Jag kan inte låta bli att förundras över Shayla, ung muslimsk kvinna i ett av världens fattigaste och mest överbefolkade länder. Hon är smart, rapp, rolig och har järnkoll på världspolitisk och ekonomisk fundamenta. Hon tror på sig själv och argumenterar övertygande om det expansiva Bangladesh framtida möjligheter. Borde jag bli förundrad? Egentligen inte. Det är klart att det bakom våra västerländska mediers kolonialt filtrerade stereotyper döljer sig människor som liknar oss, med ungefär samma tankar, behov, drömmar och idéer som vi själva. Inom loppet av några minuters samtal tvingas jag ompröva en hel rad föreställningar, fördomar. Jag frågar i stil med, men hur vet du, varför tror du, varifrån får du? Shayla ler och ger ofta samma svar. Oh, it´s globalization, you know!
Och Bangladesh utvecklas i expressfart. Trots att svälten och inbördeskrigen inte ligger mer än några decennier bort känns de avlägsna i ett land där de gängse välfärdsindikatorerna, så som medellivslängd och barndödlighet, har nått europeiska nivåer. Visst, textilfabrikernas kvinnor har skamlöner, men i Bangladesh är det lönearbetet som först nu gör sitt intåg. Fabrikskvinnornas mödrar och mormödrar vet bara 
det feodalt agrara bysamhället. Nu pumpar närmare hundra TV-kanaler dygnet runt ut sina kommersiella köpuppmaningar till bengalerna och ekonomin växer till, sakta men säkert enligt den sigmoidala kurva vi känner igen från vår egen ekonomi. Den inhemska konsumtionen tar fart i Bangladesh. När 170 miljoner bengaler har råd att handla, hur intresserade är de då av att knyta slavkontrakt med h&m och de andra? I det längre perspektivet, vem kommer att exploatera vem?
I Bangladesh förstår man vikten av utbildning. Ett av landets prioriterade politiska mål har handlat om att bygga ut skolväsendet så att det når alla medborgare. Det har man lyckats med. Idag påbörjar 98% av alla barn sin grundläggande skolgång.
Utbildningssystemet är uppbyggt i stort sett efter engelsk modell. Behöver jag påpeka att skolkulturen är auktoritär och att undervisningen är väldigt katederinriktad med betoning på faktakunskaper? Eleverna drillas i disciplin, marscherar i takt och står upp när de svarar på lärarens frågor. Skolans innehåll diskuteras flitigt i Bangladesh. Det finns nämligen ett stort problem.
98% av alla barn påbörjar sin grundläggande utbildning, vilket är gott och väl. Men endast 60% av barnen fullföljer grundskolan, vilket är katastrofalt. I västvärlden har man varit lite för snabba med att tolka detta problem genom sitt koloniala filter och har således dragit slutsatsen att det rör sig om ett fattigdomsproblem. Enligt denna standardmodell skulle problemet utgöras av att resurssvaga familjer behöver sina barn till familjens försörjning och därför inte skickar dem 
till skolan trots att den är avgiftsfri. Denna förklaring stämmer inte alls, och det kan vem som helst se som tar sig ut från Dhakas diplomatkvarter och besöker den landsbygd som fortfarande rymmer 80% av Bangladesh 160 miljoner invånare (inte så många västerlänningar gör sig detta besvär).
Man behöver inte vistas länge i en bengalisk by innan man möter barn och ungdomar som kanske borde ha varit i skolan. De drar omkring i grupper, umgås, spelar kricket, leker eller fiskar. De ser glada och pigga ut, inte alls fattiga. Om man frågar dem varför de inte är i skolan får man först undvikande svar, men står man på sig får man veta att skolan är tråkig. Det är roligare att leka och vara med sina kompisar.
Det är i första hand pojkar från hem utan studievana som skolkar från skolan. Från politiskt håll tror man att denna elevgrupp särskilt ogillar ett skolsystem byggt på disciplin, ordning och reda, examinationer och katederstyrd faktainlärning. Pojkarna måste bli utmanade. Skolan måste väcka deras nyfikenhet, säger Shayla. Det kan bara ske genom att skolan blir mindre auktoritär och genom att lärandet blir mer fritt och självstyrt, ett mer utforskande och intressebaserat arbetssätt. Auktoritet biter inte längre, ens i Bangladesh. It´s globalization, you know!
Jo, det är klart. Man får inte hänga upp sig på att resonemanget är helt spegelvänt här hemma. Flugskit får som bekant sin färg beroende av mot vilken bakgrund den framträder. Resan till Bangladesh har lärt mig att vi nordbor lever i ett mycket litet hörn av världen och att betydligt mindre än vi föreställer oss är som vi tror.
samtider 