Är din människosyn positiv eller negativ? Är den optimistisk eller pessimistisk? Alla jag ställer frågan till säger sig vilja ansluta till en positiv och optimistisk människosyn. Vad jag kan minnas har fortfarande ingen valt det senare alternativet. Det är som om dessa begrepp har tömts på innehåll och blivit till intet förpliktigande normer av det slag som brukar förekomma i platsannonser. Stresstålig, samarbetsinriktad samt har en positiv människosyn. Mission completed.
I Malmö, liksom i andra städer, genomförs regelbundet medarbetarundersökningar. För några år sedan kunde man bland många andra frågor hitta dessa två på olika ställen i formuläret,
– Hur samarbetsinriktad och stöttande anser Du dig vara i arbetsgruppen?
– Hur samarbetsinriktade och stöttande upplever Du dina närmaste kollegor?
Svaret bestod av skattningar på en skala från 1-5. När de så småningom sammanställdes, landade resultatet på den första frågan klart över 4 medan svaret på den andra frågan resulterade i ett snitt under 2. En stor majoritet i personalen hade alltså skattat sig själva som samarbetsinriktade och stöttande bland snåla och egoistiska kollegor.
Här brister logiken. Det kan alla se. Om en stor majoritet av medarbetarna är samarbetsinriktade kan det inte i arbetsgruppen resultera i motsatsen. Någon ”ljuger”.
Man skulle kunna påstå att medarbetarna i denna undersökning utgör ett exempel på just negativ och pessimistisk människosyn. De betraktar sig själva som hedervärda och dygdiga, men stundom motarbetade medborgare, medan omgivningen är hopplös och inkompetent. Detta sätt att betrakta världen får naturligtvis en rad konsekvenser. De kan avläsas på alla nivåer i samhället.
Samtidigt är mitt påstående en förenkling. Det finns psykologiska förklaringar till varför den här situationen uppstår. Enligt teorin om ”det fundamentala attributionsfelet” förklarar vi felaktigt beteenden som resultat av personers egenskaper. Du hinner inte hjälpa din kollega därför att du är förbannat överbelastad. Kollegan som inte hjälper Dig är en gris.
Det goda i sammanhanget är att vi vet att det förhåller sig så här. Lika få som drivs av tron på en negativ människosyn, förnekar existensen av det fundamentala attributionsfelet. Som de kulturvarelser vi är borde vi kunna finna strategier för att överbrygga problemet. Fenomenet är definitivt inte genetiskt. Det tycks också, intressant nog, vara förbundet till just den västerländska livsstilens starka fokus på individen.
Positiv och optimistisk människosyn kan sägas känneteckna den humanistiska psykologin. Denna har i samspel med filosofins existentialism kommit att utgöra ett svar på behavioristisk såväl som psykodynamisk teori och den determinism som präglar dessa teoriers människosyn. Utgångspunkten för den humanistiska psykologin är att det i varje individ finns en konstruktiv kärna, en grundläggande drivkraft att utvecklas, lära sig, bidraga och skaffa sig mål. Detta är idéer som står tydligt i konflikt med exempelvis pedagogiska ideal som bygger på lydnad eller belöning och bestraffning. Om individen betraktas som i grunden konstruktiv, utvecklas hon genom tillit och förtroende. Utgångspunkten för den pedagogiska relationen är hennes kompetens och att hon kan lyckas.
Idag omfattas de flesta av oss på ett allmänt plan av dessa idéer. Skolans senaste läroplaner bygger genomgående på en människosyn som känns igen från den humanistiska psykologin. I den senaste läroplanen från 2010 heter det exempelvis, Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.
De allra flesta tycks överens om denna grundläggande människosyn. Därför råder också endräkt och harmoni och alla levde lyckliga i alla dagar. Eller? Nej, det är när det kommer till uttolkning och tillämpning som problemen hopar sig (kanske uppmärksammade ni det lilla ordet ”ansvarig” som insmugit sig i vår senaste läroplan). Många tycks betrakta idéer om positiv människosyn som något Weberskt idealt, något som passar i skolans värld samt i våra högtidstal. Andra går längre och vill omdefiniera begreppen i en postmodern tradition som relativiserar våra invanda föreställningar. Till dessa senare hör de som formulerar sig i den populära filosofen Ayn Rands efterföljd. Hör man 
till dessa kan man exempelvis hävda att en positiv människosyn måste utgå från egoismen och att altruism förminskar människor. I sin extremform hamnar dessa i utsagan att ”jag sprider mitt ljus över den dumma massan och de får det bättre”. Känns det igen? Dessa tankekomplex hamnar nära äldre socialdarwinistiska föreställningar samt den kalvinistiska predestinationsläran. George Orwell hade således åtskilliga poänger när han ”hävdade” att krig är fred, frihet är slaveri och okunnighet är styrka.
Så talar vi åter metafysik? Nej, dessbättre inte. De postmoderna tolkningarna av en positiv och optimistisk människosyn kan passera vid en deduktiv granskning, men vederläggs enkelt med empiri. I själva verket tycks flertalet idéer som vilar på lydnad eller egoism som yttersta positiva drivkraft vara offer för just det fundamentala attributionsfelet.
Enkelt exempel: En familj har en kassa där månatliga individuella bidrag täcker de gemensamma utgifterna. Blir familjen lyckligare av att placera så lite som möjligt i den gemensamma kassan? Bör familjen rentav för att maximera individuell lycka hemlighålla varandras bidrag för varandra och satsa på att placera så lite som möjligt? I mikroexperimenten är det lätt att se vad som händer.
Jan Björklund är utbildningsminister. Han omfattas som sådan av en positiv människosyn, men vill också privatisera universiteten. Många hävdar nu när skolresultaten rasar att man inte ska kritisera utbildningsministern eftersom han är god. Jag tillåter mig ändå att använda hans exempel. Det är trots allt viktigt att en utbildningsminister omfattas av de teorier han proklamerar, nåväl.
Jan Björklund vill privatisera våra universitet. Han offentliggör detta i mitten på juli, en tid då ALLA har semester och är väldigt lediga. Beslutet träder i kraft nästa sommar, en dryg månad FÖRE nästa val. Beslutet är irreversibelt och kommer för många decennier framöver att påverka svenskt utbildningsväsende. Man kan också, på goda grunder, anta att en majoritet av svenska folket har en annan uppfattning än utbildningsministern.
Fråga: Finns det något utbildningsministern kunde gjort annorlunda för att omfatta idén om en positiv människosyn? Vad i hans hantering vittnar om en positiv människosyn? Nej, en sådan minister hade för det första, lyft en så avgörande fråga vid en tid då den fått maximal uppmärksamhet och för det andra, låtit avgörandet fällas med ett val emellan. En utbildningsminister i demokratins namn, i den positiva människosynens namn, gör inte så.
Om inget annat, närmar vi oss nu kärnan i vad som utgör den reella (inte ”idémässiga”) motsättningen vad gäller svensk utbildningspolitik och skolutveckling. Vill vi reproducera ett system av lydnad och auktoritetstro eller vill vi att skolan ska reproducera och fördjupa vår demokrati?
Är din människosyn positiv eller negativ, optimistisk eller pessimistisk?
samtider 