samtider

Nej, du får ursäkta Jonas Linderoth men din berättelse om hur ett antal betygshetsande Caligulalärare inspirerade din klassresa känns lite svårsmält. Den vore möjligen tänkbar i termer av ren revanschism, ungefär så som sker i Jan Guillious bok Ondskan. I så fall en osund grund för ett skolsystem. Om det mot förmodan ändå är så att dina inspiratoriska preferenser ligger hos betygshetsande Caligulalärare måste du förstå att du utgör ett marginalfenomen, ett undantag snarare än regeln i en elevpopulation. I så fall en osund grund för ett skolsystem.

Å andra sidan är det inte otänkbart att Linderoth, genom att nämna Caligula, ägnar sig åt positionering, att han trakterar ironiserande kodspråk ämnat att väcka de pedagogiska traditionalisternas betingade reflexer. Den bok han snart utkommer med är kanske mer utförlig och nyanserad än de spridda uttalanden med vilka han marknadsför den. Vi får se. Jag är för min del ganska säker på att de lärare som Linderoth vill få oss att associera med Caligula i själva verket, utöver sina förmedlingstekniska förtjänster, har förhållit sig professionella, att de har sett och uppmuntrat individen Jonas, förmedlat rimliga förväntningar och relaterat utifrån dessa. En sådan verklighetsbeskrivning rimmar bättre med mina erfarenheter av framgångshistorier hämtade från 15 rektorsår.

När Linderoth talar om betygshetsande Caligulalärare förklarar han att han menar lärare som fokuserar på sitt ämnesinnehåll och som anser att de har något att berätta. En lärare som berättar, menar Linderoth, är en oöverträffad modell för skolundervisning. Detta sätt att karakterisera ultimat undervisning anser jag vara problematisk av en rad skäl. Jag skall redogöra för några av dem.

Det första och uppenbara är att Linderoths karakteristik fokuserar på en mycket begränsad del av vad som rimligen utgör en helhet i fråga om lärande, läraryrke och lärarkår. Den är atomistisk så till vida att den föreställer sig skolan som en homogen företeelse där metoder kan avgränsas och definieras prydligt för att rangordnas utifrån effektstyrka. Det kan man i och för sig göra, men bara som en teoretisk konstruktion där den funktionella helheten går förlorad. Det reella skolsammanhanget är alltid komplext, divergent och betydligt mer svårfångat.

Eller betänk en skola där Linderoths universalmetod, den berättande läraren, har upphöjts till norm för allt lärande. I praktiken blir skola synonymt med ett 10-18 år långt seminariekonglomerat där eleverna om dagarna  ilar mellan en oändlig räcka TED:s Talk. En sådan skola är varken möjlig, rimlig eller önskvärd.

Det andra är att yrket ”lärare” trots allt inte är synonymt med ”adjunkt i ett teoretiskt ämne”. Det finns bildlärare, slöjdlärare, danslärare, idrottslärare, murarlärare, fordonslärare, förskolelärare och många andra lärarkategorier där kvalitén i den undervisande yrkesutövningen knappast i första hand bärs upp av förmågan att leverera stora berättelser. En framgångsrik murarlärare, för att ta ett exempel, besitter troligtvis djupa ämneskunskaper, men därutöver är det sannolikt förmågan till socialt samspel, snarare än verbal vighet, som avgör i vilken utsträckning vederbörande förmår förmedla sina kunskaper.

Det tredje är att fokus på ”ämnesinnehåll och något att berätta” är otillräckliga parametrar för att bedöma en lärargärning. Jag har genom åren mött ämneskunniga lärare som har varit goda föreläsare men som samtidigt har varit socialt inkompetenta eller rent av haft drag av psykopati. Dessa lärares goda förmågor har varit helt oanvändbara. De har varit vandrande arbetsmiljöproblem och har, snarare än kunskap, skapat trauman och låsningar hos många elever. Den professionella lärarens yrkeskunskaper består således av en bred arsenal av kunnande och färdigheter, detta snarare än expertis inom ett fåtal väldefinierade parametrar.

Det fjärde är den egensinniga koppling som görs mellan vetenskaplig konstruktivism och fallande skolresultat i 2000-talets skola. Vad jag kan se utgör kopplingen en grov överskattning av vilket genomslag konstruktivistisk pedagogik haft i klassrumspraktiken. I praktiken är en stor del av den undervisning som bedrivs i svensk skola (åtminstone i de högre stadierna) påfallande traditionell. Det går antagligen inte heller att påvisa sämre resultat i elevpopulationer som utsatts för progressivt besjälade lärares metoder. Snarare utgörs nog skillnaden mellan bra och dålig undervisning av skillnaden just mellan bra och dålig undervisning. I mätningar har det exempelvis framkommit att svenska elever i en osund utsträckning lämnas åt eget arbete. Enligt min erfarenhet är detta förhållande i realiteten ett exempel på ”slapp undervisning” snarare än någon pedagogisk idé att föra akademiska strider kring. Många lärare väljer att inleda och avsluta lektionen med en summarisk genomgång i helklass. Där emellan arbetar eleverna mer eller mindre självständigt. Dessa lärare brinner sällan för någon progressiv (konstruktivistisk) kunskapssyn, tvärt om är de ofta kategoriska motståndare till alla former av nyskapande idéer för klassrummet.

I ett vetenskapsteoretiskt perspektiv verkar det dessutom en aning apart att förkasta konstruktivismen till förmån för behaviorismens grundligt falsifierade föreställning om den lärande individen som ”en svart låda”. Indicierna på att lärandeprocessen är dialogisk, relationell och transaktionell till sin natur är många och starka. Att omsätta dessa ”grundfakta” i faktisk undervisning är mycket svårt, ja, men nödvändigt i en högteknologisk demokrati som förutsätter en välutbildad, ansvars- och initiativtagande befolkning. För övrigt är nog inte heller framavlandet av 250.000 fenomenala estradörer direkt snutet ur näsan.

Vad som sagts ovan betyder inte att ämneskunskaper och förmedlingstekniska förmågor är oviktiga egenskaper för en lärare. En adjunkt som kan trollbinda sin klass med relevanta och åskådliggörande berättelser har mycket gratis i sin lärargärning. Men, det femte är, att om dessa förhållanden bör man kunna skriva intressanta böcker utan att pådyvla någon obestämd ”andre” åsikter som att dessa färdigheter skulle kunna associeras med betygshetsande Caligulalärare. För ingen jag mött, läst eller känner delar en sådan uppfattning. Metoden att uppfinna meningsmotståndare, tillskriva dem fåniga åsikter och sedan argumentera mot dessa, har tyvärr, liksom de anekdotiska bevisen, blivit ett etablerat mönster i dagens offentliga samtal. Det är en trist utveckling och akademiska forskare bör i sammanhanget utgöra goda exempel. Och skolan, en lärande organisation,utvecklas genom att olika erfarenheter och åsikter byts och bryts i en respektfull anda.

Det sjätte är att samtidens underförstådda vurm för positivism, expertis och auktoritet, dess nödtorftigt kamouflerade förakt för delaktighet, medinflytande och demokratiskt ledarskap även denna gång kommer att leda in i en historisk återvändsgränd. Jag ser mig om i världen 2016. Från det lilla till det stora, det är inte mer av att underordna sig högljudda ledare världen behöver. Sociologin och socialpsykologin visar oss att det, med nästan kirurgisk precision, är för dessa tomt skramlande högljudda populister som själva den auktoritära diskursen i slutänden blir en hävstång.

Det är antagligen ofint att recensera en ännu inte utgiven bok. Som sagt, den kanske visar sig vara mer utförlig och nyanserad än de uttalanden med vilken den marknadsförs. Den ägnar stort utrymme åt något som kallas ”ekologisk psykologi”. Det kanske är något bra. Vi får se.

Read Full Post »