Det vackra vädret kom med 1:a maj och en hoppfull arbetarrörelse tågade åter. Demonstrationernas teman kan skilja sig något mellan åren. Ett år behövs det fler händer i vården, ett annat full sysselsättning. I år tågade man för tillsättandet av ett innovationspolitiskt råd. I Malmö konstaterade Magdalena Andersson att Det behövs många Zlatan i ett lag där vi stöttar varandra. Tja, vad kan man annars säga, och vilka förslag kan man lägga i ett land där jämlikheten och rättvisan efter sex års borgerligt styre redan är fullt utbyggda, där orättvisor och samhällsproblem hör till ett sedan länge lämnat förgånget.
Eftersom den borgerliga idétorkan endast tycks överträffad av den s-märkta, förblir det socialdemokratiska opinionslyftet en gåta. Varför överger 10% av befolkningen regeringens idé om en framtidskommision för att kasta sig i armarna på ett snarlikt s-märkt innovationspolitiskt råd? Är det verkligen sådant vi svenskar grubblar över när vi knyter näven i fickan? Nej, det verkar helt enkelt orimligt och skvallrar om åtskilligt av fluff i de opinionsmätningar som nu presenteras.
Om ett innovationspolitiskt råd ska få trona som socialdemokratins enda politiskt konkreta förslag så bör de opinionsmässiga bakslagen komma tids nog. Det handlar inte bara om att förslaget bör upplevas som en perifer åtgärd i förhållande till vad arbetarrörelsen borde kunna ta tag i efter sex år med borgerlig konfrontationspolitik. Än allvarligare är kanske att detta perifera förslag i grunden är helt fel tänkt.
Det innovationspolitiska rådet är en typisk fri politisk fantasi. Den bygger på att innovationer kan värkas fram av en utvald krets dignitärer från politik, näringsliv, fack och högskolor under sammanträden i något av huvudstadens alla styrelserum. Detta är milt uttryckt en from förhoppning. Innovationer uppstår så gott som alltid i pyramidernas bas. Innovationer kan bara indirekt stimuleras då en möjliggörande politik får genomsyra samhällets alla sektorer. Försök till centralstyrning är verkningslös eller direkt kontraproduktivt för ett lands innovationsförmåga. Välutvecklade välfärdssystem, stabil skattebas och stark offentlig sektor är inslag som inverkar märkbart positivt på en nations innovationsförmåga.
Denna sanning är så uppenbar att till och med en centerpartist kan upptäcka den. I SvD skriver Emil Källström att, Politikens roll är att skapa goda spelregler för människor vars idéer och driv förändrar och förbättrar världen – inte att tillsätta ännu en arbetsgrupp. Det är klarsynt, självklart och visar hur vidöppet för retorisk baksmälla det s-märkta förslaget är. I kombination med förslaget om obligatorisk komvux för unga drumlar blir risken för retorisk härdsmälta uppenbar.
Stefan Löfven hoppas att det innovationspolitiska rådet ska leda till fler jobb. Det är också en typiskt fri politisk fantasi. EU mäter varje år sina medlemsländers relativa innovationsförmåga genom ett index kallat European Innovation Scoreboard. Under hela 2000-talet har denna ranking toppats av Sverige. Sverige har också toppat motsvarande världsindex. Sverige har alltså världens mest innovativa befolkning. Ändå är arbetslösheten hög, ungdomsarbetslösheten mycket hög. Det verkar således högst otroligt att arbetslösheten hänger samman med bristande innovationsförmåga. Eller tror Löfven att arbetslösheten sjunker om Sverige blir ännu mer nummer ett på European Innovation Scoreboard? En from förhoppning.
Under långa perioder har Sverige haft förhållandevis låg arbetslöshet. Det är genomgående investeringar i offentlig sektor som har möjliggjort detta. De offentligt finansierade arbetstillfällena har varit den buffert som har upprätthållit balansen på arbetsmarknaden, som har överlappat växlande konjunkturer och industrins behov av rationaliseringar. Det här kallades blandekonomi och det, var en verklig svensk innovation.
samtider 