Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hans zetterberg’

strand_0043

Spanarna i P1 sände senast 14 juni och har sommarlov ända till 23 augusti. För att fylla tomrummet får vi göra våra egna spaningar. Jag tror att jag har formen klar för mig; en kort inledning, tre exempel samt avslutningsvis en förutsägelse om framtiden som bygger på de tre exemplen. Nå, då kör vi…

För ett tag sedan avslutade jag en bloggpost med ett citat av professor Hans Zetterberg,  För att den lilla världen ska fungera fordras samarbete, lojalitet, solidaritet, osjälviskhet och gemensamma ägodelar. I den stora världen gäller konkurrens, vinstintresse, kompetensgradering, privat äganderätt och ”en smula god byråkrati”.

Vad händer när den ”lilla” och den ”stora” världen krockar eller sammanblandas? Jag kom att tänka på det då Skånes landshövding Margareta Pålsson nyligen anmäldes till JO för hot. Landshövdingen hade för en bekants räkning via sin tjänstemail utövat påtryckningar mot socialtjänsten i Perstorp och därigenom kanske gjort sig skyldig till tjänstefel. Denna typ av rollsammanblandning är intressant och har traditionellt förknippats med korrumperade systems lokala ”småbossar” som i förlängningen av sin formella makt köper lojalitet mot informella tjänster. Vi får till och från rapporter om en sådan utveckling i Sverige och det går antagligen att finna en mängd exempel på egenmäktigt förfarande av det slag landshövdingen blivit anklagad för, men detta är inte det egentliga föremålet för min spaning. Det jag har noterat är snarare ett antal tydliga fall då makthavare och politiker har försatts i situationer där verkligheten kommer så nära att den tvingar fram politiska ställningstaganden som går på tvärs med den politik och ideologi de förknippas med. Vad hade t.ex hänt om Margareta Pålsson själv hade blivit beroende av socialtjänstens insatser? Hade det påverkat hennes konservativa perspektiv i fråga om fördelningspolitiken? Det kan vi inte veta, men jag ska anföra tre exempel där de egna erfarenheterna tycks ha inneburit en mer djupgående påverkan.

Första exemplet gäller Ulf Adelsson. I sin gärning som ledare för moderaterna förvandlade Adelsson sitt parti från ett traditionellt konservativt högerparti till en nyliberal frihetsrörelse. Vid sidan om sänkta skatter, stavades svaret på i stort sett alla politiska frågor avreglering, privatisering och mindre krångel. Efter sin pension fick Adelsson förtroendet altare_0009att som styrelseordförande leda Statens Järnvägar. För ett par år sedan avgick han med buller och bång. Adelsson hade upptäckt att avregleringen av järnvägsnätet var en dålig idé, att tågkaos, bristande underhåll och sänkt kvalitet följt i dess spår. Sveriges avregleringsapostel nummer ett förvandlades på gamla dar till en statlig monopolkramare.

Det andra exemplet gäller KD-politikerna Caroline Szyber och Ella Bolin. För en tid sedan började de överraskande kampanja för en upprustning av den offentligt drivna förlossningsvård som deras  parti  varit med om att slimma. På debattplats i Svd torgförde de en progressiv politik med mer pengar till förlossningsvården, bättre arbetsvillkor för barnmorskorna samt högre löner. Varför detta plötsliga engagemang för vår gemensamma välfärd? Svaret kommer en bit in i artikeln, ”Inom kort kommer vi båda att föda barn…men med den situation som nu råder i Stockholm känner vi också av en viss oro”. När beroendet av samhällets omsorger gäller jaget, förvandlas den kristet konservative till en progressiv solidaritetskämpe.

Det tredje exemplet gäller läraren och skolpolitikern Helena von Schantz. Hon är folkpartist precis som landets utbildningsminister Jan Björklund. Hon är frispråkig och har redan tidigare avvikit från partilinjen som motståndare till friskolesystemet. Då jag för en tid sedan ögnade en så kallad #skolchatt på twitter deltog von Schantz och skrev följande, ”Jag tror att den individuella lönen måste skrotas. Det måste löna sig att hjälpas åt – inte att skina på annans bekostnad”. För att komma från någon som representerar folkpartiet är detta uttalande sensationellt. Den fria lönebildningen, konkurrensens välgörande effekter och strävan efter lönespridning har liksom varit folkpartiets portalfrågor under senare år. Man kan fråga sig hur von Schantz med den partitillhörigheten kan hamna i dessa slutsatser? Svar: Hon är lärare i en kommunal skola. Hon drar slutsatser utifrån sina erfarenheter. Den nyliberala retoriken får ge vika inför mötet med verkligheten.

anka_0032Jag tror att sådana här omvändelser under trycket från erfarenheten alltid har funnits. Jag tror till och med att det var vanligare förr. Skillnaden är att de inte märktes. Varför? Jo, politiken var ett förtroendeuppdrag, ofta ideellt utfört. Politiker mötte andra människor och erfarenheter vid sidan av politiken. Folkrörelserna var fortfarande levande och samlade många människor. Avståndet mellan politiken och det civila samhället var helt enkelt mindre. Makthavare påverkades och färgades av vad som rörde sig på gator, torg och i arbetslivet. Därmed blev en alltför instrumentell eller principiell politisk hållning svår att upprätthålla. Den mjukades upp av mötet med människor och de egna erfarenheterna. Därför utgjorde också en socialt liberal hållning politikens nav. Människors ömsesidiga beroende var uppenbart även för politikern. I och med detta uppstod heller ingen särskild kontrastverkan då politiker kompromissade med sina ideologiska idéer. Den socialliberala konsensuspolitiken förutsatte pragmatism.

Idag har politiken professionaliserats och folkrörelserna avlövats. Våra makthavares referensramar sträcker sig sällan längre än till andra makthavare och indirekta kontakter med den så kallade verkligheten. Politiken lever i stor utsträckning ett eget liv långt bortom väljarnas vardagsliv. Det statiska modelltänkandet frodas och den politiska dagordningen går inte sällan på tvärs med folkviljan. Förändringen har ägt rum samtidigt som politikens mitt har flyttat från socialliberalismen mot en individualistisk ekonomism. Principer, snarare än behov, styr politiken. I detta landskap blir också kontrastverkan stor när makthavare av olika anledningar kommer i kontakt med verkligheten och tvingas till ställningstaganden byggda på det självupplevda.

Så vad händer i framtiden? Det enkla svaret skulle kunna vara att politiker och makthavare måste avskiljas från verkligheten helt och hållet, men det svaret är för enkelt. Även dagens makthavare är snart gamla och blir då, oavsett hur de vänder sig, beroende av andras omsorger. I takt med att välfärdsstaten krackelerar ökar frustrationen i de bredare folklagren. Ett stegrande missnöje kommer förr eller senare att utlösa sociala eruptioner som framtvingar en kursändring. Resultatet kan givetvis bli en renodlad Orwellsk polisstat, men mer optimistiskt sett kan det bli vad som en gång var centerpartiets paradgren, decentralisering. Men när detta inträffar finns inte längre något centerparti.

himmel_0134

Read Full Post »

röstånga2Så skönt. Äntligen slipper vi de förbannade åtgärdsprogrammen! Eller? Finns det i sammanhanget plats för mer än två åsikter, för och emot? Jag brukar hävda att svensk nationell skola lider av ett administrativt underskott. Jag tror att just detta underskott till och med kan vara ett av skolans centrala problem. När jag anför dessa argument brukar de jag talar med få något frånvarande i blicken och tycks inte alls förstå vad jag talar om. Och nej, det finns inte mycket forskning att komma med och ja, egna erfarenheter, summerade iakttagelser, kan ibland leda helt fel. Nåväl, jag upprepar min ”tredje” ståndpunkt tills den åtminstone bemöts i sak.

Den typiska svenska skolenheten har generellt sett en svagt utvecklad administrativ kultur. Det finns enkla förklaringar till detta. Kraven på systematiserad dokumentation utöver vad som är direkt relaterat till undervisning och drift, har införts gradvis och har aldrig kompenserats vad gäller resurstilldelning.

Många jämförbara organisationer har genomgått en liknande utveckling. Vi kan se den inom polisen såväl som inom vård och socialtjänst. I dessa organisationer har ökade administrativa krav tillmötesgåtts genom att resurser har hämtats från kärnverksamheten, i klartext minskad produktivitet. I polisens fall betyder det färre timmar i brottsbekämpning / polis, inom socialtjänsten mindre klienttid / socialsekreterare, inom vården mindre patienttid / läkare. Dessa organisationer har över tid utvecklat framtunga byråkratier.

Skolan är i detta hänseende unik. Organisationen är ”platt” och mycket transparent i förhållande till sina avnämare. Dess kärna och legitimitet består av tidssatt och schemalagd undervisning, där varje försök till rationalisering möter hårt motstånd. Fenomenet kan enkelt förklaras med att i stort sett varje omfördelning till administration i skolans fall drabbar undervisningen. Varje försök med större klasser, lärarlösa lektioner eller teoretisk slöjd utlöser nationella ramaskrin. Skolans behov av administrativ utveckling har därmed lösts antingen på förvaltningsnivå hos huvudmannen, eller ”ad hoc” på enheten med de till buds stående medlen. Grundorganisationen har inte förändrats nämnvärt på 150 år. Faktum är nog att lärare idag ägnar mer tid i undervisning än under USK:ens dagar, samtidigt som de administrativa kraven har ökat påtagligt.

röstånga1En mycket stor del av den kritik Skolinspektionen riktar mot enskilda skolenheter berör brister i administrativ hantering. Enligt ett stickprov jag gjort omfattande cirka 100 inspektionsprotokoll (februari-mars 2011) handlar en majoritet av påpekandena om sådant som; brister gällande kvalitetsredovisning, brister i planer mot kränkande behandling, brister i handläggning av åtgärdsprogram, individuella utvecklingsplaner, felaktiga delegationsbeslut samt formaliafel gällande betyg och skriftliga omdömen mm. Sett på detta vis bör det förr eller senare bli uppenbart att det traditionella sättet att organisera skolverksamhet inte kan svara upp mot de lagstiftnings- och administrativa krav som under en rad av år har implementerats i skolan. Den så kallade 3%-regeln, enligt vilken de lokala skolenheternas administrativa kostnad schabloniseras, ger en vink om hur man från centralt håll grovt underskattar den enskilda skolenhetens behov.

Att kompensera skolan fullt ut för den administration de i dag förväntas utföra kan ses som både en ekonomisk och organisatorisk utmaning. Statsmakten och skolans tillsynsmyndigheter har nöjt sig med att ställa krav på ordning och formaliserade rutiner gällande dokumenthantering. Detta låter sig göras, i ett teoretiskt perspektiv, men blir i praktiken en utmaning om det ska ske som en kostnadsneutral åtgärd. Såväl utformning, implementering, som underhåll av administrativa system kräver tid, prioriteringar och kontinuitet, tid som ska avsättas och prioriteringar som ska göras i en verksamhet som blir allt mer händelsestyrd, allt oftare reformerad och där allt mer av den pedagogiska verksamheten ska dokumenteras, följas upp, bedömas och utvärderas. Mina försiktiga uträkningar landar vid att en satsning i storleksordningen ”karriärstjänsterna” nog borde ha satsats på lokal administrativ uppbackning av utbildningsväsendet, en förstärkning motsvarande bortåt 10.000 administrativa heltidstjänster.

Det mesta av skolans byråkratiska tillväxt har hamnat på förvaltningsnivå eller högre upp i skolhierarkin. Enligt Parkinsons kända lag löser detta som bekant inga problem i pyramidens bas. Tvärtom genererar styrnings-, tillsyns- och överklagandenivåerna ännu mer administration i den lokala verksamheten.

Slitningen mellan å ena sidan, den pedagogiska grundverksamheten och, å andra sidan, växande krav på dokumentation och rättsäkerhet, kommer av allt att döma att växa oavsett hur många gånger skolministern möblerar om sin garderob. Jag föreställer mig att beslutsfattare förr eller senare tvingas till begränsningar när det gäller vad som rimligen kan identifieras som skolans uppdrag och skyldigheter. Beroende på politisk inriktning kan det innebära ett fjärmande från skolans likvärdighetskrav, alternativt en tydligare betoning på bildningen som individens rättighet snarare än som skolans skyldighet.

röstånga3Professor Hans Zetterberg har en gång uttryckt följande, För att den lilla världen ska fungera fordras samarbete, lojalitet, solidaritet, osjälviskhet och gemensamma ägodelar. I den stora världen gäller konkurrens, vinstintresse, kompetensgradering, privat äganderätt och ”en smula god byråkrati”. Det illustrerar på ett utmärkt sätt skolutvecklingens institutionella dilemma eftersom skolan alltid förväntats gränsla dessa världar.

Jag har i denna bloggtext ställt frågan om varför skolan sedd som administrativ organisation knappt alls problematiseras av vår samtid annat än i ett antingen-eller-perspektiv. Dess verksamhet i övrigt diskuteras ju ständigt ända ner på molekylnivå. Antagligen är det för att ämnet som sådant är så tråkigt och helt utan glans för avsändaren. Därför förbisett trots att det kanske utgör utbildningsväsendets Akilleshäl.

Read Full Post »