Göteborgsposten | samtider

Posts Tagged ‘Göteborgsposten’

Flickan med svavelstickorna

Posted in Politik, tagged Alex Voronov, alice teodorescu, Björn af Kleen, David Eberhard, Göteborgsposten, GP, Lena Adelsohn Liljeroth, Sverigedemokraterna on mars 30, 2016| Leave a Comment »

devils_0120

Göteborgspostens ledarsida excellerar i en ny retorisk genre. Den undviker helst empiri och konkretism för att gärna endast antyda åsikter och sammanhang i alster där svepande formuleringar, signalord och anekdoter får bära fram ett antal oklara antiteser. Jag trodde först att David Eberhards krönika om Solomon Asch var ett olycksfall i arbetet. I själva verket var det tvärt om. Hans text är snarare ”mallad” enligt de smala kriterier som tycks utgöra genomgående norm för att numera platsa på GP:s ledarsida.

Alice Teodorescu är sedan något år tidningens politiska redaktör och verkar ha fått ledningens carte blanche för att etablera en politisk linje som möjligen kan sammanfattas som godhetsskeptisk. Hon ägnar årets påskafton åt att på ledarplats ställa den retoriska frågan, Hur modiga vågar vi vara egentligen? Efter fem genomläsningar inser jag att rubrikens fråga inte är ämnad att besvara, utan bara är en av alla dessa underförstådda signaler som den invigde kan nicka instämmande åt. Låt oss dekonstruera:

Teodorescus text inleds med ett sagotema som kan ge den minnesgode en Deja vu. Det är inte första gången hon använder HC Andersens nakna kejsare, eller något annat allmängiltigt sagotema, som referens. Över huvud taget liknar många av Teodorescus texter varandra, såväl i struktur som i tematik. Även hennes populärpsykologiska referens till mänskligt flockbeteende utgör en återkommande tankefigur. Den är troligen här tänkt att överbrygga det inledande sagotemat.

20150617_164406 Vårt beteende på sociala medier, menar Alice Teodorescu, bevisar hennes flockteori. Vi blir glada när vi får ”likes”, ledsna när vi blir bortstötta. Även detta är en återkommande tankefigur ur hennes textproduktion. Därefter följer ett par ”rimliga” stycken om journalistisk konsekvensneutralitet som de flesta bör kunna instämma i.

Det är först i ledarens sjätte stycke som Teodorescu närmar sig någon typ av ställningstagande. Hon konstaterar att det …fanns nyligen en tid i vilken en viss skepticism gentemot medierna ansågs nykter… Att inte inse detta förhållande, och i stället ”brunstämpla” all kritik, kommer enbart resultera i större förtroendetapp och flykt till så kallade alternativmedia där pressetik knappast är något honnörsord. Här levereras således ledarens hela (lätt uttjatade) budskap i en mening, gömd ungefär halvvägs i textmassan. Dessvärre faller hela hennes resonemang redan på sin premiss, nämligen att det …fanns nyligen en tid i vilken en viss skepticism gentemot medierna ansågs nykter… Att inte inse detta förhållande… För det fanns inte nyligen en sådan tid, inte i den bemärkelse som Teodorescu tycks mena. De opinionsmässiga förskjutningar som har ägt rum under de senaste åren är unika i modern tid och finner inte sin motsvarighet hitom 1930-talet. Om skepticism gentemot medierna är avsett att tolkas bredare än bara brunstämpling, faller ändå premissen eftersom en enkel slagning på google visar att en sådan anses lika nykter idag som för 10, 20 eller 50 år sedan.

valborg I ledarens sjunde stycke vill så Teodorescu exemplifiera sin tes med hjälp av Björn af Kleens DN-intervjuer från Östermalm. Hon kallar reportaget tendentiöst och påstår att han försöker driva tesen att stadsdelen skiftar färg från blått till brunt. Hon menar vidare att intervjupersonerna, bland annat Lena Adelsohn Liljeroth, förlöjligas av reportern. Det är tydligt att hon läser in saker i Björn af Kleens reportage som faktiskt inte står där. Hans form är öppna ”frågor och svar” där intervjupersonerna, som i efterhand har läst och godkänt hans formuleringar, representerar ett brett spektrum av åsikter. Det tendentiösa, liksom förlöjligandet, finns i betraktarens öga, inte i af Kleens text. Detta gäller även färgen brun, som såvitt jag kan se, inte nämns någonstans i reportaget, utan ”kletas” på av den misstrogne läsaren. Så här lyder af Kleens inledning och egentliga tes: Sverigedemokraterna stjäl moderata väljare på Östermalm i Stockholm, ett av Sveriges mest förmögna och välutbildade kvarter. En i mina ögon vederhäftig journalistisk utgångspunkt för ett kultursociologiskt reportage.

Men anmärkningarna på af Kleens reportage utgör i Teodorescus text egentligen bara en transportsträcka till hennes egentliga poäng nämligen, Lena Adelsohn Liljeroth vädrar åsikter hon inte gjorde då hon var kulturminister i Fredrik Reinfeldts regering. Måste man gå i pension för att sluta snegla ängsligt på grannen innan man vågar formulera en uppfattning i landet med grundlagsstadgad yttrandefrihet, undrar Teodorescu retoriskt. Så långt i texten blir jag åter osäker på vilken tes hon försöker driva. Menar hon att alla (moderater) innerst inne är Sverigedemokrater? För hon kan väl inte på allvar tro att det i första hand är grannen man sneglar ängsligt på om man är kulturminister och vill vädra sin fäbless för så kallad alternativmedia? Möjligen går jag här vilse i någon dubbelbottnad antydning jag inte begriper mig på, för i min dekonstruerande läsning blir resonemanget bara platt, konstigt och världsfrånvänt.

Ännu konstigare blir det i stycke åtta när Teodorescu skiftar fokus från vilsna moderater till att oroa sig över hur den statliga medieutredningen enligt sin promemoria vill förtydliga innebörden av vad som redan står gällande demokratibestämmelsen i Public Services sändningstillstånd. Förmodligen nämner Teodorescu saken därför att ett radiobråk mellan teo henne själv och Alexandra Pascalido råkar utgöra promemorians (sid. 38-39) exempel på själva problemet. Detta intryck förstärks av en googling. Alice Teodorescu verkar i sammanhanget vara landets enda oroliga person.

Ledaren avrundas därefter med ett antal allmängiltiga och högst rimliga konstateranden och lämnar mig i en känsla av osäkerhet om vad det egentligen är jag har tagit del av. Hvad vilja Alice Teodorescu? Jag loggar in på sociala medier för att kolla kommentarer och delningar i anslutning till det jag nyss har läst. Hennes anhängarskara består tydligtvis till övervägande del av personer vars åsikter kan sorteras in som konservativa, nationalistiska, extremhöger, SD-associerade och/eller främlingsfientliga. Alla dessa läser således in ett klart budskap i vad som för mig framstår som svepande, anekdotiskt och ganska undanglidande…

Så får jag syn på en tweet från Alex Voronov, ledarredaktör på liberala Eskilstunakuriren.

alex teo

Han har alltså blockats av en nära kollega, Alice Teodorescu!?!! Jag läser om hennes ledare i en ny kontext och plötsligt faller saker på plats. Hur modiga vågar vi vara? Tänk typ Alex Voronov, tänk hans liberala humanism, hans inkluderande och demokratiska vurm, hans outtröttliga agitation för öppenhet och människors lika värde. Om han är fiendebilden? Då är det är tydligen i opposition till honom och hans likar ledartextens vi skall ställa frågan om hur modiga vi vågar vara, eller? Jag hoppas jag har fel…

Read Full Post »

När Solomon Asch möter George Orwell

Posted in Epistemologi, Politik, tagged David Eberhard, Göteborgsposten, Konformitet, mediemobbare, signalspråk, Solomon Asch on februari 2, 2016| 5 Comments »

Psykiatrikern David Eberhard hävdar i en krönika för Göteborgsposten att den som vågar vara nyanserad och eftertänksam när det gäller viktiga frågor blir …utpekad av mediemobbarna som känslokall och elak. Han stöder delvis sitt resonemang på de experiment gällande konformt beteende som utfördes av den polsk-amerikanske gestaltpsykologen Solomon Asch för 60 år sedan. Eberhards slutsatser ter sig vid en första anblick högst rimliga men som så ofta när det gäller hans texter sägs inte så mycket rakt ut. Eberhards egentliga ärende skymtar bara genom de signalord han väljer att använda. Jag ska i det följande försöka dechiffrera hans teser.

De experiment av Solomon Asch som David Eberhard lutar sig mot har mycket riktigt ägt rum. Försökspersoner utsattes för grupptryck då de skulle avgöra vilken linje av tre olika längder som överensstämde med en förevisad exempellinje. Uppgiften i sig var enkel, men eftersom gruppen (ett antal medlöpare som var invigda i experimentet) systematiskt gav fel svar, valde även en stor del av försökspersonerna som ett resultat av grupptryck att svara likadant. De slutsatser man kan dra av detta är att människor, åtminstone i vissa situationer, tenderar att vara känsliga för grupptryck.

Att härma andra, anpassa sig och bilda konforma grupper tycks närmast vara en konstant i mänskliga samhällen, vilket Eberhard följdriktigt fastslår. Detta är dock närmast en truism som knappt ens behöver påpekas. Solomon Asch genomförde sina experiment några år efter andra världskrigets slut och anade antagligen redan i sin vetenskapliga design vad resultatet skulle bli. Under efterkrigstiden har sedan den autonoma och kritiskt tänkande individen lyfts som ett framträdande ideal inom utbildning, samhällsanknuten forskning och politisk reformering. Det har naturligtvis skett därför att självständigt tänkande individer har betraktats som en civilisatorisk vaccinering mot den typ av övergrepp som begicks i bland annat det Tredje Riket och som möjliggjordes av destruktiv konformitet i stor skala. Utifrån detta perspektiv kan det i rådande polariserade samhällsklimat te sig rimligt att åter lyfta frågan om den konforma individen. Samhällseliten abdikerar för närvarande på punkt efter punkt från det jämlikhetshävdande, kompromissande och omfördelande ansvar som har utgjort den demokratiska välfärdsstatens ryggrad. Ur de tomrum som uppstår formas endimensionella intressegemenskaper som ofta definierar sig själva genom utpekandet av den andre, syndabocken. I längden är denna utveckling farlig då den ofta visat sig utgöra ett förstadium till krig eller samhällsomstörtande processer. Är det detta Eberhard vill tala om?

Det är svårt att bli riktigt klok på vad som är David Eberhards egentliga ärende. Han antyder, snarare än anger vad som är problemet. Han inleder krönikan med följande mening: I dagens offentliga debatt förefaller emotionella argument vara de allra viktigaste. Hur saker och ting faktiskt förhåller sig tycks däremot sekundärt. Han ger inget exempel på vad han avser utan går efter denna inledning direkt inpå Solomon Aschs experiment, vilka han menar styrker hans tes. Hans tankehopp från emotioner till konforma beteenden förblir oförklarat. Utan belysande exempel eller argumenterande mellanled framstår tankegången som obegriplig, eller åtminstone oförklarad. Kan det vara så att David Eberhard skriver in sig i den tradition där det mesta anses vara underförstått genom det kodade signalspråk som används? Begreppen han väljer känns igen sedan några år, från ledarsidorna på SvD och Expressen, från kommentarsfält och delningar i sociala medier, från artiklar i så kallade alternativa medier, ett kodat signalspråk där den invigde kan nicka instämmande utan att något egentligen uttrycks explicit.

David Eberhard omnämner vårt land som den humanitära supermakten Sverige. Han talar om den svenska kultur som säger att Sverige inte alls har någon kultur och vidare om att en självutnämnd politiskt korrekt samling högljudda och fanatiska människor sätter agendan över vad de anser vara fint att tycka… Av dessa ting drar Eberhard slutsatsen att debatten inte handlar om fakta, utan om känslor när det gäller viktiga frågor som sjukförsäkring, könskvotering och integration. Den som försöker hålla sig till fakta påstår han blir …utpekad av mediemobbarna som känslokall och elak.

Som sagt, det mesta förblir outtalat. Vi får varken veta vilka som utgör den självutnämnda politiskt korrekta samlingen högljudda fanatiker, vilka förtryckande trossatser dessa omhuldar som fina eller vilka de faktabaserade argumenten som förtrycks av mediemobben är. Man skulle kunna säga att Eberhards text blir ett exempel på hans egen tes då förståelsen av den förutsätter en ytterst konform kontext av symboliskt samförstånd. Om vi vill fylla hans text med någon form av meningsbärande innehåll eller budskap måste vi som oinvigd ägna oss åt gissningar.

Att döma av vilka som applåderar och delar hans text är hans tänkta analys av ett slag som gillas långt ut på politikens högerflank. Med de självutnämnda fanatikerna avses då troligen intellektuella personer med en företrädesvis humanistisk agenda. De faktabaserade argumenten skulle troligen kunna rymmas under den gemensamma rubriken hårdare tag , vilka då sannolikt skulle bemötas av liberala Dagens Nyheter och socialdemokratiska Aftonbladet, kandidater att utgöra den Eberhardska mediemobben.

Eller så har både jag och den samlade politiska högerflanken helt missuppfattat hans text. Det går faktiskt inte att avgöra utifrån de bokstavskombinationer som objektivt föreligger i hans krönika.

Det finns en fortsättning på Solomon Aschs experiment om konformitet som David Eberhard väljer att inte redovisa. När hans försökspersoner fick support från en eller flera individer ur medlöpargruppen avtog det konforma beteendet dramatiskt. Hur en individ hanterar ett kompakt motstånd i en avgränsad situation är således något annat än hur en individ förhåller sig till en komplex opinion. Asch och många forskare efter honom har ur bland annat dessa iakttagelser rört sig i riktning bort från de ursprungliga endimensionella modellerna för konformt beteende, mot mer nyanserade socialpsykologiska modeller som inbegriper fler variabler, så som tidsdimensioner och kontextberoenden. Eftersom Asch dog 1996 går det endast att spekulera i vad han hade tyckt om samtidens högerradikala tolkning av hans konformitetsbegrepp. Något säger mig att han, som den utpräglade humanist han var, hade blivit bekymrad och kanske reciterat något av George Orwell.

Read Full Post »