Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘G.A. Miller’

Ut med pedagogiken. ”Det nya” tycks vara att hjärnforskning måste in i skola och lärarutbildningar. Hjärnforskningen betraktas som ”sann” vetenskap och anses bekräfta de flesta av de konservativa skolexperternas favoritargument. Den anses bekräfta allt från katederundervisning till behovet av hierarkier (och tvärtom, vilket vi skall återkomma till). Efter att ha följt utvecklingen inom det kognitiva forskningsfältet sedan mitten på 80-talet, kan jag inte annat än storögt häpna över den diskurs som breder ut sig. Vilka de revolutionerande vetenskapliga fynden egentligen är, konkretiseras sällan. Istället hänvisas det till allmänna idéer om arbetsminnets roll, hjärnans plasticitet eller minnets ordningsskapande strukturer. Slutsatserna om vad i skola och lärarutbildning som måste åtgärdas, är dock alltid lika tvärsäkra.

– Jag har ingen åsikt om vart vi ska, men jag tror kanske att skolan blir mer individualiserad. Digitaliseringen hjälper till i denna utveckling och läraren blir mer av en coach. Det är ett möjligt scenario.

Orden uttalades 2013 avTorkel Klingbergs, ett av svensk hjärnforsknings mer kända namn. Fyra år senare svarar han på frågan om hur man övar barns ”kämparanda”,

– Det är den givna frågan. Det absolut enklaste svaret är: vi vet inte ännu. Det är ett ganska nytt begrepp och än så länge finns det ingen studie där man har visat att om barn gör så här så övar det deras grit i framtiden.

Man skall inte dra för stora växlar på ett par lösryckta citat, men jag kan ändå inte låta bli att fundera över vad lärare och lärarstudenter skall göra med denna information från en hjärnforskare. Vi ”vet” att hjärnforskningen ”måste in” i skola och lärarutbildning, men hur? Det mest konkreta uttrycket det har tagit sig, är genom Torkel Klingbergs digitala programvaror under företagsnamnet Cogmed.

– Visst är jag medskyldig till kommersialiseringen av så kallad hjärnträning, men som hjälp för barn med nedsatt arbetsminne och koncentrationsförmåga. Jag tycker det vore synd att ta bort den möjligheten för de barnen därför att detta eventuellt kan stressa andra barn.

Klingbergs kommentar härrör sig från en diskussion i amerikansk media om att specialtränandet av barns hjärnor utgör en stressfaktor för föräldrar som tror att de annars hamnar på efterkälken. I Sverige har den debatten uteblivit och hans programvaror sprids friskt på skolorna, oftast under namnet Robomemo. Och hur revolutionerande är de? Enligt SBU (Statens Beredning för medicinsk Utvärdering) ger metoden föga eller ingen effekt tillämpad på elever med ADHD. Detta motsätter sig företaget Cogmeds chef och menar att den visst är effektiv enligt andra studier. Forskningsläget är således oklart. SBU säger en sak, företaget en annan.

Min inledning är inte menad som ett karaktärsmord på hjärnforskaren Torkel Klingberg, tvärtom har jag läst hans populärvetenskapliga framställningar med stor behållning. Däremot anser jag att de förväntningar som ställs på hjärnforskningen och de skolpolitiska slutsatser som dras, är orimliga sett i relation till dess trevande forskningsfront. I synnerhet gäller det när man vill ställa hjärnforskning mot pedagogik. Låt oss mer ingående studera ett par av de exempel som hävdas i debatten.

På senare tid framhålls hjärnans plasticitet som en förhållandevis ny upptäckt inom hjärnforskningen. Det ena är upptäckten knappast är ny; neurologiska experiment drog igång redan på 60-talet. Det andra är att upptäckten som sådan tas som intäkt för en statiskt förmedlande pedagogik, snarare än för pedagogisk reflexivitet. I själva verket är det ju teorier liknande den om hjärnplasticitet som har utmanat äldre tiders behavioristiska black box-idéer. I nästa led dras det tveksamma slutsatser om hjärnplasticitet i relation till arbetsminne. Arbetsminnet anges vara begränsat, när ett sådant statement passar argumentationen, men det anses också vara träningsbart genom sina plastiska egenskaper. Hur är det egentligen? Mig veterligen har ingen på ett övertygande sätt lyckats falsifiera G.A. Millers slutsatser från 1956. Arbetsminnet, eller egentligen korttidsminnet, är konstant över en population, vilket kan kontrolleras genom enkla experiment. Be försökspersonerna att memorera så många som möjligt av ett godtyckligt antal enstaviga nonsensljud av typen, gah, nuf, flö. Be dem sedan återkalla de ljud de minns. De kommer alltid att kunna återkalla runt fyra ljud, oavsett det antal ljud som presenteras för dem. Ju fler försökspersoner som deltar, ju närmare siffran fyra kommer slutresultatet att hamna. Framtidens hjärnforskare kommer således med stor sannolikhet kunna identifiera hjärnans korttidsminne som en avgränsad procedur med tämligen statiska egenskaper. De kommer antagligen kunna konstatera att så kallad arbetsminnesträning till stor del består i mental manipulering av korttidsminnets kopplingar till andra hjärncentran, medan de plastiska effekter som uppstår, till stor del är kompensatoriska. Något utvecklas, till stor del på bekostnad av något annat. Därav fenomen som exempelvis hyperintelligent autism.

De postulat som nu presteras av hjärnforskningen genom ”räknandet av neuroner”, är till stor del vetenskaplig skåpmat för verksamma forskare inom psykologin. Det har varit så under större delen av efterkrigstiden. Genom kliniska experiment inom perceptions- och kognitionspsykologi kopplat till ett samlat vetande inom utvecklings- och socialpsykologi, finns redan en gedigen kunskapsgrund. Denna borde bättre kunna tas till vara inom pedagogik och skolutveckling, men traderas nu istället av hjärnforskare. Torkel Klingberg är för övrigt inne på samma spår. Han tror att hjärnforskningens framtid ligger i tvärvetenskapliga samarbeten. Det är lätt att hålla med honom när man betraktar de samarbeten som har startats, exempelvis mellan pedagogik och hjärnforskning vid Umeå universitet. När pedagoger, som ju kan mycket om skola, samarbetar med hjärnforskare, som kan mycket om lärandets biologi, ökar sannolikheten för att det ställs relevanta forskningsfrågor. I Umeå tycks man redan vara på väg mot ett genombrott inom området matematisk inlärning.

Det ironiska med min betraktelse över hjärnforskningen, är att jag hade kunnat vrida perspektivet 180°, utan att göra våld på några referenser. Där konservativa skoldebattörer åberopar hjärnforskning som argument för katederundervisning och hierarkier, drar nämligen progressiva debattörer slutsatser om vikten av lek, rörelse, entreprenöriellt lärande och sjungande av banansånger på fortbildningsdagar. Den enda slutsatsen man kan dra av detta, är att hjärnforskning har status och att många därför vill låna lite av områdets glans. Paletten av kontradikterande slutsatserna är möjliga, då många av hjärnforskningens fynd i sig själva är motsägelsefulla, precis som våra hjärnor. Korttidsminnet är både begränsat och plastiskt, plasticiteten är både nyskapande och kompensatorisk, och så vidare.

Till sist; begreppen hjärnforskning och kognitionsforskning används slarvigt, och allt för ofta som synonyma företeelser. Begreppet hjärnforskning bör dock reserveras för det medicinskt och biologiskt inriktade studiet av hjärnan, och bör förmodligen inte uttala sig så mycket om vare sig ”katederundervisning” eller ”banansånger”. Kognitionsforskning bör reserveras för det teoretiska studiet av hjärnans processer, så som det så tydligt definieras av Karolinska Institutet: Studier av den kognitiva processen, dvs hur olika mentala aktiviteter bearbetas i hjärnan. Denna vetenskap omfattar delar av psykologin, datavetenskapen, filosofin och lingvistiken.

Read Full Post »

Förr högg man ved och gjorde upp eld. Resultatet blev värme. Samma person var producent, distributör och konsument. Idag associerar vi knappast värmen från våra element med en uppdämd norrlandsälv. Denna abstrakta relation till tingen i vår omgivning präglar samtidens vardagssituationer. Många anger detta som en källa till stress.

Bristande sammanhang i omgivningen gör det svårare att orientera sig. För individen i ett modernt samhälle kan upplevelsen vara en känsla av förlorad mening, att ledtrådar till den egna identiteten klippts av. Människan främmandegörs inför sig själv. De senaste decenniernas explosiva utveckling på informationsteknologins område bör ha förstärkt den typen av tendenser, men digitaltekniken ger många motstridiga löften. Den möjliggör såväl centralisering som decentralisering, specialisering såväl som fragmentarisering, ökad isolering såväl som ökat umgänge, lättillgänglighet såväl som svårtillgänglighet.

Det var under 1800-talet som filosofer och samhällstänkare började problematisera människans främmandegörande inför sig själv. Begrepp som Émile Durkheims anomi, Karl Marx alienation och Ferdinand Tönnies Gemeinschaft-Gesellschaft formulerades som variationer på samma tema, att människans tillvaro blev allt mer abstraherad. Durkheim beskrev anomin som ett själsligt tillstånd av tomhet, orsakat av hennes gränslösa behov. Karl Marx åsyftade med alienationen ett liknande tillstånd, men orsakat av främmandegörandet inför de egna produktiva handlingarna. Tankarna bar en tydlig prägel av hur det industriella genombrottet omvandlade hela västvärden.

Vid sekelskiftet (1900) introducerar den franske sociologen Gabriel Tarde i sitt arbete L ópinion et la foule begreppet opinion. Hos denne, liksom hos de ovan nämnda tänkarna är färgningen av samtiden tydlig. För första gången möter vi här publiken, som är en historiskt sett ny företeelse men å andra sidan har vuxit sig till en allt överskuggande social kraft. Den utgör ett rent spirituellt kollektiv och den utbildar skiftande opinioner, vilka i princip kan handla om vad som helst. Ett tydligare begrepp om en ren, tom och abstrakt socialitet behöver knappast efterlysas (Johan Asplund).

Under 1900-talet och fram till våra dagar har dessa 1800-talstänkare förblivit aktuella. De tillstånd de försökte beskriva är bekanta för allt fler och i allt högre grad. För att förstå innebörden av vad en abstrakt relation till tingen innebär och vad den betyder för människors upplevelse av stress, kommer jag nedan att utgå från tre påståenden med åtföljande resonemang.

1.       Genom mekanisering och specialisering har avståndet mellan råvara–konsument, natur–kultur, verklighet-symbol ökat.

Vi lever i ett komplicerat samhälle som informationsteknologin har gjort än mer komplext. Användningen av datorer har under de senaste 50 åren bidragit till mer arbetsdelning, specialisering och sektorisering. Den har också bidragit till att göra symbolisk representation och simulering till viktiga mänskliga arbetsverktyg. Schools are beeing asked to enable people to live symbolically. More and more people will become useless if they can not live at this symbolic level, skrev psykologen G.A. Miller långt innan internet sett dagens ljus.

Men den direkta motsatsen hävdas också. Med datorernas hjälp har arbetsdelningen minskat och den enskilde medarbetaren har fått ett bredare ansvar. Datorn är, rätt använd, ett universalverktyg som inte alls alienerar.  Vi kan med den moderna teknik som vi nu har till vårt förfogande samarbeta och kommunicera med varandra i realtid oberoende av tid och rum. Vi har fullständiga digitala klassrum som Adobe Connect. Ett digitalt klassrum som man kan komma åt var man än befinner sig via en enkel applikation i sin smarta telefon eller klient. Där kan man med ett enkelt headset och webbkamera både hålla föreläsningar och seminarier om man så vill. Vi kan ta del av utbildning via modern teknik i stort sätt oberoende av tid och rum. Varje enskild elev kan med den teknik som finns till förfogande gå fram helt i sitt egna tempo, skriver flitige bloggaren / läraren Fredrik Karlsson.

Bilden är således inte entydig. Det mesta talar för att informationsteknologin rymmer motstridiga möjligheter beroende på användarens syfte. Tekniken kan möjliggöra småskaligt jordbruk såväl som storskalig utplåning. En notis i Dagens Nyheter från 1991-04-04 ger perspektiv på teknikoptimismen; Var fjärde nytillverkad bil kommer vid sekelskiftet att ha en mikrovågsugn inbyggd i instrumentpanelen. Det tror man i USA där allt fler livsmedelsproducenter satsar på stressade nutidsmänniskor som inte ger sig tid att sitta ner vid ett matbord.

Som möjlighet betraktad har informationsteknologin således (som mycket annan teknisk utveckling) kommit att stödja flera disparata utvecklingstrender. Har själva tekniken någon betydelse för vilket slags samhälle den förekommer i? Ett förhållningssätt till denna fråga är att studera dualiteten mellan människa och teknik, deras ömsedsidiga påverkan på varandra.

2.       Genom uppkomsten av tekniker för masskommunikation, har människan kunnat identifiera sig med en abstrakt publik.

Informationsteknologin har revolutionerat möjligheterna till kommunikation via elektroniska media. Kommunikationen har blivit gränslös och den elektroniska världsby som Lasse Svanberg förutspådde på 80-talet har i stort sett blivit förverkligad.

Det är fortfarande främst till underhållning och informationsförmedling som vi använder den digitala tekniken. Underhålllningsbranchen har med hjälp av satelliter och internet gett våra medier en global spridning. Men även framställning och spridning av analoga trycksaker har blivit allt mer lättillgänglig, vilket gör att vi formligen dränks i papper och direktreklam.

Massmedierna bidrar mycket till dagens informationsintensiva miljö. Den påverkan detta innebär har kartlagts sedan decennier av forskare som Niel Postman och många har förutsagt att de risker man pekat på ska accentueras när media med datorns hjälp ges ett ökat inflytande. Vi kan i spåren av datautvecklingen se sådant som aktiehandel med hjälp av robotar, men också ett medborgarinflytande genom interaktiva medier. Filosofen Gudmund Hernes har beskrivit det mediavridna samhället och avser bland annat hur politiker på grund av massmedias bevakning i realtid tvingas ägna sig åt brandkårsutryckningar istället för långsiktig planering. Det som når mottagaren är tillrättalagt och förväntas till och med vara det. Medierna har också visat sig ha inbyggda egenskaper. Forskaren Abraham Moles har visat hur de systematiskt gynnar semantisk information framför estetisk.

Den globala informationsspridningen har naturligtvis väckt frågor om kontroll över den samma. Redan på 80-talet konstaterade forskare att den globala informationen grovt sett var indelad i; militärstrategiskt viktig, kommersiellt gångbar och intellektuell skåpmat som kunde tilldelas allmänheten. Den gränslösa spridningen av information har visat sig innehålla viktiga förbehåll, vilket inte minst turerna kring wikileaks påvisar. Kanske har bristen på kontroll över, eller tillgång till viktig information, visat sig vara en viktig stresskälla även hos de breda folklagren.

Genom att vi når varandra lättare minskar informationsteknologin de kommunikativa avstånden. Samtidigt finns det tydliga bevis på att samma teknik ökar de kommunikativa avstånden genom att understödja asocialitet. I en av Cherry Turkles böcker hävdar en hacker att, I sociala sammanhang måste man våga lita på att omvärlden kommer att vara hygglig mot en. Man har ingen kontroll över hur omvärlden kommer att uppföra sig mot en. Men tillsammans med datorn har man full kontroll.

Med datorns hjälp kan vi knyta samman människor i kommunikativa nätverk, men vi kan framför allt kategorisera människor. Vi kan bestämma vilka som är inne, ute, bekanta, obekanta, pensionärer, liberaler, mopedister och så vidare. Vi kan skymta en avindividualiseringens tredje våg. För att inte bli passiva mottagare i ett informationsbaserat samhälle måste vi veta vad vi söker efter. Datorn vägleder oss då till kategorier av företeelser, t.ex människor. I förlängningen har förmodligen människor börjat kategorisera sina egna egenskaper på motsvarande sätt. Forskaren Lasse Svanberg förutsåg redan på 80-talet att människor i allt större utsträckning skulle komma att selektivt ta till sig information som stärker identitet i den grupptillhörighet de tillskriver sig själva. Tendensen verkar tydlig, men samtida forskning saknas.

3.       Genom institutionaliseringen av samhället, uppträder människan instrumentellt och rollbundet allt oftare och i allt fler sammanhang.

I en servicekurs på SAS-scandinavian kan vi ta del av följande:  Om du som servicegivare vill få servicetagaren på gott humör och uppleva din service som positiv och inspirerande ska du ”bara”; le, ha ögonkontakt, nämna kundens namn, visa odelad uppmärksamhet, spegla kundens kroppsrörelser, tala i samma röstläge och med samma hastighet som kunden, uttala dig positivt om kunden som person, hans handlingar eller visa att du accepterar och har respekt för kunden som människa oavsett ras, kultur eller liknande, visa att du respekterar dina kolleger och ditt företag, visa genom ditt uppträdande och din kroppshållning att du är en positiv och glad person som trivs med dig själv och din omgivning, uppträda lugnt och avslappnat, vara välvårdad och utvilad. Puh, Janne, vilka pyramider ville du riva?

Det är tänkbart att en del av vad moderna människor kallar stress är ett symptom på bristen av äkta mellanmänskliga relationer, d.v.s relationer fria från inflytandet av instrumentella eller ekonomiska motiv. Människors möten sker allt mer i institutionaliserade former där social kompetens och självkontroll förutsätts undertrycka ett impulsivt handlande.

Redan på 1990-talet vann Televerkets teleguider snabb spridning genom behagliga erbjudanden; För 60:- per månad i abbonemangsavgift får du låna din egen teleguide där du kan gå på banken, handla kläder, boka resor, fredagshandla dygnet runt. Utan att lämna fåtöljen. 20  år senare är detta förverkligat och vardag. Innebär det att vi idag har vant oss vid att de informella mötena mellan människor är mycket begränsade och att vi i större utsträckning har blivit objekt för varandra? Craig Brod hävdade på 80-talet att barn med schizofreni-liknande symptom ofta hade blivit behandlade som objekt av stressade föräldrar. Det resulterade i instrumentellt och maskinliknande beteende. De svarade an på omgivningens signaler som om de vore objekt. Brod hävdade vidare att schizofrena yttringar ofta kunnat visa sig vara en föraning om vad som komma skall. Idag befinner vi oss mitt i en period av allomfattande digitalisering, där eventuella effekter på människa och miljö har åsidosatts i sådan utsträckning att eventuella effekter av det slag Craig Brod insinuerar först kan avläsas retrospektivt, då de redan för en tid har varit en del av den givna infrastrukturen. I detta sammanhang kan man fundera över vad den bedömningskultur som breder ut sig inom västerländsk skola kommer att innebära för de människor som nu blir bedömda från i stort sett spädbarnsstadiet.

Read Full Post »

När semestern är slut och man åter ska börja jobba kan det hända att man känner stress. Det är helt naturligt. Stress är en del av livet och total frånvaro av stress betyder att man har dött. Dock tyder mycket på att stressnivåerna, i framför allt västvärlden, har ökat kontinuerligt under flera decennier.

Redan på 50-talet bedrevs Stockholmsbaserad forskning på stress. Hans Selyes beskrivning av stressreaktioner  som ett syndrom i tre stadier har förblivit internationellt erkänd standardmodell sedan dess. Modellen,  ”General Adaption Syndrom”, består av:

  1. En alarmreaktion, där det autonoma nervsystemet aktiveras.
  2. Ett motståndsstadie, där stressens källa avlägsnas eller bearbetas.
  3. Ett utmattningsstadie, vid svår eller långvarig stress, där kroppens försvarsmekanismer brutits ned.

De universellt mänskliga reaktionerna på stress kan tyckas primitiva och är det också. 50-talets stresstudier har inspirerats av upptäckter gjorda redan under 30-talet då amerikanen Walter B. Cannon kartlade de så kallade ”fight or flight”-reaktionerna. Dessa grundar sig på att den moderna människan fortfarande bär reptildjuret inom sig. Evolutionen har i liten, eller ingen, utsträckning transformerat våra mest grundläggande neurala funktioner. Istället har vår kognitiva och emotionella förmåga gradvis vuxit i komplexitet genom att olika skikt av vävnad har överlagrat den ursprungliga reptilhjärnan. I våra nervreaktioner på stress i omgivningen skiljer vi oss alltså knappast alls från våra urtida förfäder.

”Fight or flight”-beteendet antas driva upp människans adrenalmedullära aktivitet på ett sätt som initierar en hel kedja av förändringar i kroppsfunktionerna. Blodtrycket ökar, glukos lagras och så vidare. Dessa förändringar sker oberoende av vilken kvalitet den upplevda stresskänslan har. Emellertid har senare Stockholmsstudier (Marianne Frankenhauser) visat att mönstren i hormonutsöndringen av framförallt katekolaminer och kortisol, saknar denna universalitet. Det är intressant eftersom det betyder att kroppen reagerar olika beroende på hur en ansträngning upplevs. Det som har kommit att kallas för positiv stress och som visar sig vid t.ex tillstånd av manisk kreativitet, är på kort sikt inte lika farlig som negativ stress. Vid långvarig belastning leder dock all latent stress till fysiologiska och psykiska symptom. Till hjärt- och magbesvär, som sedan länge kopplats samman med stress, kan vi lägga led- och muskelbesvär, alla de infektionssjukdomar som drabbar ett försvagat eller rubbat immunförsvar, samt utbrändhet, depression och tillstånd av upplevd brist på mening. 

För att vi ska kunna hantera vår stress måste vi uppleva att vi har kontroll över de situationer i vilka vi ingår. Kontroll förutsätter resurser för att hantera de krav och belastningar som riktas mot oss. Brist på kontroll innebär att individen upplever yttre betingelser som helt avgörande för det egna ödet, vilket kan leda in i ett tillstånd av ”inlärd hjälplöshet”. Ju mer dominerande den livssektor är, som omfattas av upplevd brist på kontroll, ju allvarligare upplevs hotet. Jag föreställer mig att vad som enligt litteraturen framkallar stress, kan sammanfattas i tre tematiska situationer:

  1. Jag klarar inte av det som förväntas av mig…
  2. Andra vill mig illa…
  3. Förändringar gör mig osäker…

Den psykosomatiska processen är långt ifrån ett isolerat förlopp. Utifrån en människas individuella förutsättningar måste ett stressförlopp intolkas i sitt sammanhang och i den upplevda innebörd som det har för den drabbade. Beroende på vilken återkoppling personen får ur den fysiologiska, psykologiska och sociala kontext i vilken hon ingår, kan utfallen bli helt olikartade. Man vet dock att en stresspålagring utan mellanliggande återhämtningsperioder genererar snabbt ett kroniskt stresstillstånd med dramatiskt ökade hälsorisker som följd.

För det mesta är upplevelser av stress på ett eller annat sätt relaterat till informationshantering. Under tvåtusentalet har datatekniken invaderat livets alla områden. Våra prestationer kräver hanterandet av information och utfallet påverkas givetvis av hur bråttom det är och hur stressade vi är. De prestationer som utförs under stress får inte samma utfall som när de utförs under vila.

Arbetet med dator kräver hög grad av koncentration. En vanlig kommentar är att man ”lätt blir absorberad”. Den höga anspänningen gör att krångel, avbrott och fördröjningar väcker påtaglig irritation. Denna anspänning kan förklaras med att det i huvudsak är vårt arbetsminne som aktiveras i interaktionen med datorer. Arbetsminnet kännetecknas av att det kan hantera endast begränsade informationsmängder under korta tidsrymder. Därför blir det lätt ”överhettat”.

Inom kognitionspsykologin liknas ofta människans hjärna vid ett system för informationsprocessering. Forskaren C.D. Wickens har illustrerat hjärnans arbetssätt i en modell. I princip är detta en stimulus-respons-modell med de perceptuella och kognitiva skeendena inlagda. Arbetsminnets ”aktiva” roll framgår tydligt. Det sorterar inkommande information och relaterar det till redan lagrad kunskap. På detta vis antas tankeprocesen drivas framåt.

Psykologen G.A. Miller blev klassisk genom att 1956 ge ett kvantitativt mått på arbetsminnets lagringskapacitet. Miller betraktar den mänskliga hjärnan som ett kommunikationssystem där det finns en systematisk relation mellan det som går in i systemet och vad som kommer ut, alltså dess varians. Om man förser en person med mer och mer information uppnår man snart en mättnadsnivå där mängden bearbetad information förblir konstant per tidsenhet. Detta är hjärnans kanalkapacitet. Miller visade att denna kapacitet knappt alls varierar mellan individer, utan håller sig konstant runt talet sju, mätt i vad han kallar bites. Om du t.ex läser läser sju eller fler meningsbärande stavelser (båt, fyr o.s.v) på ett papper, kommer du bara att kunna återkalla cirka sju, oavsett hur många du läser. För meningslösa stavelser (fnu, tra o.s.v) sjunker siffran till cirka fyra.

Mycket av efterkommande kognitionspsykologi har varit sysselsatt med att utröna konsekvenserna av denna upptäckt. Några år efter  Millers artiklar presenterar forskaren  J.A. Easterbrooks sin idé gällande ”the range of cueutilization”. Förenklat menar Easterbrook att kognitiv aktivitet till stor del består i att bland inkommande stimuli kunna skilja relevant information från icke-relevant sådan, med andra ord skilja signalerna från bruset.

När mängden information ökar, fördelar människan sina uppmärksamhetsresurser så att hon mer och mer koncentrerar sig på endast ”relevant” information. Med detta följer att hon försöker fokusera allt mer och att hennes perceptuella fält då ”smalnar av”. Vid en kritisk nivå börjar detta fält bli så smalt att även relevanta stimuli hamnar utanför uppmärksamhetssfären. Följde blir sjunkande effektivitet, förlorad kontroll och i värsta fall panik.

I konsekvens med idén om ”the range of cueutilization” följer att hur krävande en situation upplevs, avgörs av i vilken takt informationen kommer samt hur beräknelig och kontrollerbar den är. Om kraven uppnår vår maximala kognitiva kapacitet, prioriteras viktigare frågor på bekostnad av mer perifera. Om kraven övergår vår maximala kapacitet, fokuserar vi på relevanta ledtrådar framför mindre relevanta. I dessa sammanhang är ”social information” helt jämförbar med andra typer av information. I stressade situation tycks alltså begrepp som empati och sympati påverkas så, att om de ”objektivt” sett kan betraktas som perifera, även behandlas som perifera oavsett styrkan i de känslouttryck vi konfronteras med. Effekterna på personperceptionen blir bl.a att sådant som grupptillhörighet överskattas, medan subtil information, med andra ord individer, inte uppfattas. Social okänslighet och kanske även egoism skulle därmed även de, kunna betraktas som stressymptom. Välkommen till jobbet.

Read Full Post »