Man kan småle en smula åt en insändarskribent som har varit i farten:
”Förutom dåliga studieresultat, dålig mat, dålig skolmiljö i den svenska skolan, finns nu ett ytterligare bevis på fördärvet. Det har framkommit att barnen ser på grova porrfilmer i sina mobiler. På skoltid. ”Skolans porrfilmsinnehavare” kan visa dessa för även de minsta barnen. Små barn kan alltså på skoltid få men för livet. Små barn ska inte se på porr. Barnen kan skadas allvarligt av detta.
Det som sker är inte barnens fel. Det finns ingen ordning och reda i skolan och det misslyckandet är lärarnas och skolledningarnas fel. Och givetvis ytterst Jan Björklunds ansvar.
Föräldrar! Var närvarande i barnens liv och se till att agera för deras trygghet och väl.”
Men leendet fastnar i halsen när man betänker den vanmakt skribenten upplever, en vanmakt hon delar med de flesta. Här finns ett reellt och allvarligt problem anser de flesta, men ingen har redskapen att göra något åt det.
Vad som beskrivs i insändaren är ett av otaliga exempel på ansvarsdiffusion, ett fenomen som är starkt i tilltagande. Med modern teknologi och kapitalmarknadernas globalisering luckras den gamla världens civilisatoriska kitt snabbt upp. Allt mer till var och en, allt mindre till det som binder samman. Vi som individer blir hjälplösa singulariteter i en allt mer förvirrande och svårkontrollerad helhet. Pessimistiskt sett.
Den storslagna idén om en europeisk gemenskap har delvis gått över styr. Hos oss märker vi det bland annat genom att våra städer fylls av fattiga tiggare som bygger eländiga tältläger i våra strövområden. Mekanismerna är de samma som när våra skolbarn ser på porr. Ingen vill detta men det händer ändå. Ansvaret bollas som en het potatis mellan aktörerna i den gamla världens ansvarshierarkier. Inget händer. Vi står hjälplösa och beslutar oss slutligen för något symboliskt slag i luften, som att förbjuda tiggare, eller förbjuda mobiler i skolan. Förbud känns bra för stunden.
Ryssland annekterar Krim. Eller vad gör de? Ingen vet riktigt och ingen har något riktigt ansvar. Världssamfundet kan fäkta lite med sina papperssvärd men annars bara hjälplöst se på. Här finns inte ens något entydigt att förbjuda. Porrfilm i skolan, rumänska tiggare, rysk expansion. Ansvarsdiffusion.
Det är svårt att förbigå professor Daniel Kahneman när man funderar över dessa ting. Han har forskat fram en hel del värdefull kunskap när det gäller ansvarsdiffusion. Hans klokskap anses så omfattande och betydelsefull att han tilldelades Nobels ekonomipris 2002. I sitt livsverk Tänka snabbt och långsamt* lyckas han på ett övertygande sätt visa att människor inte är särskilt rationella. Hans idéer har därefter influerat det nationalekonomiska tänkandet och påverkat de ekonomiska modeller enligt vilka människor, länder och företag antas inrätta sig. Det finns således djupa insikter gällande hur dessa processer fungerar och hur de kan förebyggas. Därför kan man anta att marknadens allvisa hand kommer att lösa problemet med små barns porrfilmstittande på skoltid. Eller, nej. Hur skulle det gå till?
När man tänker efter är det väl snarast så att marknaden faktiskt har skapat problemet. Någonstans har flinka individer gjort sig besväret att såväl spela in, som sprida dessa filmer. På annat håll har människor under stor möda konstruerat och tillverkat de miljontals telefoner som bland mycket annat kan fungera som små porrfilmsbiografer. Vi vuxna har nästan mangrant försett våra telningar med denna monstruösa teknologi och de flesta argumenterar faktiskt högljutt för deras rätt att oinskränkt bära och använda den. Marknadens hand, den långa kedjan av allas våra rationella beslut har i slutänden försett våra barn (nja, kanske inte mina barn, men andras ungar) med porr. Kanske bör denna bieffekt betraktas som det oundvikliga smolket i globaliseringens glädjebägare?
Kanske bör ansvarsdiffusion generellt betraktas som det oundvikliga smolket i globaliseringens glädjebägare? Allt hänger ihop, från porr i skolan till sjunkande skolresultat, förgiftade hav, global uppvärmning, landgrabbing, rumänska tiggare och nynazism. Ingen vill något av detta, men det händer ändå. Det är priset vi får betala?
För min del tror jag inte det. Det finns lösningar. Till och med enkla lösningar, generande enkla. Vi måste bara först komma överens om vad som faktiskt är viktigt här i livet och sedan ta ansvar för, och rätta oss efter det. Det finns framtid.
Jag har fördjupat mig mer i denna typ av problemställning här, se länkar:
Abstraktion och avståndsökning
De aggregerade samhällseffekterna
Information, fakta och kunskap
*) Kahnemans bok ”Tänka…”, finns svinbilligt på årets bokrea (2015)
samtider 