”Här är friheten större och skatten lägre”, stod det på skylten vid Vellinges infart. Idag sägs det att den är nedplockad och borta. Man kan fråga sig varför. I Vellinge är skatten fortfarande lägre. Så, varför anser man plötsligt att inte friheten är större? Skatten sjunker ju, nästan som en sten. I grannkommunerna kan invånarna få betala så mycket som en tjuga mer, varje dag, i frihetsfientliga påbörder. Så varför är inte längre friheten större? Något jobbigt måste ha hänt i Vellinge.
Jag gör en artikelsökning och blir inte särskilt mycket klokare. Enligt kommundirektören Magnus Hedin vill man tvätta bort bilden av Vellinge som en ”snobbig och självupptagen kommun”. Framtidens bild av Vellinge ska vara ”mjukare och byggas kring värden som attraktivitet, kvalitet och upplevelser”. Jag begriper ingenting. Är inte själva tanken med rejäla skattesänkningar att de ska leda till just attraktivitet, kvalitet och upplevelser?
Joacim Olsson från skattebetalarnas förening förklarar saken. Sänkt skatt, menar han, möjliggör för människor att skapa egen trygghet genom lite pengar på bankkontot. Men för Göran Greider och Jan Gillou är detta negativt laddat. Det ”minskar nämligen beroendet av stöd, bidrag och goda givare”. ”Det är därför skattesänkningarna är så hotfulla. De ger folket frihet, och friheten hotar dem som tidigare har beskurit den”, fortsätter Olsson. Okey.
Sådana som Greider och Gillou tycker alltså att frihet är fel och vill att den blir beskuren. Det tycker Joacim Olsson kan bevisas genom det faktum att välfärden är precis lika stor idag som den var innan regeringen sänkte skatter för drygt 100 miljarder med den enda skillnaden att vanligt folk har lite mer pengar kvar i plånboken. Det låter som trolleri 
och är det kanske också, men man måste inte alltid räkna på allting, förvandla frihetliga idéer till grå matematik. Man kan välja låg skatt på samma sätt som man kan välja lågt pris när man handlar på Konsum.
Många medelklassfamiljer har idag en bruttoinkomst på 55000:- i månaden. De betalar då troligen en skatt på runt 17.500:-, massor av pengar som kunde gett guldkant åt ett eget självbestämmande. Kanske har familjen tre barn som genomgår vår 12-13-åriga skola. Skola kostar pengar, närmare bestämt 1 miljon kronor per barn, således 3 miljoner kronor för en trebarnsfamilj. Det blir 19.000:- per månad under dessa år. En tänkbar frihetsreform är att låta familjen betala skolavgifter på 19000:- per månad, istället för en skatt på 17500:-. Då vet man vad man får för pengarna och slipper grubbla över abstrakta summor som försvinner in i anonyma frihetsbegränsande verksamheter.
Nu hade antagligen Jan Gillou, på sitt förnumstiga sätt invänt att 19000:- i avgift är mer än 17.500:- i skatt. Inskränkt, kategoriskt och fantasilöst. Summan 19000:- är inte statisk. Den är påverkbar. Det är poängen med frihet.
Utbildning måste inte ske i små klasser, av välutbildade lärare, i moderna lokaler. En klass med 60 elever som undervisas av outbildade lärare i en industrilokal ger andra kostnader. Det här är saker som världens utvecklingsländer (jodå, även en och annan friskola) redan har upptäckt. Månadsavgiften för tre barns skola kan där sjunka till mindre än hälften, kanske så lite som 6000:- per månad. 6000:- är inte mer än 17.500:-. Det kan inte ens Jan Gillou påstå.
Säg exempelvis att man i Vellinge vill bygga 1 km motorväg. Då är det inte konstigare än att man ”salar”. Fembarnsfamiljen betalar en avgift på 5000:- och får fri tillgång till den här kilometern med motorväg. Eller, säg att man lägger ner en av de större myndigheterna, Skolverket. För de pengarna skulle faktiskt varenda svensk kommun kunna få 35 meter motorväg. Så tänker en fri entreprenör. Vellinge, sträck på er och sätt tillbaka skylten.
Slutsats
Kanske är det så att man skäms i Vellinge för att man inte har nått målet. Det har man ju i Bangladesh. Vi besökte en dag kommunalrådet i Fukurhati, en kommun av Vellinges storlek. Kommunalrådet var mäkta stolt över att inte en enda invånare levererade ett öre i skatt. Gemensamma angelägenheter täcktes i stort sett av inflödet från centralmakten och visst bistånd. Resten sköttes informellt. Ett antal flinka karlar hade då vi besökte kommunhuset fått avbryta 
sina göromål på åkrarna för att helt ideellt bygga klart den nya byskolan. Kommunalrådets kontorsstol hade gått sönder sedan länge. Det gällde för honom att hitta stolens balanspunkt och sedan sitta blick stilla. Om han rörde sig for sitsen framåt och han föll i golvet. Varför jag nu nämner en så ovidkommande detalj. Förmodligen mitt koloniala tunnelseende…
Så, kanske har skylten inte plockats ner. Kanske har den bara fått sin rättmätiga plats, vid den leriga och övertrafikerade kostig som tillika är infart till Fukurhati, Saturia, Manikganj, Bangladesh.
samtider 