen är det många som grubblar över världens stora arkeologiska mysterier. Hur byggdes pyramiderna? Till vad användes Machu Picchu? Vad hände med Påsköns civilisation? I detta sammanhang är det ironiskt att ett av de kanske största mysterierierna av dem alla finns inom vårt eget lands gränser, men att det trots det är okänt för de allra flesta svenskar. Jag tänker naturligtvis på Falbygdens häpnadsväckande ansamling av gånggrifter, byggda runt 3300 f.Kr.
Gångrifter är väldiga stenkonstruktioner som byggdes av den sk trattbägarkulturen i norra Europa mellan åren 3500 till 3000 f.Kr. Gångrifterna är de megalitgravar som troligen kom att ersätta de enklare dösarna och det kan vara svårt att förstå hur dessa forntida byggnadsverk med sina elegant hopfogade stenblock i megaformat alls kunde åstadkommas utan några moderna hjälpmedel. En enda megalitgrav kan bestå av bortåt 300 ton (!) sten. Enskilda stenblock kan väga 26 ton.
Gånggrifterna är i sig själva fantasieggande mysterier, men det är den exempellösa ansamlingen av dessa megalitgravar på just falbygden som är den stora arkeologiska gåtan. Varför i hela friden samlades de just här? För en nutida betraktare ger det intrycket av att falbygden måste ha varit ett forntida kulturcentrum, en megapolis, av globala dimensioner. I vilket fall som helst har området haft en enormt stor betydelse för dåtidens människor.
I Sverige har man funnit totalt 296 gånggrifter fördelade på de södra landskapen upp till Södermanland. Totalt finns 52 av dessa utspridda över Skåne. Av de återstående 244 gravarna ligger hela 203 på Falbygden inom en yta som i stort sett sammanfaller med Falköpings kommuns gränser. Det innebär en extrem ansamling av megalitgravar som inte kan återfinnas någon annanstans i världen. Arkeologie doktor Lars Bägerfeldt skriver, ”Om det endast hade funnits låt säga 10 gånggrifter på Falbygden, hade vi även i detta fall kunnat tala om ett mycket stort antal, och att det hade krävts en speciell förklaring för att kunna förstå vad som hade inträffat. Nu finns det inte bara tio gånggrifter, utan ett par hundra. Här krävs – milt uttryckt- en extra-ordinär förklaring. Som jämförelse vill jag bara framföra liknelsen vad medeltidsexperterna skulle säga om Skara stad istället för en enda domkyrka hade haft t.ex 41 domkyrkor.”
Arkeologer är generellt sett livrädda för att spekulera bortom de givna slutsatser de kan dra ur sina objektiva fyndigheter. Därför har få vågat spekulera i möjliga förklaringar till vad som försiggick på falbygden för drygt 5000 år sedan. Några saker vet vi dock.
Den plötsliga explosionen av byggande på falbygden har sin nästan exakta motsvarighet i en dansk nedgång. Mycket talar för en kulturell kollaps av något slag som resulterat i en omfattande folkomflyttning. Stora mängder emigranter tycks ha lämnat Jylland och många av dem tycks via Ätran ha tagit sig till falbygden och slagit sig ned där. En pausibel teori är att strider och oroligheter har tvingat bort vissa folkgrupper, men det går aldrig att bevisa och den stora ansamlingen på just falbygden förblir även i ett sådant perspektiv ett mysterium.
Arkeolog Lars Bägerfeldt står själv för den mest fantasifulla förklaringen. I samarbete med astroarkeologer har han kartlagt astronomiska händelser under den berörda perioden. Man har funnit två totala solförmörkelser daterade till 3337 f.Kr respektive 
3299 f.Kr vars skuggbälten täcker de aktuella områdena. Det finns oomtvistade teorier som visar på astronomins betydelse för hur megalitgravar placerats och konstruerats och det är därmed inte uteslutet att solförmörkelser kunde ha setts som himmelska varsel vilka kunde utlösa kulturella kriser. Men om detta kan vi bara gissa.
Vad som först slår mitt otränade arkeologiska öga är själva området falbygdens mycket speciella topografi. Falbygden kan liknas vid en kalkrik gryta nästan helt omsluten av landskapets speciella platåberg. Det högsta och mest iögonenfallande av dem, Ålleberg, är också platsen för de största och mest imponerande gånggrifterna. Ragnvalds grav är den största av dem alla. För en forntida betraktare måste, om gånggrifterna manifesterar deras andliga tankesystem, området ha tett sig som en gudavärldens förgård eller som en jordisk passage till dödsriket. Om allt detta finner jag i stort sett inget i litteraturen kring gånggrifterna. I gånggrifternas konstruktion talar dock mycket för att de har betraktats som en symbolisk, eller mer påtaglig än så, kontaktyta mellan det levande och döda.
Det behövs inte mycket fantasi för att se hur platåbergen runt falbygden tycks efterlikna en jättelik gånggrift. Den spektakulära rasbranten vid Ållebergs norrände tycks ha haft symbolisk betydelse under en lång obruten historisk period. Ur rasbranten grävs 
långt senare en av Skandinaviens förnämsta guldskatter fram och markerna nära rasbranten är de arkeologiskt fyndtätaste i Sverige. Än i våra dagar lever myten om ”ryttare” som vilar i berget och som vaknar till liv i tider av ofred. Jo, jag föreslår nog själva landskapets symboliska betydelse som en rimlig hypotes för tolkningen av gånggrifternas mysterium.
Den som har någon semesterdag över råder jag definitivt ett besök på falbygden i Falköpings kommun. Se de mäktiga gånggrifterna i Karleby, betrakta (tankfullt) panoramat från Ållebergs änne, ät er medhavda picknick vid Ekornavallens gravfält. Svalka finns på 300 meters höjd i skogssjön på Mösseberg. Och glöm inte Hornborgasjön. Jag vågar utlova en givande dag.
Bilder: (1) utsikt från Ålleberg, (2) skiss över gånggrift, (3) gånggrift Karleby, (4) vy över Plantaberget, (5,6) nytagna bilder från Møn, Kong Asgers grav som är Danmarks största gånggrift samt en närbelägen äldre dös.
samtider 