samtider

VI

   Maria Rodriguez hade satt sig vid det brunbetsade konferensbordet för att få plats med alla sina papper. Det långa hennafärgade håret var uppsatt i en tjock hästsvans. Hans Högberg satt bakom sitt väl tilltagna skrivbord och kisade in i sin omfångsrika datorskärm. Han scrollade med musen och mumlade något ohörbart. Maria djupandades med en illa dold aversion mot hela situationen. Syret på rektorsexpeditionen började ta slut och det skarpa ljuset från den infällda takarmaturen fladdrade en aning. Mötet hade varat i mer än en halv timme och ungefär samma frågor hade vispats runt ett antal varv.

– Han fiskar efter något, tänkte Maria men höll god min och försökte besvara hans frågor så gott hon kunde.

Hans Högberg rätade upp sig och såg på henne utan att släppa datormusen.

– Och du kan alltså inte se något som är avvikande någonstans i hennes samlade omdömen?

Maria bläddrade för minst femte gången i pappershögen på konferensbordet och svarade,

– Nej, det är genomgående minst godkänd nivå på Annas prestationer. Även om hon sällan gör mer än vad som är absolut nödvändigt så kommer hon att klara minst E om inget väldigt konstigt händer. Hon utmärker sig inte i något avseende.

– Ingen systematik i frånvaron?

– Nej, spridda skurar. Totalt knappt femton procent av vilka hälften är oanmäld.

Hans Högberg tystnade igen och knappade några nedslag på sitt tangentbord. Maria lutade huvudet bakåt och gjorde några rullande rörelser för att mjuka upp sina halsmuskler.

– Och alltså inget utagerande i klassrummet, fortsatte Hans Högberg med blicken fäst i sin datorskärm. Maria drog upp axlarna, släppte sina anteckningar på bordet och lade sina händer ovanpå.

– Alltså, det börjar kännas som att vi har gått igenom det här ett antal gånger nu. Nej, det finns absolut inget särskilt att säga om Anna Svärd. Hon är som vilken elev som helst. Om jag får tro någonting så är det att hon förmodligen är betydligt skarpare i skallen än vad hon vill visa upp i skolan.

– Varför tror du det?

Maria ryckte på axlarna.

– Sådant märks bara. Hon fattar snabbt.

Rektor Högberg lutade sig bakåt i stolen och korsade sina ben.

– Okej. Jag förstår. Jag ber om ursäkt om jag tröttar ut dig med en massa detaljer. Jag vill bara vara noggrann, så att vi inte förbiser någon viktig detalj inför elevvårdssamtalet. Jag hoppas du förstår det.

Maria rätade på sig och började samla ihop sina anteckningar.

– Så, då är vi färdiga då?

– Jo, vi är färdiga men jag har en annan fråga.

Maria såg upp på Hans. Han kliade sig i det grånande håret och fortsatte trevande: – Jo, alltså. Gamla kopieringsrummet här längst ned, det som, assistenternas utrymme, du vet vilket?

Maria nickade utan att säga något.

– Det står snart tomt. Vad skulle du säga om att få ett eget kontor?

Maria såg på honom utan att röra en min och utan att göra någon ansats att svara. Hans Högberg skruvade på sig.

– Du kan naturligtvis tänka på saken…

– Är det här Kenneths idé?

Maria frågade utan att släppa honom med blicken. Hans Högberg knäppte händerna över magen och försökte möta hennes blick.

– Jag kan inte gå in på enskilda medarbetare, men efter allt som har hänt vore det kanske en bra idé med skilda arbetsrum.

– Allt som har hänt?

– Du skrev som bekant en incidentrapport.

Maria lade armarna i kors över bröstet.

– Jag gjorde det jag är ålagd enligt våra styrdokument. Hade inte du gjort samma i min situation?

– Det är en hypotetisk fråga eftersom jag inte såg händelsen.

– Du tänker alltså att jag kan ha hittat på, eller överdrivit saken?

Hans Högberg lade händerna i knäet och drog i sina fingerleder. Ventilationssystemet slogs ifrån och tystnaden i rummet blev plötsligt hörbar. Han såg på klockan och insåg att han redan var sen till nästa möte. Han rätade på sig och sa: – Jag har inga synpunkter på din incidentrapport men som chef och ansvarig måste jag förhålla mig till tingsrättens friande dom. Om jag har förstått dig rätt så är du inte intresserad av något eget kontor?

– Nej, det är jag inte.

– Och om en flytt ändå skulle bli aktuell?

Maria ryckte på axlarna och samlade ihop sina papper.

– Du bestämmer, du är rektor.

Rektor Högberg reste sig, lösgjorde sin laptop från dockningsstationen och såg på Maria.

– Okej, jag återkommer.

Maria släppte ner sina papper i en sliten axelväska av jeanstyg, gav honom en trött blick och svarade kort: – Adjö.

Hon sköt in stolen med sin högra höft samtidigt som hon rättade till väskan och försvann, utan att stänga dörren efter sig.

Skolans mötesrum var inte mycket större än dess vitlaminerade konferensbord från Ikea. Mitt på bordet vilade tre ledsna äpplen i en grön plastskål på en liten damasttablett. Nio av de ursprungliga tolv stolarna fanns kvar, av vilka en för det mesta tjänstgjorde som dörrstopp eftersom dörrlåset sedan länge var ur funktion. Rummets bortre kortända dominerades av ett stort fönster som vette mot vad som tidigare varit ett varuintag på skolgårdens baksida. I rummets andra ände, bredvid dörren, satt en anslagstavla av kork med några nödtorftigt uppnålade meddelanden av vilka det mest aktuella bjöd in till en fotbollsturnering som gått av stapeln ett år tidigare. Klassmentor Jeanette Lysander satt vid konferensbordets bortre långsida. Hon såg på klockan i sin mobil och höll sedan upp den för sina kollegor, kurator Bodil Kjellén samt studie- och yrkesvägledaren Rita Haglund.

– Klockan är sju över. Han är sen. Ska någon gå och kolla?

Kurator Kjellén korsade sina armar över bröstet.

– Han är inte precis någon vän till fröken Ur. Vi kan avvakta, tänker jag.

Studie- och yrkesvägledaren, Rita Haglund såg på sitt armbandsur och gjorde en ansats att resa sig.

– Jag kan gå bort och kolla?

Bodil Kjellén lade en hand på hennes arm.

– Lugn. Du kommer att vänja dig. Han kommer.

Rita Haglund hade påbörjat sin halvtidstjänst föregående vinter. Bodil hade funnits på skolan sedan starten sju år tidigare. Bodil var årsbarn med Jeanette, decenniet äldre än Rita. Jeanette bläddrade bland sina papper och sa, mest för sig själv: – Det börjar bli ont om tid nu. Familjen kommer halv. Då måste allt vara…

Dörren slogs upp och Hans Högberg kom in. Han släppte en trave mappar på skrivbordet och satte sig vid kortändan närmast dörren.

– Ursäkta att jag är lite sen. Det har gått i ett hela dagen, mumlade han och såg upp på dem; – men nu är jag här och vi har en stund på oss, som vi får använda effektivt. Ja, Jeanette…

Han drog ett djupt andetag, vek upp skärmen på sin laptop och gjorde sig skrivberedd.

– Vad har vi?

Jeanette gjorde en svepande rörelse med sina armar.

– Jag känner nog inte riktigt att jag har fått information om vad det här mötet går ut på. Vad är det som ska diskuteras?

Hans Högberg svalde en förolämpning om formaliaknarkande adjunkter, släppte tangentbordet och lät händerna sjunka ner i knäet.

– Om tjugo minuter anländer förhoppningsvis familjen Svärd. De är kallade till ett elevvårdsmöte med anledning av att målet mellan elev Anna Svärd och skolans lärare Kenneth Paulsson nu är avgjort. Vad ett sådant möte utmynnar i har jag ingen aning om. Jag betraktar det som en rent preventiv åtgärd. Så, se det bara som ett vanligt elevvårdsmöte. Det jag vill veta nu är hur det går för Anna Svärd. Hur ligger hon till i olika ämnen, frånvaro, incidenter och så vidare?

Jeanette sneglade på sina kollegor och såg sedan på Hans.

– Alltså, som jag ser det, så har vi ändå en ganska känslig situation här. Då tycker jag att det är viktigt att vi har någon slags plan, så att vi är samstämda. Varför har vi mötet, vart vill vi komma? Vad förväntas av oss som närvarar?

Hans svalde och ryckte på axlarna.

– Inget annat än det vanliga. Jag inleder och skapar kontakt, sedan ger jag er ordet på era punkter. Därefter löper väl mötet på som det brukar och ni kan känna er fria att göra vilka inlägg eller frågor ni finner relevanta.

Jeanette såg åter på sina kollegor, sedan på Hans.

– Men, okej. Oavsett vilket. Är det inte viktigt att vi är samstämda?

Hans Högberg såg frågande ut och Jeanette fortsatte.

– Att vi har en gemensam agenda, att vi vet vad vi vill åstadkomma. Lena Svärd är ju lite speciell.

Hans slog ut med armarna.

– Som sagt. Jag betraktar detta som ett ordinärt elevvårdsmöte utan någon särskild agenda. Nu börjar tiden bli knapp. Kan vi gå igenom ditt material nu, Jeanette?

Jeanette knyckte på nacken, sträckte på sig och bläddrade bland sina papper.

– Så, vad vill du veta?

Rektor Högberg svalde ännu en otrevlig tirad och sa: – Hur går det för Anna Svärd? Finns det något jag bör känna till, några icke godkända resultat eller incidenter där hon har varit inblandad?

Jeanette höll ett papper framför sig, skummade kisande innehållet och svarade: – Över lag minst godkända prestationer. En del ströfrånvaro, men ingenting anmärkningsvärt. Vad jag kan se utmärker hon sig inte överhuvudtaget. Frånvaron är högst på idrotten, men inte exceptionell där heller.

– Hur hög är en inte exceptionell frånvaro?

– Totalt tjugo procent, knappt hälften verkar vara skolk, alltså oanmäld. Hon är tydligen ganska duktig när hon är med.

– Och incidenter eller andra noteringar?

– Nej, inget som har kommit till min kännedom, förutom det där i våras förstås.

Hans såg upp från sin laptop.

– I Svenska?

– Minst godkänd prestation.

Högberg lyfte sin bläckpenna och knäppte med den i luften.

– Ovanligt, om ni frågar mig. Normalbegåvad, balanserad elev. Löper plötsligt amok vid ett tillfälle och hamnar i allmän domstol. Jag har aldrig varit med om något liknande.

Jeanette svalde.

– Så är det i alla fall, utifrån den information jag har. Är det vad jag ska framföra på mötet?

Hans vände sig direkt till Bodil.

– Okej, Bodil. Jag vet allt det där med tystnadsplikten och sådant, men har du träffat Anna?

Bodil svarade: – Jo det har jag ju.

– Och?

Bodil lutade sig bakåt och lät blicken vila på lysrörsarmaturens upphängningsanordning.

– Hon har hållit väldig distans, har knappt svarat på de frågor jag har ställt. Jag har naturligtvis erbjudit henne samtalskontakt, men hon har varit demonstrativt ointresserad när det gäller alla former av stöd.

– Varför då?

Hans Högberg såg upp från sin laptop.

– Bra fråga. Det kan givetvis finnas naturliga skäl, att hon helt enkelt anser att hon inte har behov av det. Sen kan väl jag, just i detta fall uppleva att det möjligen skulle kunna ha andra orsaker.

– Vad menar du?

– Genom åren har jag träffat hundratals klienter. Det finns en speciell kategori som kännetecknas av att de ihärdigt förnekar sina problem och som ser på oss som är, tja samhällsföreträdare, som hotfulla varelser man inte bör prata med. Lite så kan det nog kännas med Anna. Hon har, som sagt, varit väldigt avstängd och avvisande som person och händelsen före sommaren visar ju svart på vitt att hon trots allt är en liten tryckkokare och borde ha en hel del att prata om.

– Hennes familj?

– Jo, det är ju just det. Jag har ju träffat hennes mamma, lite vibbar av rättshaverist där. Men jag har inte sett skymten av hennes pappa. Finns han på riktigt?

Hans tittade i sina anteckningar.

– Anders. Jo, det ska han väl göra. Han är kallad till detta möte.

– Där kan en hund ligga begravd om du frågar mig.

Bodil sökte rektor Högbergs blick över sina terminalglasögon och bläddrade ett par sidor i sina anteckningar. Hans såg åter in i skärmen på sin laptop och frågade: – Varför då?

– Jag bara antar, men plausibelt antar. Dysfunktionella föräldrar spelar ofta en roll i sådant här.

Hans tittade på Rita och frågade, Har du något? Har Anna varit i kontakt med dig?

   Rita svarade direkt.

– Vid de olika valen ja, inget anmärkningsvärt där. Utifrån vad Bodil har berättat kan man ju kanske ändå fundera på själva familjebilden.

– Men inte alls utifrån dina möten med Anna?

Nu återtog Bodil ordet.

– Alltså, det är klart att när man har mött ett antal hundra elever så kan man kanske tycka att man lär sig känna igen en del mönster. Det finns en del familjer som jag kan uppleva, att de sluter sig, som om de vill hindra omvärlden från insyn. Ibland handlar det om familjer som har väldigt speciella ideal, Jehovas vittnen och liknande. Men det kan också handla om att det finns kriminalitet, missbruk eller övergrepp med i bilden, som präglar familjen. I nio fall av tio brukar det då också finnas en problematisk fadersgestalt. Jag vill verkligen inte säga att det är så i detta fall. Det jag redogör för är mer allmänna iakttagelser.

– Men du menar att dina iakttagelser kan ha bäring på det här fallet?

Hans såg intresserad ut. Bodil ryckte på axlarna.

– Det går i alla fall inte att utesluta, utifrån vad jag har sett.

Hans greppade sin datormus, såg in i skärmen och sa: – Okey. Vi får se vilka som dyker upp på det här mötet. Det ger lite förutsättningarna för det fortsatta upplägget.

Jeanette såg skeptisk ut.

– Hur då? Någon kan väl ändå ha förhinder eller så?

– Visst, men det visar sig. Din uppgift Jeanette, blir att redogöra för elevens kunskapsstatus i nuläget. Bodil, och Rita, ni behöver egentligen bara meddela att det inte finns något särskilt anmärkningsvärt, men du Bodil, kan gärna ställa frågan direkt till Anna, varför hon inte vill ha något kuratorsstöd. Jag kommer därefter att dra lite i frågorna om hur det känns och om vad vi som skola kan göra och om det möjligen är läge för ett skolbyte. Om det blir aktuellt kan du, Rita, dra själva formalian.

Jeanette rätade på sig,

– Skolbyte. Varför då?

– Om! Jag sa om det finns läge för, inte att…

– Men är det något som har diskuterats. Av vilka, i så fall?

Hans hade svårt att dölja sin irritation. Han samlade sig för att finna orden.

– Jag betraktar det som ett fullt rimligt scenario att diskutera utifrån det som har hänt.

– Skolan förlorar ju bara pengar på det.

– Men elevansvaret går väl ändå före?

Jeanette drog fingrarna genom sitt långa kanelbruna hår och såg sig omkring.

– Jag förstår ändå inte. Om elever vill byta skola så gör de väl det. Det finns ju ingen anledning för oss att uppmuntra det. Då är det ju dessutom vi som måste administrera själva bytet, anvisa ny skola och…

Hans avbröt henne

– Det där blir helt och fullt mitt bekymmer. Ingen av er behöver yttra sig om skolbytet. Jag tar fullt ansvar för den punkten.

– Men…

– Om det finns fler frågetecken kring detta så får vi räta ut dem efter mötet, för nu ska de komma när som helst. Jeanette, går du bort till entrén och tar emot?

Anders Svärd hade parkerat familjens stålgrå Volvo 850 på en av taxiplatserna precis vid entrén till Vintertorgets vårdcentral. Han trummade på ratten, medveten om att marginalen till elevvårdsmötets utsatta starttid började bli knapp. Anna satt hopsjunken på passageraresidan. Hon tuggade frenetiskt på ett tuggummi och lyssnade på musik i stora lackröda lurar. Ett rytmiskt pulserande ljud läckte ut i den silikondoftande kupéluften. Anders knackade på hennes axel och hon sänkte sina hörlurar mot halsen.

– Spotta ut det där tuggummit innan vi går in på skolan.

Anna himlade med ögonen.

– Det var nåt nytt. Har Svea College förbjudit tuggummin? Då vet du mer än mig.

– Du smaskar som fan. Det ger ett dåligt intryck.

– Om inte mamma kommer nu blir vi sena till mötet. Det om något ger dåligt intryck.

Anders tittade på klockan igen.

– Den där rektorn, hur är han?

– Bögberg? Antagligen dum i huvudet.

– Bögberg. Vad menar du, är han homo?

– Han heter Högberg. Bara ett öknamn, antar jag.

– Han hade nog hetat Trögberg på vår tid. Det är roligare.

Dörren på passagerarsidan slogs upp. Lena Svärd tittade in med rynkad panna, mumlade något ohörbart och stängde åter igen dörren. Hon gick runt bilen och hoppade in i baksätet bakom Anders, lutade sig fram mellan sätena och sa: – Kör nu. Vi har bråttom.

Anders hade redan startat och lagt i en växel. Han såg över axeln på Lena.

– Hur gick det?

– Bra, antar jag.

Anna smällde en tuggummibubbla.

– Vad har du gjort?

– Rutin bara. Provtagning.

– Varför. Är du sjuk?

– Rutin, sa jag.

Lena såg ut genom bilfönstret.

– Varför tar du den här vägen? Över bron är närmare.

Anders ökade farten.

– Men fler rödljus. Det är lugnt. Vi hinner.

Någon ryckte i ytterdörren och klassmentor Jeanette Lysander tittade på klockan. Nästan fem över.

– Fint folk kommer sent, tänkte hon, vände om och gick åter till ytterdörren. Hon såg familjen Svärd genom den aluminiumfärgade metalldörrens dubbelglas och petade upp låstungan med sin vänstertumme, öppnade och log ett väl inövat leende.

– Hej, välkomna. Följ bara efter mig så ska jag visa var vi ska vara.

Hon började gå men vände sig samtidigt mot Anders.

– Och du är Annas pappa, antar jag?

– Stämmer bra, svarade Anders.

Hon granskade honom i förbigående.

– Det har ju varit en fantastisk sommar ändå. Har det inte?

– Juni var väl kall och blöt?

– Åh, det var så länge sen. Det minns man knappt efter all denna värme.

– Jo, jag hade mina två veckors semester då, sa Anders.

De anlände till mötesrummet där Hans Högberg hade rest sig och stod vid den öppna dörren för att handhälsa.

– Hej, välkomna, var så goda och sitt. Det är valfri placering, som det heter i kyrkan.

Anna gick utan att se sig omkring rakt genom rummet, smällde en tuggummibubbla och satte sig vid konferensbordets bortre kortända. Lena och Anders följde tvekande efter och satte sig på var sin sida om henne. Hans Högberg övervägde tyst det lämpliga i sin placering mitt emot Anna men insåg att det var för sent att börja flytta på pärmar, papper och dator. Det fick vara som det var. Han satte sig till rätta.

– Välkomna som sagt. Bra att ni kunde komma, alla tre. Jag tror att vi för sakens skull skall börja med en kort presentationsrunda eftersom alla kanske inte har träffat varandra. Jag heter som sagt Hans Högberg och är rektor här på Svea College.

Han gjorde en gest med sin högra hand som visade att Jeanette skulle ta vid.

– Ja, jag heter Jeanette Lysander och är Annas klassmentor. Jag har henne i engelska och SO också.

Bodil Kjellén sträckte på sig och sköt upp glasögonen till hårfästet

– Och jag heter Bodil Kjellén och är kurator. Alltså, man kan säga att jag finns till hands när eleverna får problem som inte direkt har med studierna att göra. Det kan vara allt från att en pojkvän har gjort slut, till att man har hamnat på kant med en lärare.

– Eller att man har utsatts för övergrepp, sa Lena samtidigt som hon hängde sin handväska på stolens ryggstöd; – att man kommer från en trasig familj, att man missbrukar eller funderar på att ta livet av sig?

Rektor Högbergs blick borrade sig rakt ner i bordet. Kurator Kjellén log snett och svarade: – Jo, sådant också. Men det utgör inte direkt vardagslunken om man säger så.

Lena betraktade henne avmätt och fortsatte: – Du är väl utbildad socionom?

– Naturligtvis.

Bodil Kjellén tog av sina glasögon och såg en aning osäker ut. Lena betraktade henne och teg. Rita Haglund såg sig omkring.

– Rita Haglund, studie- och yrkesvägledare. Har jobbat här bara ett kort tag.

Anders, som satt till höger om Anna grep ordet direkt.

– Anders, Annas pappa.

Hans Höglund såg upp.

– Välkommen. Vi har ju inte träffats tidigare vad jag kan minnas. Och vad gör du annars?

Anders sneglade mot sin familj och svarade kort: – Bygg, mest tak.

Rektor Högberg lade upp händerna på skrivbordet och såg på Anna Svärd.

– Och Anna känner vi ju alla sedan tidigare. Välkommen du med.

Han riktade sedan blicken mot Lena.

– Så har vi Annas mamma och vi har ju träffats tidigare…

– Lena.

Lena nickade och försökte le.

– Ja, det var alla, sa Rektor Högberg och såg sig omkring. Han hade lärt sig vid en av de otaliga kurser han bevistat att man inledningsvis skulle vända sig till eleven, själva föremålet för mötet. Han vände sig mot Anna.

– Så, Anna. Hur känns det?

– Vadå känns, svarade Anna utan att titta på honom.

– Ja, hur går det?

– Med vad?

– Med studierna, lärarna. Trivs du på skolan?

 Anna ryckte på axlarna

– Inga problem.

– Upplever du att det finns något skolan kan göra för dig?

Anna ryckte åter på axlarna.

– Vad går det här mötet ut på?

Jeanette gav sin rektor en mörk blick som sade att mötet borde ha förberetts bättre. Han lade armbågarna på bordet och flätade sina fingrar.

– Det är ett elevvårdsmöte. Vi håller det för att tillvarata dina intressen som studerande på den här skolan. Du har ju enligt en dom i tingsrätten gjort dig skyldig till, ja ofredande låter ju hemskt men, ohörsamhet mot en lärare här på skolan. Då vill vi veta att allt är okej med dig efter händelsen och om skolan behöver hjälpa till för att du ska kunna ta dig vidare. Finns det något skolan kan göra för dig?

– Nej.

Hans antecknade något i sin dator och vände sig till Jeanette.

– Jeanette. Du har ju koll på hur det går för Anna i de olika ämnena. Hur går det?

Jeanette sträckte sig efter sina anteckningar.

– I mina ämnen ser det ut som att Anna når ett godkänt resultat, varken mer eller mindre. Sedan i övriga ämnen, Svenska samma, Idrott viss frånvaro men resultatmässigt godkänd, Matte och NO något liknande. Nej, inget som sticker ut. Godkänd, varken mer eller mindre.

Hans vände sig mot Anna.

– Vad säger du Anna. Tycker du att det verkar stämma?

– Antagligen. Det är ju inte jag som är lärare.

– Anna, inflikade Bodil, sträckte på sig och rättade till sina glasögon: – Vi har ju träffats och samtalat ett par gånger.

– Kanske det.

– Jo, det har vi. Vid dessa tillfällen har jag erbjudit dig ett vidare samtalsstöd, men du har tackat nej. Med tanke på vad du har behövt uppleva när det gäller, ja situationen som uppstod vid lärarrummet i våras och följderna som det fick, så förstår inte jag, varför du är så kategoriskt avvisande till stödjande samtal. Jag menar, det skulle ju kunna hjälpa dig, vara ett stöd i vardagen. Vet dina föräldrar om att du har tackat nej till dessa samtal?

Anna tryckte ner händerna i sina byxfickor.

– Varför skulle de?

Lena lade en hand på Annas axel och lutade sig framåt.

– Ursäkta. Jag måste säga att inte heller jag förstår riktigt vad det här mötet går ut på. Har Anna problem i skolan, bortsett från den här incidenten som vi redan är allt för väl medvetna om, eller?

Rektor Högberg lutade sig bakåt i stolen och knäppte händerna över bröstet.

– Det är som sagt därför vi har det här mötet, för att utreda hur det är med den saken. Och det är vår skyldighet enligt både skollag och grundskoleförordning att skapa oss kännedom om eventuella behov hos en elev som har problem av disciplinär karaktär. Vi vill helt enkelt veta om vi som skola kan, eller bör göra något, hjälpa till för att göra det så bra som möjligt för Anna.

Lena petade undan en hårslinga som fallit ned framför ögonen.

– Och vad skulle det kunna vara?

– Vi har redan pratat om det kuratorsstöd man kan få. Skolsköterska finns också kopplat till elevvården, studie- och yrkesvägledare finns.

Hans Högberg gjorde en gest mot Rita, som nickade. Han fortsatte: – Redan under Annas första termin hjälpte vi ju henne att byta lärare, eftersom hon inte ansåg att hon kunde ha Kenneth Paulsson i Svenska. Ja, att incidenten i våras uppstod ändå är ju oturligt och väldigt förargligt men likväl ett faktum.

– Anna.

Det var Bodil som återtog ordet.

– Jag kan få intrycket av att du är ganska ensam i din klass. Har du några vänner på den här skolan?

– Jag klarar mig.

Anders harklade sig.

– Hon har många vänner, men de flesta kommer från hennes gamla skola.

Hans Högberg såg in i sin dator.

– Vilken skola var det nu igen?

– Stallhageskolan, sa Lena. Har det någon betydelse?

– Inte nödvändigtvis, men om Anna har sitt umgänge där så kanske hon är intresserad av att återvända dit. Vi hjälper naturligtvis till i så fall.

Sex par blickar riktades mot Anna. Hon teg och såg rakt ner i bordsskivan utan att röra en min.

– Vad säger du om det Anna, frågade rektor Högberg.

Anna fortsatte tiga. Lena såg sig omkring och flätade sina fingrar.

– Det verkar, tycker jag, som att hela utgångspunkten för det här mötet är att Anna är ett problem, att hon skulle vara någon slags våldsverkare, sa hon trevande. Jag minns när jag kom hem från jobbet den där dagen i våras och mötte Anna i köket. Hon var, hon var helt uppriven och hade så ont i ryggen att hon knappt kunde gå. Jag måste säga att jag då inte tvekade en sekund att polisanmäla händelsen.

Det var knäpp tyst kring bordet och Lena fortsatte: – Sedan är det klart, att med rättegången och allting så har väl även jag tvivlat ibland och tänkt att Anna kanske faktiskt har betett sig väldigt illa här på skolan. Men när jag tänker tillbaka på hela hennes uppväxt så verkar det ändå så konstigt. Jag menar, jag har följt henne nära ända från dagis och, visst, hon kan vara kaxig, jobbig och ganska uppkäftig. Men jag har aldrig, aldrig i något sammanhang under alla dessa år varit med om att hon skulle ha uppträtt våldsamt, eller ens hotfullt mot andra människor.

Bodil Kjellen harklade sig men hann inte ta ordet innan Lena fortsatte: – Er lärare, den här Paulsson. Vet ni varför Anna ville byta klass?

– Mamma.

Anna lät besvärad och drog i hennes tröjärm.

– Det spelar ingen roll, viskade hon.

– Vi ska nog inte prata om personer som inte är närvarande, sa Hans Högberg.

Lena såg på Hans.

– Har du själv ställt frågan, till honom eller till Anna?

Bodil Kjellen lutade sig framåt och lade bägge armbågarna på bordet.

– När det gäller våldsamma individer så debuterar generellt sett själva våldsanvändandet inte förrän under högstadietiden. Innan dess ser man oftast bara det utagerande beteendet. I mina ögon är det inget konstigt med att Anna…

– Vad säger du nu, avbröt Lena och skakade på huvudet. Ungar som blir våldsamma i högstadiet slåss med käppar redan på dagis. Det står ju i varenda föräldrabok och det bör väl för fan en behörig kurator känna till?

– Verkligheten är inte så svartvit.

– Och ändå sitter du här och försöker låtsas som att den är just svartvit.

Lena blängde ilsket på kurator Kjellén som fingrade på sina glasögon.

– Jag påstår över huvudtaget ingenting som det inte finns vetenskaplig evidens eller beprövad erfarenhet runt.

Lena slog handflatan i bordet.

– Du sitter och insinuerar att Anna är våldsbenägen. Hur fan kan det vara vetenskapligt?

– Det har jag inte gjort. Det är något du läser in i så fall. Vi vill bara Anna hennes bästa.

– I så fall är det enkelt. Det bästa för Anna är att slippa bli inkastad i väggar av era lärare. Men det är kanske inte vetenskapligt nog?

Rektor Höglund lyfte sin penna och knackade den hårt i bordet.

– Nu får vi återgå till ordningen, sa han med hög sprucken röst och harklade sig.

Det blev tyst och blickarna riktades mot honom. Han blundade som om han sökte efter orden och öppnade sedan munnen.

– Vi kan konstatera att Anna uppnår godkända resultat i de ämnen som är aktuella. Vi kan också konstatera att hon inte är intresserad av något extra stöd utöver vad som erbjuds inom ramen för den reguljära undervisningen. Hon har varken svarat ja eller nej på ett erbjudande om att byta skola. Har jag uppfattat saker och ting korrekt så långt?

Anna smällde en tuggummibubbla och sa: – Jag vill inte byta skola.

Hans suckade.

– Okey, Anna vill inte byta skola.

Han antecknade i sin dator.

– Då tror jag inte att det här mötet kan komma så mycket längre. Någon som vill säga något ytterligare?

Det var tyst kring bordet. Endast prasslet från Jeanettes bläddrande bland sina papper hördes. Hans återtog ordet.

– Jag renskriver och skickar hem ett protokoll för påseende och underskrift. Mötet är avslutat. Jeanette, du kanske kan hjälpa familjen Svärd ut?

Jeanette gav honom en mörk blick när han reste sig och öppnade konferensrummets dörr. När Anders och Lena passerade handhälsade han tafatt. Anna hade sina händer i fickorna och blicken i golvet. Snart hörde han deras fotsteg försvinna, anförda av Jeanettes avmätta småprat. Han tänkte på Kenneth Paulsson.

– Kenneth Adrian Paulsson, denne gigant, mumlade han tyst för sig själv.

Read Full Post »