samtider

I ett avsnitt av TV-serien The Simpsons hamnar den ondskefulla Mr. Burns, VD för stadens kärnkraftverk, i fängelse. Hans färglösa assistent Waylon tvingas att ta över ledningen och ser ett tillfälle att ersätta Mr Burns brutala ledarskap med något mer humant. Som den ”hyvens” ledare han är, går han efter jobbet ut och svingar en bägare med delar av sin personal, Homer Simpson och grabbarna. Vid bordet börjar snart de anställda att be om fördelar och ledigheter som Waylon lättvindigt godkänner. Manskapet öser beröm och smicker över Waylon tills hans telefon ringer och han tillfälligt måste avlägsna sig från bordet. Då han gått tar samtalet omedelbart en ny vändning. Waylon idiotförklaras och skämten om hans enfald avlöser varandra. Homer och de andra märker inte att Waylon obemärkt återkommer och att han kan höra vad som sägs om honom. I samma stund bestämmer han sig för att bli som Mr Burns, fast värre.
Denna lilla episod ur The Simpsons är intressant genom den omedelbara igenkänning och identifikation som den skapar. I synen på ledarskapet utgör den en tydlig spegel av sin samtid och anspelar skickligt på de stereotyper som finns i västvärldens kollektiva medvetande. Ledarskapet skildras i episoden längs en enda dimension, det auktoritära, där ytterligheterna utgörs av den repressiva maktens kontroll och den eftergivna maktens låt-gå-mentalitet. Den som kan sin organisationslära vet att detta, som sagt, endast är en dimension av ledarskap. De flesta har exempelvis hört talas om demokratiskt ledarskap, men har antagligen också en ganska vag uppfattning om begreppets djupare innebörd. Att skruva det demokratiska ledarskapet skulle inte fungera i The Simpsons format. Tittarna skulle inte förstå.
Jag nämner episoden ur The Simpson därför att det, när jag såg den, slog mig hur det auktoritära ledarskapet har gjort come-back och under 2000-talet blivit main-stream. När det i vår samtid talas om ledarskap avses implicit det auktoritära. Det har blivit ett axiom. Ledarskap beskrivs i termer som starkt, tydligt eller inspirerande och det har åter blivit legitimt att som ledare peka med hela handen. Om demokratiskt ledarskap någon gång hamnar på agendan villkoras det genast och begränsas av de auktoritära befogenheter som krävs för ett fungerande ledarskap. Det demokratiska blir i sammanhanget anomalin, som stör det rena ledarskapsbegreppet.
Så har det inte alltid varit. En förändring av vårt kollektiva medvetande har omärkligt ägt rum. Efter 2:a världskriget och nazisternas härjningar var alla uttryck för auktoritärt tänkande, lydnads- och disciplinkultur hårt ifrågasatta. Åtskillig forskning inriktades på att kartlägga konsekvenserna av auktoritärt tänkande och ledarskap. Det mest kända exemplet är de experiment som Stanley Miligram utförde vid Yales universitet 1963.
Miligrams experiment utfördes i laboratoriemiljö. Försökspersonerna mötte en auktoritär person i läkarrock som förklarade att det rörde sig om ett inlärningsexperiment. Elever (införstådda med experimentet) skulle få frågor. Om de svarade fel skulle försökspersonerna via en kontrollpanel förmedla elektriska stötar till eleverna. Vid upprepade fel skulle strömstyrkan ökas. Det visade sig att ytterst få försökspersoner ifrågasatte experimentets upplägg och att en förskräckande stor andel var beredda att förmedla elektriska stötar av dödlig styrka till eleverna. Några kunde rent av uppleva en form av förbjuden upphetsning i att göra detta. Auktoritetstro och lydnad visade sig överordnad förnuftet.
Under några efterkrigsdecennier framlades således överväldigande vetenskapliga bevis för nackdelar och risker med auktoritära lydnadsstrukturer. Intresset för alternativa ledningsformer, så som det demokratiska, blomstrade. Ännu på 1980-talet kunde man ta del av helt demokratiska ledarlösa organisationsexperiment. En känd näringslivsdirektör kunde skriva en bok med titeln Riv pyramiderna. Nu har dessa experiment och böcker begravts i glömskans töcken. När de åberopas idag kallas de flum. Det är här begreppet flumskola har sina rötter. Det auktoritära ledarskapet kunde visserligen på rent vetenskapliga grunder förkastas som en farlig och skadlig modell för mänsklig organisation men alternativen till det hann egentligen aldrig få chansen att utvecklas innan den historiska öppningen slöt sig om dem.
Något har hänt på trettio år. Idag är det auktoritära ledarskapet en så självklar del av vår organisatoriska omgivning att den inte urskiljs som auktoritär, utan endast som ledarskap. Den utgör axiomet, det naturliga tillståndet. I skolans värld, på den nya rektorsutbildningen beskrivs rektorer och lärare som ledare och följare där rektorns självklara uppgift är att leda skolans pedagogiska utvecklingsarbete. Lärarna har låtit sig reduceras till utförare av rektors intentioner. Skola utan rektor, organisation utan ledarskap, är en omöjlig, rent av förbjuden tanke. Hur hamnade vi här?
To be continued

Read Full Post »