samtider

Spanarna i P1 sände senast 14 juni och har sommarlov ända till 23 augusti. För att fylla tomrummet får vi göra våra egna spaningar. Jag tror att jag har formen klar för mig; en kort inledning, tre exempel samt avslutningsvis en förutsägelse om framtiden som bygger på de tre exemplen. Nå, då kör vi…

För ett tag sedan avslutade jag en bloggpost med ett citat av professor Hans Zetterberg,  För att den lilla världen ska fungera fordras samarbete, lojalitet, solidaritet, osjälviskhet och gemensamma ägodelar. I den stora världen gäller konkurrens, vinstintresse, kompetensgradering, privat äganderätt och ”en smula god byråkrati”.

Vad händer när den ”lilla” och den ”stora” världen krockar eller sammanblandas? Jag kom att tänka på det då Skånes landshövding Margareta Pålsson nyligen anmäldes till JO för hot. Landshövdingen hade för en bekants räkning via sin tjänstemail utövat påtryckningar mot socialtjänsten i Perstorp och därigenom kanske gjort sig skyldig till tjänstefel. Denna typ av rollsammanblandning är intressant och har traditionellt förknippats med korrumperade systems lokala ”småbossar” som i förlängningen av sin formella makt köper lojalitet mot informella tjänster. Vi får till och från rapporter om en sådan utveckling i Sverige och det går antagligen att finna en mängd exempel på egenmäktigt förfarande av det slag landshövdingen blivit anklagad för, men detta är inte det egentliga föremålet för min spaning. Det jag har noterat är snarare ett antal tydliga fall då makthavare och politiker har försatts i situationer där verkligheten kommer så nära att den tvingar fram politiska ställningstaganden som går på tvärs med den politik och ideologi de förknippas med. Vad hade t.ex hänt om Margareta Pålsson själv hade blivit beroende av socialtjänstens insatser? Hade det påverkat hennes konservativa perspektiv i fråga om fördelningspolitiken? Det kan vi inte veta, men jag ska anföra tre exempel där de egna erfarenheterna tycks ha inneburit en mer djupgående påverkan.

Första exemplet gäller Ulf Adelsson. I sin gärning som ledare för moderaterna förvandlade Adelsson sitt parti från ett traditionellt konservativt högerparti till en nyliberal frihetsrörelse. Vid sidan om sänkta skatter, stavades svaret på i stort sett alla politiska frågor avreglering, privatisering och mindre krångel. Efter sin pension fick Adelsson förtroendet att som styrelseordförande leda Statens Järnvägar. För ett par år sedan avgick han med buller och bång. Adelsson hade upptäckt att avregleringen av järnvägsnätet var en dålig idé, att tågkaos, bristande underhåll och sänkt kvalitet följt i dess spår. Sveriges avregleringsapostel nummer ett förvandlades på gamla dar till en statlig monopolkramare.

Det andra exemplet gäller KD-politikerna Caroline Szyber och Ella Bolin. För en tid sedan började de överraskande kampanja för en upprustning av den offentligt drivna förlossningsvård som deras  parti  varit med om att slimma. På debattplats i Svd torgförde de en progressiv politik med mer pengar till förlossningsvården, bättre arbetsvillkor för barnmorskorna samt högre löner. Varför detta plötsliga engagemang för vår gemensamma välfärd? Svaret kommer en bit in i artikeln, ”Inom kort kommer vi båda att föda barn…men med den situation som nu råder i Stockholm känner vi också av en viss oro”. När beroendet av samhällets omsorger gäller jaget, förvandlas den kristet konservative till en progressiv solidaritetskämpe.

Det tredje exemplet gäller läraren och skolpolitikern Helena von Schantz. Hon är folkpartist precis som landets utbildningsminister Jan Björklund. Hon är frispråkig och har redan tidigare avvikit från partilinjen som motståndare till friskolesystemet. Då jag för en tid sedan ögnade en så kallad #skolchatt på twitter deltog von Schantz och skrev följande, ”Jag tror att den individuella lönen måste skrotas. Det måste löna sig att hjälpas åt – inte att skina på annans bekostnad”. För att komma från någon som representerar folkpartiet är detta uttalande sensationellt. Den fria lönebildningen, konkurrensens välgörande effekter och strävan efter lönespridning har liksom varit folkpartiets portalfrågor under senare år. Man kan fråga sig hur von Schantz med den partitillhörigheten kan hamna i dessa slutsatser? Svar: Hon är lärare i en kommunal skola. Hon drar slutsatser utifrån sina erfarenheter. Den nyliberala retoriken får ge vika inför mötet med verkligheten.

Jag tror att sådana här omvändelser under trycket från erfarenheten alltid har funnits. Jag tror till och med att det var vanligare förr. Skillnaden är att de inte märktes. Varför? Jo, politiken var ett förtroendeuppdrag, ofta ideellt utfört. Politiker mötte andra människor och erfarenheter vid sidan av politiken. Folkrörelserna var fortfarande levande och samlade många människor. Avståndet mellan politiken och det civila samhället var helt enkelt mindre. Makthavare påverkades och färgades av vad som rörde sig på gator, torg och i arbetslivet. Därmed blev en alltför instrumentell eller principiell politisk hållning svår att upprätthålla. Den mjukades upp av mötet med människor och de egna erfarenheterna. Därför utgjorde också en socialt liberal hållning politikens nav. Människors ömsesidiga beroende var uppenbart även för politikern. I och med detta uppstod heller ingen särskild kontrastverkan då politiker kompromissade med sina ideologiska idéer. Den socialliberala konsensuspolitiken förutsatte pragmatism.

Idag har politiken professionaliserats och folkrörelserna avlövats. Våra makthavares referensramar sträcker sig sällan längre än till andra makthavare och indirekta kontakter med den så kallade verkligheten. Politiken lever i stor utsträckning ett eget liv långt bortom väljarnas vardagsliv. Det statiska modelltänkandet frodas och den politiska dagordningen går inte sällan på tvärs med folkviljan. Förändringen har ägt rum samtidigt som politikens mitt har flyttat från socialliberalismen mot en individualistisk ekonomism. Principer, snarare än behov, styr politiken. I detta landskap blir också kontrastverkan stor när makthavare av olika anledningar kommer i kontakt med verkligheten och tvingas till ställningstaganden byggda på det självupplevda.

Så vad händer i framtiden? Det enkla svaret skulle kunna vara att politiker och makthavare måste avskiljas från verkligheten helt och hållet, men det svaret är för enkelt. Även dagens makthavare är snart gamla och blir då, oavsett hur de vänder sig, beroende av andras omsorger. I takt med att välfärdsstaten krackelerar ökar frustrationen i de bredare folklagren. Ett stegrande missnöje kommer förr eller senare att utlösa sociala eruptioner som framtvingar en kursändring. Resultatet kan givetvis bli en renodlad Orwellsk polisstat, men mer optimistiskt sett kan det bli vad som en gång var centerpartiets paradgren, decentralisering. Men när detta inträffar finns inte längre något centerparti.

Read Full Post »