XVII
När de skulle ha friidrott försökte Anna i normala fall undvika gymnastiklektionerna, i synnerhet om de låg på måndagsmorgnar och inledde skolveckan. Nu hade hon missat den information de fick innan helgen och tvingats ut bland hoppgropar och löparbanor. Fröken Inez Strand hade delat upp dem i grupper enligt ett cirkulationsschema och förklarat ingående vilka höjder och längder som behövdes för olika betyg. Anna hatade det. Ett evigt väntande för att då och då kliva fram och göra ett meningslöst hopp eller ett pinsamt sprintlopp.
– Anna.
Hon satt vid höjdhoppet och väntade på sin tur. Det var hennes klasskompis Lovisa som tilltalade henne. Lovisa var lång, rågblond och klädd i rosa från topp till tå. Hon brukade föra tjejgängets talan när något rykte eller någon intrig skulle hanteras. Anna såg upp.
– Vad vill du?
– Det där med Kenneth och allt. Vad handlar det om egentligen?
Hela gruppens blickar var nu riktad mot henne. Hon var i centrum.
– Skit du i det.
– Men ärligt? Vad var det som hände egentligen?
Anna ryckte några strån ur gräsmattan och började plocka med dem.
– Jag har redan sagt det tusen gånger. Han knuffade mig rakt över korridoren så att jag skadade ryggen. Nöjd?
– Victor säger att det tidningarna skriver skadar skolans rykte.
– Victor säger så jävla mycket.
Victor gick i parallellklassen. Han var ordförande i elevrådet och brukade glo konstigt på henne varje gång de stötte ihop någonstans på skolan.
– Men ärligt. Vill du skada skolans rykte?
– Är du dum i huvudet eller?
– Anna Svärdh. Din tur.
Inez Strand stod vid höjdhoppsribban med sin visselpipa i mungipan. Ribban låg på en och tjugo. Det hade hon klarat lätt om höjdhoppsställningen hade varit den som stod i en glänta nära havet på Gotland. Nu kunde hon inte mer än försöka. Anna kände alla blickar i ryggen.
– Tänk nu på ansatsen, ropade Inez.
– Kunde inte bry mig mindre, sa Anna tyst till sig själv och koncentrerade sig halvhjärtat.
Hennes ansats blev snabb, alldeles för snabb. Hon kastade sig framåt, dök över ribban och landade med en kullerbytta på mattan. Hon reste sig och såg bakåt. Ribban låg kvar. Minst betyg B enligt vad Inez Strand hade sagt vid genomgången. Hon visste att hennes hoppstil var åt skogen fel och att Inez nu bara väntade på att hon skulle riva på en och tjugofem. Anna gick tillbaks och satte sig i den väntande gruppen.
– Du hoppar väldigt konstigt, sa Lovisa.
– Men mycket högre än dig, svarade Anna.
Lovisa hade konstigt nog rivit ut sig redan på en meter. Inez hade frågat om det var under hennes värdighet att anstränga sig lite och det såg onekligen ut som om det var viktigare för henne att se obesvärat nonchalant ut i upphoppet än att faktiskt nå någon höjd.
– Jag trodde att du redan hade förlorat rättegången, Anna.
– Det är överklagat, svarade Anna.
– Varför då?
Anna följde sin klasskompis Andreas med blicken, hur han nästan studsade fram till ribban i en bågformad ansats och enkelt gled över 1.25.
– Varför då, Anna?
– Fan vad du tjatar, snäste Anna och såg på Lovisa.
– Men du svarar ju inte. Varför är det överklagat?
– Det vet väl för helvete inte jag. Det är advokater som bestämmer över sådant. Nöjd?
– Anna! Din tur, ropade Inez.
Utan någon betänketid satte Anna full fart mot höjdhoppsställningen, gjorde samma dykning över ribban som slutade i en kullerbytta på mattan. Hon var över 1.25 och hade inte ens snuddat vid ribban. Inez såg missnöjd ut.
– Okej, ropade hon. Nu hinner vi inte mer idag. Dags att plocka ihop.
Maria Rodriguez hade som hon ibland gjorde, delat in klassen i grupper. Nu satt Anna tillsammans med tre klasskamrater i ett litet rum som kallades för studion. Deras uppgift var att finna argument mot invandring som de senare skulle använda när det blev redovisning och debatt i helklass. Eftersom Sixten fanns i gruppen kunde de andra luta sig tillbaks medan han dammsög internet på invandringskritik. Förutom att han var en plugghäst spred han gärna negativa nyheter om invandrare omkring sig.
– Invandringen kostar alltså 118 miljarder om året, sa Sixten.
– Vem säger det, undrade Anna.
– Sverigedemokraterna, svarade Sixten.
– 118 miljarder, upprepade Anna. Det säger mig ingenting.
– Det är en otrolig massa pengar, sa Sixten. Det betyder att invandringen till Sverige kostar väldigt, väldigt mycket.
– Så du menar att jag kostar väldigt, väldigt mycket?
Det var Rana som frågade. Hon hade kommit till Sverige från Libanon redan som liten.
– Ja, det är klart att du gör, svarade Sixten. Du går ju i skolan. Tror du att den är gratis?
– Den betalas med skatt, svarade Rana.
– Precis. Av svenskar som jobbar.
– Mina föräldrar jobbar ju.
– Då ska någon betala lön till dem. Där har du ytterligare en kostnad.
Gruppens fjärde medlem, Roy, tittade med ett misstroget leende på Sixten.
– Fungerar det verkligen så?
– Ja det är klart, sa Sixten självsäkert. Om vi blir fler invånare så kostar det mer pengar. Det är helt självklart.
Anna skrattade till.
– Då måste Indien och Kina vara väldigt dyra länder.
– Nej, det måste de inte för där har de mycket lägre löner och knappt någon välfärd heller.
– Skolor har de i alla fall, sa Rana.
Dörren till studion öppnades och Victor Cronstrand, elevrådets ordförande, stack in huvudet flankerad av två killar från årskurs nio.
– Anna.
Anna såg upp.
– Har du bestämt dig för att den här skolan skall få ett riktigt dåligt rykte?
– Hur så?
– Kenneth Paulsson. Behöver jag säga mer?
– Vad pratar ni om, frågade Maria Rodriguez som obemärkt hade dykt upp bakom Victor och knackade honom på axeln.
– Jag bara frågar Anna en grej, sa Victor.
– Jag hörde Kenneth Paulssons namn, sa Maria.
Victor teg och Maria fortsatte: – Om detta handlar om det som hände i våras så ber jag er vänligt men bestämt att bara låta det vara. Vi har domstolar i landet Sverige som tar hand om sådant där. Så går det till i en rättsstat. Ganska bra uttänkt, eller?
– Vi har yttrandefrihet också, sa Victor.
– Den betyder inte att man kan säga vad som helst, när som helst, var som helst. Här pågår en lektion nu. Ni ska inte störa den. Gå dit ni ska vara.
Maria trängde sig förbi gruppen och stängde dörren till studion.
– Hur går det? Kommer ni någonstans. Vi måste samlas igen om fem minuter.
Anna kände sig illa till mods. Hon ville helst bara samla ihop sina saker och gå hem. När hon tänkte på hemmet kom även oron för mamma Lena tillbaks. Mådde mamma bättre?
När lektionen var över och eleverna strömmade ut ur klassrummet kallade Maria Rodriguez på Anna. Hon lutade sig dröjande mot en bänk nära dörren. Maria samlade ihop sitt lektionsmaterial och gick fram till henne.
– Är allt bra med dig Anna?
Anna ryckte på axlarna.
– Jag hörde att de pratade om det där som hände i våras. De är väl inte taskiga mot dig, fortsatte Maria.
– Inte vad jag har märkt.
– Du måste säga till i så fall, prata med mig eller Jeanette, för så får det inte vara.
– Victors pappa äger väl typ skolan?
– Han sitter i styrelsen. Det är inte riktigt samma sak och det betyder absolut inte att han har någon rätt att vara taskig mot dig. Har han varit det?
– Inte direkt. Han pratar om att skolan får dåligt rykte.
– Struntprat. Det är precis tvärt om.
– Kanske det. Jag skiter egentligen i vilket.
– Lova mig att du säger till om de bråkar med dig. Lova det.
Anna ryckte åter på axlarna och nickade.
– Får jag gå nu?
samtider 