Sedan oktober 2014 ondgör sig många lärare och skolledare över olika politiskt relaterade missförhållanden i skolans värld. De får sällskap av borgerligt sinnade debattörer på landets alla ledarsidor. Den minnesgode minns att det var ungefär likadant före september 2006, eller från oktober 1994. För att inte tala om hur det var innan september 1991, då lärarnas strejskrammel stod som spön i backen.
Ett aktuellt exempel på skolrelaterat ondgörande är skribenten Paulina Neudinger. Hon har forskat fram att det äts skräpmat, sätts glädjebetyg och delas ut små gåvor på landets friskolor. Och debatten är igång, som om detta otyg inte hade pågått under hela tvåtusentalet. För det har det ju. Antagligen florerade dessa fenomen än värre några år in på skolminister Björklunds ministär, åren innan Skolinspektionen satte klorna i stora oseriösa aktörer som JB och Praktiska.
Skolinspektionen, ja. Mellan 2008 och 2014 tilläts myndigheten utveckla en typ av modernt skamstraff, där skolor inte bara inspekterades och kritiserades, utan fick löpa mediala gatlopp för sina brister och försummelser. Myndighetens mediastrategi grundlade en egen nyhetsgenre, där den ständiga strömmen av pressmeddelanden resulterade i en lika ständig ström av artiklar och nyhetsinslag under rubriken ”Skola X uppvisar brister i Y”. Artiklarnas innehåll följer genomgående ett fixt mönster. Efter en inledande brödtext ondgör sig någon av verkets ämbetsmän över bristerna på skolan, med en extra dos indignation om bristerna i fråga kvarstår efter en tidigare inspektion. Därefter lovar rektor eller någon representant för huvudmannen bot och bättring, oftast med hänvisning till ett pågående arbete med rutinöversyner eller någon omorganisation. Artiklarnas form påminner om det inrikesmaterial som fyllde tidningarna Pravda och Izvestia under sovjettiden.
Myndigheten för skolutveckling lades ner 2008. I dess ställe infördes alltså Skolinspektionen och fick operera relativt oemotsagd under några år. Lärare, skolledare och huvudmän borde ha blivit urförbannade, men skolfolkets rättmätiga kritik mot myndigheten lät vänta på sig ända till den 15 september 2014. Då först, vreds kranarna på och en störtflod av kritiska inlägg och artiklar publicerades och strömmar alltjämt genom medias många kanaler. Kritikens kärna går (så klart) ut på att myndighetens publika felfinneri verkar kontraproduktivt på skolans utveckling och att deras granskningar av hur skolor efterlever sina ålägganden borde uppvägas av stödjande strukturer. Det rör sig således om påpekanden som kan tyckas självklara, men som inte föresvävade landets lagstiftande församling 2008 och som, fram till 15 september 2014, heller inte påtalades någonstans (nästan) av en samlad skolprofession.
Vad vi får syn på när vi studerar skoldebatten över tid, är ett systematiskt mönster i hur den förda politiken kritiseras och granskas olika, beroende på om regeringen är borgerlig respektive socialdemokratisk. Exemplen kan mångfaldigas: Då Jan Björklund genomförde sin förstelärarreform var kritiken obefintlig. När Gustaf Fridolin följde upp med ett snarlikt lärarlönelyft, nådde kritiken snabbt orkanstyrka. De styrdokument och betygssystem som infördes 2011 har på allvar börjat ifrågasättas först på denna sida valet 2014. Under borgerlig ministär råder således en slags tystnadskultur i den skolpolitiska opinionen. Kritiken av genomförda reformer ”skjuts upp” till dess regeringsmakten har skiftat färg. Vi kan se över tid att skolan har reformerats kraftigt under borgerliga ministärer, medan socialdemokratiska ministärer har fått klä skott för dessa reformers konsekvenser. Historiskt sett, har socialdemokraterna endast orkat samla sig till en enda större reform under motstånd från en samlad borgerlighet. Det gäller kommunaliseringsbeslutet 1989 under utbildningsminister Göran Persson.
Skolans borgerliga hegemoni har antagligen mer med psykologi än med politik att göra. När det gäller politiska preferenser avviker skolfolk inte mycket från den genomsnittliga väljarens preferenser. Gruppen lärare utmärker sig inte heller som någon särskilt borgerlig grupp (även om t.ex Lärarnas Riksförbund, gärna agerar megafoner för borgerlig skolpolitik). Däremot kan det vara så att en borgerlig regering upplevs representera makt och inflytande i en mer absolut bemärkelse än en socialdemokratisk. Samhällets ekonomiska maktcentran speglar i stor utsträckning borgerliga värderingar och den absoluta merparten av media är borgerligt sinnad. Makten över arbetslivet, dess ledarpositioner, präglas även de, för det mesta, av borgerliga värderingar. Socialdemokratin däremot, upplevs representera ett rättviseperspektiv och förväntas ta parti för samhällets mer utsatta grupper. Medan borgerlighet, framför allt Moderaterna, förknippas med auktoritära maktstrukturer, får socialdemokratin, med sina rötter i politiska folkrörelser, finna sig i att bli betraktad ur ett ”von oben”-perspektiv och upplevs därmed, kanske undermedvetet, som mer ”riskfri” att kritisera.
I förordet till antologin Förstelärarreformen – En kritisk granskning står följande att läsa i förordet, Det mest nedslående var att så många–kanske t.o.m flertalet – av dem som kontaktade oss berättade att de inte vågade ge luft åt sin kritik utåt…Denna tystnadens kultur är förvisso ingenting specielltför skolans värld, men det är unikt att den fått ett så starkt grepp om just lärarkåren. Om rädsla hindrar skolprofessionen från att sprida sin kunskap och utöva sina demokratiska rättigheter, är det både illa och kontraproduktivt. Om skolprofessionen reglerar sin självcensur beroende på vilka som för tillfället har makten, bäddar det för illa genomtänkta politiska beslut. Förstahandskällan till realpolitisk sakkunskap om skolan kan ju bara vara skolprofessionen. Om denna tiger, ökar utrymmet för politiken att skapa ideologiska fantasifoster utan konsekvensanalys.
Ända sedan utbildningsminister Olof Palmes dagar, har de fenomen jag beskrivit här, haft återverkningar för hur skolpolitiken har förts. De snabba besluten, breda penseldragen och avgörande reformerna, har genomförts under borgerliga ministärer. Massiv kritik riktad mot skolpolitiken och långsiktigt förankringsarbete med skolan, har präglat de socialdemokratiska. Några minns säkert hur Jan Björklund, under sina sista år som utbildningsminister, ofta återkom till att det, då han tillträdde, inte fanns så mycket som en Post-IT-lapp med idéer i skrivbordslådorna på utbildningsdepartementet. Påståendet är felaktigt. Det första Jan Björklund gjorde som nytillträdd minister var att annullera en mängd pågående skolbeslut, varav det enskilt största var den nästan färdiga gymnasiereformen Gy07 (Utbildningsutskottets betänkande 2006/07:UbU3). De flesta av idéerna i Gy07 genomförde Björklund själv så småningom, exempelvis införandet av ”historia” som kärnämne och den gymnasiala lärlingsutbildningen. Andra delar slängde han i papperskorgen, så som ämnesbetyg (sic) och en återinförd gymnasieexamen (sic). Under hela återstoden av sin tid som utbildningsminister, höll Jan Björklund såväl skolprofessionen som den pedagogiska vetenskapen,utanför sitt reformarbete. Istället jobbade han konsekvent med enmansutredningar, excellent expertis från andra sakområden och en handfull lojala anhängare, en ledarstil inte helt olik Donald Trumps. Kontrasten mot för hur arbetet med Gy07 bedrevs är dramatisk. I det arbetet förankrades varenda kommatecken ända ner på klassrumsnivå. Om Björklund hade agerat likaledes hade sannolikt inte ämnesbetygen och gymnasiexamen hamnat i papperskorgen.
Skolans borgerliga hegemoni kan således vara ett av skolans stora problem. Den borgerliga regeringen genomför ett smatterband av improviserade reformer utan att involvera skolfolk och utan att dessa protesterar nämnvärt. Dammluckan av ifrågasättanden öppnas först då ett regeringsskifte har ägt rum, och den nya regeringen hamnar omedelbart på defensiven då den, bland mycket annat, får klä skott för konsekvenserna av föregående regerings beslut. Gustaf Fridolin och Helene Hellmark Knutsson är ännu 2017 helt uppbundna av saneringsarbetet efter Gy11 med flera skolreformistiska hastverk.
Den svenska skolans guldålder, sammanfaller med en period då beslut gällande skolan fattades med breda överenskommelser och under inflytande av såväl skolprofession som pedagogisk vetenskap. Om skolväsendet skall kunna reformeras på ett sätt som faktiskt leder till en bättre skola, måste skolprofessionen våga kritisera, samt ställa krav på inflytande och delaktighet, även i tider av borgerligt regeringsinnehav. Många missgrepp de senaste trettio åren hade kunnat undvikas på det sättet. Om skolpolitiken i sammanhanget är höger eller vänster blir i sammanhanget av underordnad betydelse, då långsiktighet, delaktighet och bred förankring är väldokumenterade garanter för ett gott reformistiskt hantverk. Detta är dock insikter som ställer höga krav på våra politiker då ett demokratiskt ledarskap öppnar sig för kritik och ifrågasättande, på ett helt annat sätt än det auktoritära.
Vad har allt detta med läraryrket att göra? Forskning och beprövad erfarenhet pekar mot att samarbetsfrämjande inslag och en upplevd känsla av relativ rättvisa främjar utvecklingen i lärandemiljöer. Konkurrenshöjande incitament och upplevt godtycke är ofta direkt kontraproduktivt.
från kärnverksamheten. Efter att nu Chile kastat in handduken står Sverige ensamt kvar i världen med denna marknadsanarkistiska skolmodell. Det bör inte få fortgå.
samtider 