Den naiva men ändå så starka drömmen om att få bestiga världens högsta berg. Att få tillbringa de där minuterna på världens tak med den hisnande vyn över Himalaya och den stegrade livskänslan som brusar genom kroppen. Jag känner varje steg och handgrepp över det sista hindret vid Hillary Step och ibland inbillar jag mig att jag verkligen har bestigit Mount Everest i ett tidigare liv. Snarare har jag nog förläst mig. En enskild händelse, som ”the Mount Everest Disaster” har genererat ett dussin böcker och många är de rastlösa kvällar då jag somnat med näsan i Jon Krakauers, Lene Gammelgaards, eller David Lagerkrantz skildringar av den dramatiska kväll som krävde åtta människors liv 1996.
Om jag ska vara riktigt ärlig så kommer min dröm om Mount Everest aldrig att gå i uppfyllelse. Jag vet det av den enkla anledningen att mina anlag för svindel aldrig kommer att tillåta den avslutande kamvandringen till toppen. Bara tanken på det 
bråddjup som öppnar sig nedanför kammen är tillräckligt för att en viss yrsel ska infinna sig. Feg, jo, men det är som det är. Som klättrare känner jag mina gränser och livet är mig för kärt.
Jag får nöja mig med det näst bästa, Kebnekaise, Sveriges tak. Dess höjd är bara en knapp fjärdedel av Mount Everest men känslan är genuint alpin och utsikten från toppen fullständigt betagande. Lagom spänning kan man också få genom att välja den lite brantare östra leden. Men kamvandring mellan syd och nordtoppen, där går min gräns, aldrig i livet.
Många som bestiger Mount Everest misslyckas och återvänder aldrig. Mer än 150 kroppar har aldrig återfunnits. Man kan undra vad det är som driver människor att frivilligt utsätta sig för så stora risker. Svaret handlar nog om livets korthet och dödens närhet. Ett ordinärt människoliv varar i knappt 30.000 dagar. Det är vår utmätta tid och i dödens närhet är livskänslan som starkast. Att återvända till baslägret efter en lyckad toppbestigning för säkert med sig en stark känsla av att livet inte har varit förgäves.
Modern civilisation försöker få oss att glömma döden, försöker intala oss att våra liv varar för evigt. Det lyckas nästan, men aldrig riktigt. Döden står kvar som ett faktum, dess skugga växer sig längre ju mer den förtigs.
Drömmen om att få bestiga världens högsta berg, att få simma med delfiner eller få cykla till Nordkap, att få resa till Hawaii, se havet, att få vara mer med sina barn, att få jobba lite mindre, få plocka svamp i en skog, bli kär, sova i en säng. . . Allt det vi vill, som är vår längtan, som är mening och som upptar våra tankar, ger vi allt detta den plats det förtjänar?
När man mot den bakgrunden betraktar samtidens dagordning känns den grotesk. Det är en dagordning skapad för dem med evigt liv och för en värld med oändliga resurser. Trots att vi bor stort, äter gott och materiella ting finns i överflöd handlar den politiska agendan uteslutande om mer av samma. Men för att få mer av samma krävs stora uppoffringar. Flertalet bör i det korta perspektivet nöja sig med mindre av samma för att fåtalet ska kunna tillförsäkras mycket mer av samma så att flertalet i en oviss framtid kan få mer av samma, det vill säga,
Skolan måste bli tuffare och ha många prov, lönerna för unga måste bli lägre, arbetsdagarna bör helst vara längre och pensionsåldern högre. Hela världen är indragen i en galen dans kring kontanta tillgångar och skulder där våra öden överlåts i händerna på kapitalmarknadernas anonyma knapptryckare. Länder kastas i allt högre tempo mellan låg- och högkonjunkturer, naturen skövlas och miljön förvandlas till en kemisk cocktail. Vi blir stressade, aggressiva, nedstämda, deprimerade, man vill ropa stopp!
Vad drömmer du om? Vad är vikigt för dig? Vilket liv vill du leva, uppleva?
Vi lever inte för evigt. Vi har knappt 30.000 dagar. Låt oss använda dem väl. Det är vi värda. Och, du som drömmer om Mount Everest. . . Kebnekaise är fantastiskt!
samtider 