Det är lätt att moralisera över ordningsbetyg. Sett till de problem man tror sig kunna lösa är förslaget ett slag i luften, men det får stora och långsiktiga konsekvenser för våra barn och unga. Förslaget blockerar också en viktigare diskussion, den om de systemfel som utgör skolans verkliga bekymmer. Symbolpolitik är gratis och riskfritt, strukturreformer kostar, både i kronor och politiskt mod. Att förslaget om ordningsbetyg kan samla en riksdagsmajoritet, säger mer om samtidens auktoritära strömningar, än om vilken politik som skulle kunna gynna en allmänt samhällsnyttig utveckling.
Bortsett från dessa moraliskt uppenbara aspekter på sakfrågan, borde man nog också diskutera politikens syn på detta med att införa och att avskaffa saker och ting. Dessa två storheter behandlas sorglöst som om de vore två sidor av samma mynt. Så är det inte. De systemiska 
skillnaderna mellan att införa och att avskaffa är väsentliga. Låt mig exemplifiera.
Sverige är en monarki. Att styrelseformen egentligen utgör en anakronism är de flesta överens om. Sverige avskaffar likväl inte sin monarki. Om Sverige istället hade varit en republik, förefaller det osannolikt att någon skulle komma på tanken att införa monarki. Det finns således systemiska skillnader mellan att införa och att avskaffa. Kunskapen om detta förhållande är svagt utvecklat hos dagens politiker och ledare.
Jan Björklund säger sorglöst att ordningsbetyg finns i Norge, och att man där inte diskuterar att avskaffa dem. Det är inte sant. Det finns en opinion i Norge för att de skall avskaffas, men den vinner ingen tillräcklig parlamentarisk majoritet. Det finns heller inte, vad jag vet, någon forskning som kan berätta att ordningsbetygen skulle vara särskilt välgörande för det norska utbildningssystemet, snarare tvärtom. Därmed vet vi inte heller om Norge hade övervägt att införa ordningsbetyg om de, liksom Sverige, hade avskaffat dem. I denna fråga blir den internationella utblicken intetsägande.
Resonemanget ovan kan förefalla hypotetiskt, men handlar om högst avgörande aspekter av det politiska hantverket. Låt mig ta ytterligare ett exempel.
När Sverige valde att bli medlemmar i EU, skedde det i en folkomröstning. Landets ekonomiska elit var övertygade om det nödvändiga i ett medlemskap, och därför gick i stort sett alla resurser till Ja-sidan. Trots denna exempellösa mobilisering kantad av hotbilder och 
skräckvisioner, var det med minsta möjliga marginal som ja-sidan till slut lyckades få sitt mikroskopiska försprång. Priset var polarisering och mätningar efter inträdet har genomgående visat på såväl polariseringen, som en svängning till stabil majoritet för ett utträde, vilket trots det inte har skett. Det politiska landskapet, för- och emot, har dessutom ömsat skinn i takt med att EU:s dagordning har förändrats. Att införa, var något helt annat än vad som nu blir att avskaffa, om Sverige mot all förmodan gör en swexit.
Förr i världen fanns det en medvetenhet om, och respekt för, de systemiska dilemman jag har försökt beskriva ovan. Det tog sig uttryck i att lagar och politiska beslut bereddes mycket noggrant innan de sjösattes, eller avlägsnades. Exempelvis lades förslaget om svensk enhetsskola redan i 1946 års skolkommission. Den testkördes sedan i över ett decennium för att beslutas i riksdagen 1962 och inte vara helt genomförd förrän 1972.Ordningsbetygens avskaffande var en del i denna omfattande beredning. Sådana ledtider är helt otänkbara i dagens opinionsstyrda kvartalspopulism. Om riksdagen nu, utan tillstymmelse till forskning eller beredningsunderlag, väljer att höfta till ett bedömningssystem med ordningsbetyg, blir det svårt att i närtid avskaffa dem igen oavsett deras konsekvenser för svenskt utbildningsväsende. Det är i så fall både ansvarslöst och amatörmässigt agerat.
företagsekonomiska modeller, vilket skapade ytterligare grogrund för den populism och de politiska förenklingar som vunnit fäste under 2000-talet. De solitära sanningssägarna och de auktoritära budskapen upplever just nu sin guldålder. 
ektionen skulle bli hård, men jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig möjligheten att denna närmast anti-konstruktivistiska skapelse skulle kritiseras för att vara just konstruktivistisk. Så här löd istället slutklämmen i min, snart decenniegamla, förutsägelse,
Om detta bör vi inte berätta, har jag lärt mig. 
andra sidan använder individen det sociala samspelet för att reglera sina egna intressen, och ofta för att uppnå fördelar. Detta måste betraktas som en grundläggande psykologisk premiss och själva premissen förändras inte av några politiska, eller organisatoriska beslut. Däremot har premissen stor betydelse för utfallet av politiska och organisatoriska beslut. Låt mig kortfattat redogöra för vad vetenskapen har kommit fram till.
sanktionstänkandet. Att paradigmet under större delen av 1900-talet kom att få prägla de nordiska samhällsmodellerna är sociologiskt sett sensationellt. Troligen möjliggjordes det av periodens höga tillväxt i kombination med en snabbt expanderande välfärdssektor. Det fanns helt enkelt framtidstro och mycket att fördela, vilket i sin tur resulterade i en hög systemisk tillitsgrad. Den solidariska politiken genererade upplevda fördelar i tillräcklig omfattning för att den inte skulle upplevas som hotfull av priviligierade grupper. Många av modellens förutsättningar försvann dock med det sena 1980-talets finanspolitiska reformer. Sedan dess har det relationella paradigmet tappat det mesta av sin historiska relevans. Samtiden har blivit sådan att klassiska liberala ståndpunkter allmänt betraktas som vänsterextremism.
Mönstret är det samma. Från 1980-talet och framåt, har en äldre politisk ämbetsmannatradition fått ge vika för en politisk managmenttradition som, enligt anhängarnas vanligaste argument, har ansetts bättre motsvara ett postindustriellt samhälles krav på effektivitet och flexibilitet. Den mest påtagliga effekten är att tidsrymden från förslag till implementering har krympt avsevärt.
Mot inkluderingstanken ställer en allt starkare opinion idéer som bygger på exkludering i varierande grad. Inför årets riksdagsval lägger 
förutsättningarna för lugn och ro i klassrummet. Ur ett avnämarperspektiv, främst föräldrar, har intresset för exkluderande lösningar kommit att flyta samman med kundperspektivet på skola. Det finns helt enkelt en förväntan på att skolan skall kunna erbjuda ett smörgåsbord av pedagogiska lösningar som svarar mot olika typer av inlärningsproblem. De mest attraktiva har allt oftare kommit att bestå av ”skräddarsydda” friskolor med väl tilltagen elevpeng.
Ett huvudmotiv för exkluderingsideologin anhängare utgörs av en önskan om arbetsro i skolans ordinarie klassrum. Man önskar att elever som förstör lektioner skall hänvisas till en verksamhet, bättre anpassad för deras behov. Brist på social anpassningsförmåga var också det viktigaste urvalskriteriet till äldre tiders specialklasser. Bråkiga elever hamnade i OBS-klass. I dagens kontext, samexisterar dock exkluderingsideologin i hög grad med det neuropsykiatriska paradigmet. NPF-samhällets önskan om att utbudet av specialklasser skall svara mot behoven hos olika typer av neuropsykiatriska diagnoser, har även blivit den bredare exkluderingsrörelsens viktigaste argument. Fortfarande, vågar jag dock påstå, består kärnan i det starka stödet för exkluderingsideologin, av en förhoppning om arbetsro i skolan. Detta nuläge väcker svåra frågor om på vilka premisser elever skall placeras i specialklasser. Skall det vara valbart eller skall det vara tvingande? Skall det kunna ske som ”en konsekvens” av det egna beteendet eller som ett resultat av en utredning, eller som ett aktivt val? Skall man på skolvalsvis kunna välja sin specialklass? Vilket svar man väljer att ge dessa frågor kommer att ha avgörande betydelse för systemets fortsatta utformning. Utan några tvångsmedel, kommer antagligen många elever med problemskapande beteenden, att vägra specialklass. Därmed kommer många att bli besvikna på systemet. Med tvångsmedel, kommer lösningarna att, som ett brev på posten, åter upplevas som stigmatiserande och kränkande.
Något som inte alls berörs i inkluderingsdebatten, är vilken verksam pedagogik man egentligen föreställer sig inom ramen för ett specialklassystem. Vad är det i specialklasspedagogiken som anses omöjligt att arbeta med inkluderat? Jag har ställt frågan i många sammanhang, men egentligen aldrig fått några svar. De svar jag får, gäller aspekter som är uppenbart möjliga att inkludera, men där det inte blivit gjort. Oftast gäller det kompetens och resurser. Kanske är exkluderingsideologin bara ännu ett exempel på samtidens segregeringsvurm i stort. Lika barn, leka bäst.
egentligen bara är en detalj i sammanhanget. Vidare låter såväl Ekström, som rapporterande media, påskina att frågan aldrig har utretts ordentligt. Sanningen är att den har utretts nästan oavbrutet ända sedan tidigt 90-tal.
Förebilden tycks alltså närmast ha varit en ”collegeidé” av amerikansk modell, och en del av intentionerna hade antagligen kunnat förverkligas, om reformen 1994 faktiskt hade implementerats ute på skolorna. För, och detta är den aldrig diskuterade elefanten i rummet, det skedde aldrig. Vid reformeringen följde landets gymnasieskolor minsta motståndets lag och behöll så långt det var möjligt både sin gamla organisation och sitt inarbetade organisationstänk. Även om det i kölvattnet av reformen uppstod en del egendomliga kurser och programinriktningar, inskränkte sig de gängse gymnasieelevernas ”fria val” till ett par tungrodda och logistiskt svårmanövrerade tillfällen då de från ett budgetansträngande smörgåsbord (med viss tur) kunde välja något ”fritt valt”. Den ”flexibilitet” man efterlyst i förarbetena till reformen, lyste med sin frånvaro och våra gymnasieskolor tuffade vidare med ungefär den organisation man lutat sig mot under närmast föregående decennier. Min slutsats är således att det kursutformade gymnasiet egentligen aldrig genomfördes, aldrig har genomförts. Vi har i Sverige alltjämt ett ämnesutformat gymnasium, men med kursbetyg. Landets gymnasieskolor gavs aldrig någon rimlig förutsättning att sjösätta ett kursutformat system, eftersom ett sådant hade krävt en helt annan typ av logistisk och administrativ förvaltning, en ”liten detalj” som glömdes bort av dåtidens reformatörer.
Jag tror för min del att kursutformning är en potentiellt bra idé, men att svensk skolkultur är långt ifrån mogen för den kulturförändring som ett sådant system kräver för att dess fördelar skall bli synliga. Sverige är dessutom ett litet glesbefolkat land som kan ha svårt att härbärgera den flexibilitet och stordrift systemet kräver. Ämnesutformning ligger i tangentens riktning och är därför antagligen vad som bör förordas även om det försvårar gymnasiesystemets möjlighet att vara relevant för sina avnämare. Även om systemet blir mer statiskt, kan det dock gynna ämnesfördjupning och motverka trivialisering av skolans kunskapsinnehåll. Att det i ett ämnesutformat gymnasium bör sättas ämnesbetyg skall väl inte ens behöva diskuteras?
Vad vi får syn på när vi studerar skoldebatten över tid, är ett systematiskt mönster i hur den förda politiken kritiseras och granskas olika, beroende på om regeringen är borgerlig respektive socialdemokratisk. Exemplen kan mångfaldigas: Då Jan Björklund genomförde sin förstelärarreform var kritiken obefintlig. När Gustaf Fridolin följde upp med ett snarlikt lärarlönelyft, nådde kritiken snabbt orkanstyrka. De styrdokument och betygssystem som infördes 2011 har på allvar börjat ifrågasättas först på denna sida valet 2014. Under borgerlig ministär råder således en slags tystnadskultur i den skolpolitiska opinionen. Kritiken av genomförda reformer ”skjuts upp” till dess regeringsmakten har skiftat färg. Vi kan se över tid att skolan har reformerats kraftigt under borgerliga ministärer, medan socialdemokratiska ministärer har fått klä skott för dessa reformers konsekvenser. Historiskt sett, har socialdemokraterna endast orkat samla sig till en enda större reform under motstånd från en samlad borgerlighet. Det gäller kommunaliseringsbeslutet 1989 under utbildningsminister Göran Persson.
Ända sedan utbildningsminister Olof Palmes dagar, har de fenomen jag beskrivit här, haft återverkningar för hur skolpolitiken har förts. De snabba besluten, breda penseldragen och avgörande reformerna, har genomförts under borgerliga ministärer. Massiv kritik riktad mot skolpolitiken och långsiktigt förankringsarbete med skolan, har präglat de socialdemokratiska. Några minns säkert hur Jan Björklund, under sina sista år som utbildningsminister, ofta återkom till att det, då han tillträdde, inte fanns så mycket som en Post-IT-lapp med idéer i skrivbordslådorna på utbildningsdepartementet. Påståendet är felaktigt. Det första Jan Björklund gjorde som nytillträdd minister var att annullera en mängd pågående skolbeslut, varav det enskilt största var den nästan färdiga gymnasiereformen Gy07 (Utbildningsutskottets betänkande 2006/07:UbU3). De flesta av idéerna i Gy07 genomförde Björklund själv så småningom, exempelvis införandet av ”historia” som kärnämne och den gymnasiala lärlingsutbildningen. Andra delar slängde han i papperskorgen, så som ämnesbetyg (sic) och en återinförd gymnasieexamen (sic). Under hela återstoden av sin tid som utbildningsminister, höll Jan Björklund såväl skolprofessionen som den pedagogiska vetenskapen,utanför sitt reformarbete. Istället jobbade han konsekvent med enmansutredningar, excellent expertis från andra sakområden och en handfull lojala anhängare, en ledarstil inte helt olik Donald Trumps. Kontrasten mot för hur arbetet med Gy07 bedrevs är dramatisk. I det arbetet förankrades varenda kommatecken ända ner på klassrumsnivå. Om Björklund hade agerat likaledes hade sannolikt inte ämnesbetygen och gymnasiexamen hamnat i papperskorgen.
Besparingarna innebar att skolans andel av landets BNP sjönk kraftigt under 1990-talet. För första gången under efterkrigstiden ställdes rektorer inför att systematiskt banta sina personalstyrkor och öka klasstorlekarna. På skolans område framkastades förvisso illa genomtänkta förslag om allt från lärarlös undervisning till teoretisk slöjd. De utgjorde dock knappast agendan hos några ”progressiva pedagoger”. Snarare handlade det om höftskott från pressade huvudmän och förvaltningstjänstemän som agerade med kniven mot strupen och förslagen väckte starka motreaktioner redan i sin dåvarande 90-talskontext.
ULTRA Education är en annan av de friskolor som startades under 1990-talet. Den utgjorde på många sätt Engelska skolans pedagogiska motsats genom sin profil mot elevstyrt lärande i en tekniktung undervisningsmiljö. Under de första åren på 2000-talet växte verksamheten under varunamnet John Bauer, senare JB, snabbt till en skolkoncern med rikstäckning. Grundaren Rune Tedfors sålde i rätt ögonblick verksamheten för mer än en halv miljard kronor till danska riskkapitalister. Därefter dalade verksamheten snabbt mot sin slutgiltiga konkurs år 2013. Idén att lägga ansvaret för lärandet på eleverna själva kunde omsättas i en kortsiktig vinstaffär men saknade alla förutsättningar att bli långsiktigt hållbar.
Ponera att utspelen hade gällt någon typisk liberal mainstream-fråga i stil med en ny pappamånad och Carl B. Hamilton i det läget hade opponerat. Antagligen hade ingenting mer än en axelryckning hänt. Utspelen var dock av en art som, med viss rätt, öppnade för moraliskt ifrågasättande, därav Jan Björklunds kraftiga reaktion. Han blev inte bara arg, han blev även rädd och sanktionerade i affekt Anna Starbrinks destruktiva avgångskrav. Sedan var cirkusen i gång.
jämfört med den föregående tioårsperioden. Att stigmatisera skolan, att ropa på ordning, reda och lärarauktoritet är kanske otillräckliga åtgärder, kanske missriktade eller rent av kontraproduktiva?
vuxenutbildning och breddningen av högskolans bas skedde i snabb takt vid 1900-talets slut och bör gradvis ha förändrat urvalet av studenter. Skolans förvandling till en marknad är en pågående grundläggande förändring. Inget av detta nämns eller problematiseras dock av Heberlein.
Inte heller konkretiseras hennes enda förslag, att införa ordning, reda och lärarauktoritet. Det konkretiseras förresten ytterst sällan. Man tycks tro att lärarauktoritet kan uppstå genom ett beslut i riksdagen, eljest råder beröringsskräck med den grundliga systemförändring som kommer att krävas för att förverkliga visionen.
samtider 